Summa sidvisningar

fredag 9 januari 2015

Rossliga lungor och stabila nordsvenskar


Så föll den då över mig, förkylningen som jag så länge hållit stången. Hostan är irriterande men fortfarande hanterbar med receptfria hostkurer från vårt lokala apotek. Värre är det för maken som nu har hostat otäckt i en månad och jag har ställt ett ultimatum. Besök vårdcentralen eller jag flyttar till grannhuset. Grannen bör nu inte göra sig allt för stora förhoppningar eftersom det närmast belägna hus även det tillhör maken och mig.
Maken tog inga risker utan ringde vårdcentralen vid morgonens uppvaknande och befinner sig i skrivandets stund där.

Dock tar jag mitt frilansande journalistiska uppdrag på allvar trots rossliga lungor och klädde mig omsorgsfullt i varma kläder och rände rakt ut i skogen för att träffa Sally och Myra under ett par timmar i förmiddags.
De har sitt jobb i skogen de där två tjejerna och det är en exotisk upplevelse att få se dessa nordsvenska hästar under ledning av sin ägare dra timmer över stock och sten. Tyst, miljövänligt och skonsamt mot skogsmarken.
Det är just sådana här journalistiska expeditioner jag gillar allra bäst!

Min pappa var virkesmätare under hela sitt liv. Så ofta jag hade möjlighet hängde jag med honom till skogen när jag var liten och ledig från skolan. Då var arbete med häst ett helt vanligt inslag i skogsbruket och ingen som blev nämnvärt upphetsad över det.
När det var frukostdags åt vi våra mackor och hästarna sitt havre. Stilla och tålmodigt stod de och frustade lite då och då. Som att påminna oss om att de fanns med i gemenskapen. Ibland blev jag uppslängd på hästryggen eftersom hästägarna utgick från att alla ungar vill sitta uppflugna på en hästrygg. Vilket jag inte ville! Jag var totalt skräckslagen trots att de var breda över ryggen som finsoffan hemma och utgjorde en stadig och stabil sittplats.

Nu har åter igen nordsvensken blivit arbetskamrat med människan. Intresset ökar stadigt vilket betyder att Sally och Myran har sina kalendrar fullbokade. Under sommaren drar de den miljövänliga gräsklipparen i Norrköpings grönområden och på vintern är de skogsarbetare.

Det är en underbar utveckling på alla sätt och vis. Inte minst för Nordsvensken själv som tillsammans med gotlandsrusset och den svenska ardennern är Sveriges enda inhemska ras. Ett riktigt kulturarv som måste hållas kvar.