Summa sidvisningar

söndag 31 maj 2015

Faster Elsa och ättestupan


Som barn var jag ofta med mina föräldrar till Filipstad för att hälsa på faster Elsa. Hon bodde i en liten enrummare och satt för det mesta i sitt kök och rökte John Silver utan filter. När hon inte förlustade sig i stadens bingohall vill säga. Hon var en hängiven bingospelare och i hennes hem var mycket inrett med bingovinster. Då och då stack hon till mig en tia och något krafs som hon lagt under sig med hjälp av bingobrickorna och jag tog tacksamt och artigt mot samtliga gåvor.

Hon kunde vara en aning gnällig, faster Elsa. Speciellt över livets orättvisor där hon själv ansåg sig stå i centrum. När det var som värst bedrövligt uppmanade hon oss att ställa henne framför ättestupan och göra slut på all bedrövelse en gång för alla. Speciellt riktade hon sig till mig eftersom hon trodde att jag var den som kunde vara henne mest behjälplig med sin önskan. Det hjälpte föga att förklara att ättestupan var avskaffad sedan sent 1700-tal även om det kanske hände att en och annan knuffades över stupet även i början av 1800-talet. Fast jag har svårt att tro det. Förbjudet var det i vilket fall som helst att ge den som var trött på livet en knuff i ryggen mot dödsriket, påtalade vi för faster Elsa som fortsatte att gnälla.
Nu blev det ingen ättestupa för faster Elsas del utan hon dog en helt naturlig och normal död på Älvkullens ålderdomshem.

Men att ättestupan förekommit i Norden och ute i Europa samt även här i Östergötland har vi idag fått ett par timmars guidning i. I arla morgonstund plockade vi upp min mor på Mors dag och begav oss ut i storskogen för att höra hemskheter om häxprocess, vattenprov, ättestupa och bränning av levande kvinnor på bål.
Det fanns inte möjligheter i världen att få upp mamma på toppen av ättestupan. Hon stod nedanför berget och höll hårt i sina vandringsstavar. Jag frågade henne inte varför och hon yppade heller inget.
Vi andra klängde oss upp och tittade hänförda ner ner över kanten.
Ropen hade skallat mellan gran och fur, berättade guiden. Ropen om oskuld och ropen om nåd. Men en gång dömd alltid dömd och ner knuffades kloka, vackra, läkekunniga och starka kvinnor som männen hade en nagel i ögat till. Till skaran hörde även mödrar vars barn hade angett dem som häxor.

När jag stod där och kikade ner där en gång kvinnor puttats ner, där bålen brunnit och elden slukat kvinnorna tänkte jag att vad är det egentligen för skillnad på då och nu.
Det finns barn som förskjuter sina mödrar. Män som dödar kvinnor efter det att de utsatt henne för grovt våld. Män som anser kvinnan som ett lågt stående väsen, som varken ska synas eller höras. Länder där kvinnor som framför motordrivna fordon blir straffade med döden. Kvinnor som inte får gå barhuvade eller gå in i mäns heliga platser för att be. Kvinnor som inte får åka på sammankomster om det finns andra män i närheten. Manliga präster som anser att kvinnor inte ska vigas till präster.
Allt detta är en form av fiktiv ättestupa. Mammor som knuffas ner i avgrunden av sina barn på grund av  meningsskiljaktigheter, män som knuffar sina eller helt främmande kvinnor mot en säker död. Egentligen har det inte hänt så värst mycket på femhundra år.

Mors dag.
Ett amerikanska påfund sedan 1905 som firades för första gången 1919 i vårt land. Affärsmännen och blomsterhandlarna gnuggar sina händer. Och de kvinnor som inte har några barn eller de barn som inte har någon Mor att fira blir utan tårta.
Med eller utan mödrar, en dagsutflykt med smörgås och kaffe i historiskt spännande skogar är inte helt fel. Även om platsen än idag ruvar på så hemska minnen att skogsarbetare inte gärna ger sig ut att avverka några granar och tallar där. Och en slutavverkning är inte att tala om. Därför är orörd skog en mycket vacker skog att ströva i. Dessutom smakar inget så gott som en skogsfika.


lördag 30 maj 2015

Stugsittare och fattigpensionär


Nu har till och jag med tappat hoppet om en sommar som aldrig tycks komma. Regnet fullkomligt vräker ner, det slår mot tak och fönsterrutor och jag är hänvisad till att vara en stugsittare. Precis som de flesta av oss.
Det går egentligen ingen större nöd på mig, men det skulle vara bra mycket trevligare om jag kunde få idka trädgårdshäng istället för soffhäng.

