Summa sidvisningar

fredag 16 januari 2015

Kjell, Anki och kärleken



Kärleken övervinner alla hinder sägs det. Det kan visserligen råda delade meningar om det, men att kärleken består fast föremålen växlar kan kanske var ett mer passande uttryck i tiden.

Idag har jag dock träffat Kjell och Anki som gifte sig för omkring femtio år sedan. Hon var nitton år och han tjugosex. Om inte Kjell blivit instängd i en tunnel i över fyra dygn kanske de aldrig gift sig eftersom han lovade sin fästmö genom ett uppborrat hål att om han kom upp i dagsljuset skulle han fria till till henne. Eller också hade han friat ändå utan att först ha behövt vara instängd, de var ju fästfolk och älskade varandra.
Nu blev dock Kjell upphissad ur den svarta tunneln så bröllop blev det. Stort dessutom med gäster som fyllde hela kyrkan.

Pressuppbådet och allmänhetens intresse var enormt.  Anki vankade fram och tillbaka över marken som dolde hennes älskade. Alla försökte övertyga den unga flickan att hennes fästman låg död djupt där nere i underjorden. Den enda som inte lyssnade på de negativa rösterna var flickan som visste att hennes kärlek skulle komma upp till henne oskadd. Vilket han också gjorde. Men trycket och uppmärksamheten omkring paret ville inte lägga sig när allt var över.  Dygnen gjorde sig påminda i vardagen och dåtidens dåliga psykvård kunde inte läka Ankis trasiga inre. Skilsmässan blev ett faktum efter några års äktenskap.

Det har gått över fyrtio år sedan och den unge Kjell har grånat hår med tillhörande skäggväxt. Ankis smala former har fått en viss utfyllnad men kärleken har inte övergett dem för det.

Ett telefonsamtal som blev till många fler under ett helt år satte fart på glöden som hela tiden legat och pyrt. Separerade minnen blev plötsligt gemensamma minnen och till slut ett besök i Norrköpings rådhus.

I Ankis och Kjells kök hänger den fina kristallkronan de köpte som nygifta 1965. Vem som behöll den efter skilsmässan glömde jag att fråga. Men ett är säkert, den kasserades aldrig utan har hängt med under alla år Anki och Kjell levt egna liv långt från varandra. Idag är lampan en symbol för att kärleken är stark, häftig och svår att släcka.

"Kom ihåg Carina," sa Anki när jag skulle åka hem, "kom ihåg att man ofta ska säga - jag älskar dig och om det behövs någon gång i livet - förlåt."
Kjell står bakom henne med våra urdruckna kaffekoppar i händerna. Han är på väg ut till köket med dem. Dit där kristallkronan hänger. Han nickar och jag ser hur hans mun ler mitt i det där gråa skägget.