Summa sidvisningar

fredag 31 juli 2015

En lös skruv och privata ägodelar


Lejonet Cecil är död och tandläkare Walter Palmer har hamnat i ett rejält blåsväder. Inte bara bland hans patienter som flyr tandläkarstolen utan hela världen rasar mot detta illdåd.  140 000 namnunderskrifter med protester och krav har stoppats i Vita Husets brevlåda gällande Palmers öde och nu har självaste Obama lovat att gå igenom den långa listan. Det blir ett styvt arbete för presidenten ty är listan över 100 000 namn lång ska ett offentligt svar komma från Vita huset.

Tandläkaren bör hudflängas, långsamt. Dödas och styckas. Så hatad är han för att han fällt det älskade djuret. Myndigheterna rekommenderar Palmer att hålla sig gömd tills dess att rättsliga åtgärder tar vid. Kanske sitter han gömd i sin håla och funderar över sitt brott, förhoppningsvis tänker han på det han ställt till med. Försvunnen från jordens yta är han i vilket fall som helst.

I natt har en palestinsk bebis dödats i en brand. Mordbrand. En terrorattack där militanta israeliska bosättare tros ligga bakom.
Inga namnunderskrifter har gjorts där kraven består i att denna galenskap omedelbart ska upphöra. Men vad är en liten palestinsk bebis död mot lejonet Cecils? Inte mycket att pryda löpsedlarna med.

Tänkte jag och gick ut för att starta gräsklipparen. Pluggade i lurarna till min ipod för att under arbetets gång lyssna på Sanna Lundell och hennes sommarprat.
Då fick jag reda på att jag har en skruv lös. För att jag inte är feminist utan endast en female. Under hela programmet ondgjorde sig Sanna över det patriarkat hon fötts in i. Om män som trycker ner det de anser vara deras ägodel, det vill säga den kvinna han älskar och som antagligen älskar honom tillbaka.
Hon malde på. Berättade att hon inte gillade så värst det kön hon förärats med. Det kvinnliga.

Jag suckade och klippte vidare våra gräsmattor. Det kan inte vara lätt att vara man. Född till att vara rakt igenom ond.
Lite risktagande säger jag nu och här att jag gillar män. Faktiskt bättre än kvinnor. De är många gånger inte lika komplicerade som oss kvinnor. Förlåt alla feminister!
Fast jag borde egentligen sälla mig till manshatarna för jag vet att män är kapabla till att utöva våld och övergrepp. En gång i tiden var det vardag även för mig. Men jag vet att det faktiskt finns godhjärtade, mjuka och omtänksamma män. Som vill väl. Jag har en sådan man vid min sida och har haft i snart 40 år. Kanske har han ett stänk av feminism i sig eftersom hans åsikt är att männen är makthavarna som hörs, syns och fattar de stora globala besluten. Att ondskan finns oavsett kön men att det är svårt att vara ond i det underläge en kvinna oftast befinner sig i. Är det kanske det feministerna kämpar för. Att vi kvinnor ska ha rätt att vara lika onda som männen? Vad vet jag? Jag har ju en skruv lös så jag är inget att räkna med i frågan.

Men kvinnan är utrustad med ett eget vapen. Hon har alltid rätten till att föröva barnens självklarhet till att ha en pappa. Om kvinnan bestämmer att så ska det vara blir det också så. Inga lagar hjälper barnen för pappan som är en man har inte den skrivna lagen om barnens rätt till båda föräldrar på sin och barnens sida. Kvinnan lägger beslag på barnen som sina privata ägodelar i ett försöka att trycka ner mannen så långt det går att trycka ner.
"Barnens bästa", skriker tanterna på socialkontoret och låter mödrarna regla dörren på insidan så inte papporna ska kunna ta sig in. De män som kvinnorna valt ut för att låta plantera sin säd i den mörka livskammaren blir onda män och fråntas föräldraskapet på obestämd tid. Eller för alltid.

Till vissa delar håller jag med Sanna Lundell. Men jag håller inte med om allt. Det finns skitstövlar och det finns skitstövlar. Både med snippa och snopp. Han, hon eller hen.

Två timmar tog det att klippa våra gräsmattor. TVÅ TIMMAR! Det brukar vara makens syssla, vanligtvis. Medan jag står i köket och lagar mat. Eller stryker kläder. Eller bara sitter nedsjunken i en bok. Vi fördelar våra han, hon och hen-sysslor på ett bra sätt i vårt hushåll. Så har vi alltid gjort. Fast maken är bättre på att skruva isär och skruva ihop diskmaskinen eller andra tekniska maskiner om de skulle gå sönder. Även om jag med min verkstadsmekaniska utbildning vet hur en mejsel, rörtång, skiftnyckel eller borrmaskin fungerar.

torsdag 30 juli 2015

Agnes Wold och en trasig backventil


Obekymrad om vad sommaren ställt till med börjar den ljusa årstiden sakta men säkert att dra sig mot höst. Paltvädret fortsätter och som lök på laxen blev vi i går bjudna på ett åskväder med tillhörande slagregn. Till och med småfåglarna har fått nog och jag misstänker att de redan dragit sig söderut eftersom det verkar helt fågeltomt i vår trädgård.

Jag tog beslutet i morse att baka lite kaffebröd. Bullar, mandelkubb och en sorts småkaka med röd vinbärssylt. Lyssnade på P1 Sommar som jag laddat ner och knådade bulldegen med bestämda tag.
Kanske det blir bättre i augusti. Då blir det småtrevligt att sitta på altanen, dricka kaffe och doppa hembakat. Har siktet inställt på det i alla fall. Sedan får jag ta ställning huruvida jag dukar en bricka och bär ut eller inte.

Ett är i alla fall bra med den här sommaren. Vi löper ingen risk att bli uttorkade i hettan. Därmed är mitt dåliga samvete dövat över att jag dricker alldeles för lite vatten. 1 1/2 liter om dagen är rekommendationerna. Något jag aldrig lyckas klara av.
Mitt kiss är inte så där fräscht och sunt som kiss ska vara. Det vill säga klargult eller nästan genomskinligt. Inte springer jag på toaletten i tid och otid heller, vilket är det dystra beviset enligt andra att jag inte sköter min kropp genom att hälla i mig av det som gör oss vackra, smala och hälsosamma. Säkert väldigt smarta också.

Det är dessutom coolt att bära en vattenflaska i handen när vi är ute på promenad eller vistas på stadens gator. Det ser kulturellt och akademiskt ut. Samt sportigt. Att se sportig ut är oerhört viktigt. Ungdomligt också, ty den som dricker mycket vatten håller sig ung och undviker att bli rynkig och försenar inträdet i ålderdomen väsentligt mycket senare än en ickedrickare.

Men nu har blivit förlöst från de vattniga bojorna. Förlossaren heter Agnes Wold och hon hävdar med bestämdhet att vi ska dricka vatten när vi är törstiga. Då säger kroppen till att det är dags för en slurk eller två. En annan aspekt är att det drickande folket kommer att få inkontinensproblem när den tiden är inne. Det kan även vara rent livsfarligt att dricka allt för mycket vatten. Kan leda till döden i värsta fall. Vilket faktiskt har hänt.

Hellre är jag rynkig som ett russin, lite småfet och inte ser varken kulturell eller sportig ut  än att jag springer runt med blöjor på grund av ett så stort vattenintag att blåsans backventil kommit i olag.
Jag vägrar konstant att lyssna på alla hälsogurun som förordar att fylla dagen med vattenkaraffer. Som helst ska innehålla några skivor gurka för att spä på det hälsosamma. Allt för att få en klar och slät hud, inte bli gammal eller lägga på sig för många kilo.

"Du svettas ju aldrig och kissar allt för sällan. Det är farligt, du kan bli sjuk. Du måste dricka mer vatten"!
Det har jag fått mig tilldelat många gånger under min levnad.

Tack Agnes Wold, jag lyssnar på dig!

Bättre att ge bidrag till vatten åt de som verkligen behöver det. Till alla dessa människor som lever i länder där rent vatten är en bristvara. Det kan rädda liv!

onsdag 29 juli 2015

Chokladasken Carina och en liten bit öronbrosk



En gång i tiden lanserade Cloetta chokladasken Carina. Undrar just vart den tog vägen. Gjorde väl ingen större succé kan tänkas. Även om jag ställer mig mycket frågande för jag anar att det var mycket smakfull choklad.
Inget får vara som det en gång var. Tiderna förändras och med den chokladaskarnas design och innehåll.

När jag inte trampar ner och fastnar i internetträsket händer det att jag tar fram min bok med titeln Öronbrosk önskas. Det är då, när jag läser i boken som jag verkligen känner att tiden då det gick att plocka praliner ur chokladasken Carina var enkel men ändå komplicerad.

Ett stackars gossebarn vars mor var död och inga släktingar fanns att tillgå annonserade i dagspressen efter någon som skulle kunna ha vänligheten att skänka honom lite öronbrosk. Om denne någon kände sig manad till att bli donator kunde läkaren på Serafimerlasarettet tillverka ett öra åt pojken som hade oturen att födas med endast ett enda öra. Huruvida det gick för gossen förtäljer inte historien.

Jag bläddrar vidare i boken.

1930 har efter stora ansträngningar en skönhetssalong lyckats ta hem avmagringspreparatet Sylfid. Det som alla Hollywoodstjärnor använder sig av. Dock går att läsa på varningstexten att preparatet som kan köpas till facila priser ej bör förväxlas med vanligt skumbad eller andra avmagringsförsök.

Moped-Olle har förlorat sin plånbok och en kvinna önskar bekantskap med en man som måste vara exakt 150 cm lång, varken kortare eller längre, för trevliga resor till utlandet.
Gräsänklingar söker marknadens hållbaraste och bästa fernissa till korkmattorna så de kan blänka upp golven för att överraska frun när hon kommer hem.
På Linnégatan 10 2 tr. försegår det posering i exklusiv miljö och fingeravtryck på köpebrev kan spåras av en erfaren detektiv. Elegant kvinna söker en direktör som vill åka med henne till Paris i första klass på tåget. Anna-Karin svarar JA men först måste löftet om svarsbrev från motparten fullgöras.

Nu skriver vi på Facebook och på andra sociala medier istället. Vi vet i samma stund som det hände att en vän blivit singel och klivit in i ett nytt förhållande. Vi efterlyser vanligtvis inte öronbrosk däremot om någon vill överta våra gamla smarta telefoner när nya dyker upp på marknaden. Poserar för varandra i hemmamiljö och hoppas att andra ska finna miljön lika exklusiv som vi själva anser att den är.
Avmagringskurer i moderna tappningar delas tillsammans med recept på sund och hälsosam mat. Några golv bonas inte längre av gräsänklingar, hemmets börda delas jämlikt och könsneutralt under de timmar hårt arbetande par träffas på samma adress.
Ingen annonserar i dagstidningen att en plånbok med en 50-lapp är borttappad men inläggen är många där vi varnar varandra att bluffmejl med bluffakturor är i omlopp.

Blir vi trötta på varandra, inte längre har lust att vara en vän eller finner inläggen ointressanta är det bara att radera bort personen i fråga. Ett enda litet klick behövs så har vi skakat av oss obehaget. Inga skrivna brev från motparten krävs.

