Summa sidvisningar

onsdag 30 september 2015

En dödsmask och ett glas rött


Nu plockas det svamp ute i skog och mark. Sociala medier svämmar över av tickor, soppar, trattisar, trumpeter och helt vanliga kantareller. Det finns ingen hejd på välfyllda svampkorgar.
Själv nöjer jag mig med att stundom ströva i vår närbelägna skog utan några som helst ambitioner att släpa med mig rensningsarbete hem.
En dag när jag var ute såg jag en svamp som fångade mitt intresse. Den växte bland mossan och liknade en slags dödsmask. Stirrade rakt ut med tomma ögonhålor,  såg allmänt tragisk och ensam ut. Vem vill plocka svamp som liknar ett spöke? Risken är att det blir vad som helst med den svampstuvningen.

Svampen blev som en påminnelse över allt som händer och sker i vår värld. Även under den fridfullaste skogspromenad blir jag påmind om död och omänskligt lidande. Jag undrar dagligen hur det ska sluta för alla människor på flykt.

Den stora tevegalan till förmån för människors lidande gick av stapeln igår kväll. Vi tittade en stund och jag sjönk allt djupare ner i melankolin. Artister med sorgliga sånger och stark innebörd i texterna. Till sist blev det för mycket.  Jag reste mig ur soffan, gjorde min kvällstoalett och gick till sängs. Flydde ner under täcket, omsvept av min egen trygghet och välfärd.

Gjorde en intervju med en politiker idag. När vi var klara satt vi kvar en stund och pratade om annat än vad som rörde intervjun. Om flyktingpolitiken och EU-migranter, vad som kan göras och vad som inte görs.
Politikern berättade att i Norrköping finns det enrumslägenheter som bebos av upp till tolv personer. Gamla, unga, män, kvinnor och barn. Ofattbart. Omänskligt. Ovärdigt.

Fri rörlighet råder inom EU. Men är det rätt och riktigt att det växer upp slumområden i våra svenska städer som liknar de förhållanden som människor flyr ifrån i sina hemländer?
Det måste upprätthållas lag och ordning. Människor få inte bo i parker och privata områden, säger vår statsminister.
Ändå förekommer det på många platser.
Vad händer med de EU-pengar som länder får för att ta hand om och ansvara för sina medborgare?
Varför måste människor sitta utanför våra butiker och förnedra sig genom att sträcka fram en pappersmugg?

Alla flyktingar som kommer från Syrien. Vad får de för levnadsvillkor i de länder de hamnar i? Om de tar sig fram med livet i behåll vill säga. Klarar sjukvården att ta hand om de människor som under flykten från krig fått svåra skador? Vart ska de bo, livnära sig av och klarar skolan att ta emot alla barn?

De allra flesta av oss håller nog med Hans Rosling. Det här kriget måste ta slut!

Och nu tänker Putin fälla bomber över Syrien. Samtidigt som Breivik hotar att svälta sig till döds. Han orkar inte med de stränga fängelseförhållanden som råder.

Det finns olika sorters problem i vår galna värld.

Det är snart helg. Ska vi ha rött eller vitt vin till maten?

tisdag 29 september 2015

Badrumsockupant och blåljus


Löven skiftar färg. Det går snabbt nu. Kyliga nätter och daggiga mornar. Mellan blåbärsriset på vår tomt har spindlarna spänt upp sina nät som glittrar i morgonsolen.

Vår badrumsspindel bemödar sig inte, minsann. Jag har talat med den om nyttan med frisk luft och naturliv men den vägrar att lyssna. Vänder bort blicken när jag tar upp frågan. Jag börjar misstänka att den inte har förmågan att väva vackra nät. Eller något nät över huvud taget för jag har inte sett till något i vårt badrum. Kanske skäms den över sin bristande kunskap och finner det bäst att hålla sig inomhus. Vem vet, kan hända finns det mobbare även i spindlarnas värld.
Tycker den börjar bli aningen överviktig. Det jag inte kan förstå är vad spindeln livnär sig av. Våra avlagda hudflagor, möjligtvis. Eller olika sorters kvalster som det måste krylla av i ett badrumsutrymme.

Nu har spindeln en gång för alla bestämt sig för att ha sin fasta adress hos oss och vi lär bli goda vänner med tiden. Vad annat har vi för val? Ett alternativ är förstås att helt sonika slå ihjäl spindeln om vi ska eliminera den ur våra liv. Ett drastiskt förslag som vi först måste ha en noggrann överläggning om. Vi ska vara snälla och rädda om våra vänner. Varken bråka, träta eller slå ihjäl varandra är ett bra, vinnande och humant koncept. Trots allt är den harmlös, skulle den hitta på att bitas åker den ut på direkten.
Fram till jul får den leva sitt egna liv och krypa fram och tillbaka på de kaklade väggarna och se ner på våra stundom nakna kroppar.
När det är dags för den stora julstädningen får vi ta ett beslut. Kanske har spindeln självdött till dess.

Större dramatik än en spindelockupant har skett i våra trakter under gårdagen. Efter ett inbrott i Regna fortsatte stöldturnén mot Örebrohållet, ett stopp i Hällestad där väpnat rån mot affären ledde till polisjakt i Skärblacka.  Blåljus och tjutande sirener skar sönder den lantliga harmonin under någon timma. Nere vid vår lokale matvaruaffären rådde ett smärre kaos då vi biltrafikanter försökte tränga ihop oss längst vägen för att ge fri passage åt polisbilarna.
Det gick undan och jag bad en stilla bön att inga barn uppehöll sig utanför förskolan. En polisbil var utrustad med endast föraren som rattade med ena handen och höll den andra tätt tryckt mot örat. Syntes tydligt och klart att han talade i mobiltelefon. Det vinglade betänkligt när han tog kurvan, men de vet väl vad de gör och kan hantera en framrusande höghastighetsbil de som är uniformerade till att ta hand om buset.

Fyra banditer infångades och sitter nu bakom galler i Norrköpings polishus i väntan på vad åklagaren fattar för beslut. Frisläppning i väntan på rättegång är min gissning. Om det över huvud taget blir några rättsliga påföljder. Jag förstår mig inte på det svenska rättssystemet för det går att göra lite som det behagar utan att det för den skull behöver svida allt för mycket i skinnet efteråt.

Ledarhunden ligger på mina fötter. Det värmer skönt. Han är en tjänstehund, kollega med de polishundar som nosade runt i Skärblacka för att söka upp till fots flyende skurkar. Ledarhunden har dock en mer fridsam syssla och har kanske inte lika hög pondus som de kamrater som åker polisbil. Morra kan han i alla fall, Sigge.

måndag 28 september 2015

Väx upp och ta en tupplur




Är precis slutkörd. Trodde inte det var möjligt att känna en sådan enorm trötthet. Det är härmed bevisat att det tär på krafterna att föda barn vid sextioårsåldern. Ont i lårmusklerna har jag dessutom. Dock har jag klarat mig från att drabbas av framfall. Men nära var det.

För den som är intresserade kan jag meddela att barnbarnet mår prima. Även modern mår bra och jag hörde någonstans ifrån att hon redan har planer på att åter igen försätta sig i ett välsignat tillstånd. Förhoppningsvis hinner hon hem från barnbördshuset med nykomlingen och att han växer upp en smula innan det är dags igen.
Huruvida barnafadern ännu är invigd i planerna är det inget ordat om. Men det är en viktig förutsättning om det ska bli något.
Viktigast är ändå att farmor får vila upp sig ett par år eller mer.

Sömnen har det blivit lite eftersläpning med sedan i onsdags. Tänkte ta igen det denna natt som kommer, Förhoppningsvis har den omtumlande händelse som uppstår när en farmor är med och tar emot ett pinfärskt barnbarn lagt sig. Samt att mina kvällstankar stillat sig så pass att jag får sova nattens timmar i ett enda sträck. Känner att adrenalinpåslaget börjat lämna banorna och ordningen är återställd.

Inte är det någon blodmåne i natt som jag måste ut och glo på. Jag ställde klockan på 03.55 natten till idag för att få vara med om skådespelet. Månen var grann redan innan den blev röd och jag kände att jag ville vara med om den häftiga upplevelsen. Övervägde ett tag att strunt i allt ihop och vänta arton år då tillfälle ges att se den röda månen igen. Eftersom jag inte vet hur livet ser ut då beslutade jag mig ändå för att stiga upp mitt i natten för att se månen ändra färg. Vilket jag inte ångrar.
Maken däremot tittade ut en kort stund för att sedan gå tillbaka in i vårt hus och krypa ner under det varma täcket. Han har ont i halsen, säger han. Ja någon ska ha det också. Det är hans tur att trä på sig förkylningskostymen.

När jag ändå var uppe och travade runt passade jag på att inte gå till sängs något mer utan vara behjälplig med att köra in stortvillingarna till dagis i staden då de vaknat upp ur nattens slummer.
Och vad passade bättre än att köra dottern till Linköping och den väntande Jönköpingsbussen när jag var ute och for på morgonkulan.
Så nu är vi med en semesterledig ledarhund under några dagar.
Dagarna är aldrig långsamma i den här familjen. Det må jag då påstå vara helt sant.

Även en farmor/mormor måste piffa till sig ibland och i min kalender stod det skrivet att idag skulle det ske. Hårklippning och ögonbrynsplock. Medan min frisyr blev flera storlekar mindre än innan jag satte mig i frisörstolen pratades vi vid, min frisörska och jag. Vad vi talade om behöver jag inte nedteckna här, det begriper alla och envar. När det var dags för ögonbrynsplock höll jag tyst. Vilket berodde på att jag helt enkelt somnade under den smärtsamma proceduren.

"Du är onormal, totalt onormal", hävdade frisörskan då hon ruskade liv i mig och bad mig se efter i spegeln om jag var nöjd med resultatet.

Det får vara hur det vill med den saken. Onormal eller inte, snygg i håret är jag och fina ögonbryn har jag.  Det är viktigt att vårda sitt utseende. Det är utseendet som ger pluspoäng i livet.
Ett snyggt utseende ger framgång och lycka. Bevisligen är det sant. Om jag får säga det själv...


lördag 26 september 2015

Maratonlopp och gas som bedövar


Efter fyra dygn på plågornas bädd kom han då äntligen. Stortvillingarnas lillebror. Dagen innan deras fyraårsdag. Hade gossebarnet väntat några timmar till i moderlivet hade alla tre fått fira sina bemärkelsedagar på en och samma dag. Nu ville han dock ha en egen dag, den lille.

Vi har fått ytterligare ett barnbarn, farfar och jag.

Jag har fått bevittna födelsen. Från början till slut. Dygn där jag stått och betraktat två som skulle bli tre. Ett maratonlopp gånger fyra där sista kilometern verkade evighetslång och omänskligt jobbig att ta sig igenom.
Lustgasen blev den födande kvinnans bästa vän. Vi provade på, pappan och jag. Av ren nyfikenhets skull. Han för att se hur det fungerade, jag för att uppleva minnen. I smyg när ingen barnmorska var inne i rummet gasade vi var sin gång. Såg på varandra och skrattade medan kvinnan stönade i födslovåndor. Vi fann det lämpligast att återlämna lustgasmasken till hon som behövde den bättre än vi.