Måtte det nu inte regna den 13 juni. Det vore katastrof. Med tanke på att vi har årsmöte i vår vägförening den dagen. Ute på Arnbergs udde. Då vill vi att solen ska stråla från en klarblå himmel. Det är visst nåt bröllop inbokat den dagen också. Ett bröllop som många av oss är med och finansierar. Vill ju ha valuta för pengarna känns det som. Visserligen betalar brudgummens far den privata delen av bröllopet medan staten går in med resterande. Så fasligt dyrt lär det inte bli, endast 6 miljoner kronor. I jämförelse när brudgummens syster stod vid altaret med sin prins. Då slutade notan för festligheterna på 20 miljoner kronor. Ska det vara så ska det vara rejält, inget att knussla med. Jag får hoppas att det är uppehållsväder, att de båda säger JA och att maten smakar bra och är vällagad.

Rejält ska det även vara när Göran Lindblå går i pension, anser Ines Uusman som inte vill ha några fattigpensionärer drällande runt på stadens gator. Hon anser även att det kooperativa bensinbolaget har en god etik där varje medlem får sin röst hörd. Det är bra det. Min pappa handlade alltid kooperativt. Satte en ära i att tillhöra kooperationen och sparade på alla kassakvitton i en stor Gevalia-burk med plastlock. Otaliga är de timmar som mamma och han satt på kvällarna en gång om året och räknade ihop kvitton. Den svarta räknemaskinens vev snurrade och rasslade när pappa frenetiskt drog den runt, runt. Det mumlades och hummades vid köksbordet och ibland svor pappa högt när mamma uppgav fel siffra från kvittot. Det blev till att börja om från början allt medan gatlyktorna utanför fönstret tändes i skymningen. Buntarna med kvitton stoppades i en papperspåse som lämnades in och sedan blev det fest när återbäringen kom.

Pappa hade nog gjort sin röst hörd om han levat och haft hälsan och förståndet i behåll. Jag kan riktigt höra honom och hans utläggningar omkring den i förtid pensionerade kooperativa vd:ns guldkantade pensionspengar. Min pappa som slutade sin livsvandring vid 87 års ålder. Då hade han arbetat sedan han var 12 år fram till sin pensionering och vad jag minns aldrig varit hemma en enda dag från arbetet. Han hade dock inga 65 miljoner på sitt pensionärskonto.

Nu har det visst slutat regna för tillfället. Ska passa på att springa ut från min skrivarbod och in i vårt hus medan det är uppehållsväder. Känner mig lite frusen efter att ha varit ute på ett reportagejobb. Det regnade så våldsamt att jag fick ragga upp några paraplyhållare medan jag fotade det som skulle fotas. I morgon är en ny dag och då vill vi inte ha regn ty då ska vi ut på en dagsutflykt med förning i våra ryggsäckar. Ser jag fram emot.  Det lär även vara Mors dag i morgon. En dag vi firar varje dag då barn och barnbarn är hos oss på besök. Vilket sker ganska ofta vill jag poängtera. Jag behöver således ingen speciell dag för den skull. Nästan varje dag är Mors dag i mitt liv. Är jag innerligt glad över. Vi lever i en värld av krig och katastrofer där mödrar separeras från sina barn varje minut.

fredag 29 maj 2015

Handlarens sparris och Iris trasmatta




Idag är det en sådan där VAMS-dag. (Vård Av Mig Själv) Inte så ofta det händer men idag är det dags. Har inte ens tagit på mig mitt armbandsur. Känner jag att fikatarmen suger, ja då är det dags för fika, knorrar magens hungercentra är det tid för mat och blir ögonlocken tunga går jag och sover. Hur enkelt som helst.