Internets information som når oss är okomplicerad och snabb men kan ändå bli så väldigt komplicerad. Tänker jag och slår ihop Öronbrosk önskas, ställer den i bokhyllan och kastar mig vilt och ohämmat ut på nätet. Kanske har det hänt något spännande under nattens timmar. Det vill jag för allt i världen inte missa!

tisdag 28 juli 2015

Fina stenar och navelludd



Ända sedan jag var liten har jag gillat att samla på stenar. Det är en slags passion jag har som hängt med under hela livet. Till vilka platser vi än rest till har min väska fått extra barlast med stenar jag tyckt varit vackra.
Vissa av mitt hopplock har hamnat i fina glasburkar medan andra får pryda sin plats i skålar eller ute i trädgården. Det senare alternativet är en aning vanskligt för där kan stenarna försvinna.
I början av makens och mitt förhållande fann han det en smula märkligt eftersom han aldrig tidigare stött på någon stensamlare, men under åren har han vant sig. Det händer till och med att han är mig behjälplig i mitt sökande. Tror att han tycker det är lite småtrevligt att hitta en naturlig souvenir från fjärran länder eller svenska kommuners marker.

Det går att samla på det mesta för den som är en samlare. Till och med navelludd, hur osannolikt det än låter. En man i Australien har samlat ihop 22,1 gram navelludd sedan år 1984. Ur sin egen navel.
Tristessen på det bibliotek han jobbade som bibliotekarie gav upphov till upptäckten att han liksom alla vi andra mer eller mindre är beskaffade med navelludd. Planlöst pillade han sig i naveln och när han sedan studerade det han gröpt ur började han fundera i termerna hur mycket navelludd en människa kan producera.
Varje dag i över trettio år har han sedan dess enligt ett planlagt schema skördat ludd och stoppat i burkar.

Att jag inte kommit på det tidigare! Det är en mycket spännande vetenskap som lett till att vetenskapsmannen hamnat i Guinness rekordbok. Nu känner jag att det är för sent att slå rekordet 22,1 gram navelludd. Ska jag hålla på i över trettio år med samlandet är jag nittio år innan jag spränger målsnöret. Då är det möjligt att jag inte kan hålla ordning på burkarna och någon nitisk hemvårdare eller äldreboendeskötare kastar bort min samling.
Kanske kan jag fuska och be min familj, släkt och vänner om lite ludd så går det fortare att uppnå resultat.

Nu har jag dock gjort en annan upptäckt, sprungen ur en norsk källa. Den moderna tidens navelludd. Som finns i det där lilla hålet på mobiltelefonen där jag sticker in laddaren. Där finns det gott om ludd. Kan jag blanda upp min förestående samling med.

Navelludd männens privilegium. Så klart. Även om vi lever i ett jämställt samhälle. Svett, svavel, kväve, hudavlagringar, maghår och lite textilier från t-shirten är navelluddets grundämne.  Ju mer behåring magen har desto större skörd från naveln. Manligt så det förslår. Tror att vi kvinnor ligger lite i lä om vi kollar in  våra magars födelsemärken.


måndag 27 juli 2015

Kräftor och en majsorm

 '

När jag i morse hämtade småtvillingarnas storasyster satt hon uppflugen högst uppe i det enorma körsbärsträdet de har på tomten. Bland bladverket kunde jag ana den blonda kalufsen. Jag uppmanade henne att klättra ner, utan att ramla och slå sig fördärvad.
Hon ramlar aldrig! Vilket är glädjande för ett ängsligt mormorshjärta.

Flytväst, gummistövlar och fleecetröja. Det stod kräftfiske i Rejmyre i min frilansande agenda.
Det är åratal sedan jag fiskade kräftor. På den tid det begav sig var det min pappa, farfar och jag som använde mört till åtel i burar och håvar. Det var då det fanns gott om flodkräftor. Före kräftpestens tideräkning.
Hinkar fylldes med kräftor och pappa delade rättvist med farfar. Mamma grät och kokade tjog efter tjog. Hon avskydde att stoppa levande varelser i stormkokande vatten. Ansåg det barbariskt. Det doftade dill i hela lägenheten och när det var dags att sörplande sätta i sig de röda delikatesserna hade mammas tårar torkat till nästa kräftfiskesäsong.

Ett år var mamma och pappa riktigt osams gällande fisket. Det var när farfar och pappa lade i burar på ett förbjudet ställe. De gick över gränsen mellan deras och någon annans fiskevatten. Mamma tjöt och ryggade bakåt när det knackade på dörren. Hon var viss och säker på att landsfiskalen stod på andra sidan med två par handklovar. Att de vuxna även drog med ett oskyldigt litet flickebarn i den brottsliga gärningen spädde på mammas dåliga humör. Varken fiskevattnets rättmätiga ägare eller landsfiskalen hade ordning på kräftbeståndet och de olovandes kräftorna smakade lika gott som de lagliga. Om inte en aning bättre kan jag misstänka.

Idag har vi dock fiskat helt lagligt, mitt barnbarn och jag. Hungriga blev vi för sjön suger. Barnet fick bestämma menyn och hon bestämde hamburgare. Varpå vi begav oss till grannkommunens gatukök. Där vimlade det av lastbilschaufförer, snickare, målare och andra yrkesarbetande människor som anser att fast food är den bästa och enklaste lunchen.
I ett hörn av serveringen satt en gammal man. Ljusblå skjorta, blå stickad tröja och finbyxor. Det syntes att han hade sitt eget bord, att han var en stamgäst. Bredvid sig hade han en trave böcker. Henning Mankell, Liza Marklund och Puck Beer. Han läste omedveten om rörelserna runt omkring honom. Reste sig för att kasta servicen i hårdpapp och platsbesticken i den svarta sopsäcken. Hällde i hett kaffe i en pappersmugg, pytsade i lite socker och rörde om med en liten träsked. Drack medan han fortsatte att läsa. Fyllde på muggen och läste vidare. Så reste han sig, plockade ner boktraven i en plastkasse, kastade muggen på anvisad ställe och ropade till personalen att maten var god och att de skulle ses vid samma tid i morgon. De vinkade åt honom med stekspadar och grilltänger, log och nickade jakande.
"Vi ses i morgon. Vid samma tid".

Jag fick en klump i magen. Inte på grund av pulvermoset och räksalladen utan av en sorts medömkan av den gamle mannen. Som varje dag går till ortens gatukök. Äter deras mat, dricker deras kaffe och läser sina böcker. Gatukök är inga överdrivet trevliga kök. Matos blandas med den jolmiga doften av olja och pomme. Ett ställe jag går till i brist på annat. Snabb och enkel föda för den som har bråttom.
Jag tror att den gamle mannen är en mycket ensam man. Som söker sig till gatuköket för att få mat och en stund av någon sorts gemenskap med andra. Han slipper sitta hemma vid köksbordet och äta alldeles mol allena.

När vi ätit klart tog jag mitt barnbarn i handen. En varm hand, lite klibbig av ketchup. Satte henne i bilbarnstolen, ordnade med säkerhetsbältet och stängde dörren. När jag startade bilen tittade hon på mig. Sa att hon skulle skicka ett kort till mig med en inbjudan till hennes födelsedagskalas. I oktober när hon fyller fem år. På kortet skulle hon rita ett hjärta. Det betyder mormor, sa hon.
Jag kände att jag blev lite våt i ögonen. Böjde mig fram och pussade henne i pannan. Där resterna av en fjärilstatuering envist sitter kvar.
Vilket ställe att sätta fast en tatuering, tänkte jag och körde hem mot Skärblacka medan barnet berättade precis allt om majsormar. Och att hennes pappa lovat henne att mormor ska köpa en sådan orm och ge bort i femårspresent. Det var inte helt nödvändigt att få den inslagen i presentpapper. Vilket även jag anser som en onödig åtgärd.


söndag 26 juli 2015

Lena på Tjörn och en anpassad våtdräkt


Det händer att jag tar cykeln och trampar bort till vår lokala matvaruaffär. Kör genvägen för att slippa timmerbilarna som dundrar fram på Skärblackavägen mot pappersbruket där massaveden ska mätas in för att sedan omvandlas till pappersprodukter.
På denna genväg finns en nedförsluta som blir en uppförsluta på hemväg. Med en av matvaror tungt lastad cykel finner jag det alltid lämpligast att kliva av sadeln och promenera uppför lutan. När jag åter är på plan mark kan jag säkert köra hem mina varor utan att det hänt några missöden i cykelkorgen.

Jag tycker om att cykla, men i lagom takt. Vill hinna med att beskåda omgivningarna och om något intressant infinner sig stannar jag för att ta en extra titt. Kanske passa på att stoppa i mig något energigivande. Som choklad till exempel.
Någon som även gillar att förflytta sig mellan punkt A och punkt B sittande på tvåhjuling är vår Lena. Makens dotter och våra barns storasyster. Hon som ligger i hårdträning för Tjörn Triathlon. Vilket innebär att hon på en och samma dag, utan uppehåll, ska simma 1930 meter, cykla 90 km och löpa 21,1 km.
Antar att hon får både diplom och medalj när hon tagit sig över mållinjen.
Jag blir matt och svag i hela kroppen bara att tänka på bedriften.

Igår kom hon, Lena. På cykel. Från Närke till Östergötland. En resa på tretton mil. Hungrig på smörgås och med en skrikande kaffetarm. Lika glad och pigg som alltid. Efter kom hennes sambo. I bil. Han lika sugen på förtäring som hon.
Idag har de åkt hem. Han med ryggskott och hon med tankarna på att kanske cykla hem till Närke. Men det är möjligt att sambon behöver henne när ryggen värker så cykeln hängdes bakpå bilen. Men först hann de med en stärkande promenad medan vi dukade av frukostbordet och borstade tänderna.

Var jag tio år yngre, helst yngre än så, skulle jag följa med Lena till Tjörn. Simma, cykla och springa bredvid henne. Hon resonerade att  trots min höga ålder är det inte för sent att träna upp mig till nästa år. Lena, som aldrig ser några omöjligheter eller hinder i livet. Själv ställer jag mig mer tveksam. Så tveksam att jag inte ens tänker ge mig på ett försök. Det räcker att jag då och då cyklar till vår lokala matvaruaffär och köper en bit mjölkchoklad. Jag har dessutom ingen våtdräkt vilket behövs om jag ska utföra delmomentet simning i Tjörn Triathlon. Tror inte heller att det saluförs våtdräkter passande min kropp. Ty den behöver vara väl omfångsrik på mitten.

Lena har all nödvändig rekvisita som behövs. Är stark och vältränad. Om en månad är det dags. Sedan ska vi ta bilen till Närke för att titta på diplomet och fingra på medaljen.Så nära Tjörn Triathlon vi kan komma, maken och jag. Utan att ta ut oss totalt...

Lena is the winner, respekt!

fredag 24 juli 2015

Skip hop swipe och Bugaboon


I morse fick jag frågan om jag ville följa med sonsambon och köpa barnvagn. Födseln närmar sig, snart är det endast två månader kvar av havandeskapet.

Självklart ville jag med och köpa barnvagn. Såg det som en ära att i egenskap av det nya barnets farmor var med som smakråd. Och expert bör tilläggas. För är det något jag kan så är det att köra dessa fyrhjulingar. Både enkelvagn och tvillingvagn.

Att köpa en sprillans ny vagn är nog få förunnat. Kostar lika mycket som en mindre begagnad bil Inte riktigt kanske, men inte långt ifrån. Fyrsiffrigt står det i alla fall på prislappen om det ska vara det mest exklusiva. Så går det även att göra tillval. Som till exempel Skip hop swipe. En sorts plastlåda med så finurligt lock att det går att fiska upp en våtservett under resans gång. Med enhandsfattning, dessutom. Att utföra den dagliga motionen utan att behöva lämna ungen hemma är också möjligt. För att svettas rejält och få spänstigt motstånd i lårmusklerna monterar föräldrarna träningsredskapet Karma i barnvagnens handtag. Med reglage så det funkar bra att öka eller sänka motståndet i framförandet utefter behag. För syskon som blir slaka i benen vid promenaden finns Free ride scooter board. En ståbräda som när orken kommer tillbaka förvandlas med en enkel manöver till en behändig sparkcykel.