I bakgrunden har jag befunnit mig.  Hållit i handen när jag blivit ombedd, sett till att det funnits våta och kalla tvättlappar till den svettiga pannan. Spypåsar och isvatten.
Hanterat saxen när mor och barn separerades från den sammanhållande navelsträngen. Pappan överlämnade den ärofyllda uppgiften till mig och jag sa inte nej. Kanske kommer aldrig den möjligheten åter.

Jag förundras över människans kraft att bemästra långvarig smärta. Inget är omöjligt när belöningen är så förunderligt stor.

Är ännu uppfylld av händelserika dagar där kulmen blev pojkens ankomst. Skrikande, skrynklig och skälvande lades han upp på mammans bröst. Hud mot hud och föräldrarnas otvivelaktiga kärlek till varandra och den nya människan de ännu inte lärt känna.

Välkommen till oss du lille parvel!

Tack Nilz-Peter och Johanna för ännu ett barnbarn. Och TACK för att jag blev tillfrågad om att vara med och ta mot ert barn.

Ett stort tack riktas även till den som upptäckte lustgasens unika egenskaper.


torsdag 24 september 2015

Harry Potter och franska band med gulddekor





Regnet vräker ner, nu behöver jag dock icke bekymra mig över våta dynor som vi glömt ta in från trädgårdsmöblemanget. Dessa står i vinterförvaring och jag hoppas på en ny vår även om det ser ganska så avlägset ut.

Bönderna har börjat söka kärleken och prästerna är mitt uppe i att välja och vraka ur högen av hugade äktenskapliga spekulanter. På bästa sändningstid. Linda och Mark övervakar det hela och hoppas på tur i kärlek.
Vår nyfikenhet blir stillad. Bönder och präster är som vanliga människor brukar vara. Vill få och ge av kärlekens dyrbara gåva.
Tar sig en tuting vid behov och lär sig bugga. Använder också mer kryddstarka ord som kan straffas med böter i form av en slant som stoppas i en glasburk där insamlade medel sedan skickas till väl behövande.
Även om det gamla ordspråket lyder; "Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning" så kan tungan halka när upprörda känslor kommer i svallning oavsett skrå och tillhörighet.
Utseendet är av ringa betydelse bedyrar de medverkande och lägger de insända fotografierna i olika högar.

Jag fick min egen bonde utan inblandning och extra hjälp av någon utomstående. Det gick bra det också. Tur är väl det för jag tror inte att jag passar för speed dating. Antingen förblir jag tyst eller så pratar jag hysteriskt och utan hämningar. Båda tenderar till att skrämma iväg en eventuell friare för all framtid.

Det är en balansgång hur vi ska bemöta nya människor i ett samtal. Det gäller att först på något sätt ta reda på vad den andre är intresserad av. Är vi oliksinnade kan det vara nog så knepigt. Det finns dessutom så många genrer att välja på. Att hitta rätt gebit direkt är inte lätt, men det kanske går bra att blanda till en början i alla fall.

Litteratur tycker jag är svårast att spontant tala om. Mycket beror på att jag har så svårt att komma ihåg namn. Däremot minns jag vad boken handlar om men ska den avhandlas kan jag inte ens säga titel eller namnet på författaren.

När jag ändå är inne på litterärt område så läste jag i morse att den som tänker gå till bokhandeln för att köpa en Harry Potterbok kan bli överraskade över små meddelande någon eller några skrivit ner och låtit smyga in mellan bokens blad. Snälla meddelande om alla människors lika värde, att vi är unika och värdefulla.
Vilket trevligt initiativ! Näthatet och rasismens raka motsats. Det ger mig en förhoppning om att godheten finns kvar bland mänskligheten. I vilket fall som helst bland Harry Potterfansen.
Funderar skarpt på att själv skriva små meddelanden och uppsöka en bokhandel. Annan litteratur än just Harry Potter kan också ge läsaren små glada och snälla tillrop.
Har införskaffat mig en hel hög med färgglada post it block så resurser finns.

Nu för tiden är det lätt att sticka ner små lappar mellan olästa böckers blad. Värre var det när jag var ung. Då fick jag använda en brevsprätt för bladen satt ihop i vissa böcker. Låg jag nerbäddad i sängen för att läsa en bok innan jag försjönk i den nattliga sömnen fick jag mina sängkläder fulla av små vita pappersflagor. Känns som rena rama forntiden i dessa moderna tider då möjligheterna att läsa böcker utan böcker öppnats för den som är trakterad av det.
Nu går det även snabbt och enkelt att googla fram både bokens titel och vilken författare som ligger bakom verket. En möjlighet som inte var mig förunnad i min ungdom. Då fick jag slå upp det jag ville ta reda på i Bonniers uppslagsverk. Halvfranska band med gulddekor och två bindningar i ryggen.

onsdag 23 september 2015

Rysch, pysch och en kaka med smörkräm


Vissa dagar är mer aktivitetsfyllda än andra. Denna dag känns som en sådan. I centrum finns vi, alltid till reds när det behövs. Transportör av stortvillingarna till dagis där frukostgröten väntade, barnpassning åt småtvillingarna och deras febriga storasyster medan husets fader lämnade in sin bil på verkstaden. Samtidigt som maken lämnade in sin på samma verkstad för service. Det uppstod dock ett glapp mellan bilinlämningarna varpå morfar underhöll barnen medan pappan överlämnade sin bil i mekanikernas oljiga händer.
Ett stort kuvert låg kvar på vårt skrivbord. Jag hade lovat ta med det till småtvillingarna och deras storasysters mamma varpå jag fick ta svängen förbi vårt hus efter stadsresan och fiska upp det i villervallan kvarglömda kuvertet. En varm storasyster nerbäddad i soffan och i för dagen utstyrslade småsystrar i prinsessklänningar möte mig i dörren.

På tal om prinsessklänning. När jag var med stortvillingarna för höstekipering plockade gossebarnet fram en vacker turkos klänning för prinsessor. Han ansåg sig passa i dylik kreation och jag höll med. Dock verkade klänningen aningen sval för årstiden så köpet avstyrdes på dessa förnuftiga grunder.
Kanske till våren. Då kan pojken få en prinsessklänning om han fortfarande anser sig klä i turkos rysch och pysch.

Jag funderar över hur småbarnsfamiljer får sin vardag att gå ihop. Det finns inget givet inrutat när barn är inblandade. Hela tiden uppstår situationer som måste lösas. Alla har inte en mormor/farmor och morfar/farfar att tillgå inom räckhåll. Dessutom finns risken att den generationen fortfarande är arbetsföra och inte har möjlighet att ta ledigt från jobbet för att torka snoriga barnbarnsnäsor.

Känner mig priviligerad som kan vara behjälplig då det behövs. Ett av de trevliga uppdragen är när jag får åka med stortvillingflickan och bada på rehab. Där krävs en viss kroppsnärhet i vattnet. Vi tar på varandra hela tiden, simmar tätt ihop i det varma mjuka vattnet. Flickan är smidig och rörlig. Av de stela benen och fötterna som har så svårt att gå på landbacken märks inget. Hon ser inte in i framtiden på samma sätt som jag gör. Tänker inte på vika hinder hon har att bestiga med den växande åldern.

Vi fikar alltid när det är vår baddag. Går på konditori och hon får välja fritt ur det frestande utbudet. Hon väljer och vrakar. Bestämmer sig och ändrar på besluten. Jag väntar. Kön bakom oss väntar och den får vänta. Hon är kund hon också. Att välja en kaka eller bakelse måste få ta sin tid. Ty det gäller att välja rätt.

Precis som det gäller att välja rätt i livet. Ibland väljer vi fel och får ta lärdom av misstagen. Livet är som en monter fylld med goda bakverk. Vi smakar oss fram till det allra godaste.
Själv väljer jag till exempel aldrig en kaka med smörkräm. Det har jag tidigt lärt mig att inte tycka om.

tisdag 22 september 2015

Dryga böter och en yster tjur


Det finns modiga människor men det finns även dumdristighet. Tänkte jag när jag läste om Amina Axelsson från Linköping.
Amina är bosatt i Spanien, engagerad i en djurrättsorganisation och begav sig till Marbella för att bevittna en tjurfäktningsföreställning. Planen var att hon skulle stoppa de barbariska och plågsamma striderna.
Ett både modigt och dumdristigt beslut. Amina blev hals över huvud utkastad från arenan och tjuren gick det dystra öde till mötes som tjurar gör i detta hemska evangemang som får EU-stöd eftersom det räknas som kultur.
Amina överlevde men kommer få dryga böter att se fram emot. Men bättre det än att bli spetsad på hornen av en ilsken, sårad och förvirrad tjur.
Något stopp på galenskaperna med att plåga tjurar har nog inte Amina fått till, men hon har i alla fall på ett tydligt sätt förkunnat det majoriteten av befolkningen anser om tjurfäktning. Det var mycket modigt av henne!

Tjurar är inte att leka med. De kan se ack så snälla och fromma ut där de går bland sina frillor och betar ute på gröngräset. Dock kan de surna till och bli obehagliga helt omedvetna om sin styrka och tyngd.

När vi hade mjölkkor kom maken på att vi skulle använda oss av en tjur för att betäcka våra kvigor. Jag fick till uppgift att hålla kvigan i grimman ute på ladugårdsbacken medan maken var tjuren behjälplig med att hitta rätt. Tjuren blev yster och glad över det tilltänkta språnget, om det var okunskap från tjurens sida eller endast iver går inte att orda om men en cirkus utan dess like blev det i alla fall.
Livrädd stod jag och höll ordning på kvigan som travade runt och undrade vad som höll på att ske bakom rumpan. Tror till och med att jag grinade ty i ena ögat såg jag liemannen stå och flina medan jag såg tjurens ystra krumsprång i det andra.
Maken höll i tjuren med ett stadigt grepp om repet och lovade att om vi fortsättningsvis skulle betäcka kvigor på naturlig väg skulle tjuren få en nosring.
Huruvida tjuren fick till det eller inte kommer jag inte ihåg, däremot minns jag tydligt seminören som därefter tillkallades med sina rör fyllda med början till nya kalvar.
Det var en fridens man som endast röt åt mig en enda gång. Det var när jag av misstag råkade spola hett vatten rakt ner i hans ena gummistövel. Det är fullt begripligt och jag har stor förståelse över att han höjde rösten.

Tjuren slutade tragiskt sina dagar utan att få nya möjligheter till förlustelser då vår ladugård brann ner till grunden. Han blev till en förkolnad hög bredvid den lika förkolnade kvigan som tack vare seminören skulle till att kalva.

måndag 21 september 2015

Nytillskott och extra värme


Veckans första dag och jag har lovat följa med in till staden för att vara behjälplig med  stortvillingarnas höstekipering.
Det är med en stigande oro jag drar iväg med den snart födande sonsambon. Det trycker på här och där låter hon deklamera när vi frågar om det inte snart är dags.

Varje dag frågar vi. Tjatar och gnatar. Hon ser trött ut där hon vankar fram med sin stora mage. Om det beror på våra spörsmål eller något annat går inte riktigt att utröna.

Ut och spring, hoppa runt på gräsmattan, uppmanar jag henne. Hon säger inget, bara stirrar på mig.
Jag vill endast hjälpa till, försvarar jag mig. Gör inte det, säger hennes blick.

Ge henne färdkäppen, säger jag till sonen. Hon är inte mottaglig för förslag, svarar han.
Så det blir bara till att vänta helt enkelt.