Ute regnar det fast solen skiner. Den nytvättade tvätten hänger på vindan och blir blöt. I dammsugaren ligger dammråttorna som högljutt klagat över att de inte blivit ordentligt omhuldade och på köksbänken står en påse med blåbärsbullar som vi nyss fått av sonen och hans sambo.

På måndag däremot då måste jag passa tiden mycket noga. Det är då som den stora invigningen äger rum. Det får jag för allt i världen inte missa. Tårtan är beställd hos damerna på vårt lokala hembageri, nu återstår att införskaffa ballonger och bandet som ska klippas.

Jag är full av förväntan. Känner mig som ett barn åldern till trots. I barnbarnens handelsbod som inte har öppnat dörrarna än är hyllor och korgar välfyllda. Kassaapparaten väntar på att fyllas upp med pengar och kunderna är otåliga. Blir det mån tro några extraerbjudande under invigningsdagen?

Hela projektet har varit fantastiskt roligt att genomföra. Maken har snickrat i veckor medan jag jagat runt för att få tag i varor. Det har inte varit en helt enkel uppgift. Vart jag frågat har jag mötts med dystra huvudskakningar. Mitt mod har varit lågt och bedrövat till för några dagar sedan. Då klev jag in i en butik beläget i staden. Frågade efter naturtrogna varor till barnbarnens handelsbod. Mannen bakom disken sken upp när han hörde mitt ärende. Nere i källaren hade han sitt lager och med raska steg klampade han nedför trappan bara för att återkomma med famnen full av trevligheter.
Det var endast för dekoration i hans egen butik, upplyste han mig om. Men eftersom han ansåg vår idé var god och främjar barnens leklust delade han mer än gärna med sig av sitt överflöd.

Jag handlade. Massor. Och betalade sedan. Massor.
Lök, ägg, sparris, tomater, paprika, jordgubbar, citron, lime, chili, morötter, olika sorters bröd. Både matbröd och kaffebröd. Med mera, med mera. Allt ser helt äkta ut. Grannen kom och frågade om de fick smaka på en donuts eller cupcakes med frosting. Återkom på måndag! blev svaret.

På golvet ligger Iris hemvävda trasmatta. Hon gav mig två stycken.
Den enda ska ligga på när det är dags för julskylning, sa hon.

Då och då går jag in i handelsboden och sätter mig på den väggfasta bänken som morfar/farfar snickrat ihop som det sista momentet i renoveringsprojektet.  Sitter där och tänker att det måste vara roligt för barnbarnen att bli lite bortskämda. Men jag tänker också att det är väldigt roligt att få skämma bort!



                                          BARNEN LARSSONS HANDELSBOD



torsdag 28 maj 2015

Det är slumpen som avgör och en blommande dal




Många är de som stått framför kaktusplanteringen i Carl Johans park i Norrköping. Den stickiga planteringen som varje år sedan år 1926 har ett eget tema. I år är det visst Kolmården som gestaltas. 25 000 kaktusar ska ner i jorden, ett arbete som tar omkring fyra veckor i anspråk.
Måste i ärlighetens namn erkänna att jag själv ytterst sällan gått dit för att beskåda stadens stickiga stolthet. Däremot finns ett fint litet glasscafé strax intill där jag köpt en mjukglass, satt mig på bänken vänd mot Motala ström och njutit av den goda vaniljsmaken. Kaktusarna har jag vänt ryggen åt.

I går var jag ute igen på en liten vandring längst Strömmen vid Åbackarna, Långt från centrum och dess brus. Plötsligt av en ren slump stod jag mitt i rhododendrondalen. Häpen stannade jag upp. Hade ingen aning om att det i vår stad finns en plats som kan mätas med Sofiero. Nästan i alla fall. Om Sofiero har över ettusen blommande rhododendron har vår kommun över tvåhundrafemtio i den vackra dalen. Och mer lär det bli har jag genom tillförlitliga källor på Teknisksa verken förvissat mig om idag.