Vill föräldrarna glänsa lite extra som kan de göra som kändismammorna i Amerika. Köpa en Bugaboon i käcka färger. En Alfa Romeo i barnvagnsträsket. Med en sådan vagn står föräldrarna i centrum. Trendiga och medvetna kör de Bugaboon, det är coolt, snyggt och visar att banbidraget med eventuellt extratillägg är en droppe i det ekonomiska havet.

Vår son med den alltmer tjocknade sambon är inga hajpade föräldrar utan såg efter barnvagn på Blocket. De vill inte ha något instabilt vrålåk utan anser att säkerheten för barnet och inga stora hål i plånboken är viktigast.

Jag satt i den barnvagnssäljande familjen soffa och tittade på när sonsambon fick undervisning i hur vagnen ska fällas ihop och hur den för övrigt fungerar. Ren vetenskap. Säkerheten är hög dessutom kommer barnet att ligga väl skyddad från sol, mygg och regn. Även för kyla för en fin och fluffig åkpåse ingick i köpet. Samt en snygg skötväska och några sorts muffar i plast att trä över hjulen när höstpromenaden på leriga grusvägar är avklarad. Vid hemkomsten träs muffarna på hjulen innan vagnen rullas in i hallen. Det kändes faktiskt ganska så lyxigt. Plus att just den här vagnen designades när prinsessan Estelle skulle komma till världen. Så mitt barnbarn ska få åka i en likadan vagn som den kungliga bebisen.

Tänkte på när våra barn var små. Då satt det två blanka ringar som drogs upp mot vagnens handtag och vips small den ihop som en råttfälla. Det gällde att inte glömma bort att lyfta ur barnet innan vagnen veks ihop.Nu skulle det behövas två par händer för att lossa på säkerhetsanordningarna.

Sonsambon köpte den kungliga kopian. Den är mycket fin och välvårdad. Föregångaren till vagnen sprang omkring och ägnade sig åt sin egen farmor som var på besök.
Hon gjorde enligt min mening ett riktigt kap. Trots att det inte var en Bugaboon.

Nu längtar jag att få provköra vagnen med tillhörande barn. Den kommer att räcka till dess barnet är tre år för när den tröttnat på att ligga på rygg och vill se världen utanför suffletten monteras sittdelen dit. Som har godkända fempunktsbälten.





onsdag 22 juli 2015

Väluppfostrade barn och upphetsade damer


Läste en artikel om barnuppfostran. En sakkunnig inom området uttalade sig om huruvida dagens barn är uppfostrade på ett rätt sätt eller inte. Inte, förstod jag av texten. Kan nog ligga en uns av sanning i det i vissa fall, i andra fall är skrikande barn trötta barn. Eller hungriga barn som behöver föda för att bli vid gott mod igen. Eller bara ledsna på vanligt sätt, precis som en vuxen kan vara ledsen. Överaktiva, underaktiva, glada, missmodiga, ja det finns mängder av orsaker till att ett barn väsnas.
Ett är i alla fall helt säkert, de som inte har barn är de allra bästa barnuppfostrarna. Det är till dessa som föräldrar kan gå för att få goda råd. Huruvida skribenten har barn eller ej låter jag vara osagt för det vet jag inget om.

På tal om föda och intagandet av denna vara. För flera år sedan var vår familj på en långväga åktur. Hungriga och biltrötta beslutade vi oss för att stanna i Uppsala och äta på IKEA. Billigt, snabbt och ganska god mat.
Väl inne i restaurangen såg vi med bestörtning att där var en mycket stor skara folk samlade som hade samma tankar som vi. Maken ville i vanlig ordning backa eftersom stora samlingar och långa köer är värre än en mara för honom. Övriga familjemedlemmar protesterade högljutt. Det var mat som gällde, inget annat.

Folk som inte fick plats att sitta vid borden stod och åt. Balanserade tallrik och glas medan de försökte nå sina munnar med besticken. Blev en plats ledig kastade den som stod närmast sig fram och klämde ner sig på stolen.
När vi fått vår mat såg vi att ett helt bord blev ledigt. Vi trängde oss fram med för oss två okända äldre damer i släptåg. Även de hade siktat in sig på samma bord. Vi bedömde att de skulle få plats de också.
Några meter fram låg bordet och vi insåg att vi skulle hinna ta plats. Då, som från ingenstans kom en hel radda sammanhängande människor med en gammal farfar i släptåg. Raskt satte de ner den gamle mannen och var och en ställde upp stolarna i "upptagetposition." Sedan drog de vidare mot matkön.
Således blev det lediga bordet inom några sekunder väldigt oledigt. Det enda bordet i hela salen som för en kort stund välkomnade matgäster att slå sig ner.

Ilskan rann över och jag tog ner sju stolar. En till var och en av oss samt till de två äldre damerna.
Den gamle mannen försökte protestera men hade någon form av talfel vilket gjorde det svårt att tyda vad han försökte få ur sig. Vi begrep ändå men ignorerade honom.
Innan vi hann sätta oss kom delar av det stora sällskapet rusande. De högg tag i "sina" stolar och ett vilt ordslagsmål utbröt. Mellan dem och mig. Mannen som var oförmögen att tala försökte hänga på så gott det gick. Våra barn stirrade förskräckta på oss där de stod med sina brickor i händerna.

Då, som genom ett under trädde min make in i ringen. Han ställde ner sin bricka så hårt i bordet att köttbullarnas brunsås skvätte. Av sin natur är han alltid lugn och sansad men nu blev det det för mycket även för en man med fattning. Damen med ledartröjan i motståndarlaget och makan slet i en och samma stol. Det var en dragkamp utan dess like. Övriga lunchgäster slutade tugga och följde dramat med stor spänning. Våra nyfunna äldre damer hejade upphetsat på, hytte med sina gafflar och tog små skuttande steg. Kocken tittade ut från köksregionerna med hakan släpande utefter sin stekfettsbefläckade bringa.
Maken vann kampen och vi kunde sätta oss till bords. Vilket motståndarlaget också gjorde. Ungefär som den trevliga leken Hela havet stormar. Nu var det ingen lek utan blodigt allvar.
De satte sig utan mat. Sitta det skulle de av  prestige.
En av de äldre damerna och jag delade stol.
Mannen med talfel säckade ihop av ren utmattning och fick tillkalla de som ingick i hans vätskedepå.

Det är helt i sin ordning att reservera stolar då det finns många tomma stolar att reservera. Men inte när det är sprängfyllt med människor som inte får plats att sitta.

Detta är en reflektion jag fick över ämnet Barn som inte kan sköta sig och sitta fint på restaurang...

Mjölksyra och ondska


Vi var på Visingsö. I två dagar cyklade vi omkring på platt mark. En bra ö för just den formen av aktivitet eftersom benen slipper bli fyllda av mjölksyra.
Åt gott, njöt av sommarvärmen och några dagars semester från firman. Lät andra ta över och försökte låta bli att tänka jobb.
Klättrade upp i Erstad kärr och fågeltorn. Inga fåglar syntes till, dock ett gäng med hästar som fridfullt körde ner de mjuka mularna i marken på jakt efter grässtrån.
Hagahögen där det lär ligga en mäktig hövding begravd, domarringar och rysskyrkogård. Silkesodling och hästbajs efter remmalaget.
Visingsö är de historiska möjligheternas ö om någon är lagd åt det hållet.

Sista dagen trampade vi till Visingsborgs slottsruin. Där tänkte vi fotografera varandra till semesteralbumet. Som sig bör. Invänta färjan till fastlandet, sitta och blicka ut över Vätterns vatten. Sorgset gruva oss över att John Bauer med fru och son följde med Per Brahe ner i djupet år 1918. Spekulera i det fasansfulla öde att hjälplöst se sin familj försvinna utan att kunna göra ett dyft för undsättning. Samt stryka med själv till råga på allt elände.

Vi ställde från oss cyklarna och gick in i valvet till slottsruinen. Där stod två människor tätt hopslingrade. En man och en kvinna. De grät. Vi stannade upp och de tittade på oss med rödkantade ögon.

-Vet ni hvad som skjedde? frågade de.
Vi skakade på våra huvuden.
Nej vi visste inget. De berättade. Det var den 22 juli. Vi var på Visingsö och njöt av sommaren och ledigheten. Åt gott och cyklade utan att få mjölksyra i benen.

Mannen och kvinnan torkade sig i ögonen. De hade också cyklat. Ända från Norge. De hade haft det trevligt och gemytligt. Sett mycket av Sverige från sina cykelsadlar. Nu skulle de försöka ta sig hem. Till Oslo. Kanske gick det ett tåg från Jönköping? Vi visste inte om det var möjligt.

När vi packat in våra cyklar i bilen och var på hemväg stannade vi till i Linköping. Hade lovat att ta med tvillingvagnen som sonen köpt. Barnen var ännu inte födda vid den tidpunkten men en vagn skulle ändå införskaffas i god tid. Två små barn skulle snart träda in i vår galna värld. I en värld där ungdomar mejats ner på en annan ö i ett annat land.

När vi kom hem hängde vi framför teven. Tittade och lyssnade. Jens Stoltenberg var skakad. Han darrade på rösten. Vi andra satt tysta och försökte förstå det som inte gick att förstå.
Vi undrade om det norska paret kom med något tåg hem till Oslo. Doften från deras hud satt kvar i min tröja. Doften av svett, snor, tårar och sorgsenhet hade överförts när vi kramades. Där i valvet vid Visingsborgs slottsruin. Den dag då ondskan kom till Utöya kramades vi med två okända människor. Försökte föra över lite mänsklig värme till två som bara ville hem till Oslo.

"Vi såg ondskan men den bekämpande vi", säger Jens Stoltenberg idag.
Ondskan är svår att bekämpa. Jag tror att det aldrig lyckas även om vi står upp för öppenhet och demokrati. Ondskan kommer alltid att finns mitt ibland oss. Där den alltid har funnits.

tisdag 21 juli 2015

Burkskinka i gelé och varma fötter


Vissa dagar är grå och kalla. Idag är en sådan dag. Normalt sett brukar jag inte jämra mig utan ser allt utifrån det positiva perspektivet.
Antagligen behövs de grå dagarna för att de ljusa ska få den rätta lystern när det spricker upp.

Precis som alla andra, förutom ägare till Busfabriken, SF, bowlinghallar, inomhusbad, solarier och resebyråer, klagar jag över vädret. Har inte lagt någon större tyngd på det tidigare men nu sällar jag mig till skaran av gnällspikar. Är så trött på regn och kyla att jag till och med hatar mina hemstickade raggsockor.

Iförd dessa fotbeklädnader och en tjock tröja rotade jag ner mig bland våra fotoalbum. Insåg att när barnen var på uppväxt under våra vingar sken alltid solen. Varje sommar. Bruna barn med solblekt hår ler mot kameran. Badar i vår sjö, äter glass och springer genom vattenspridaren. Ja det var så varmt och torrt att vi fick vattna gräsmattorna för att på så sätt förhindra att de blev brända och fula.

