Summa sidvisningar

söndag 18 januari 2015

Grodor i kyrkan och andlig dans



Helgen är snart till ända och i morgon början en ny oxvecka. För den som tjänar sitt levebröd från måndag till fredag vill säga. För min del spelar det egentligen ingen större roll om det är lördag eller tisdag. Det är knappt att jag längre vet veckodagens namn när jag vaknar på morgonen utan får titta efter i kalendern vad det är för dag och om jag har något inplanerat. Lättjefullt och befriande.

Den här helgen har vi haft småtvillingarnas storasyster boende hos oss, i alla fall från lördag till idag. Det är sådana stunder som allt läggs åt sidan, när barnbarnen är hos oss. Det jag inte gör idag gör jag när barnbarnen åkt hem till sina föräldrar. Om jag ens gör det då utan skjuter upp det till en helt annan dag. Det beror på min sinnesstämning. "Min egen emedan pensionär - rekommenderas" som maken säger.

Efter pannkakslunchen plockade vi upp den unga damens mamma som för en gångs skull var ledig från sin prästerliga uppgift men ändå ville åka till kyrkan för att sitta i kyrkbänken och lyssna till kollegans predikan. Barnet var en aning exalterad över att sitta tillsammans med mamma, mormor och morfar i kyrkan. Annars brukar hon beskåda sin mor lite på avstånd när hon är på gudstjänst.
Under trosbekännelsen, som för dagen var sjungen, utförde flickebarnet stående i bänken någon form av andlig dans. Så vackert och behagfullt att jag direkt kom av mig med att sjunga.

Under predikan lyssnade hon noga för en kort stund. Prästen berättade om en brunn där det fanns grodyngel. Det väckte barnets intresse för just grodor och reptiler är vid sidan om det största intresset dinosaurier, ett stort intresseområde. Vi hade nyss pratat om att när hennes mamma, morbror och moster var små barn så håvade vi om vårarna upp grodrom ur något dike och lät de svarta prickarna kläckas och få svansar i en stor glasburk. Vi beslutade oss viskande att vi ska göra det i vår och sedan släppa ut de runda huvudena med viftande svansar i vår trädgårdsdamm så de kan få växa till sig och bli grodor.

Jag undrar om barn nu för tiden gör sig omaket att leta upp grodrom för att sedan följa dess utveckling. Sitta med näsan tryckt mot en glasburk och förundras över naturens märkliga process. Det var i alla fall ganska vanligt när jag själv var barn. Åtminstone i vårt hem. Jag släpade ofta med mig hem allehanda smådjur, kanske berodde det på att jag så hett och innerligt önskade mig ett husdjur. Om det var outvecklade grodor, ludna larver eller spottstritar spelade ingen större roll. Bara det var ett djur. Min zoologiska samling överlevde aldrig och jag sjönk alltid djupt ner i jämmerdalen vid varje dödsfall tills jag repat mig från sorgen och gav mig på jakt efter nya djur att vårda till döds.

Finns inte orken att införskaffa sig grodrom går det att titta på YouTube, där finns en trevlig film som visar hela händelseförloppet från grodornas parning till nya små grodor.

Nu är det dags för söndagskvällsfika hör jag maken påannonsera. Och i kväll byter jag ut Den stora sagoboken med Askungen, Pannkakan, Korven och Bockarna Bruse och alla de andra påhittade figurerna mot min halvlästa deckare.