Det har lagt ner mycken marknadsföring på de torra kaktusarna i Carl Johan park. Vykort har tryckts upp och finns ännu till salu för den som till äventyrs tycker det är trevligare att skriva och posta än använda sig av dagens moderna vykort via instagram.
Men rhododendrondalen har det yppats sparsamt om må jag då säga. Kvinnan från Tekniska verken avdelningen för parker och grönytor, såg skamsen ut när jag påtalade detta. Lovade bot och bättring. Som den nitiske frilansskribenten jag är ser jag nu som ett kall att förmedla denna vackra blomsterprakt över hela Östergötland. Eftersom jag är utrustad med ett gott hjärta så jag bjöd kommunens trädgårdsingenjör på en kopp kaffe på Färgargården. Hon tackade dock nej till en kaka men blev på glatt humör av min generositet.

Märkligt att all den fagra prakten kan påverka en människa så positivt, tänkte jag när jag körde hemöver.
Har hört att psykiskt sjuka mår bra av att påta i jorden. Se blommor och blader växa och gro medan den själsliga sorgen utbyts till sorgkanter under naglarna. Kanske ett tungt sinne blir lite lättare om den tyngde beger sig till en rhododendrondal. Även om jag inte lider av tungsinthet så kändes livet extra ljust och glatt efter att ha vandrat runt och sett alla blommor som blommade i tusentals färger och former.
Extra roligt blev det också när kvinnan som är anställd på Norrköpings kommun bad om ett visitkort så hon kunde nå mig för hon ämnade höra efter med sin chef om jag kunde bli anlitad till att ta bilder för eventuella vykort.
Jag påminde henne om instagram, att det kanske inte finns en marknad för vykort längre. Hon trodde nog att det låg något i detta men ville i alla fall höra sig för och sedan återkomma. Förnuftigt anser jag. För finns det vykort på kaktusplaneringen så borde det även finnas på rhododendrondalen. En plats jag inte visste fanns trots att vi bott i kommunen i tjugosex år.

Norrköping äger! Mera rhododendron åt folket!

onsdag 27 maj 2015

Syrensaft och djupa urringningar


Nu är även maj månad snart avklarad. Och det är en rekordmånad. Inte sedan tio år tillbaka har det varit så här kallt så snart är rekordet ett faktum.
Kylan har i alla fall inte hindrat syrenerna att slå ut i fullaste blom. Vilket är glädjande på många sätt och vis. Doften, ögonfröjden och den goda saften som jag gör på de blå blommorna. Har satt hela åtta liter saft idag. Det gick åt åtta citroner vilket motsvarar lika många liter hett vatten, sjuttio blommor, sjuttio gram citronsyra och fyra kilo strösocker. Ska stå svalt i fem dygn innan blommorna och citronskivorna silas bort och härligheten tappas på flaskor. Varsegoda, det var receptet, bara att sätta igång tillverkningen.

Vädergudarna och meteorologerna lovade sol på förmiddagen och regn klockan 14.00. Förmiddagens löfte hölls men nu har klockan dragit över två timmar så helt säkra är de inte de där väderspåmännen. Dock har svarta moln tornat upp sig, kanske blir det åska i samband med regnet.

Mullrar gör det väl snart när ryssen drar in över vårt land. Jag säger inte om utan när. Det är antagligen bara en tidsfråga innan vårt försvar mäktar med att få ryss-styrkorna att vända ute på Östersjön och i vårt luftrum. I en undersökning som gjorts anser 41 % att vi ska med i Nato medan
34 % anser det som onödigt. Kanske en könsskillnad i röstningen? Det lär vara de svenska männen som innehar ryssrädslan.

När jag ändå är inne på det här med manligt och kvinnligt. Nu måste tyska damlandslaget i fotboll bevisa att de är kvinnor och inte män för att få vara med och sparka boll i VM. Hur det ska gå till törs jag inte ens tänka tanken, men enligt källor med insyn i det manliga och kvinnliga könet ska det visst räcka med ett medicinskt utlåtande.
Rena rama galenskapen enligt mig som inte begriper mig på fotboll något nämnvärt. Men det ska ha något med för höga halter av testosteroner att göra huruvida en kvinna klassas som man eller ej.
Vad händer om en man har en låg testosteronhalt? Som en kvinna ungefär.