Bilder från våra resor med båten. Göta kanal, Kinda kanal, Slätbaken och öppet hav. Hur vi ankrade i Söderköping och vid Harstena. Kokade potatis i det lilla köket och åt burkskinka med gelé.

Till och med väderupplysarna på teve ser rädda ut när vädret ska presenteras. Möjligt att de fruktar hotbrev och hatmejl. De enda som är positiva är reportrarna på Aftonbladet. De ger inte upp utan lovar vackert väder bara det svenska folket har tålamod. Ett litet tag till, sen så...

Inte får jag tag i folk heller. Har suttit i flera timmar och jagat mina byten per telefon. De har rest bort. Solar utan sol i Strömstad, åker på tur i Norge eller ränner runt med fårstängsel. De har inte tid att pratat med mig.
Till och med lånehunden verkar deprimerad.

I Tyskland svettas våra släktingar. De är på väg häråt och tycker det ska bli SKÖNT att få komma hit och svalka av sig. Blir väl annat ljud i skällan när de varit här i fem dagar. Då vill de hem, tillbaka till värmen. Ty så är den mänskliga varelsen. Aldrig nöjd.

Nu har Robert Broberg dött också. I sjukdom. Och vi minns. Glada båtlåtar och fräcka flickor. Uppblåsbara och äkta vara, alla lika roliga. Det är tidens gång. Att falla ifrån och bli bortglömda. Så småningom. Förutom de som har sina röster bevarade. De lever vidare så länge vi själva lever.

En kvinna jag känner miste sin man för några månader sedan. Nu har även hennes mamma lämnat jordelivet. Hon är lika sorgsen i sinnet och själen som Robert Brobergs närstående. Den enda skillnaden är att det inte skrivs en rad om varken maken eller mamman. Ingen som får uttala sig om hur det känns och vad dessa två hädangångna betytt för var och en. Det är endast avlidna kändisar som är förunnade den publiciteten.

Jag har skrivit till Anna Mannheimer. Jag fick nyss svar från henne. Hon är en glädjespridare mitt i allt det gråa. En ljusglimt som värmer när det känns kallt gör min dag. I morgon är en ny dag och då skiner solen över alla och en var. Kanske. Om vi får tro Aftonbladets löpsedel.

Tills dess får jag nöja mig med att titta på en gammal bild från fjolårets solrosor. Känner att jag nog är en gnutta glad i alla fall. Och varm om fötterna.

måndag 20 juli 2015

Snäv kjol och en riktig spökstad



Efter avslutat skrivbordsarbete för min del begav vi oss ut på en dagsutflykt. Till Småland. Stannade till i Kisa och köpte gammaldags Nickel. Visste jag inte att det fanns nu för tiden. Kisa levererar.
Nästa stopp blev i de centrala delarna av de småländska skogarna där en grävmaskin var till salu. Maken satte sig tillrätta vid spakarna och testade maskinen. När han var klar hivade jag upp min snäva kjol, klev in i hytten och svängde käckt med grävaggregatet. Gjorde grävande rörelse i luften, vek ihop skopan efter konstens alla regler och satte sedan ner den mjukt och försiktigt på marken.
Jag gjorde denna manöver bara för att jag kan. Försäljaren såg förlägen ut när jag sa att det är svårt att köra grävmaskin i snäv kjol. Sedan överlät jag diskussionerna åt männen. Bara för att försäljaren skulle känna sig bekväm. Maken såg mest stolt ut. Han hade ju en grävmaskinsexpert med sig då det skulle förhandlas.
Om det blir affär av eller inte är i nuläget inte helt klart.

Färden gick vidare hem till Östergötland. Närmare bestämt till Valdemarsvik där en superb planka med välstekt kött och välkryddad pom duchess till detta  hemlagad beasås inmundigades.
Mätta och belåtna fortsatte vi till Valdemarsviks spökstad i stadsdelen Övre Norrbacka. Det blev ett besök utöver det ordinära. Till och med det extraordinära.
Länge har jag velat åka dit men inte vågat utan en medresenär.

Området byggdes i början av 1970-talet. Välplanerade hyreshus med grönområden och lekpark. Orten blomstrade och det fanns en stor framtidstro i den lilla östkustska staden med sina industrier.
När Norrbacka byggdes var det ett resultat av miljonprogrammet. Precis som på andra platser runt om i Sverige. Bostäderna blev så småningom överetablerade, ett resultat av en usel bostadspolitik. Villa tillsammans med bostadsrättsmarknaden började expandera och efterfrågan på hyresbostäder minskade drastiskt. Varpå lägenhetskomplexen tömdes på sina innevånare.

Idag är Övre Norrbacka öde. Totalt vandaliserat och jag tror inte att ett enda fönster i de tomma husen var hela.
Som förbjudna inkräktare gick vi in genom en av portarna. Glaset knastrade under våra fötter och på varje del av min kropp där jag har behåring stod hårstråna rakt ut. Huden knottrades och jag var totalt skräckslagen. Det kändes som om vi klev rakt in i en mördarfilm och jag väntade att någon med en vässad kniv skulle rusa fram och skära av oss halsarna.
I vissa rum fanns det kvarlämnade möbler. Ett ishockeyspel stod tillsammans med en vävstol som aldrig mer skulle få väva fram några trasmattor. En katt, eller om det var en hund, hade bajsat på parkettgolvet och i badrummet var toalettstolen totalt demolerad.
När balkongdörren flög igen med en smäll ångrade jag att jag inte spänt på mig en av barnbarnens blöjor som ligger i bagaget i vår bil.

På ett bord fanns en katalog över tapeter. Det kändes patetisk. Precis som om någon gjort ett litet försök att pimpa till mitt i förödelsen. Sätta färg på de lortiga väggarna som genom tavelkrokar vittnade om att någon faktiskt bott där. Haft den hemtrevligt och ombonat.
Det rasslade i resterna av det som en gång var persienner och i lekparken kunde vi ana det som en gång varit barnens klätterställning, gungor och rutschkana. Kylskåp gapade tomma, spisar stod kalla och något matos från stekt falukorv, slottsstek, kalops och blodpudding fanns inte längre kvar.
Inga röster, inga skratt, inget barnaskrik, inget ljud från radio eller teveapparater satt kvar i väggarna.
Bara vinden som letade sig in med ett svagt sus genom de glaslösa fönstren och våra andetag som ekade mellan de kala lägenhetsväggarna.
Även om mina hårstrån lagt sig väl tillrätta så ryser jag fortfarande.

Vi kände oss bedrövade när vi åkte därifrån. Men ändå lite upplivade av att ha besökt en spökstad. Nästa utflykt ska gå till ett ödelagt mentalsjukhus i Västra Ny. När vi lugnat ner nerverna vill säga...





söndag 19 juli 2015

Filofax och compact living


För några år sedan köpte jag en filofax till vår yngsta dotter. Den var snygg och hade rejält med plats för noteringar om plats, tid och ställe.
Veckorna innan vi sålde vårt företag köpte jag mig en egen filofax. Många ögonbryn höjdes. Varför en filofax när det inte längre finns någon framförhållning?
Jag ville ha en filofax och en filofax fick det bli. En nästan likadan som vår dotters. Dessutom hade jag aldrig haft någon i min ägo, endast en almanacka med hårda pärmar. Ful och tråkig så något nytt ville jag unna mig som nybliven pensionär. Maken ansåg att jag gjorde helt rätt och han var övertygad om att den skulle fyllas upp med förpliktelser.

Fler ögonbryn höjdes över mitt beslut att sluta arbeta långt före pensionsåldern. Skapade sig bekymmer för mitt nya påbörjade levnadstillstånd. Och så var det ju det där med filofaxen. Som enkom ska användas av det yrkesarbetande folket.
Jag försvarade mig. Sa att jag kunde sitta och bläddra i den och njuta av att dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad var tomma blad i min filofax.
Nu blev det inte riktigt så. Varje dag finns det något jag skrivit ner. Åtaganden jag ska utföra. Tider som ska passas och människor jag ska träffa. Däremellan frissan, tandläkaren, optikern, bilprovningen, dagis tur och retur. Hundvakt och barnvakt.

De dagar där jag själv kan bestämma tiden väger ändå tyngst i tidens vågskål. Det finns stora skillnader i att arbeta och arbeta. Det ena är ett måste medan det andra är det jag vill. Vill jag inte blir dagen i filofaxen obevekligen tom. Så har jag bestämt.

Många gånger är det tiden som styr oss. Vi blir till ett slags offer för den tid som är för kort. Som inte räcker till, det blir inget över för annat. Jag vet för jag har själv varit där. Under många år. Klockan har jagat mig, flåsat mig i nacken och uppmanat, skynda, skynda. Dagar då jag inte hunnit äta min lunch. Mellan tiderna har jag tryckt i mig en chokladkaka för att uppnå energikicken som gett mig för stunden ny bränsle. För att orka framåt. Helst ända fram.

För några kvällar sedan kunde jag inte somna. Lyssnade på makens andetag där han låg vid min sida djupt nere i sin egen sömn.
För det mesta är det något som gnager och molar vilket motar bort den trakterade sömnen. Problemen blir stora och oövervinnerliga under de nattsvarta timmarna. Men så var inte fallet under min vaknatt. Jag kunde inte sova för jag tänkte på att jag har det så bra. Blev vid så gott mod att det blev stört omöjligt att varva ner och låta mig sjunka ner i ett sovtillstånd. Borrade in huvudet i kudden och kände hur perfekt den var. Täckets mjuka yta och doften från nytvättade lakan. Lagom varmt i sovrummet, jag varken frös eller svettades.
Tänkte på våra barn och barnbarn. På det nya lilla barnbarnet som snart kommer. Tänkte på vårt förhållande. Vår trädgård och vårt lilla anspråkslösa hus där vi lärt oss leva enligt compact living metoden. Tänkte inte bakåt, tänkte inte framåt. Tänkte bara i nuet. Inte att nu måste jag sova för min filofax är fullmatad.

Jag kunde unna mig tiden medan väckarklockans röda siffror mot den vita garderobsdörren bytte plats med varandra. Att jag var lite trött på morgonkvisten efter endast ett par timmars sömn spelade ingen större roll. Det fanns ändå inga tider jag absolut var tvungen att passa...

lördag 18 juli 2015

Robert Douglas och en helt vanlig bonde


I mars år 1611 föddes ett gossebarn i Skottland. Hans namn var Robert Douglas. När han var 16 år fyllda emigrerade han till Sverige. Blev det vi idag kallar för invandrare. Till skillnad mot dagens invandrare avancerade ynglingen till att bli page hos Johan Kasimir av Pfalz-Sweibrücken på Stegeborg. Även han en invandrare som med framgång friat in sig hos konung Karl IX dotter Katarina.

Unge herr Douglas klättrade raskt på karriärstegen och frottérade sig med grevar, baroner och kungar.
Blev utnämnd till regementsofficer och kämpade på slagfälten.
Kärleken riktade han mot landshövdingedottern Hedvig som inte var sen att svara ja på ett frieri.
Således kunde Robert Douglas låta uppföra en ståndsmässig byggnad vid Roxens strand och år 1662 stod Stjärnorps slott inflyttningsklart.
Men säg den saga som vara för evigt. Regementsofficeren avled och lämnade hustrun åt sitt öde.
Om inte detta vore nog så tog det fyr i slottsbyggnaden som aldrig mer återuppbyggdes. Och jag avslutar härmed dagens historielektion.