Det måste vara enerverande när människor runt en havande kvinna i slutskedet envist ger goda råd för att på så sätt få den blivande mamman till förlossningsavdelningen. Lika enerverande måste det vara att höra andra mammor berätta om sina förlossningar. Inga andra är så duktiga på att sätta fart på skrämselhickan som de färdigförlösta. Det måste vara ett kvinnligt privilegium att skrämma slag på förstföderskor. Undrar om män är lika begivna på att delge andra män hur deras prostata mår och vilka eventuella undersökningar de fått för att utröna den valnötsstora blåshalskörtelns hälsotillstånd?

Det är något visst med en havande kvinna. Ett glädjetillstånd där omgivningen oftast blandar sig i med lyckönskningar och leende munnar. Även jag finner det hela intressant men det gäller att vara säker på sin sak innan kommentarerna fälls. Jag har en gång för länge sedan fått glada tillrop över det väntande nytillskottet i familjen. Jag lät meddela var ett antagande på mycket lösa grunder vilket ledde till en pinsam situations uppkomst för gratulanten.

För fem år sedan gjorde även jag ett ordentligt övertramp. I min iver över att visa mitt glada deltagande i händelsen lade jag min hand på en blivande mammas mage. Vi kände varandra inte speciellt väl utan skulle endast ha en begravningsgudstjänst ihop. Hon kom mot mig och jag såg att det putade rejält under prästkappan. Hon blev överrumplad av mitt tilltag och jag drog snabbt åt mig handen.  Jag skämdes och skrev sedan ett mejl  och bad henne om ursäkt. Ursäkten godtogs där glädjen över det väntande barnet var insprängt mellan raderna. Jag för min del gladdes mest åt att hon verkligen hade ett barn i magen  innanför den prästerliga utstyrseln och inte en mage som svällt upp av för mycket smörgåstårta, kakor och bullar som bjuds efter sorgliga förrättningar.

Inget engagerar, berör och väcker så starka känslor som en havande kvinna. Skulle i så fall vara ett dödsfall. Men då är vi noga med att hålla oss undan. Visar respekt och deltagande på behörigt avstånd.
Två naturliga händelser med vitt skilda mottaganden. Där ingen av händelserna är viktigare än den andra, men där en av händelserna skulle behöva en extra dos av omgivningens värme.

söndag 20 september 2015

Husmoderssemester och puckar på glid


Kalvstek, gräddsås och vinbärsgelé. Kokt potatis därtill. Idag har jag överträffat mig själv i kokkunskapens ädla kost och bjudit på en hederlig gammeldags söndagsmiddag. Som avslutning chokladmousse, hemmagjord från grunden. Naturligtvis. Inget hopkok av färdigblandat pulver.

Mamma var inbjuden. Hon berättade om den tiden då det fanns husmoderssemester. Utarbetade husmödrar fick åka iväg på egen hand. Hänga av sig förklädet, lämna hus och hem, make och ungar för att vila upp kropp och själ samt läka av diskvatten fnasiga händer. Gjorde säkert gott för husmödrarna.

Nu finns inga husmödrar längre. Husmoderssemestrarna är utbytta mot familjesemestrar med "all in inclusive". Fina och bekväma hotell med egen pool i ett soligt och varmt land. Karriärkvinnorna behöver också slappna av och ladda de kroppsliga batterierna.

Skulle jag behöva åka till just nu. Ett soligt och varmt land efter kvällens upplevelser i grannkommunen. Där fick jag en försmak av vad som komma skall. Vinter och kyla.
Iklädd tunn stickad tröja steg jag in i ishallen. Där slog kylan mot mig som ett piskrapp. Vad annat hade jag att vänta. I en ishall är det kallt. Kan vem som helst förutspå. Dock ej jag som sällan eller aldrig vistas i dylika miljöer.

I omklädningsrummet bytte ishockeyspelarna om. Benskydd, knäskydd, skydd av de ömtåligaste kroppsdelarna, huvudskydd och tandskydd. Enorma trunkar för transport av säkerhetsutrustning. Spelarna växte i omfång allt efter som trunkarna krympte.

Jag blev anmodad att värma upp mig med en kopp kaffe i cafeterian. En trappa upp. Genom de väldiga fönstren såg jag det kaffedrickande folket. Jag såg även trappan som ledde dit. Stelfrusen vandrade jag uppåt och hamnade i ett förråd där spelarutrusning trängdes på hyllorna. Det doftade inte spa med välgörande oljor och krämer. Det doftade svett, blod och något annat oidentifierbart. Jag fortsatte genom förrådet, ryckte upp en grå dörr och hamnade i ett slags maskinrum.
Tyst stängde jag dörren, vände om och och gick ner för den trappa jag nyss bestigit.
Genom de stora fönstren såg jag det kaffedrickande folket. Jag tyckte de stirrade på mig och log.
Jag gick och satte mig i utvisningsbåset.

Puckar på glid och hårda tacklingar mot sargen. Skridskor i hög fart och klubbor som smällde. Tvåhundranio bilder i min kamera. Ishockey är en snabb sport.

När jag var klar med mitt jobb åkte jag hem. Drog bilvärmen på full spruta. Övervägde att även sätta på stjärtvärmen men kände att det finns gränser. Bilen berättade att utomhustemperaturen visade plus 14 grader. Än är det ett tag kvar innan det är vinter. Jag har börjat sticka raggsockor åt barnbarnen. Tror det kan komma till nytta. Sen.


lördag 19 september 2015

Snökäppar och indiansommar


Det är nu det stora vemodet rullar in...
Sommargästerna har packat ihop och dragit in till staden. Kvar är vi bofasta som tillsammans får klara av vinterns härjningar.

Innan stugorna bommas igen har vi alltid den stora höströjardagen i området som i år inföll just denna dag.Vi samlades alla enligt gängse ordning vid postlådorna och gick igenom dagens arbetsuppgifter. De muskelstarkas uppgift blev som vanligt att med spett göra hål i dikesrenarna för att sedan sätta dit snökäppar. Nu kan snön komma när den vill. Börje riskerar inte att köra ner i diket när han kommer med traktor och schaktblad. De orange käpparna med reflex sitter stadigt där de ska.

De tuffa männen tillika Maria kan hantera sina röjsågarna med bravur, vi andra som befinner oss lite längre ner på listan plockar upp det röjarna fällt. I år utsåg jag mig själv som transportör av riset. Från området ner till byns återvinning. Dagen till ära trädde jag på mig mina fina rosa trädgårdshandskar. Passar ihop med mitt glittriga rosa nagellack.

Korv och dricka hos Tommy och Yvonne. Damerna i festkommittén kan koka varmkorv som ingen annan kan.

Nu dröjer det innan grilloset letar sig fram mellan stugorna.

Nästa år kanske vi är fler bofasta, förhoppningsvis är vi inkopplade på det kommunala avlopps- och vattennätet redan i höst så stadsborna beslutar sig att flytta ut permanent när det finns mer lätthanterliga faciliteter att tillgå.

Eftermiddagen har jag ägnat mig åt att medverka vid en föreläsning om vallonernas kyrkotillhörighet och gudstro. En ganska knepig historik och jag är tacksam över att allt är inspelat på mitt fickminne.
Vid en privat efterintervju med föreläsaren visade det sig att han varit vår dotters lärare på universitetet när hon var teologistudent. Han hade ett klart och tydligt minne av sin elev, speciellt minnet av bedrövelsen då henne förra ledarhund Tootsie lämnade jordelivet. Elever kommer och går men vissa sätter kvar sina avtryck i lärarnas minnesböcker för all framtid. Min förhoppning är att han minns sin elev även för annat än att hon hade en svart ledarhund vid sin sida...

Hösten är fortfarande varm. Vår magnolia har fattat fel och bär två stora knoppar som snart spricker ut. Även jordgubbsplantorna blommar och i kväll ska vi äta av våra egenodlade gröna vindruvor.

Brittsommar eller indiansommar. Vet inte riktigt vad det är, men almanackan säger att det är dags för sommargästerna att stänga till sina hus. Värmen till trots. Vi andra stannar kvar och för närvarande är vår familj fullt upptagna med att vänta det nya barnets ankomst. Som verkar vilja stanna kvar i trygghetens mörker och varma vatten ett tag till.

fredag 18 september 2015

En mjölkspann och ett brinnande ungdomshjärta


Det händer då och då att jag funderar över människor jag mött. Vad de gör idag, hur livet blev och om jag skulle känna igen dem om vi träffades på nytt.

Vissa människor har jag känt flyktigt medan andra stått mig nära. Vi har kommit till ett vägkors, vikit av från varandra och kontakten har av olika anledningar brutits.

Från min skoltid har jag endast kontakt med en av klasskamraterna, Michaela. Hon gifte sig, flyttade liksom som jag, från Värmland och fick tre barn. Under alla år har vi bibehållit kontakten även om vi ytterst sällan träffats så har vi ringt och delgett varandra glädje och sorg. Varje födelsedag ringer vi och jämför våra gråa hårstrån och växande klädstorlekar. Pratar om livet då och om livet nu. Vi är rädda om vår vänskap och kommer inte att släppa den för än kontakten bryts av naturliga orsaker.

Ibland har jag täkt att jag ska ringa eller skriva till någon väninna jag en gång i tiden haft. Berätta att jag funderar och är nyfiken på hur verkligheten ser ut idag. Alltid har det stannat vid tanken. Det blir inget av det hela. Kanske beror det på en nervositet över hur samtalet ska flyta. Det som var lätt att tala om då kanske blir krystat och konstigt efter många års frånvaro.

Idag fick vi ett något annorlunda telefonsamtal. En man i andra änden av luren försäkrade att han inte var någon försäljare och att han ville prata med min make. En historia som har sextiotre år på nacken rullades upp.

Den som följer min blogg vet att för någon vecka sedan besökte maken och jag den värmländska gård som makens föräldrar brukade. Mannen som ringde berättade att han som en yngling på uppväxt brukade hämta mjölk på gården när familjen Larsson bodde där. Ett uppdrag som hade två aspekter. Den ena var att mjölk behövdes till hushållet. Den andra var att ynglingen kärat ner sig i min makes lillasyster. Kärleken var tydligen besvarad för alltid när pojken kom med sin spann fanns flickan på plats. Båda var blyga och visste inte hur de skulle få till det hela så kärleken fick endast flamma i mjölkrummet den korta tid det tog innan spannen var fylld.

Tydligen hade ynglingen som idag är en åldrande man funderat över sin ungdoms kärlek och om han sökt henne på Hitta.se eller Eniro förtäljer inte historien. Om så vore hade sökandet varit lönlöst för när flickan blev vuxen flyttade hon till Frankrike och gifte sig med en fransman.
Men storebror finns kvar i Svea rike och honom fick mannen uppgifter om och kunde således slå en signal för att fråga hur hans syster mådde.

Maken berättade och de skrattade över telefonerna. Om sin systers ungdomskärlek visste han inget. Hon hade aldrig berättat eller också tog han ingen notis om det som inte låg i hans egen ungdomsförälskelses intresse. Var och en har sitt eget att fundera över när kärleken slår till.

Sedan några år tillbaka är makens lillasyster död och begravd på kyrkogården i det land som kom att bli hennes under många år. Hon blev en fransyska ut i fingerspetsarna som till och med glömde bort några ord som hör det svenska språket till. En del av hennes hjärta fanns ändå kvar i det land som hon lämnade när hon var ung.