Ett annat dumt påfund som en schweitzare med god kunskap i damfotboll har hittat på. Han anser att de bollsparkande kvinnorna bör klä sig i tajta byxor och djupa urringningar. Bara för att öka på attraktionskraften en smula. Han vill tydligen ha pinuppor på planen, inte några testosteronstinna kvinnor som äger och levererar. Det är en konstig värld vi lever i.

Själv har jag inga problem med höga halter av testosteron. Inte heller längre höga halter av de hormoner som alltid funnits där. Har till och med märkt att adrenalinnivån sjunkit drastiskt på senare år. Det är bara att luta sig lugnt tillbaka och känna sig tillfreds med att åldern har tagit över ungdomens roll. Rätt så behagfullt kan jag tycka. Jag räds varken ryssen eller åskan. Eller spelar fotboll och måste bevisa mitt rätta kön.

tisdag 26 maj 2015

Rödbeta i hålet och små snittar



Min tand är hel. Det var en enkel och smärtfri operation som ej krävde någon lokalbedövning. Det var näst intill behagfull att slänga ner sig i tandläkarstolen och vila en stund efter lunchens måltid. Att min tandläkare fick peta bort lite ugnsbakad rödbeta ur tandens hål innan hon kunde sätta fart bekom henne föga garanterade hon.

Nu återstå endast betalningen. Fakturan kommer på posten. Därmed har jag än så länge pengar på kontot. Förvånade nog tillhör inte tänderna kroppen. De har en egen plats i hälsovårdssystemet. Som inte har rätt till något frikort som läkarvård och mediciner har. Det är bara att gapa och beska med om jag vill ha tänderna i behåll.
Löständer har jag som är tandläkarrädd ofta funderat över. Praktiskt att endast lämna in lösgarnityret för behandling medan jag sätter mig tillrätta på ett kondis och äter bakelse med rätt konsistens.
När allt är klart är det bara att hämta ut mina löständer utan att jag behövt beblanda mig i tandläkaren och porslinständernas förehavande. Ska fundera att tag till innan jag bestämmer mig.

Efter tandläkarbesöket begav jag mig raskt till grannkommunen för att vara med om en invigning av ett museum. Gamla turbiner är jag dock måttligt intresserad av men snittarna var förföriskt goda. Om pressen var inbjuden till hörnan där snittarna befann sig tog jag aldrig reda på. Däremot tog jag för mig. Rejält dessutom ty snittar äro endast små munsbitar och mättar föga. Om man inte förser sig vill säga. Jag är en av naturen finurligt skapad människa och för varje papptallrik jag fyllde cirkulerade jag runt och bytte stol. Därmed samtalspartner. Som inte tidigare märkt att jag inmundigat dessa små bitar med gott pålägg. Men till sist tog det stopp. Jag blev påkommen, inte verbalt men blickar kan också tala. Den snittansvariga damens ögon sa mig att jag ätit nog. Det ska räcka till alla. Varpå hon erbjöd sig med artig röst att ta hand om min papperstallrik och kasta den i den svarta sopsäcken ämnad för skräp.

Jag förflyttade mig omgående utomhus och lyssnade på äldre herrar i svarta hattar som spelade hornmusik av vitt skilda slag. Innan jag skulle bege mig hemåt kikade jag en sista gång in i museet och där stod reportern från Norrköpings tidningar och lät sig väl smaka av de goda men mycket små snittarna. Han såg hungrig ut. Den vita papptallriken var mycket välfylld. Jag vinkade till honom och han viftade tillbaka med sitt reporterblock. Den snittansvariga damen stod bredvid honom och log. Det förstår jag mycket väl. Han var ju utrustad med en mycket större kamera än jag.  Det gör faktiskt skillnad vid snittbordet. Även om min kamera är ganska stor den också...