Idag har vi varit där, maken och jag. Beskådat den mäktiga slottsruinen som stirrar med tomma fönster ut över Roxens vatten. Det var med skräckblandad förtjusning vi vandrade runt slottsruinen där grova hänglås med tillhörande skyltar lät meddela att obehöriga ej äga tillträde. Om någon trots allt dristade sig att beträda förbjuden mark blev händelsen fångad på film.
Vi trotsade förbuden, eller vilket vi nu gjorde. Grinden gick i alla fall att öppna och vi smög oss i genom den utan att stänga den efter oss. Helt ensamma befann vi oss vid ruinen och maken antydde att det mycket väl kunde vistas spöken på platsen. Det kändes så tyckte han, som inte tror på spöken.
När vi gick tillbaka mot vår bil märkte vi att någon stängt grinden efter oss. Noga och ordentligt. Antagligen en nitisk vaktmästare begravd på kyrkogården strax nedanför slottet.

Där på kyrkogården ligger många en gång i tiden svulstiga herrar med pondus och högt anseende. Vilande bredvid sina enkla och titellösa fruar. Majorer och godsherrar har efter döden beblandat sig med lantbrukare, lantbrevbärare och andra helt vanligt dödligt folk.

Maken sa att även han vill ha en titel på sin gravsten. Lantbrukare ska det stå och jag lovade uppfylla hans önskan om jag överlever honom. Men att även jag vill bli titulerad i grå granit när dagen är inne.
Maken såg fundersam ut. Inte för att han missunnar mig en titel utan endast för att han inte är riktigt säker på vad för slags titel som skulle vara lämpligast för någon som sysslat med så vitt skilda uppgifter under sin levnad.
Frilansare blir bra. Det är en hedervärd titel. Att låta rista in sin titel på gravstenen är en form av kulturarv. Eller är det kanske numera förlegat att rista in titeln i gravstenar? Antagligen är det så.

Jag googlade på vilka yrken som idag är mest vanliga i vårt land. Undersköterskor och sjukvårdsbiträden ligger i topp. Längst ner hamnade maskiningenjörer och maskintekniker. Och i mitten finns lagerassistenterna representerade. Några lantbrukare såg jag dock inte till på listan. Vilket är föga förvånande. Den yrkeskategorin är snart ett minne blott. Om nu någon kommer att komma ihåg att det en gång i tiden funnits lantbrukare...

Klart det ska stå LANTBRUKARE på maken gravsten!!



fredag 17 juli 2015

Växelpengar och ömma tår


Stortvillingarna har varit på visit. De var tvungna att inventera handelsboden. När det var avklarat öppnades dörren och jag klev in som dagens första kund.
Sittande på bänken med korgen i knät provianterade jag så vi klarar oss en hel vecka. Bananer och vitlök. Cupcakes och donuts. Limpor och kanel. Torrvaror och mejerivaror.
Betalade och fick växel tillbaka.

Nu går det inte att leva allena på konstfullt tillverkad mat som passar sig i barnbarnens handelsbod. Det måste till något mer tuggbart om effekten av mättnadskänsla ska infinna sig. Jag blev således nödd och tvungen att bege mig till vår lokale matvaruhandlare för att på nytt proviantera.

I mataffären rådde inte samma lugn som i barnbarnens handelsbod där jag kan sitta i lugn och ro, göra en beställning och få det nerpackat i korgen av expediten.
Sällan är det lugnt i en matvaruaffär en fredagseftermiddag. Fredagsmyset hägrar för trötta vid arbetsdagens slut. Men ska det bli något mysa av måste det handlas.

Redan på parkeringen rådde en smått kaotisk stämning. Svettiga bilburna letade förtvivlat efter en parkeringsficka. Helst så nära ingången som möjligt.
Anledningen till oredan är att kommunen har bestämt att den grusade planen mitt emot affären inte längre får nyttjas av kunderna. Den ska återställas i ursprungligt skick så som den en gång i tiden var. Alltså gräsbelagd. Stora lastbilar har varit där i flera dagar och tippat matjord och nu såg den ut som om allt är färdigt för grässådd.
Vår lokale matvaruhandlare har vädjat om att grusplanen ska få vara som den är med omtanke för hans kunder. De styrande har slagit dövörat till och nu råder det alltså kaos på den parkering som vår lokale matvaruhandlare innehar.
Själv ställde jag mig på gatan utan att se efter om det fanns någon förbudsskylt. Skugga fans det i vilket fall som helst.

Affären var fylld av människor som sprang omkring och plockade varor. Med eller utan inköpsnotor.
Kundvagnar fylldes och skinka i små tärningar provsmakades vid charkdisken. Gratis är gott.

Två kunder hade dock totalt avskärmat sig från syftet de egentligen hade då de besökte affären. De passade på att arrangera en form av kafferep mellan hyllan av mjöl, gryner och knäckebröd. Jag behövde in just där och bad vänligt om att bli framsläppt. De hörde mig inte ty de hade involverat varandra i ett viktigt samtal som handlade om någon annan.
Då hade jag två val att välja på. Antingen stå kvar till dess att samtalsämnet började tryta eller gå runt samtliga hyllor för att nå det jag behövde. Inget av valen tilltalade mig.
Jag svalde, blundade ett par sekunder och tog sedan sats. Med bestämda steg sprängde jag barriären medan min kundkorg på hjul studsade bakom mig.
Känslan när en fullastad kundkorg på hjul kör över två par sandalklädda fötter där tårna sticker ut och tånaglarna lyser i röda glada färger är svår att beskriva, Men om jag ska göra ett försök så liknar det en form av segerkänsla med ett inslag av pekpinne att det är högst olämpligt att ockupera gångarna mellan hyllorna då det råder rusningstrafik.

Jag hörde svordomar bakom min rygg. Det förstärkte segerns sötma. Jag visste att det tagit ordentligt.

I kväll ska jag bjuda maken på ett gott bröd med goda ostar därtill. Lufttorkad skinka, oliver och fetaost. Jordgubbar och exotiska frukter. Eller erotiska frukter som maken lite skämtsamt kallar carambola, cherimoya, fikon, kapkrusbär, mango och granatäpple.
Kan hända att vi även häller upp var sitt glas vitt vin. Det händer inte allt för ofta. Men det är ju ändå fredag trots allt.

torsdag 16 juli 2015

Blåbär och plockepinn



Vi känner en man som ofta är ute och plockar bär och svamp när den tiden kommer. Hinkvis med bär och välfyllda svampkorgar släpas hem från skog och mark.
Om vi någon gång träffas får jag alltid frågan om jag varit ute och skördat ur skogens skafferi.
Och varje gång svarar jag att så inte är fallet. Han skakar på huvudet och tittar medlidsamt på mig. För honom är kvantiteterna viktiga. Ju större desto bättre och ett bevis på vad han har presterat. Ty för vissa är det oerhört viktigt att P R E S T E R A. Viktigast av allt är att det presteras mer än vad någon annan kan prestera.

Precis utanför vår altan växer det blåbärsris. Vissa år är det mycket bär och andra inga alls. I år är det ett sådant där blåbärs år och jag har plockat exakt fyra liter och tre deciliter. Vilket resulterat i nio burkar blåbärssylt och en supergod blåbärskaka innehållande bittermandel och Philadelphiaost. De där tre deciliterna blåbär hällde jag över smeten och skapelsen blev fantastisk när den kom ut ur ugnen. Så något har även jag presterat med min förhållandevis fjuttiga skörd.

Det är småtrevligt att sitta utanför husknuten och repa bär medan maken landar i utemöbeln och läser sin tidning. Han gillar sylt dock gillar han inte att införskaffa grunderna så det kommer helt och hållet an på mig och ingen annan om det ska bli någon sylt till pannakakan.
Okomplicerat är det också. Fylla den lagom passande skålen och sedan gå genom altandörren och in i köket där syltkitteln står beredd. Jag gillar det enkla i livet där det inte behövs någon större planering.

I går kväll hade jag ett samtal med en avlägsen väninna. Vi talade om livet och jag funderade över vårt samtal där jag satt i blåbärsriset.
"Jag tror att godhet och snällhet föder det samma", sa min väninna.
Vi enades att så är fallet och fortsatte i spåret att det är viktigt att vara nyfikna på våra medmänniskor. Lyssna på varandras berättelser och inte stå i vägen för vad som sägs. Genom att vara nyfiken lyfter vi fram och lär oss av och om varandras personliga erfarenheter. Det är en nyfikenhet som inte ska förväxlas med den nyfikenhet där det rotas och skapas egna teorier om andras liv.

Men det är en balansgång det där med att lyssna till vad andra har att säga. Det är lätt att det uppstår en maktkamp och där prestationen kommer in i bilden. För är det viktigt om vi plockar fyra liter och tre deciliter blåbär eller femtio liter av samma vara? Även det lilla som presteras kan vara värt mycket.

Plötsligt lade maken undan tidningen. Tittade på mig och sa något.
"Va"?! Svarade jag och ryckte ut propparna till poddradion ur öronen.
"Du är så fin där du sitter i riset", svarade maken och gick in för att hämta kameran.

Jag svarade inget utan fortsatte att plocka. Men jag tänkte: Min make har presterat något väldigt stort. Han plockade upp en mänsklig spillra för snart fyrtio år sedan. Som ett hoprasat plockepinn sorterade han delarna i olika högar. Eller som ett pussel där en enda liten bit fattades för att det skulle bli komplett. Länge fick han vänta innan den biten kom till rätta. Tjugo år, minst. Att tålmodigt vänta är en prestation som inte alla klarar av. Att sedan efter snart fyrtio år se på sin hustru som sitter i blåbärsriset och säga att hon är fin visar att kärleken om den hittar rätt är stark.

"Tack, tänkte jag, tack för att vi hjälpts åt att hålla kärleken i liv på vår resa som stundom har liknats vid en berg och dalbana".

Sen får var och en plocka så mycket blåbär som det behagas. På det har jag inga som helst synpunkter...


onsdag 15 juli 2015

En vilsen gök och en krympande hjärna


Det mullrade på för en stund sedan. Himlen var svart och hotfull, men inget hände. Åskan drog bort över Glan och jag blev aningen besviken. Åskväder är nervkittlande och fascinerande. Helst om det blixtrar och smäller nattetid.
I det påståendet får jag inte medhåll av grannfrun som bor här i området sommartid. Åskar det åker hon hem till staden och sitter där tills ovädret bedarrat.

Visst, åskan kan vara rent livsfarlig om det vill sig illa. Ute på Vikbolandet där vi hade vår gård drog Slätbakens vatten till sig hiskeliga åskoväder som alltid placerade sig rakt över oss. Kaffebryggare, strykjärn, telefoner, videospelare och teveapparater är utbytbara pinaler vilket vi stundom fick erfara då vi inte hann med att dra ur sladdarna.
Den gången då Det Stora Åskvädret drog fram blev till och jag med rädd. På vårt skrivbord hade vi en telefon. Jag hade nyss telefonerat och lade luren i klykan. Sekunderna efter, helt utan förvarning, flög hela apparaten tvärs över rummet och landade på golvet i små röda bitar. Innankråmet rök och väste olycksbådande och det knastrade muntert av eldslågor i samtliga elledningar. Det brann i matta och tapeter. Barnen skrek och maken såg sig om efter den brandsläckare som vi inte ägde.
Även telefonen i köket tog sig en luftfärd och hamnade till sist ute i tvättstugan. I lika tragiskt skick som sin röda kamrat. Samtliga maskiner och apparater som drivs med el gick samma dystra öde till mötes och blev helt obrukbara.
I proppskåpet hade alla proppar pulvriserats och hela vårt hus med omnejd blev lagt i totalt mörker. Men huset var byggt på berg och hade sålunda en stadig grund. Väggarna var av hederligt virke även om husbocken varit framme och knaprat så stod de pall för blixten.