Undrar om min svägerska, makens lillasyster, någon gång funderade över pojken med mjölkspannen? Undrade vad det blev av honom och vad han sysslade med som vuxen.
Det får vi aldrig veta, det enda vi vet är att pojken med mjölkspannen idag på ålderns höst ville veta vad flickan har var kär i för sextiotre år sedan tog vägen.

Nu vet han och jag tänker att det kanske är dumt att inte kontakta bortkopplade närstående, släktingar och vänner medan tid är.

torsdag 17 september 2015

Framgångsrik och eldfängd


Ömsom regn, ömsom sol. Väderleken kan inte bestämma sig. Under morgonen strilade regnet ner, passande nog med tanke på att jag skulle hålla mig inomhus under några av förmiddagens timmar. Närmare bestämt inne i Norrköpings konstmuseum där det var pressträff med anledning av den nysläppta boken Sommaräng, Konkret och Harlekin. Skriven av Bonnie Festin, utställningsintendent   vid Norrköpings stadsmuseums. Boken handlar om Erik Chambert, en av på sin tid landets ledande möbelarkitekter. En trevlig bok med ett fint innehåll både i bild och text.

Satt och funderade i bilen när jag körde hemåt. Hur kan det komma sig att en del människor blir berömda och framgångsrika? Hur bär de sig åt? Är det endast skicklighet eller finns det en gnutta tur bakom framgången? En mix kan tänkas.

Oftast blir framgångsrika alster svåråtkomliga för gemene man. Titta går bra men köpa är värre. Om det inte finns en rejält stadd kassa vill säga. Fast allt behövs inte köpa för pengar för välmåendet. Det finns det som är bättre än att samla på sig sådant som till sist hamnar i ett mörkt förråd.

Det finns olika former av framgång. Både estetiska och praktiska. Så även inom medicinvetenskapen. Nya piller och mixturer som botar eller lindrar, kokas ihop till ett revolutionerande genombrott för doktorns receptblock.
Även tekniska prylar som ger sjuka och handikappade ett fungerande liv. Både estetiskt och praktiskt. Lyssnade häromdagen på pacemakerns uppkomst och banbrytande historia. Där blev konstruktören Rune Elmqvist och kirurgen Åke Senning berömda. Även Arne Larsson blev omnämnd eftersom det var hans hjärta som behövde en pulsgenerator.

Tycker sånt där är intressant bara jag själv inte är inblandad. Känner ändå en tacksamhet över att det finns människor som lägger ner hela sin själv på att underlätta för andra. Rätt som det är kanske jag befinner mig i den situationen att jag själv behöver en pacemaker. Sånt går inte att vara bergsäker på.

Känner mig nervös vid tanken. De sa i programmet att det är ett enkelt ingrepp som sker under lokalbedövning och tar endast en timma i anspråk. Inte mer.
Att bli skuren med skalpell i vaket tillstånd är för mig en mardröm värre än något annat. Fast det har sina risker med att få narkosbedövning, det läste jag i dagspressen häromdagen.

En varning utfärdas. Härmed kan känsliga och pryda personer sluta följa detta inlägg!

Följande gick att läsa och jag fnittrade högt för mig själv. Det var inte jag som var drabbad, eller en närstående bör tilläggas. Då går det bra att skratta...

En man skulle skära bort en fistel från akterkastellet. Ingreppet skedde under narkos.Om det var i sömnen eller en undermedveten nervositet går inte att konstatera. Om det stod det inget skrivet men mannen släppte i alla fall väder. Med den reaktionen att det brännande skärverktyget fattade eld. En kvast av lågor stod rakt upp från den sovande mannens bakdel och grillade hans ädla delar som är placerade på bakdelens motsatta sida. Hela paketet höll på att förvandlas till aska och sot.

När jag läser om sådana händelser vet jag inte om jag ändå föredrar att bli opererad under lokalbedövning.  Å andra sidan, är jag försatt i en konstlad djupsömn är jag lyckligt ovetande vad som händer och sker med och runt omkring mig. Hade mannen med den lättantändliga gasen varit vaken hade säkert paniken varit nära. Dessutom hade han sett operationsteamets min när brasan tog fart. Kan tänka mig att det var med blandade miner släckningsarbetet utfördes.

Jag är så tacksam över att jag fortfarande är  frisk och rask att sjukvården inte behöver uppsökas!
Att jag inte har en fistel i baken är ett extra plus att känna tacksamhet över. Skulle det trots allt dyka upp en tänker jag ta en kork med mig till operationssalen.



onsdag 16 september 2015

Att gräva djupt och förvrängd verklighet


Tog en lång skogspromenad i morse. Är så tacksam att jag har den möjligheten. Att få röra mig fritt och insupa naturens tystnad i den klara och soliga hösten. Det ger ett invärtes lugn samtidigt som det dövar mitt dåliga samvete att inte regelbundet ta de där 30-minuterspromenaderna som är så viktiga för hälsan.

Lugn och ro blev det dock inte omkring söndagens blogginlägg. Det blåste och ven iskalla vindar riktade mot mig som person. Dock tog jag det med ro och följde det hela med stigande nyfikenhet.
Det som förvånar mig mest och finner intressantast är människans förmåga att tolka och värdera uttalanden som gjorts. Hur det sedan svänger fram och tillbaka utan någon som helst struktur.

Grunden till dramat var min upplevelse utifrån skrönor och vilda berättelser om Bona som jag skrev ner i min blogg. Bakom besöket låg den artikel jag skulle skriva och jag behövde bildmaterial varpå jag och maken åkte dit för att fotografera.

Före och efter besöket grävde jag djupt för att få fram fakta. De uppretade rösterna ifrågasatte mina källor och krävde att få veta vem som givit mig dessa uppgifter. Det är bortom orimligheternas gränser att jag skulle yppa något om vem som sagt vad till mig till den som inte har något med saken att göra.
Känner en viss anonymitetsskydd gentemot källorna. Samtidigt känner jag mig som en äkta reporter i hetluften. Mycket roligt och uppfriskande!

Den röst som hördes mest dementerade de fakta som jag fått från säkra källor som inte kom från Bonabor och före detta Bonabor utan från nedtecknade dokument över Bonas historia.
Rösten visste bättre än någon annan och jag ifrågasatte varför inte just denna röst nått fram till mig efter min efterlysning av berättare.
Tänker att det gäller att hoppa på tåget när det stannar på perrongen för att plocka upp resenärer. Tas inte den möjligheten i beaktande blir det att snopet stå med biljetten i handen och se tåget försvinna i fjärran.

Plötsligt vändes rösten åt ett annat håll. Ifrågasatte om de jag talat med verkligen satt inne med de korrekta uppgifterna i ärendet. Dessutom ansåg rösterna att samtliga boende och tidigare boende i Bona nu krävde en förklaring till mitt blogginlägg. Rösterna tog på sig rollen som språkrör för en hel ortsbefolkning.
Motstridiga antagande må jag då säga. Bonaborna kräver en förklaring samtidigt som de inte anses som korrekta uppgiftslämnare. Ibland kan det vara svårt att veta vilket ben som väljs att stå på.

Tack vare de uppretade rösterna blev mitt blogginlägg ytterst välbesökt, ty många blev nyfikna på vilka äventyrligheter jag varit med om. Känns mycket glädjande och en smula smickrande.

Jag funderar även lite över varför jag mötts av denna motsträvighet. Kan det bero på en rädsla att något olämpligt kommer fram i artikeln? Något som rösterna varit inblandade i?
Nej nu får jag besinna mig och inte låta fantasin skena vilt för då kan jag göra egna tolkningar som hamnat i facket för skrönor. Det är ju så lätt att förvränga verkligheten i fel riktning.

Det är alltid spännande att vara en frilansade reporter. Men ibland kan det vara extra spännande och välkryddat. Det ger en extra touch i livet.


tisdag 15 september 2015

Kokosbullar och fläsk


Det har hänt något fantastiskt i vår by. En kokosbullefabrik har startat upp, ett eldorado för den som älskar att sätta tänderna i detta mjuka fluffiga bakverk.

"Det är en plåga att stå här och känna doften av kokos och choklad hela dagarna", sa Karin i tipset och postutlämningen. Hon såg trånande och en aning olycklig ut när hon blickade in genom fabrikens stora fönster.

Tror jag det! Vem skulle inte vara olycklig av ett sådant underbart och endast skådebröd på arbetstid.
Dottern och jag har funderat över vem av oss som överlever den andra gällande ett stadigt och kontinuerligt intag av kokosbullar.

Det har tvistats i sociala medier huruvida det heter kokosbullar eller kokosbollar. Bullar anser jag vara den mest festliga benämningen. Dessutom är den inte helt rund och kan således inte kallas för boll.
Vad drottningen av godis, Augusta Jansson, kallade den kokosbeströdda skumskapelsen för vet jag inte. Däremot hade hon ett motto som hon levde upp till.
"Min konfektyr skall ligga på ett silverfat och se ut som vackra fjärilar".
Det låter helt fantastisk.

Augusta förknippas med sina kokosbullar i lika hög grad som Amalia Eriksson gör med polkagrisarna i Gränna. Amalia som fick magistratets tillstånd driva ett sockerbageri. I ett för verksamheten nedlagt tullhus i södra infarten av Gränna höll Amalia till och doften måste ha varit förförisk. Idag är det tätt med polkagriskokerierna i lilla Gränna som satt sitt namn på kartan mycket tack vare Amalias tidiga näringsverksamhet.

Nu har vi som sagt fått en kokosbullefabrik i byn som dessutom tillverkar Norrköpings Fläsk. Nostalgigodis tillverkad av ett hemligt recept från 1916. Skivat skumgodis med jordgubb- och vaniljsmak. Upphovsmannen var Petter Andreas Pettersson som startade Norrköpings karamellfabrik.

All heder åt både Augusta och Petter Andreas som med sina söta kunskaper fört oss in i godisträskets himmelrike.

Vår första bekantskap med fläsket var när vi besökte Norrköping för första gången. Vi hade varit till gården på Vikbolandet för att underteckna köpehandlingarna och stannade till i staden för att få en matbit innan vi fortsatte hem till Värmland. I Saluhallen på Nya Torget tillverkades både fläsk och kokosbullar och vi skattade oss lyckliga som ämnade flytta till en sådan exklusiv kommun som hade egen saluhall som inhyste ett eget kokosbullebageri.
Men säg den lycka som är beständig. Nästan samtidigt som flyttlasset gick från Värmland till Östergötland lade Saluhallen ner och blev ett Konsum istället. Därmed försvann både fläsk och kokosbullar från de centrala delarna av Norrköping.  Även om fläsket tillverkats under en tid i Gomma så har jag inte inmundigat något sedan 1989.

Nu är skadan reparerad och jag känner mig privilegierad att bo på en ort som har precis allt. Till och med en kokosbullefabrik med fläsktillverkning efter ett toppenhemligt recept.


måndag 14 september 2015

Det rätta valet och kondoleanser


"Det är härligt med hösten", ropade grannfrun till mig när hon stegade fram på vägen iförd svarta gummistövlar. Hon och hennes make skulle ta upp båten, de har rott färdigt på Glan för i år.

Kan bara hålla med. Hösten är en vacker årstid med alla sprakande färger. Även om det medför ett visst vemod och melankoli över att sommaren passerat alldeles för fort.

