Summa sidvisningar

torsdag 8 januari 2015

Lycka och välstånd


Världen är ur led. Fast det har den väl varit sedan begynnelsen. Folk med olika uppfattningar slog ihjäl varandra och sedan har det bara fortsatt. Korståg och andra expeditioner med syfte att tillförskansa sig makt. Helst med döden som följeslagare.

Oliktänkande, olika nationaliteter och hudfärg, tro och gudar. Passar det inte så är det bara att slå ihjäl varandra.

Den som skapade oss måste två sina händer i förtvivlan. Var det så här det skulle bli? En oreda utan dess like. Aldrig tar det slut heller på eländet. Nya attentat hela tiden. Ingen som kan styra upp det. Allra minst på fredlig väg.

Döda journalister i Paris. Människor i sorg och förtvivlan. Det kommer att ta år innan sorgen har lagt sig. Men det fria ordet får aldrig tystna. Pennan måste vässas. Hela tiden.

Tittade på Folke Rydéns dokumentär Den andra vågen som sänds på tv under några kvällar. Filmerna ger tröst. Ur förtvivlan kan lycka växa fram till sist. Även om det dröjer ett tag.

Besökte en  mäklare idag. Inte för att sälja eller köpa något hus utan för att prata husaffärer av helt andra orsaker.
Jag frågade henne när jag var klar med intervjun om människor är lyckligare när de har ett stort och fint hus.
Svaret kom snabbt. Nej! Lyckan kan inte köpas, inte heller kan den inredas tillsammans med nytt möblemang. Lycka för stunden möjligtvis.
Ett stort och dyrt hus är bevis på välstånd men inget bevis på lycka. Sa mäklaren som lever på att sälja hus.

Vi drack kaffe och doppade de sista pepparkakorna som låg på botten av plåtburken. Funderade en stund omkring lyckan. Kom så att tänka på det gifta paret som blev tillfångatagna i något land som vi inte kom på vart det låg. Vi minns inte heller varför de blev frihetsberövade.
Paret blev inkastade i en jordkula och dörren bommades igen. I mörkret hittade de en kartong som de ställde mitt på golvet. Kvinnan hade en näsduk som hon slätade ut och lade över kartongen. De hade tillverkat ett bord med en vit duk. När de satt bredvid varandra vid det provisoriska bordet kom de överens om att de hade tak över huvudet och slapp bli blöta när det regnade. Lite mat blev de serverade då och då så de svalt inte så fasligt mycket. Men framför allt hade de varandra. I det kände de en stor lycka. De hade även skapat ett sorts hem åt sig, tack vare bordet och näsduken.
Vi skakade på våra huvuden åt samtalet, mäklaren och jag. Oförmögna att förstå därför att vi aldrig varit där. Inte ens i närheten. Bara hört berättats genom ljud, bild och text.

Vi satt tysta en stund och grunnade var och en på sitt håll hur vi själva skulle reagera om vi blev utsatta för hot, attentat eller drabbade av någon katastrof.

Det mörknade utanför mäklarens kontor. Jag stängde mitt anteckningsblock och stoppade ner kameran i kameraväskan. Tog med mig kaffekoppen och ställde den på diskbänken i det lilla pentryt.

-Kör försiktigt hem, sa mäklaren. Den där vägen till Skärblacka är inte rolig. Jag känner ett par som har kört ihjäl sig efter den vägen.  De dog direkt, båda två!

Just det. Jag ska köra försiktigt hem, tänkte jag.