Det var en jäkla smäll för att uttrycka mig milt. Mannen från försäkringsbolaget som gjorde en kontroll för att se efter sanningshalten i vår utsago skakade sorgset på huvudet när han såg förödelsen och skickade därefter en summa pengar för återuppbyggandet av inventarierna.

I morse konstaterade vi att göken stängt näbben. Den har oavtrutet och för årstiden vilset försökt locka till sig en fru fram till i går. Nu har han gett upp hoppet vad det verkar. Eller så är det frun som gett upp och fallit till föga.

De feta skogsduvorna av manligt kön är även de trånsjuka. Hanen kurrar och fjäskar medan hans dam verkar totalt ointresserad. Hon flaxar upp i en trädtopp och stirrar ner på hanen som blåser upp sig så fjädrarna lossnar. En dag försökte han med mig i ren desperation. Jag tackade för erbjudandet men fann det opassande varpå han vaggade tvärs över vägen mot andra förhoppningsvis amorösa mål.

Tiden är ur led. Men semester är det ändå för vissa. Vilket kan vara nog så förrädiskt läste jag i en tidning. Ty semester gör att vi blir dumma i huvudet. Hjärnan krymper upp till 15 % stod det att läsa i artikeln. Undrar om det även gäller för den som har ständig semester? Kanske är det tur att jag frilansar lite då och då. För vem vill ha en krympande hjärna och bli dum i huvudet...?

tisdag 14 juli 2015

Utebliven prinsessbakelse och tre små gummor



Ibland är det nyttigt att vidga sina vyer. Inte bara hålla sig hemmavid, ta en tur till Norrköping och grannkommunen Finspång. Eller på sin höjd Ringarum via Söderköping. Jag är en förnöjsam människa som är tacksam och glad för det lilla och Söderköping är en riktig liten pärla värt ett besök då och då. Ringarum ej heller att förakta.

Idag blev det dock en rejälare sväng. Nora tur och retur. Efter sju timmar och något över trettio mil svängde jag, till makens glädje och lycka, in bilen hemma på gårdsplanen.
Dottern med sin ledarhund är kvar hos sin familj i Nora dit familjen åkt i förväg i lördags. Semester heter det och semester har de.
Jag erbjöd mig att vara privatchaufför åt dotter med hund så hon skulle slippa ta bussen. Det är så sällan vi får umgås på tu man hand nu för tiden och vi hade en hel del trevligheter att dryfta innan vi nådde slutdestinationen.

Det obligatoriska stoppet i Pålsboda hägrade redan vid starten. Där vi alltid stannar när vi har vägarna förbi för att pausfika i Pålsboda enda café. Ett riktigt gammeldags café med stolar från 1950-talet. Trekantiga stolar med brun läderimitation i sittdynan. Marilyn Monroe på väggarna och torra kaffebönor i glaslyktorna på borden.

Några prinsessbakelser såg jag inte till trots att det är kronprinsessans födelsedag idag. I Pålsboda har de tydligen inte uppmärksammat det övriga Sverige inklusive Öland firar.
Utom i Linköping då, där firar Ung Vänster och Republikanska Föreningen med att manifestera mot monarkin på Stora torget.
Ner med monarkin! skriker de så det skallrar i fönsterrutorna. Men monarkin hör inte så de skriker för döva öron.

De där tre gummorna som gick till marknaden ut i Nora såg jag heller inte till när vi kom fram. De är väl skröpliga vid det här laget och orkar inte annat än att hasa sig ut med sina rollatorer till äldreboendets matsal.
Annat var det förr. När jag gick i skolan. Då gick de så gladeligen ända till Mora enligt min småskolefröken. Jag skreksjöng NORA och fröken fick något strängt i blicken.

"Nej Carina, de gick till Mora!"

Det blev en maktkamp mellan småskolefröken och mig varje gång klassen skulle sjunga om gummornas marknadsbesök.
Innerst inne visste nog fröken vart de skulle hän, men hade hon en gång sagt Mora fick det bli ändrad kurs för gummorna. Som säker var dödströtta efter den långa vandringsmarschen när de kom fram till Moras marknadstorg. Knappt att de orkade köpa marknadskonfekt eller Vildhasses goda rökta renkorv. Dessutom fick de snåla och se till att de hade kvar busspengar i penningapungen när det blev dags för returen. Allt på grund av vad min småskolefröken ställt till med!

Nu hoppas jag att småtvillingarna och deras storasyster får några fina dagar i Nora. I går hade de sett gammelgäddan lura i vassen. Själv får jag ta hand om deras akvariefiskar. Det är ett ansvarsfullt uppdrag. Men jag vet vart akvariefiskaffären i Norrköping ligger. Har den semesterstängt får jag väl dra upp några mörtar ur Glan. Alltid finner jag på bra lösningar på eventuella problem som kan uppstå.

Grattis Victoria! Det höll jag precis på att glömma!

måndag 13 juli 2015

Potatismos och förlorad glass


Tittade på programmet om Jan Stenbäck i går kväll. Det fyllde mig med vemod. Rikedom är ingen självklar väg mot lyckan.
En familj som splittrades. Syskonen föll i luven på varandra, ryckte och slet i de undertecknade dokumenten. Alla värnade om sitt och den polerade fasaden krackelerade. Osams med familj och släkt går det att bli utan att vara rik, men att bli osams om rikedom måste vara värre än värst. Habegäret vet inga gränser.

Han kunde det där med att skapa ekonomi, Jan Stenbäck. Visste tidigt vilka tåtar som höll att dra i för att bli stadd i kassan. Mycket stadd dessutom.
Avundsvärt? Nja, det vete tusan. Rikedom kan leda till ensamhet. Ensamheten kan leda till destruktiva handlingar. Som att till exempel missbruka mat i så ofantliga mängder att det leder till döden. För vilken lycklig och sund människa äter potatismos med smör, äggulor och grädde toppad med rysk kaviar i sådana portioner att hjärtat tar stryk?
Det hjälper inte att det finns outtömliga källor med pengar och jetplan till specialistläkare i Paris när ett överfettat hjärta vägrar att jobba lika hårt som ägaren jobbat för att uppnå sin rikedom, ära och makt.

Jan Stenbäcks framgångssaga med ett tragiskt slut uppkom inte av en slump. Hans nedärvda gener i företagsamhet fanns där redan genom sina föräldrar.
Men det finns tillfällen då källan till att finna rikedom uppkommer av tillfälligheter. Fick maken och jag erfara igår när vi var ute på vår kulturella åktur.

På den asfalterade 70-väg vi färdades på fick vi plötsligt se ett paket ligga på vägbanans vita mittlinje. Mötande bilar susade förbi och paketet rörde sig en smula av vinddraget. Jag stannade bilen vid vägkanten och medan maken klev ur förmanade jag honom att se upp för att undvika att han tillsammans med paketet blev tillplattad av framrusande motorfordon.
När en lucka uppstod nappade han åt sig paketet och med stor iver undersökte vi det. Paketet var obrutet, brunt och hade en dekal som visade att innehållet bestod av tio stycken glasstrutar!
Vi petade på glassen och kände att den var kall och höll en glass konsistens. Förbryllade tittade vi på varandra. Det var hittegods och hittegods ska lämnas in på hittegodsavdelningen. Då kan det utfalla hittelön om det vill sig väl.

Förnuftet sa oss att vi aldrig skulle hinna in till Norrköpings hittegodsavdelning innan glassen smält. Däremot skulle vi gott och väl hinna hem till oss och lägga paketet i vår frys. Där ligger det nu i väntan på att de tio glasstrutarna ska bli efterlysta. I annat fall är det smakligt med kaffe och glass. Vilken rikedom och lyx det kan ligga i tio stycken upphittade glasstrutar!

-Ät inte av den, sa min mamma. Den kan vara förgiftad!
Ty så talar en kvinna som aldrig skulle sno för någon annan och dessutom är livrädd för terrorhandlingar av vitt skilda slag.

söndag 12 juli 2015

Hönsagumman och äppeldrulta


Denna dag är unik. Vi har inga som helst åtaganden att utföra så det hela ter sig en smula förvirrande.
En snabb överläggning och vi beslutade oss när frukosten var intagen att lägga fokus åt det kulturella hållet.
Hela Östergötland vimlar av kultur vilket kan ge upphov till beslutsångest. Lotten föll på Ekenäs slott, lagom kulturellt och fullmatat med spöken.

I det gamla slottet från 1500-talet vakar Hönsagumman. Ett rekorderligt fruntimmer som varken räds ryssen eller modern anställd personal.
På den tiden det begav sig kom ryssarna farande över Östersjön och brände ner Norrköping med omnejd. Härjningståget arbetade sig vidare med vid Ekenäs tog det stopp. Hönsgumman hade redan startat brasorna på behörigt avstånd från slottet så ryssarna gav sig slokörade av.
Hönsagummor behövs även i våra tider!

Nästa år, närmare bestämt den 2 maj tänker jag huka ner mig bakom en gravsten på Örtomta kyrkogård. Det är då grevinnan Maria Klingspor lämnar sin jordiska kammare för att promenera till Ekenäs slott för att fira sin make Philips namnsdag. En händelse jag inte vill vara utan. Att få se ett livs levande spöke träda upp ur graven är något jag är mycket nyfiken på.

Det serveras äppeldrulta med vispad grädde och inkokta katrinplommon i slottscafét. Ett bakverk vi aldrig tidigare stött på. Den föll mig i smaken, maken verkade aningen eftertänksam. Han efterlyste mer plommon och grädde som vispats efter konstens alla regler. Sprutgrädde från en plåtflaska är inget han går igång på.

Jag googlade på äppeldrulta när vi kom hem. Kanske kunde jag hitta något recept på denna aningen märkliga skapelse. Det enda jag hittade var Äppeldrultans vänner. Jag vet inte om jag uppfyller kriterierna att ingå i den gruppen men jag kan alltid göra ett försök. Då får jag eventuellt reda på vad drultan innehåller mer än äpplen. Hur som helst har jag i skrivandets stund halsbränna vilket jag är benägen att beskylla drultan för.

Maken har säckat ihop efter dagens kulturella slottsupplevelser. Han har trätt in i nån mordkommissaries liv och leverne och jag ska nog följa hans exempel. Ty denna dag är en dag utöver en vanlig dag. En lättjans dag närmare bestämt. I morgon börjar oxveckan för en dagledig pensionär. Med en fullspäckad kalender, precis så som en pensionärskalender bör vara. Tur att jag inte längre måste gå till något jobb. Det skulle jag aldrig hinna med. Att vara frilans är helt perfekt enligt mitt eget tycke.
Inget vankande av och an i ett försöka fördriva tiden. Bara att välja och vraka bland det som verkar spännande och givande för själ och sinne. Det främjar hälsan. En bit druta där till gör inte saken värre. Om jag bortser från halsbrännan vill säga.


lördag 11 juli 2015

Syltsocker och en fru till salu



När vi vaknade i morse såg vi häpna på varandra. Förvåningen bestod inte i att vi fortfarande kände igen varandra efter ett långt äktenskap utan för att solen sken in genom rullgardinens glipa.

Åter dags för utomhusaktiviteter. Jag plockade under förmiddagen av vinbärsbusken som dignade av mogna röda vinbär medan maken hängde på sig röjsågen och gick loss med avverkning där gräsklipparen inte kommer åt. Vi fördelar våra gracer på ett rättvist och passande sätt. Som alltid.

Till sista syltkoket fattades det socker så jag begav mig till vår lokale matvaruhandlare för påfyllning.
När jag närmade mig kassan såg jag Aftonbladets löpsedel.
"Marcus Birro visar upp sin nya kärlek"!

Härligt, tänkte jag och loggade in mig vid hemkomsten på Aftonbladets hemsida medan bären puttrade i kitteln. Nyfikenheten segrade och jag ville se vem den nya tilltänkta kunde vara. Jag är personligen bekant med Marcus så jag kände att det var en ytterst legitim handling att snoka lite grann.

Hon är ung och snygg. De pussas på bilden och ser ut som nykära ser ut. Men, det finns alltid ett men. De är fortfarande gifta på pappret! Rackarns elände, nu avbokar kyrkorna Marcus inbokade föreläsningar.  Dessutom lär han ha snott sin nya kärlek från den nya kärlekens man.

Jag rörde om i kitteln och funderade. Går det verkligen att sno någon annans fru? Spjärnar inte frun emot då? Skulle i alla fall jag göra om någon kom och ville sno mig. Vilket är högst osannoligt, men ändå.

Drog mig till minnes en händelse som skedde för många år sedan. En bekant till oss som var gift, hade två barn som närmade sig tonåren samt nyinköpt villa sökte upp oss. Med hängande huvud berättade han att frun förälskat sig i en annan man. Han var rik på både pengar och framgång, den nye kärleken. Dessutom sysslade han med affärer och som den affärsman har var anhöll han vår bekant om hans frus hand för en ansenligt stor summa pengar.
"Sälj frun, ta pengarna och roa dig kungligt", sa jag till vår bekant som bleknade och hävdade att frun inte var till salu.

Så klart frun inte var till salu! I vårt civiliserade land säljer vi inte fruar som om det vore en hästauktion. Jag försökte endast lätta upp stämningen en smula vilket i det spända läget visade sig vara lönlöst.
Vår bekant ansökte om skilsmässa på vanligt manér och efter det gängse regelverket. Huset såldes och den nyskilda frun gjorde slut med mannen som var rik på både pengar och framgång. Han hotade dock med att ta sitt liv men det blev inget av det heller. Han tänkte väl på sin rikedom, att den inte skulle gå förlorad. Något fruköp eller fortsatt förbindelse skedde ju aldrig så han hade även sparat in på dessa pengar och kunde studera en orörd bankbok när allt lugnat ner sig.

Vår bekant repade så småningom mod och gav sig i kast med att på nytt söka lyckan i kärleken. Vilket också lyckades. Han gifte sig på nytt och hann med att bli pappa till en andra kull ungar. Eftersom vi bort långt från varandra ses vi inte längre men vi skickar julkort till varje jul. Och vi kan konstatera att han fortfarande är gift med samma kvinna. Vilket bekräftades då jag för en stund sedan kontaktade honom för att fråga om jag fick skriva några rader om den dramatiska händelsen med lyckligt slut och lyfta upp den i offentlighetens ljus.
Han godkände min förfrågan, skrattade och sa att han kände sig hedrad. Dessutom vet barnen som han har med den första frun inget om att deras mamma en gång i tiden nästan höll på att bli föremål för ett köpslag så vad den saken anbelangar är det riskfritt.
Det gäller att fråga först, ingen vill ju göra varandra illa på sociala medier.

Länge leve kärleken! Kärleken lever och på vår köksbänk står många burkar med nykokt röd vinbärssylt. Samt en halvt uppäten röd vinbärskaka.

fredag 10 juli 2015

Cykelexpert och gengasbil




Småtvillingarnas storasyster gjorde en resa med sin farmor för en tid sedan. Resan rotade sig hos flickan och hon talar ofta om den. Jag tänkte på deras resa häromdagen och kände mig glad för deras bådas skull. Farmor bor långt bort och det ges inte så ofta tillfälle för henne att besöka sina barnbarn. Därför måste det ha varit härligt att de två fick sin egna tid för umgänge och samtal.

Att barnbarnen vill följa med oss är ett privilegium. Det dröjer inte innan de är så stora att annat än mormor/morfar, farmor/farfar lockar. Bäst att passa på medan tid är, tänker jag som har förmånen att träffa barnen så ofta jag vill.

Igår berättade jag för småtvillingarnas storasyster att jag skulle iväg och göra ett reportage idag på morgonen. Genast anmälde hon sitt intresse att få följa med på färden. Mycket på grund av att jag även skulle se på cyklar till stortvillingarna och eftersom den äldsta i barnaskaran enligt egen utsago är expert på cyklar ansåg hon sig nödd och tvungen att ta på sig ansvaret så val och inköp gick rätt tillväga.

Dagens uppdrag gällde en gammal Volvo 142 som har sin hemvist i grannkommunen. Den har utrustats med gengas och grytan matas med helt vanlig grillkol inköpt på ortens bensinstation.
Gengasmannen var lika gammal som själva gengasaggregatet, om inte äldre, men still going strong, både som mekaniker och bilförare.
Det tog dock en evinnerlig tid innan han fick fjutt på tunnan, det rök och bolmade så jag blev rädd att allt skulle flyga till väders innan vi ens hunnit sätta oss till rätta på bilsätena.
Flickan höll min hand i ett stadigt grepp, såg bekymrad ut och viskade att hon ville åka därifrån. Men en frilansande reporter flyr inte fältet i första taget och snart skingrade sig röken och vi kunde fara iväg.

En gammal Volvo 142 med gengasaggregat går förvånansvärt fort. Jag som är bilåkningsrädd, förutom när jag kör själv, klamrade mig fast i dörrhandtaget medan jäntungen stod på knä i baksätet och studerade den med kol fullmatade tunnan genom bilens bakruta. Samt en död och hoptorkad geting som möjligen strukit med av koloset.
Plötsligt och med en överraskande manöver svängde föraren in på en grusväg. Vi skumpade fram i rasande fart över grusvägens hålor. Jag vände mig om och såg hur flickans hästsvans for fram och tillbaka. Strängt bad jag henne sitta ner ordentligt och hålla sig fast samtidigt som jag funderade över hur jag skulle berätta för barnets föräldrar att vi åkt obältade ute i trafiken.

Obekymrad styrde den gamle mannen oss vidare över hålorna så regnvattnet stänkte. Asfaltsvägar är ett fördärv, då rörs det inte om i grytan, förklarade han och jag nickade i tyst samförstånd.
6 mil klarar vi oss innan kolet tar slut, fortsatte han och jag undrade i mitt inre om vi skulle hamna i Vingåker eller kanske till och med i Katrineholm innan kolet och resan var slut.
Jag började oroa mig över återresan när den lugne och trygge bilföraren gjorde en gir och styrde kosan mot Lotorp igen.

När vi till sist var fast förankrade i min bil firade barnet och jag den händelserika åkturen med att äta sushi hos Micke i Finspång. För vår del var det nog enda och sista gången vi åkte gengasbil. Vi var rörande överens om att det verkade både opraktiskt och omständligt om än en smula spännande.

Cyklar fick vi också med oss hem och på måndag får stortvillingarna göra premiärtur. Pojken på en svart cykel och flickan på en rosa. Deras storkusin valde färgerna, svart men speciellt rosa är mycket tilltalade färger, anser en äkta cykelexpert.



torsdag 9 juli 2015

Rallarros och vidgade vyer


Nu blommar rallarrosen. Det känns som om hösten gjort sitt intågande i den svenska sommaren.
På torkvindan hänger tvätten eftersom jag gett torktumlaren semester. Jag vägrar hårdnackat att avbryta dennes semesterledighet, men prognosen att få tvätten torr utomhus ser dyster ut.
Raggsockorna pryder mina välslipade fötter där hälarna är lena som en bebis rumpa.
Det gäller att kunna visa upp väl omhändertagna fötter i sandaler, tänker jag och vickar på tårna inuti de värmande sockorna.

Lugnet har lagt sig över vårt område. Småtvillingarna och deras storasyster har fått hem sina föräldrar från huvudstaden. Ordningen är återställd och vi får skrapa ihop de rester som återstår av vår energi.
Tre små flickor fulla av ork kan ta kål på den mest härdade mormor och morfar.

Blåbärsplockning och blåbärskaketillverkning. Mellanmål, lunch, mellanmål och kvällsmat. Sagostund under filten medan åskan small och regnet smattrade.
Tassande fötter på morgonkvisten och sängen fylldes till en trivsam men trång gemytlighet.
Ledarhunden glodde och suckade tungt. Han ville även han in under täcket men gränsen var nådd.

Festligheterna har avlöst varandra en dag som denna. Med påföljd att min uppgift inom det privata taxiföretaget upphört. Efter idogt kämpande har sonsambon vid mogen ålder tagit sitt körkort. Hädanefter blir det hon och inte jag som får köra och hämta stortvillingarna på dagis i staden. Inte heller behöver jag köra in sonsambon till trafikskolan så gott som dagligen. Det är ett avslutat kapitel från och med idag.
Hon uppvisade en glädje av sällan skådat slag när småtvillingarna, deras storasyster och jag hämtade den nyblivna körkortsinnehavaren i förmiddag. Kramkalas utbröt på parkeringen och besiktningsmannen flydde med sin pärm under armen. Han ville inte bli indragen i något verkade det som.

Vi förflyttade oss raskt hem till vårt lokala hembageri och fortsatte festen med bakelser och glass. Ty festas ska det göras när någon i mogen ålder tar sitt körkort. Ansåg även de glada damerna på andra sidan bröddisken i hembageriet. Lyckönskningarna haglade och när vi skildes åt ämnade den med tillstånd att framföra det motordrivna fordonen bil bege sig ut på en liten tur. Närmare bestämt till Linköping. Körkort är nyckeln till frihet och vidgade vyer...

Jag är tacksam att jag har körkort och bilnyckel med tillhörande bil. Det verkar vara mycket svårt att ta körkort nu för tiden. Nya regler och fler vägskyltar sedan jag satt bredvid en besiktningsman för att granskas huruvida jag var en lämplig bilförare eller ej. 350 kronor kostade det hela  med uppkörning och allt. Min pappa betalade och jag har fortfarande kvar kvittot.

tisdag 7 juli 2015

Bruna ben och faror på vägen


Det märks att semestern gjort sitt intåg. I staden råder lugnet och tempot är annorlunda än för några veckor sedan. Folk har rest till landet, skärgården, utomlands eller ligger på campingar med sina rullande hus.

Den perfekta semestern är något alla önskar och eftersträvar. Att få vara tillsammans, njuta av ledigheten och hinna med det sociala umgänget som legat på sparlåga i den stressrelaterade vardagen.

För vissa blir semesterveckorna en plåga. Förhoppningarna grusas, närheten tär på humöret och sinnelaget blir surt. Till och med att det finns ett stråk av längtan till de vanliga gängorna mitt i semesterfirandet.

Igår begravdes Lisa. Hon fick ingen sommar för mitt i sommaren stannade tiden för henne. Så ock för hennes mamma, pappa, syster, mormor, morfar, farmor, farfar. För alla som fanns i hennes liv.

Semester och ledig tid som innehåller tusen frågor. Kvar finns nu bara  minnen. Uppblandat med vrede, sorg och sömnlösa nätter. Går det att leva på minnen?
Säkert, så småningom. När såren inte längre blöder. När kanterna slutits och läkts. Det kommer att dröja länge. Vid minsta beröring går såren upp igen, vätskar, värker och kliar.
Till sist ramlar sårskorpan av men efterlämnar ett märke som aldrig någonsin bleknar bort.