Natten som var har varit orolig. Jag har vaknat till ett flertal gånger och funderat över livet. Antagligen beroende på att jag i går kväll fick reda på att ett liv allt för tidigt släckts ut. Tänkte på den som står kvar mitt i sin egen ensamhet. Nu, när allt nyss har skett, finns folk runt omkring som sänder tankar, kärlek och kondoleanser. Men sen, när alla faller in i sina egna spår, där inget skett för den enskilde individen blir ensamheten ännu mer påtaglig.

Vi talade om det där när vi satt mitt emot varandra och knackade hål på våra frukostägg i morse, maken och jag. Om livet och hur vi värderar det. Hur olika vi människor ser på vad som är viktigt eller inte.
Vi enades om att allt är lika viktigt om det är viktigt för den det berör. Att var och en måste få inrätta sina liv utifrån olika perspektiv. Inget ska vara rätt eller fel i andras ögon.

Det handlar även om respekt för varandra. Alla kan inte tycka lika eller ha samma intressen. Det vore ändå för trist om det skulle vara så. Då kan vi inte inbjuda varandra på att prova nya möjligheter, dela med oss för att sedan respektera ett nej om det inte passar. Blir intresset delat är det roligt för då öppnas fler möjligheter att bilda ett team av något slag.

Det är själva uttagande till teamet som kan vara knepigt. Snabbheten att redan från början förkasta en persons kapacitet är lätt hänt. Det har många skolungar bittert fått erfara när det varit dags att göra en lagindelning under skolgymnastikens lektioner. Ett sista tygband ämnat att träs diagonalt över bringan dinglar i sin tragiska ensamhet och båda lagen stirrar på den som är kvar. Ingen vill göra en lucka i ledet för ett insläpp.

Vi talar olika språk. Några är sportnördar och delger varandra resultat medan andra kanske hänger sig åt litteratur, musik, foto och konst. Föräldrar delar amning, blöjbyten, potatismos och vaknätter med andra föräldrar medan de barnlösa paren stirrar ut i tomma intet och önskar att samtalen ska övergå till något annat. Yrkesarbetande delger alla och en var om sina yrkesliv, de som är arbetslösa räknar tyst hur många kronor som återstår av bidragen från arbetslöshetskassan eller vart nu pengarna kommer ifrån.

Jag och maken har några gånger blivit utsatta för förakt om vårt självvalda liv och yrkesval. Vårt hus är för litet och enkelt, vi har inte haft det rätta statusyrket även om just lantbruket är till för att föda och mätta även den rikaste och deras avkommor. Jag har till och med fått en antydan om oro inför min ålderdom eftersom jag ansetts aldrig haft ett ordentligt arbete  och således inte kommer att få någon pension när det blir så dags. Ty lantarbetare är inget yrke som ger insamlade medel till kommande folkpension. Det återstår att se, jag är inte där än men just nu går det ingen nöd på mig.

Även om jag inte ännu uppnått den aktningsvärda åldern som anstår en pensionär så har jag kommit upp i den åldern att jag kan skaka av mig människor som ger mig negativa energier. Tycker det är en otroligt befriande känsla. Att kunna vara den jag är utan att blir kritiserad är skönt. Får jag ändå kritik lägger jag det inte som ett ok på axlarna så som jag gjorde när jag var yngre. Det oket har jag kastat in i elden och de förkolnade resterna är djupt nergrävda.

Det är rätt gött att bli ålderstigen för med åldern kommer även vissheten om att det går att tycka om sig själv. Även om det finns de som gör allt för att bevisa motsatsen. Att jag inget är värd.

När våra ägg var uppätna, kaffe och te urdrucket och smörgåsen söndermald i brödkvarnarna enades vi om att vi är nöjda med våra liv. Dessutom har vi fortfarande varandra till skillnad mot den som idag står ensam med sin sorg och saknad och allt vad det innebär för det fortsatta livet ett bra tag framöver.

Lisa, jag har tänkt så mycket på dig idag...

söndag 13 september 2015

Ett galet hus och en vänlig yngling


Det är något speciellt med söndagar. Har jag alltid tyckt. En dag att vilsamt glida runt på. Dagen innan en ny vecka med allt vad det innebär tar vid.
Nu för tiden har jag inget inrutat schema som startar på måndagar utan varje ny dag bär med sig något nytt och händelserikt, helt oplanerat. För det mesta oplanerat.

I morse beslutade vi oss för att åka ut i det östgötska landskapet. En icke oplanerad resa även om det inte ingick i planen att resan skulle gå av stapeln just idag.
Resans mål var ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. En byggnad jag läst mycket om. Helt osannolika historier som jag inte kan bedöma om de är skrönor eller ej.

En del jordnära efterforskningar har jag tidigare gjort. Hos Hugo på Lantmäteriet bland annat. Med skräckblandad förtjusning sökte han i sina arkiv, även han hade hört historier omkring sjukhuset.

Det visar sig att en ryss numera är inblandad i fastigheten. Jag har försökt nå denne ryss som enligt Hugo är usel på engelska. Telefonnumret ledde till en annan ryss som på knagglig engelska gav mig ett nytt telefonnummer vilket enligt säkra källor skulle gå till den förste ryssens hustru. När jag slog den enormt långa sifferkombinationen möttes jag endast av musik som leder tankarna till en skum verksamhet där nakna damer är inblandade. Kanske har jag fördomar men jag knäppte omgående bort samtalet. Därefter slutade jag leta efter ryssen.

Innan vi begav oss av på vår resa mejlade jag till min chefredaktör och meddelade att det gamla nedlagda mentalsjukhuset idag skulle få påhälsning av mig och maken. Hon gjorde precis som Hugo på Lantmäteriet. Manade om försiktighet.

Väl framme fick jag nerver. Stannade på behörigt avstånd och fångade upp en yngling som visade sig bo strax intill den mäktiga och tomma byggnaden som enligt utsago hyst mentalt sjuka människor samt dess för innan fungerat som uppfostringsanstalt för vanartiga gossar.

Även ynglingen manade till försiktighet. Då började mitt mod att svikta. För ett ögonblick tänkte jag be honom följa med, som en slags beskyddare. Han var begåvad med en imponerande muskelmassa och såg ganska respektingivande ut.
Jag sneglade på maken som såg lugn och samlad ut. Som alltid. Han är min trygghet och kan med all säkerhet skydda mig mot framrusande ryssar. Det är min fasta övertygelse så vi körde upp framför huset där fönstren gapade svarta och tomma. Som ihåliga ögon stirrade fönstren mot oss. Jag zoomade in med kameran och bad en stilla bön om att ingen skugga skulle röra sig bakom de svarta fönsterglasen.

Inget hände mer än att det knastrade av sönderslagna rutor under våra skosulor. Ingen ryss eller bulvaner som satts ut för bevakning. Allt var tyst och stilla. Inga spår av vanartiga gossar eller mentalt sjuka människor syntes. Även om jag läst att vissa av byggnadens rum ska vara nedsmetade av blod och kvarvarande tvångströjor är upphängda som ett monument över galenskapen.

Det finns söndagsutflykter och det finns söndagsutflykter. Det här var bland de märkligaste jag gjort.

Avslutningsvis blev det en god lunch i Motala och ett nostalgiskt besök på Motormuseet samt gofika i Borensberg. Chefredaktören har fått ett lugnande mejl och min nyfunne vän ynglingen har lagt till mig som sin vän på Facebook där jag meddelat honom att fotograferingen avlöpte utan några vedergällningsåtgärder.

Nu återstår endast resten av denna resa. Att få ihop så pass mycket stoft att jag kan sätta ihop en artikel om det öde och smått kusliga sjukhuset. Den vänliga och muskelstarke ynglingen har haft vänligheten att förära mig en hel radda med kontakter. Kanske någon av dessa vet och kan berätta den sanna historien om Boda mentalsjukhus för mig.

lördag 12 september 2015

Historisk vandring och åldersnoja


Har under eftermiddagen varit till grannkommunen och gått på en historisk vandring. Mycket trevligt och vyerna vidgar sig i och med detta. Det vi ser är inte en hel sanning, det är bara nuet med dåtid i förändrad form.

Åkrar som harvats, såtts, skördats och plöjts är numera ett kuperat fält med tjugosju hål. I hålen ska en liten vit boll under stor koncentration ner. Det svingas och slås, ögonmäts och puttas. Små vagnar dras omkring där klubbor av olika modeller sticker upp. Varje klubba har sitt speciella ändamål och det är endast de invigda som begriper sig på det. Reglerna är strikta både i spel och etikett.
I golf kan grova brott mot golfetiketten leda till diskvalifikation. Det gäller inte i verkliga livet. Där blir vi inte diskvalificerad om vi uppträder illa mot varandra. Helst ska vi heller inte ha något handikapp...

Att leda en historisk vandring kräver en viss inlärning av forntiden. Berättelser från de som minns och textmaterial från kyrkböcker och ägarlängder av torpstugor och hemman.
Allt är kulturhistoriska skatter och jag tycker det är trevligt att det finns människor som för historien vidare. På så sätt stannar aldrig tiden.

Idag skickar jag iväg mitt 551:e blogginlägg. För nästan exakt tre år sedan uppmanade maken mig att starta en blogg. Grunderna till bloggportalen fanns redan tack vare vår yngsta dotter som dess för innan försökte få mig att kliva in i bloggarnas egna värld. Jag ställde mig först tveksam, trevade lite med mina första inlägg men märkte snart att det var ganska roligt. Nu tycker jag att det är väldigt roligt och jag har bytt ut mina dagböcker mot en blogg som alla kan läsa. De som vill och har intresse vill säga.

Men kommer min blogg att gå vidare till historien den dag jag slutar blogga? Svaret är givetvis nej. Däremot tror jag att mina dagböcker kommer att läsas av kommande generationer. Så till vida att våra barn inte  kastar dem i soporna den dag då föräldrahemmet ska tömmas. Kanske tycker de att det hör till skräpet, till det där som inte har något affektionsvärde. Blir det så kommer så småningom minnet av mig och mina tankar att dö ut. En mycket konstig känsla.

Att tiden inte går att bromsa vet alla och en var. Men tiden som var kan ha möjlighet att stanna kvar en stund genom historiska vandringar.

På tal om tid och åldrande så hittade jag ett fotografi på mig och maken, tagit någon gång i början av 1980-talet. Vi såg unga ut. Jag hade ännu inte fyllt trettio år. Nu dröjer det inte länge innan jag fyller sextioett. Det syns även på långt håll vill jag tillstå.
För att hålla huden spänstig, fräsch och ungdomlig smörjer jag alltid in mitt ansikte med en ansiktskräm. Morgon och kväll. Sista klicken tog jag förra veckan och en påfyllning krävdes.
Flickan i ansiktskrämsbutiken granskade mitt ansikte och plockade fram en burk.
"Den här ska du ha, den tar till och med bort sådant som inte finns", sa hon uppfordrande.
Jag slog till på det, för vem vill väl inte ta bort sådant som ännu inte finns.
Även om det är ett något konstlat försök så är det ändå ett bra försök att se ungdomlig ut ett tag till. Hålla tillbaka åldrandet så gott det är möjligt. Har jag mån tro drabbats av en slags åldersnoja? Fast jag inte vill erkänna det?! Det är mycket möjligt att det är så. Ålderdomen börjar kännas påtagligt nära. Kanske beror det på den där historiska vandringen jag gjort idag?