måndag 25 maj 2015

Kändisvarning och en luktande verklighet


Det här med att blogga har skapat kontakter med människor som jag inte känner men ändå på något sätt lärt känna. Ytligt men ingående. Tankar och händelser blir delade och jag får en inblick i deras vardagsliv.
Romaner som skrivs, korrekturläses, redigeras och lämnas till sist in till ett förlag. Spänningsnivån är hög. Blir manuskriptet antaget? Kommer romanen ut i bokform och hamnar på bokhandelns diskar?
Liv blir till och liv avslutas. Förväntningar grusas och det som skulle bli blev inget av. Delar sorgen på avstånd med främmande människor.
Och i Skövde cyklas det. Jag suckar över ständiga punkteringar och gläds när cykelringarna håller tätt.
Bilder på bullar, blomster och sjöar som snart inbjuder till bad. Målningar förställande självporträtt, familj och små barn.

Idag beskrev en av mina bloggkollegor sin nattliga dröm där handyman Ernst var inblandad. Snudd på kändisvarning. Jag bad om ett fågelbad tillverkad av Ernst om drömmen skulle upprepa sig. Bara för att kunna imponera på grannarna.

Själv har jag under eftermiddagen varit inblandad i kändisvarning i verkliga livet. Intervju med en av höjdarna inom kändiseliten. Det var nervpåfrestande på flera sätt. Vill ju inte verka oerfaren som frilansande journalist. Inte gjorde det saken bättre när han bad mig vara noga med såväl stavfel som grammatiskt rätt ordföljd. Jag är varken bra på att utröna stavfel eller svenska språkets grammatiska regler. Trots en med ord nitisk lärarinna till mamma.
Rättstavningsprogrammet i datorn är inte heller tillförlitligt. Ord som är rätt kan den konstgjorda hjärnan hitta på att ändra till något som verkar mer passande.

Jag kom på mig att jag ändrade min röst under kändisintervjun. Blev lite lismande och förställde mig en aning. Hackade och stakade mig under frågestunden. Tog ett djupt andetag och tänkte tyst att när vi båda går på toaletten, fast inte på samma toalett eller samtidigt vill jag förtydliga, så luktar det precis lika dant när vi är klara med våra naturliga bestyr. Det hjälpte och jag hörde sedan på inspelningen att jag återfick min helt vanliga och naturliga röst!

Nu är texten klar och ivägskickad för korrekturläsning. Kändisen litade inte på mig utan ville först läsa innan jag kunde få hans tillåtelse att skicka den vidare till redaktionen. Det fick han. Med ett enda förbehåll. Att inte ändra på mitt sätt att skriva. Endast korrigera eventuella sakfel.

I morgon ska jag iväg till helt vanliga dödliga och göra intervjuer om deras liv och leverne. Det känns tryggt och bra. Mellan de två jobben ska jag även bege mig till tandläkaren för att laga min avbitna tand. Det känns mindre bra. Men det blir väl kväller även i morgon om jag överlever dagen. Det finns inga garantier för något.

söndag 24 maj 2015

Sommarfåglar och konsten att läsa poesi


Vi går i ett euforiskt rus. Dock ej min västkustska bloggkollega som hellre ligger i gröngräset och lyssnar på måsarnas skri än Måns med vinnarrösten. Ett modigt uttalande utkastat i etern. Det kan han få på pälsen för när ruset klingar av och vardagen gör sig gällande. I varje fall i schlagerfestivalkretsarna. Där håller Månsfansen hårt om sin guldprins.

Bloggkollegan grävde sig ner i forna schlagerlåtars texter och vi läsare fick våra minnen uppfriskade. Själv kom jag att tänka på Sommar´n som aldrig säger nej. I all hast skrev Lars Forssell texten och fick till det rejält bland kvinnosakskvinnorna med strofen Dina bröst är som svalor som häckar. Själv ställde han sig undrande varför i hela fridens namn det skulle behöva bli sådant rabalder bland kvinnor som kände sig förolämpade. Hade Forssell skaldat om mina bröst skulle jag känt mig hedrad. Även mycket överraskad måste jag ändå tillägga. Ty jag skönjer ingen likhet mellan små svalor som kurar tätt tillsammans och mina behag som jag håller i styr med hjälp av en stadig bysthållare. Kanske texten passat mig när jag var ung och hade mer fasta former, men definitivt inte de här sista tjugo åren.