Vi solar vidare. Stävar efter att bli bruna och sommarfräscha.  Äter glass och trär upp smultron på strån. Badar. Klagar att det regnar och blåser. Kryper in under filten och muttrar över vilken usel sommar vi har i år. Solen kommer tillbaka och vi fläker ut oss för att girigt lapa i oss de varma strålarna. Bläddrar i veckotidningar, läser böcker vi aldrig har läst, lyssnar på Spotify och ljudböcker. P1 Sommar och repriser på SVT. Semesternjutning.

Jag bli så rädd. Livet är bräckligt. Som att balansera på en spindeltråd. Den starka tråden kan hastigt ryckas av. Det finns inga garantier för att tråden håller trots att den är vävd av en mästare.
Vi kastar ur oss missnöje och klagar. På och mot varandra. Om allt som fattas oss där vi sitter i den materialistiska smeten och avundas de som har det vi inte har.
Mer. Ge oss mer. I mer ligger lyckan.

I morgon är en annan dag. Vad den dagen bär med sig vet vi inget om. Kanske kommer dagen att bli betydelselös för det vi tar för givet finns inte längre kvar.

Om en liten stund kommer småtvillingarna och deras storasyster. Vi ska spendera dagen och natten tillsammans. På måndag får vi träffa deras kusiner, stortvillingarna. Fem små barn med en oviss framtid. De är glada, arga, ledsna. Sinnesstämningar som växlar i tvära kast. Ännu lyckligt ovetande små barn om faror och katastrofer som kan drabba dem. Drabba oss alla.

När jag ser på barnen blandas kärleken med ängslan. För deras framtid. Tänker även på alla föräldrar som mister ett barn. Syskon som mister ett syskon. Mor-och farföräldrar som mister ett barnbarn. Kompisar som mister en kompis.
Döden behöver inte vara den orsakande faktorn. Det finns andra sätt att mista varandra på. Alla sätt gör dock lika ont.

När såren läkt och sårskorpan ramlat av går det att börja leva igen. Resa sig upp ur avgrundshålet. Klamra sig fast vid kanterna. Tappa taget när kanterna viker men till sist håller det samman. Jordskredet lugnar sig och vi står på fötterna igen. Blickar framåt men håller backspegeln i ett stadigt grepp. Spegeln som för med sig minnen av det som är gott att minnas.

Jag njuter i barnens närvaro. Då motas de sorgliga tankarna bort.
Håller maken i handen när vi ska sova. Känner hans värme. Hör hur han andas (och snarkar ljudligt), vi vaknar tillsammans och varje ny dag är den andra lik. Än så länge...

En mycket liten kofta och en trasig postlåda


För det mesta är jag ganska så nöjd med mig själv. Men det finns vissa irritationsmoment som jag stör mig på. Att alltid ha så bråttom är ett av dem.
Maken brukar lugna ner mig, allt har sin tid, hetsa inte, ta det lugn, är hans motto. Vilket kan driva mig till vansinne. Han är min motpol med det där lite sävliga och eftertänksamma sätt han har.

Resultaten av min iver brukar ge upphov till varierande resultat i det jag företar mig. Instruktionsböcker till exempel. De ger jag mig aldrig tid att läsa igenom. På sin höjd ögnar jag igenom de fullmatade sidorna men får ändå ingen vetskap om innebörden. Prövar mig fram och tror starkt på min intuition att resultatet blir så lyckat som jag hoppats på.

Småtvillingarnas storasyster bad mig att sticka en kofta till henne. Det är månader sedan hon inkom med begäran och färgkarta. Rosa med vita ränder. Garn inhandlades. Mönster och rätt storlek på stickorna fanns redan i min stickkorg.
Normalt sett är det barnens farmor som sköter om stickor och garn ty hon är en fena på att tillverka tröjor i härliga färger och konstfulla mönster. Själv är jag en enkel stickerska där inget krångel ska vara inblandat i maskorna.

Koftan växte fram i rasande fart. Vid själva monteringen passade inte ärmarna in i de övriga delarna och modet sjönk som en gråsten till havets botten. Frustrerat repade jag upp allt och maken hjälpte till med att veva upp det krulliga garnet till nystan.

Den nya koftan blev perfekt. Om än en aning liten. Eller rättare sagt väldigt mycket för liten till en snart femårig flicka. Jag slet i det hopsydda plagget för att få bättre passform. När jag släppte taget krympte den ihop och blev obevekligen lika liten igen.
Då synade jag stickbeskrivningen lite extra noga och insåg snart att jag stickat en rosa kofta med vita räder till en 6 månaders bebis. Två gånger dessutom.

"Nu klämmer du ur dig en flicka", anmodade jag vår gravida sonsambo. Hon lovade att göra allt vad som står i hennes makt. Även om jag misstänker att hoppet består i  ett framfött gossebarn för att få balans i skaran av fyra flickor och en pojke i gänget av barnbarn. Blir det så får han vara klädd i rosa och vitt, det kan inte hjälpas. Inte mig emot. Även pojkar är fina i rosa. Faktiskt.

Idag var det åter dags att hålla uppvisning i mitt hetsiga leverne. Jag ringdes in för att vara behjälplig med att leverera en sak till sonen som han glömt när han åkte till arbetet. Eftersom jag ändå skulle köra sonsambon till staden var jag den mest lämpade för uppgiften. Vilken jag utförde med beröm godkänt. Däremot ingick icke i planerna att med min bil köra ner en stor grön postlåda. Som dessutom färgade av sig på min bil!

"Ta det lugnt, det går säkert bort i tvätten", tänkte jag när jag gasade iväg mot den väntande sonsambon. I backspegeln såg jag sonen. Hur han stod bredvid postlådan och skakade på huvudet.

I sonsambons mage sparkade det vilt under färden till staden. Ett litet barn som i höst får en fin kofta som farmor har stickat. Rosa med vita ränder.

måndag 6 juli 2015

Mogna blåbär och goda grannar


Blåbären mognar. Likaså de röda vinbären. Det stundar bärplockning, syltning och saftning. För husbehov. Önskar att den där jordkällaren var iordningställd men det är just nu stiltje på den fronten.
Krävs en grävmaskin, säger maken och letar på internet efter något som kan passa. Den förra maskinen sålde han till Muskö. Vilket han bittert kan ångra eftersom det är ont om grävmaskiner på marknaden för tillfället. I alla fall i en passande prisklass.

Två stycken harvar kunde han dock ha fått hemlevererat om det velat sig väl.
Det ringde en man i vintras på min mobiltelefon. Från Finland. På knackig svenska berättade han att lastbilen med de två harvarna nu var på väg hem till oss. Eftersom jag är till viss mån språkkunnig då det gäller grannlandets märkliga sammansättning av bokstäver tog jag till glädje för finnen fram dessa kunskaper, även om jag inte vet vad harv heter på finska. Men han visste vad det heter på svenska så vi körde på något vis inte fast i konversationen.
Jag tackade ödmjukast för informationen om leveransen men några harvar kom aldrig hem till oss. Lite synd för det hade väckt en stor portion av nostalgi. Endast nostalgi ty några åkrar att harva har vi inte längre. Men maken som gillar att göra affärer kunde ha slagit sig in på banan som harvförsäljare, om inte annat.

Grekland har röstat och de har röstat NEJ. Två val hade de. Ja eller nej. Jag förstår inte riktigt vad valen bestod i och det är väl knappt så att någon annan heller förstår det. Nyhetsläsarna i gårdagens Rapport sa att nu är det spännande, det lutar åt ett nej men de sa inte nej till vad. Ursprungsplanen i röstandet finns inte längre kvar om jag fattar rätt men ett nej kan ibland vara bättre än ett ja. Beror helt och hållet vad saken gäller.

Det finns många nej-sägare. Som säger nej till allt och alla. Även om ett ja passat bättre så är det bäst att ta det säkra före det osäkra och säger vi nej så blir det inget av något.
Nu kommer i alla fall Putin sättande och då kan det aldrig bli bra. Om katastrofer kan förvärras till ännu större katastrofer blir det så om Putin träder in i på scenen.

Nu märks det varför det är så bra att betala skatt och göra rätt för sig. Lån ska återbetalas och räntorna där till. Hör till hyfs och fason och rikets säkerhet.

Nu ska jag gå till grannen och prata Grannsamverkan. Det hör också till säkerheten. Hos oss i vårt område gör sig inga banditer besväret. Här håller vi samman och hjälper varandra så inget händer. Grannsämjan är god och gemytlig. Vi säger aldrig nej till varandra om hjälp behövs. Alltid bara ja. Känns riktigt, riktigt bra!


söndag 5 juli 2015

Ett sjungande dass och en opinkad reporter


Det råder avloppsfeber i vårt område. Inom en mycket snar framtid, närmare bestämt veckan som kommer är det sagt och underskrivet att grävarbetet för den kommunala anläggningen ska starta.
Vår granne har bestämt sig för att han ska högtidlighålla anläggningen när den är klar förhoppningsvis i höst. Med att dricka Cava. Direkt ur toalettstolen. Det är en händelse som jag känner att jag personligen måste beskåda. Möjligt att jag tar med min kamera.

Mull- och förbränningstoaletter kommer att lyftas ut ur fastigheterna på vår gata. Vi blir det toalettsittande folket som njuter av nyhetens behag att dra i spolspaken. Med  tillfredsställelse kan vi titta ner i porslinsholken och se hur det vi lämnat ifrån oss försvinner med ett svischande ljud och hamnar hos Norrköping kommun.

Sommartid är torrklosetter ett pittoreskt inslag i den lantliga sommarstugeidyllen. Det går an att beträda avträdet när det finns moderniteter och spolmöjligheter hemma i den permanenta bostaden. Men att sitta på fjölen året om är inget att traktera efter. Det är  en förlegad företeelse som den äldre generationen har minnen att berätta om.

Idag har jag lärt mig som frilansade skribent att utedass går att göra historiskt och vida omtalad i den händelse att  en berömdhet suttit med rumpan över hålet. Som till exempel Zarah Leander.
Vid Risinge prästgård finns den lilla röda hemlighuset där Zarah mellan 1926 och 1929 uträttade sina behov. Visserligen är dassen omgjort men står på den forna stadiga grunden från förr.

Jag glättade på dörren och kikade in. Tre fina fjölar på rad. Men det som imponerade mest var Zarahs mörka stämma som strömmade ut från dassets innertak.
"Vill ni se en stjärna, se på mig!"
En aningen förvånade ty sittandes i hemlighuset är en privatsak och då önskas ingen som helst förevisning av sitt eget jag.

Men på dasset vid Risinge prästgård satt Zarah och sjöng medan hennes svärfar prosten Leander gnisslade tänder över sonhustruns ogudaktiga val av schlagers och kupletter. Hon sjöng och gjorde det hon skulle utan att ta notis om svärfar vilket gav resultat i båda ändar. Ernst Rolf kom till Norrköping och Zarah blev upptäckt. Plötsligt öppnade sig världen för henne och hon kunde stänga dasslocket för alltid.

Jag lyfte på ett av locken och provsatte försiktigt det hjärtformade hålet. Fredrik som är ordföranden för dass och hembygdsgården ropade till mig att inte pinka eftersom det är monterat en plexiglasskiva under hålet.
Dasset är endast till för påseende och inte påsittande och den som är förtjust i Zarah Leander kan under titten lyssna till hennes sång.

Mycket får en frilansande reporter uppleva under sin verksamma tid i tjänsten.