Om tjugo år kanske jag sitter och drömmer bort tiden på ett äldreboende. Om jag lyckas nästla mig in där förstås. Det kanske är platsbrist då som nu. Rynkig i ansiktet kommer jag i alla fall inte att vara för jag har köpt en superkräm som tar bort allt, även det som inte finns.
Känns trösterikt för det är viktigt att vara snygg och smart. I alla fall snygg. Intellektet kanske det inte är så noga med.

fredag 11 september 2015

Störst, bäst och Sofia


Ledig fredag. Eller ledig är kanske en överdrift. Med ledighet räknar jag soffhäng med en trevlig film eller en bok och en kopp te balanserande på min mjukt rundade mage.
Jag har gjort mina åtagande som kommit på efterkälken. Tagit hand om vårt hus och hem genom en inventering av dammråttor och dylika ting som vi renlighetsmänniskor inte vill ha runt omkring oss.

Medan jag gnodde runt fönsterkarmar och skakade små prydnadsdukar tänkte jag på Sofia.
Förra året mitt i den fagra försommarblomningen vann cancern över motkampen och Sofia fick inte uppleva sommarvärmen tillsammans med sin man och deras lille son. Katastrof för de som stod Sofia närmast men även katastrof för ett helt arbetslag. En medarbetare fattades plötslig. En kompis som delat med sig av sitt liv, delat arbetsbördor med sina kollegor och delat fika- och lunchsamtal.

Till minne av Sofia arrangerade en grupp av hennes arbetskamrater Sofialoppet. En intern grej som växte sig stark även bland släkt och kamrater till arbetskamraterna. Startavgiften gick oavkortat till Cancerfonden.

För andra året i rad gick springloppet av stapeln i går kväll. En femkilometersbana med start i Norrköpings lummiga oas Folkparken. Jag var på plats för att fota och göra ett reportage.
Stod och hängde bredvid en funktionär längst banan. Vi småpratade och hade trevligt i största allmänhet.

Så kom då löparna. Riktiga atleter med muskulösa vader och kraftiga löpsteg. Sen kom tanter som käckt pumpade stavarna fram och tillbaka i gångtakt. En klunga med föräldrar sprang med sina telningar nerstoppade i barnvagnar och sittkärror. En liten kille fann det hela enklast genom att ta sig fram på sin springcykel. Några gick, några joggade och några gjorde något mitt emellan. Gamla, unga, barn och tonåringar. Det markanta var att de över sexhundra personerna med nummerlappar på brösten  pratade och skrattade. I mitten av klungan kom Sofias man med sonen på axlarna, han sprang och pojken studsade upp och ner för varje steg.

Funktionären och jag hejade på. En tant kom på cykel från motsatt håll. Jag heja på henne också bara för ordningens skull. Hon skrattade och hejade tillbaka medan hon på sin vingliga färd försökte undvika att köra på några löpare.

Ingen vinner i Sofialoppet. Ingen armbågar sig fram och skriker "Se på mig, jag är värst och bäst. Det är jag som hamnar på ettan med bild och uttalande i lokaltidningen"!
I Sofialoppet är alla vinnare. Inga fräsiga springskor med luftkuddar, inga flashiga springbyxor med matchande överdel behövs. Alla som vill får vara med. Alla som orkar och kan. Oavsett utstyrsel och väl- eller ovältränat flås.
I Sofialoppet är närheten till varandra, glädjen att vara en vän, syster, bror, mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, granne eller arbetskamrat viktigare än ett skrytsamt tidsresultat.

Alla springer för Sofia och för att stödja forskningen kring den sjukdom som tog hennes liv.

Jag kände en stor glädje när jag kom hem och redigerade mina bilder. När jag såg alla människor som sprang mot ett och samma mål. Jag kände även en stor glädje över de människor som finns i mitt liv och som vill vara där. De som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Nästa år ska jag vara med och springa Sofialoppet. För den goda sakens skull. Om jag lever till dess vill säga. Inga garantier finns. Varken för min egen del eller någon annan. Vi behöver inte vara gamla för att dö...

torsdag 10 september 2015

Magic-Lift och multifunktionell förstoringslampa



September är i sin linda men ändå har julreklamen börjat droppa in i vår postlåda. Eller rättare sagt Ateljé Margaretha som envist skickar mig sin handarbetskatalog. Nu vill hon, Margaretha, att jag ska sätta fart att alstra julbroderier. Pynta stugan med hemmasytt för att få den rätta känslan då det är dags att ta fram julkrimskramset.

I min ungdom handlade jag broderier från Margaretha. Sydde tavlor i korsstygn så som heminredningsexperterna anmodade. Sedan den dagen då jag gjorde mitt första köp har Margaretha blivit min trogna följeslagare. Hon håller reda på när jag flyttar och skriver nogsamt upp i sin adressbok när jag gjort adressändring till Skatteverket.

Nu har Margaretha slagit sig ihop med Knittingroom för de som älskar att sticka och virka samt Linea för vackra hem och Åshild som säljer prisvärda klänningar i prinsessmodell med sömmar bak och fram samt knytskärp. Eller en populär byxa i härligt material bestående av polyester, viskos och elastan med resårmidja och vinröd färg. För att lyxa till mig närmast kroppen kan jag passa på att beställa en body med extra superkontroll och Magic-Lift funktion. Hak- och hyskknäppning i grenen och vacker spets på behåkupan.
Eller varför inte ett skönt nattlinne för endast 198 riksdaler. Då får jag en nattdräkt med korallfärgade små blommor och ett rynkat ok där fram.

Vi har satt upp en lapp på brevlådan där vi undanber oss reklam. Vi får inte det vi inte vill ha men vi får heller inte det vi vill ha. Det finns inget mellanting.
Margaretha anser sig inte vara reklam utan samhällsnyttig information. Hon har dessutom skaffat sig internet och förärar mig ofta med ett mejl. Mobiltelefon har hon också och har länge telefonerat mig om att hon anser att jag absolut bör brodera en vacker duk föreställande blåmesar.

Nu kan jag ägna återstående tid av dagen med att bläddra i mina nya kataloger. Kanske köper jag material och syr ett käckt förkläde med tomtar ämnad att dra på glöggflaskan. Då blir julen riktigt fin, lovar Margaretha.

Jag har kommit upp i den åldern att jag nästan minns hur Napoleon Bonaparte sprängde fram över slätten på sin Marengo vilket betyder att min syn inte är lika skarp som den tidigare varit.
"Köp den fräcka portabla  multifunktionella förstoringslampan så klarar du de allra minsta korsstygnen", lovar Margaretha.

Kanske jag ska slå till. Shoppa loss lite. Snart är det jul!

onsdag 9 september 2015

Dammsugare och hårdrocksband


Dammsugare och en kopp kaffe. Blev inledningen på dagens jobb i grannkommunen.
Förr kunde jag aldrig tänka mig att gå på konditori utan fikasällskap. Numera har det inte lika stor betydelse om jag sitter vid ett ensamt bord eller delar det med någon annan. Även om det förvisso är trevligare med bordssällskap, vilket jag helst av allt föredrar. Men finns det ingen som vill dela en kaka och kaffeslurk med mig smakar det bra ändå.

Fiket i Sonstorp bär en förnimmelse om svunnen tid. Bord med Perstorpsskiva och gedigna stolar i klassiskt snitt. På dörren till det innersta där gästerna slår sig ner med sin bricka uppmanar strängt en skylt att dörren skall hållas stängd. Jag vågar inget annat efter den gången en gäst blev strängt tillsagd att nämnda dörr inte får stå på vid gavel. Anledningen därtill har jag aldrig lyckats lista ut.

Tisdagen den 18 oktober 1988 klev några långhåriga grabbar in på fiket i Sonstorp.

Kanske sa de; I want a cake and a cup of coffe.

Svenska talade de i alla fall inte vad jag kan ana. Det amerikanska rockbandet Metallica.
I största hemlighet slank de in på fiket i Sonstorp för att göra en paus mitt i turnélivet. Det var så hemligt att Norrköpings Tidningar genast nosade upp den exceptionella händelsen och gjorde ett uppslag som hänger bakom glas och ram i fiket till allmän beskådan.

Undrar vilka stolar de satt på, James Hetfield, Kirk Hammet och de andra grabbarna...?
Jag brukar valsa runt från stol till stol för några ska väl ha osynliga rumpavtryck kvar på träsitsarna kan jag tycka.

Att ta sig med bil in på fikets parkering är en enkel sak om uppsikt hålls framåt och till viss del bakåt i backspegeln. Värre är det att ta sig därifrån för då måste bilen backas ut på den hårt trafikerade vägen. Den leder till Örebro via Pålsboda och är mycket vältrafikerad. Visserligen hastighetsbegränsad till 50 km/tim men det brukar gå fortare än så. Än så länge har jag lyckats med mitt företag att komma ut och köra mot nya mål utan plåt- eller personskador.

Nu ska visst väghastigheterna sänkas på många platser i landet. Trafiksäkerheten ska med detta bli högre och olyckshändelserna minska. Förutom vid Grebyskolan i Kimstad. Där ska hastigheten däremot höjas. Det har Norrköping kommun bestämt. Visserligen dundrar timmerbilar med fullt lass mot pappersbruket i Skärblacka förbi tillsammans med gaspedalsnedtryckta privatbilister men det anser tydligen Norrköpings kommun vara en världslig sak. Antagligen är det inte så noga med Kimstadungarna.

De lever ett eget liv i kommunhuset väl förankrade vid sina skrivbord utan några som helst verklighetsuppfattningar.
Så har de heller icke varit i Sonstorp och suttit på samma stolar som Metallica. Då går det inte att begära hur mycket som helst.

Idag har jag fikat under bilden med Metallica. Respekt!

tisdag 8 september 2015

En skvätt parfym och smala ögon


Det är åter dags att skörda från vår gurkodling. Sista burken inlagda gurkor från förra skörden är påbörjad. Varpå jag kände mig nödd och tvungen att bege mig till vår lokale matvaruhandlare och införskaffa en knippa krondill. Ty dill vill inte växa på vår åkermark trots upprepade försök vilket lett till att vi numera har avskaffat den odlingen. Eller som jordbrukaren säger på fackspråk, jorden ligger i träda. För all framtid gällande vår dillodling. Gäller dock icke gurkor, sallad, morötter, rödbetor, rädisor, potatis och vitlök. Småskalig odling men ändock mycket trevlig.

Jag drog kammen genom min korta frisyr, borstade av tänderna, försökte snyta ut allt tjockt snor och sist av allt skvätte jag på mig lite parfym. Inte för att den åtgärden är nödvändigt då den lokale matvaruhandlaren gästas av mig som person och med stor sannolikhet inte känner sin kunds doft utan av den enkla anledningen att jag tycker det kan vara lite småtrevligt att lukta gott även om det är till vardags. Maken brukar se på mig med gillande min, sniffa lite och påpeka att jag inte bara är snygg utan även doftar förföriskt. Även det är mycket trevligt och uppmuntrande.

Igår kväll när jag lagt mig riggade jag upp min Ipad med en kudde som stöd för att titta mig till sömns på någon trevligt program från SVT Play.
Flykten från IS kom upp men jag tvekade. Har funderat någon dag att se dokumentären men känt en rädsla. Det är obehagligt och mycket skrämmande att se hur människor far illa.
Fattade i alla fall beslutet och tryckte igång programmet. Med den påföljd att min natt varit orolig.