Att analysera texter är spännande eftersom vi kan tolka dem så olika. Ibland förstår jag inte själva innebörden av budskapet som den för med sig. Poetens innersta tankar formas och står sig helt obegripligt för mig. Medan andra texter är helt glasklara och ger upphov till olika känslor. Då har poeten i mina ögon lyckats med sitt verk.

Att läsa poesi är en smula ansträngande. Det går inte att skumma sig igenom raderna utan läsningen kräver koncentration. För min del även en portion tålamod. Därför läser jag ytterst sällan poesi, jag anser det en smula krångligt och tidsödande.

Att läsa poesi högt för någon annan kräver även det en viss form av egenskap. Det fick jag erfara när jag var ung. En som på pappret stod som en sorts närstående till mig ville drilla mig i att läsa högt ur en av denne person nyinskaffad diktsamling med poetiska ordvändningar. Stilla fick jag sitta och lyssna medan bohållaren läste och gestikulerade. Att gestikulera hörde till blev jag upplyst om. Röst och gesterna skulle vara sammanvävda i ett för att den rätta effekten skulle uppnås.

Ganska snart efter mitt framträdande blev jag fråntagen både diktbok och min eventuella villfarelse att vara lämplig till att läsa poesi under regelrätta former. Mitt röstläge var fel och jag vevade med händer och armar på ett icke konstfullt sätt. Dessutom på fel plats i verserna. Dyster över min uselhet och oförmåga lade jag på eget bevåg ner undervisningen som jag inte ens bett om att få.

Det skulle dröja många år innan jag åter öppnade en diktbok för att läsa högt inför någon annan. När jag under stor vånda tog modet till mig märkte jag att det faktiskt gick riktigt bra. Jag gjorde det med sådan bravur och med den rätta inlevelsen att jag därefter blev efterfrågad. Efter en tid läste jag dikter och poem på ren rutin.
Jag blev så i gasen av alla positiva reaktioner att jag dristade mig till att skriva en egen diktbok.

För en tid sedan kom maken och berättade för mig att grannen i sin tur berättat att han endast läst en enda bok i hela sitt liv. Min diktbok!
Den är visserligen inte i samma kaliber som Forssell, Karlfeldt, Boye eller någon annan kändis men jag känner mig ganska nöjd ändå.

Gör nog Måns Zelmerlöw också. Känner sig nöjd. För att inte tala om de som skrivit texten till Hero. Och ritat streckgubben.

lördag 23 maj 2015

Kampen är vunnen och Parkera ej vid lastkajen


Jag har vunnit det trettioåriga kriget. Eller det snart fyrtioåriga om jag ska vara petnoga. Slaget som jag precis idag har vunnit berättigar mig att med segerns ljuva sötma klona upp mig på täppan och nu står där som kvinna för min hatt.
Kriget som utspelats sig över mer än mitt halva leverne har handlat om rullgardiner och min tappre motståndare har varit min älskade make. Nu är han besegrad och i vårt sovrum sitter nya rullgardiner uppmonterade av förloraren själv.

Vi har under hela vårt äktenskap krupit ner i den äktenskapliga sängen utan att först dra ner några rullgardiner. Anledningen till detta är att maken anser rullgardiner som ett dumt påfund ty han vill se soluppgången genom sovrumsfönstret direkt när han vaknar.
Jag är inte lika begeistrad eftersom jag ligger i min bädd i den riktningen solen har sin uppgång. Med den påföljd att jag under sommartid vaknar i mycket arla morgonstund med solskenet gassande rakt i trynet. När sommaren är som ljuvligast är solen uppe långt innan jag ämnar kliva ur bingen. I och med detta är min  irritationströskel mycket låg, helst som maken sover vidare trots det begärliga solskenet.

I morse ställde jag ett ultimatum. Antingen köper vi rullgardiner eller så byter vi plats i sängen! Det var det kraftigaste hot jag kunde komma på. