Summa sidvisningar

onsdag 14 januari 2015

Marcus och den egna direktören



Idag har jag träffat Marcus. En kille som vet vad han vill. Jobba inom barn och fritid. Det är en dröm han närt och utbildat sig till. Under tre års tid till och med.
Så ut på arbetsmarknaden. Söka jobb. Först i staden bortom Vättern där han bodde med sin flickvän. Som han älskade och var förlovad med. Kärleken kommer och kärleken går. Så även för Marcus.
Flytt från staden bortom Vättern till Norrköping och fortsatta aktiviteter med jobbansökningar.

Vi är lika Marcus och vi andra. Har planer för framtiden. Tänker på dåtiden och lever i nuet.

Skillnaden mellan Marcus och mig är att han gillar disco och vara ute på krogen. Det intresset har för min del med ålderns rätt falnat för många år sedan.
Men det finns en skillnad till mellan oss. Är jag ute bland folk ser andra mig i ögonen. Talar till mig och lyssnar vad jag har att säga. Inte blir jag speciellt uttittad heller, är nog ganska så alldaglig och inte värd att göra några större inspektionsrundor av.
Skillnad var det förr. När jag var ung. Då kunde killar vissla till, jo det hände faktiskt. Inte så ofta kanske, men det hände!

När däremot Marcus är på stan blir han uttittad. Eller inte tittad på alls. Ignorerad. Ingen talar direkt till honom utan vänder sig till hans personliga assistent. Till den som ser ut som man ska se ut. Normal på ett normalt sätt.

-Vad känner du Marcus, när folk inte tittar på dig eller tittar för mycket? När de inte talar med dig? frågade jag.
-Kränkt! svarade han.

Nu har Marcus kommit på en affärsidé. Han ska bli egen företagare och direktör i sitt egna företag.
Planerna är storslagna. Och han har visat att de även är genomförbara. Brogren´s ska det heta, hans företag. Allt är redan klart. I februari slår han upp portarna. Alla är välkomna. Och alla kommer, det är jag viss och säker på!

Trots utbildning och brist på förskolelärare får Marcus kanske aldrig jobb där han vill jobba. Han är olik oss som är lika. Men han är direktör! Han har gått längre än vad många andra gjort under ett helt normalt liv. Han tar inget för givet, han har lärt sig att man måste jobba för att ta sig framåt.

Det skulle behövas fler som Marcus i vårt samhälle som många gånger är helt oerhört onormalt.

"Exakt" säger Marcus med hjälp av talsyntesen som han styr med sidorna av huvudet.
Jag kollar när han talar. Och förstår inte hur det går till. Det är för avancerat för mig.