Kvinnorna i IS-männens våld lever ett hårt liv. Både fysiskt och psykiskt. De som klarar sig och flyr med livet i behåll är ändå döda för evig tid.
En liten skvätt parfym för att lukta gott kan för en kvinna betyda avrättning genom stening. Eller en dom innefattande hugg, slag och sexuella övergrepp. För en liten skvätt parfym.
Lika illa är det om en kvinna dristar sig till att visa sina ögon ute bland allmänheten. Det räcker inte med att vara svartklädd utan någon tillstymmelse av synlig hud, ögonen får inte visas.
Som klädda i svarta tält vandrade kvinnorna omkring, starkt övervakad av någon med manligt kön.

När vår dotter och jag flög till London fanns det en familj med ombord på planet. En pappa, mamma och tre små barn. Mamman var helt täckt med svarta skynken samt svarta tjocka fingervantar. En smal glipa för ögonen och jag såg att hon ibland log åt sina barn. Hennes ögon smalnade under deras samtal. Jag kunde inte låta bli att titta på mamman även om jag kände mig ohyfsad. Vi mötte varandras blick och jag log. Hennes ögon smalnade.

Det är enkelt att vara feminist. Stärka de kvinnliga rösterna upp mot skyarna om rättvisa fördelningar mellan kvinna och man. Enkelt att argumentera om jämställdhet mellan könen och kämpa för lika löner, arbetsinsatser, kvalifikationer och välfyllda cv:n som bygger på meriter, ibland större än männens.
Det finns jämställdhetslagar i vårt land som bygger på män och kvinnors lika rätt i samhället. Det är en fantastisk lag som förhoppningsvis ska vara gällande för båda könen. Huruvida det är med den saken låter jag vara osagt, ej heller har jag haft någon anledning att hänvisa till något stycke bland jämställdhetslagens paragrafer. Jag har alltid haft förmånen att känna mig jämställd ute bland de yrken jag haft. Däremot har det hänt många gånger att jag behövt be en man om hjälp då mina egna fysiska krafter inte räckt till. Som ensam kvinnlig bandman bland elva andra brandmän för att ta ett exempel. Eller om en säck foder till kossorna känts för tung, då har maken blivit tillkallad.

Det är enkelt att vara feminist för både kvinnor och män i ett land där kvinnor inte blir stenade till döds om de skvätter på sig lite parfym eller uppför sig på annat olämpligt sätt i en värld som styrs av män utan hjärtan men med en stark tro på en religion som de skapat åt sig själva. Där kvinnan inte tillåts att finnas till annat än som en svart tyst skugga utan egna anspråk på livet.

Det är enkelt att vara feminist i ett land där det finns en jämställdhetslag och där det råder jämställdhet mellan könen.

måndag 7 september 2015

Svart dräkt och röda snytränder


Fortfarande svider halsen och framför mig på skrivbordet ligger en hög pappersnäsdukar. Använda som såväl rena och snyggt hopvikta. Nu har i alla fall snoret fått en konsistens som är hanterbar. Tjock och trögflytande. Förvånande att det hela tiden produceras nytt. Att inte huvudet blir fyllt av det där gulgröna.

Solen skiner ändå och våra vindruvor är snart klara för skörd. Så även björnbären. Trots att den skörden inte blir till någon sylt är de goda att äta direkt från busken.

Huruvida jag i mitt sjukdomstillstånd kan följa stortvillingflickan på rehabbad är en fråga för morgondagen. Däremot måste jag nog avboka tillställningen på damlogen dit jag är inbjuden.

Varken maken eller jag är någon föreningsmänniska av det stora formatet. Vi trivs bäst med att rota runt hemmavid utan några förhållningsorder eller namnade på listor där aktiviteter ska utföras.
Herr -och damloger är för oss främmande miljöer som har en klang av mystik och hemliga möten över sig. Huruvida det ligger någon sanning i detta påstående kan jag inte avgöra ty åt den världen har vi inte haft någon dragning.

Nu har jag som sagt blivit inbjuden till herrarnas motajé men är av hälsosjäl nödgad att tacka nej. Min gissning är att damerna inte vill ha någon snorkråka som dessutom blivit aningen lomhörd insläppt i sina lokaler.

En dam jag träffade på vid ett tillfälle och som tillhör denna eminenta loge ansåg dock att jag borde skriva in mig i deras skara. Hon påpekade att livet kan förändras och jag en dag står där och längtar efter gemenskap. Men att dess träffar kräver att jag klär mig i svart dräkt i något lämpligt snitt.
Jag får väl fundera på det där. Ännu har jag ingen längtan efter någon annan gemenskap än den jag redan har, för övrigt har jag kastat min svarta dräkt eftersom jag blivit för tjock för att bära den. Inte för att jag burit dräkten vid andra tillfällen än vid begravningar i tjänsten, men ändå. Vem vill se anskrämlig och tjock ut i en svart dräkt?! Eller i vilken dräkt som helst om jag tänker närmare på saken.

Mina två absolut viktigaste frilansjobb är avklarade under denna dags timmar. Nu återstår endast ett par jobb till som det inte är lika brådskande med. Som belöning av mitt värv tänker jag ta mina pappersnäsdukar med mig och åka till Pia. Hon ska fila och pimpa till mina naglar. En lyx som jag numera tänker fortsättningsvis unna mig. Precis som jag stundom går och klipper håret.

Mina fingrar har drabbats av ett märkligt fenomen. De gör fruktansvärt ont och är inte lika fina och raka som tidigare. Under fler år har jag dragits med detta men jag har kommit på att jag lättare kan förlika mig i mitt öde om jag låter någon pyssla om mina händer. Korta naglar och ett lätt rosa lack med lite skimmer gör att jag känner mig fin.Tycker jag att jag är värd.
Att jag långsamt håller på att få röda snytränder under näsan är däremot en världslig sak av övergående natur.

söndag 6 september 2015

Dum som en åsna och en rädd liten flicka


En frilansande reporter stöter på många olika objekt som låter sig granskas i sömmarna. Det kan vara kommunpolitiker, kändisar, vanligt folk som lever ett spännande eller intressant liv. Stort som smått, inget är så obetydligt att det inte kan sammansättas till trevlig läsning.

Idag hade jag förmånen att träffa på ett gäng åsnor som fångade mitt och så småningom förhoppningsvis läsarens intresse.
Fridfullt gick de sida vid sida och betade av det ännu gröna gräset. Plötsligt uppenbarade sig en åsna som inte liknade de andra. För övrigt liknade den inte något i åsneväg jag tidigare sett. Den stack ut ur gruppen och jag häpnade. Tillhörde den verkligen åsnesläktet? Eller var det kanske en ko tillhörande Svensk låglandsboskap som på något vänster blivit felskapt?
Jag fnittrade till. Vilken märklig liten åsna!

Om detta varit en fabel:
-Varför ser du ut så där?
-Jag är född med detta utseende och mönstring. Åsnor kan faktiskt se ut så här, svarade åsnan.
-Men, vad säger de andra, dina åsnekompisar?
-Hur menar du nu? De säger inget. De tycker om mig precis som jag är. Vi är vänner!
-Jaha. Men är du dum eller?
-Nej jag är inte dum. Jag kan på ryggen bära tre gånger min egen vikt. Så kan jag gå med bördan en lång sträcka, men när jag inte orkar längre stannar jag och vägrar gå. Ryggen värken och benen känns krumma. Då slår min ägare mig för att jag ska fortsätta vandringen. Men se det vägrar jag för jag tänker på mig själv och min hälsa. Alltså, det inte jag som är dum!

Jag känner en mamma som är orolig för sin lilla flicka. Hon är inte riktigt som de andra skolbarnen. Flickan har kämpat för sitt liv sedan hon föddes och sjukhusmiljön är för henne välkänd. Ett långt lodrätt ärr på hennes bröstkorg vittnar om hur läkarna med alla tänkbara resurser en gång rädda den lilla flickans liv.
Hon orkar inte riktigt hänga med de andra kamraterna. Hon skiljer sig en smula från mängden. För den sakens skull blir hon utsatt av en gosse som gör allt för att skrämmas och göra livet surt för henne.
Flickans mamma har talat med skolans lärare. Som i sin tur uppmanade flickan att vara på den del av skolgården där pojken inte uppehåller sig. Pojken i sin tur har sin fulla rätt att vistas precis vart han vill.

Mamman bloggade om sin flicka. I texten beskrev hon flickans rädsla och sin egen smärta. Stormen ven omgående runt mamman som blev tvungen att redigera sin text. Blev uppmanad att precis som sin flicka hålla sig undan genom att istället skriva en dagbok där ingen kunde läsa hennes text.

Jag tittade på den annorlunda åsnan. Jag tittade på åsnans kamrater. Hur de gick i det regnvåta gräset och obekymrat betade. Gned sig lite mot varandra och viftade med de långa åsneöronen.

-Det finns de som är dummare än en åsna, sa åsnornas ägare som aldrig skulle komma på tanken att lasta sina åsnor med bördor eller ta till någon piska. Hon har sina åsnor för trevnadens skull och enligt henne är åsnorna de bästa att ta med ut i skogen när det ska letas kantareller.

Den utstickande vit- och svartfläckiga åsnan var finast av dem alla. Även om hon inte liknade de andra. De som verkligen såg ut som åsnor enligt mig ska se ut.

Ja, det finns många som är dummare än en åsna...

lördag 5 september 2015

Ungdoms SM och en kunglig bebis


Himlen är vidöppen och regnet vräker ner över de krakar som i dagarna två arrangerar Östgötadagarna.
Nyss hemkommen från Kimstaddagen, regnvåt tröja och ett sinnelag där tacksamheten över att inte vara arrangör känns befriande.
Hembygdsföreningen gav upp först, våffeltältet revs och regnvattnet tömdes ur skålarna med sylt och grädde.

Ungdomssprintern Mollén fanns på plats. Klivit ner från översta prispallen i Karlskrona där han deltog i ungdoms SM. Intervju och bilder medan pappa Mollén stod en bit ifrån oss och såg nöjd ut.
Vilken förälder känner sig inte stolt och glad över sina barns framgång och lycka?

När jag ändå är inne på ämnet barn så kan det inte ha undgått någon att ett nytillskott i vårt kungahus har lysts ut. På de sociala medierna är tongångarna höga. Många hurrarop medan andra är besvärade över att delar av skattepengarna ska föda och göda ännu en kunglighet.

Vissa har väntat på den stora nyheten. Till och med längtat efter ett till kungligt barn. Vilket jag har svårt att förstå eftersom jag inte har någon längtan efter barn som inte tillhör mig. Är av den åsikten att detta nya barn inte har någon som helt koppling till oss vanliga undersåtar. Det är den kungliga familjens bebis som vi endast kommer att beskåda på bild i nyhetsflöden och veckomagasin.

Varje barn som föds är lika viktig där den födande modern ska ha rätt till förlossningsrum och utvilade väl betalda barnmorskor. Då kungabebisar ska födas fram spärras vägen för sjuka och sårade. Polisbevakning och avspärrningar framför sjukhusets entré. Beredskapen är hög, läkare, barnmorskor och andra inom området specialister har ständig jour dagarna före beräknad nedkomst.

För inte så länge sedan fick en pappa ensam ta fram eventuella förlossningskunskaper och förlösa sin havande kvinna på sjukhusets toalett. Platsbrist, hette det visst. En annan mamma, där värkarbetet startat och med den blivande pappan vid ratten, körde runt från sjukhus till sjukhus då deras tvillingbebisar tryckte på och ville ut. Överfulla förlossningsavdelningar och brist på barnmorskor som grädde på moset.

Nu höjs på sina håll röster om avskaffandet av kungahuset, nedlåtande kommentarer om den utkablade grossessen och samhällskostnaderna. Vilket syrligt besvaras av de kungliga anhängarna. Lägren är tudelade. Själv ställer jag mig helt neutral inför nyheten.

I vår familj är det snart dags för nedkomst. Intressant och spännande för skaparna av detta barn men även för oss som på nära avstånd är inblandade. För andra är det av föga intresse utan händelsen mottas av ren artighet. Som brukligt är. Svenska folket lär aldrig ha längtat och väntat på den nya Larsson-Dahlbergsbebisen. Inte heller har jag hört några åsikter om huruvida stortvillingarna kommer att bli bra storasyskon eller inte.

Kronprinsessan med sin make och lilla dotter ser ut att vara en rar familj. Det har jag inga negativa åsikter om. Inte heller om de föder ett eller fler barn till denna kaotiska värld. Var och en gör som det behagar och passar. Så måste det få vara bland kungligheter och vanliga människor. Ingen har rätten på sin sida att agera barnbegränsare för andras räkning eller kasta ur sig kommentarer om föräldrars storlek på barnaskaran.

När vårt lilla barnbarn ska göra sin entré hoppas jag att det finns en barnmorska på plats, att vår son inte behöver stå på knä i ett trångt toalettutrymme och se till medan mamman klämmer på att barn och efterbörd kommer ut efter ordning. Eller agera barnmorska i bilen om den händelse uppstår att de blir stoppade i dörren vid förlossningen och måste leta sig till ett annat sjukhus.

Jag önskar alla gravida och födande lycka till. Oavsett vilken färg blodet som rinner i ådrorna har.
Om sedan föräldraskapet klaras av efter gängse praxis finns det inga garantier för. Det går bara att älska och göra sitt yttersta ty något körkort i omhändertagande av barn finns inte.

fredag 4 september 2015

Danspalats och saknad efter trygghet


Hemma igen efter Värmlandsresan. Halsen svider våldsamt och näsan rinner. Blir till att kurera mig inför helgen som innehåller både Kimstadsdagen och Östgötadagarna där jag ska finnas på plats med min kamera och frilanspenna.

Vaknade i morse i ett grått Karlstad. Varken halsont eller risk för regn hindrade oss från att vandra utefter Klarälven. Östra Bron eller den Gamla Stenbron vilken den kallas i folkmun och som började byggas år 1761 såg ut som jag minns från den tid då jag bodde på Sundsta.

Sandgrund, det välkända danspalatset låg också där det skulle. Nu har dock de dansanta fått lämna plats åt Lars Lerins konst och turerna har varit både många och stundom ilskna innan konstnären kom på plats med sina magnifika verk.
Jag är en hängiven beundrare av Lars Lerin. Både hans sätt att vara och det han skapar tilltalar mig. Därför kändes det bra att få spendera en stund av vår restid til att strosa runt och titta på konsten.
Den som ännu inte sett utställningen uppmanar jag på det bestämdaste att åka till Karlstad och gå på Sandgrund.

Som vanligt drabbas jag av ett starkt vemod när vi lämnar hembygdens rötter bakom oss. För att spä på vemodet körde vi till vår gamla gård. Svängde upp på gårdsplanen och satt tysta och stirrade på det näst intill nedgångna boningshuset. Där varje rödmålad bräda innehåller tidiga minnen. Timmar av slit innan torpet blev ett hus där vi som familj kunde flytta in. Nu faller det sakta men säkert samman och ett sting av ånger att vi sålde borrade sig in i våra hjärtan.
Som alltid. Likadant varje gång. Det släpper först när vi kör över gränsen och den blå skylten meddelar att bilens däck rullar in i Östergötland.

I en burk som är vackert målad, inköpt i någon prylbod, finns en näve jord från vår gamla gård. Våra barn vet vad den Värmländska mullen ska användas till. Den dag då det är dags att ta det slutgiltiga avskedet.

Här hemma väntade barn och barnbarn. Telefonsamtalen att vi är välbehållna hemma är avklarade. I morgon kommer småtvillingarna, deras storasyster, föräldrar och ledarhund hit för att sova över. Deras grannar ska ha storkalas med hög ljudnivå så kvarteret flyr. Dock inte alla hem till oss. Generositeten har sin begränsning.

Jag har snabbt ögnat igenom dagspressen efter hemkomsten. Läst om den lille Aylan eller Alan som är det rätta namnet. Han har förts till sin sista vila. Bilden på den lille gossen går rakt in i hjärtat, säger vår drottning i ett pressuttalande till Göteborgs-Posten.
Vid banvallen i Ungerska Bicske står utrustad kravallpolis. Desperata människor är på flykt. Till havs och på järnväg. Världen är galen och jag drivs av en längtan till Värmland. Dit är det bara att jag åker när jag vill. Ingen eller inget hindrar mig.
Jag skäms. Skäms över hur välfärden behandlar de som behöver skydd och trygghet. Att jag skickat pengar till Rädda Barnen ger ingen lindring för mitt samvete. Jag fortsätter att undra när denna galenskap ska ta slut. Galenskap som är större än inbördes svenska familjeträtor. Där förorättade människor sitter på sina arslen och grämer sig över ett eller annat förlupet ord som fällts i ilska eller frustration. Där inga förlåt knyter ihop banden som slitits itu.

Människan är en komplicerad varelse...vi måste vara rädda om varandra...så länge vi finns till...för vi behöver varandra...oavsett vad...




torsdag 3 september 2015

Hönsberget, Berga och baby shower


Nostalgiresans första dag. Med glädje har jag följt med maken till hans barndomsminnen. En plats där hans mor och far brukade den Värmländska gården. Åtta mjölkkor och två hästar.

Allt var sig likt men ändå så olikt. Skiften som ersatts med nya skiften. Marken utarrenderad, huset moderniserat och fyra hästar har ersatt de som för länge sedan gnäggat färdigt. Kanske slutade de som rökt kött på knäckebröd. Ingen som vet.

Välvilligt folk som bjöd på kaffe i trädgården på Hönsberget. Där vi stannade för att fråga. Om de visste. Om de kom ihåg. Om de ville berätta.
Främmande människor som endast delade trakten och namn som är jordade med de obekanta besökarna. Även om jag befinner mig långt ut i periferin  blev jag berörd.

Gården låg kvar utefter grusvägen bortom Hönsberget. Ladugårdsgolv och loggolv som trampats av fötter som jag en dag skulle lära känna.

"Kom in, kom in, vill du se inne i huset där du har bott"?
Järnspisen stod kvar. Likaså den stora öppna spisen i stora rummet. Annars var inget sig likt.

Vattendraget där gäddorna slog var endast en liten brun göl.

Maken pekade och visade. Berättade och jag lyssnade. Han såg glad ut.

Jag förundras över människornas vänlighet. Kaffe och rosa cup cakes. De hade haft baby shower på Hönsberget. De skulle bli mormor och morfar. Några rosa bakverk hade blivit över. Nu bjöd de främlingar att sitta ner på trädgårdsstolarna. De tog sig tid. Timmarna gick.
De pratade om folk och gårdar. Jag lyssnade.

Vi tackade för oss. Tog artigt i hand och de ville ha visitkort.

På den forna barndomsgården kom ägaren ut. Förvånad. Också han tog sig tid. Tiden gick fort. Vi tackade och tog i hand. Så pumpade han våra bildäck. Alla fyra. Han hade däckhotell i ladugården, där de åtta korna en gång stod och idisslade. Han kunde det där med däck och såg att det fattades luft.

Jag har bokat hotell i Karlstad. Ankomst igår och avresa idag. Fast vi kom idag och åker i morgon. "Det går inte att alltid hålla ordning på dagarna," sa den gravida hotellreceptionisten och gav oss ett rum.

Undrar om hon tänker ha något baby shower och äta cupcakes?

Maken tar en tupplur medan jag skriver min blogg. Sin barndomsresa har han gjort tillsammans med mig. Det finns glädje i det nostalgiska. Och lite vemod. Två passande sammansatta komponenter.

onsdag 2 september 2015

Fästing i örat och pratglad cirkel


Såg på webben om en kvinna som haft en fästing inneboende i sitt öra under en månads tid. Den röda undertexten varnade för starka bilder och vips tryckte jag på filminslaget. Jag har en viss förkärlek för sådant där lite småäckligt om jag själv inte är inblandad.
Besvikelsen blev stor. Fästingen var mumifierad och låg i en försluten plastpåse. Inte det mista knotter blev kännbart i min hud. Även om damen med fästingen hade gråtit och skakat när fästingen blev befriad ur öronfängslet förnam jag ingen äckelkänsla.

Värre var det när jag själv blev drabbad. Vaknade en natt för många år sedan av att det killade i mitt ena ytteröra. Sömndrucken petade jag in ett finger och fick ut en bärfis. Den förskräckta fisen släppte sitt illaluktande sekret som faktiskt innehåller en liten mängd cyanider. Odören spred sig över kudden och påverkade till viss del min fortsatta sömn.
Dock kontaktade jag inte dagspressen för att sprida nyheten vidare utan delade den endast med min familj där muntration uppstod runt frukostbordet.

Det är lätt att skratta åt andras olycka. Ty så är människan skapt.

Det finns många olika sorters småkryp i vår fauna. Vissa är vackra att skåda medan andra ger rysningar. Tvestjärtar tillhör arten insekter och det lär finnas omkring 1900 arter, mest i de  tropiska trakterna. Fyra av arterna har fått sitt fäste i vårt land och vid närmare eftertanke så kunde de också ha stannat i tropikerna istället för att bosätta sig i vår brevlåda.

Den mytomspunna tvestjärten har ryktet om sig att krypa in i folks ögon. Med sina skarpa käkar är trumhinnan lätt att forcera, sedan är det bara att kravla sig vidare och mumsa på den mjuka och innehållsrika hjärnan. Gammal benämning på insekten är öronkrycka och i England heter den earwing. 
Det lär vara en skröna men stundom undrar jag om det inte ligger en gnutta sanning bakom påståendet. 

Det är i alla fall lätt att skaffa sig fobier.

Själv är jag inte lagd åt det ängsliga hållet gällande insekter, spindlar och småkryp. Vi har för övrigt en inneboende spindel av stort format i vårt badrum. Vi pratas vid stundom och den tittar på mig med sina forskande ögon. Den får hållas bäst den vill. Den enda restriktionen jag gett den är att hålla sig långt borta från mig då jag vistas naken i badrummet. Att få den krypande utefter ryggen är inget jag är trakterad av.

Nu är det i alla fall höst på riktigt. Gårdagen regnade konstant och jag får leta fram lite mer rejäla skodon. Det som lyser upp i det grå är kvällens begivenheter. Det är dags att efter sommaruppehållet starta upp vår bokcirkel som vi granndamer har.  Lite prat om lästa böcker och mycket prat om annat. Samt alltid gott tilltugg.
Våra män har startat en egen klubb och strålar påpassligt samman när vi fruar är litterära. De håller egna diskussioner och jag misstänker att kvällen till stor del kommer att handla om avloppsfrågan. Det är ett hett ämne i vår område för tillfället.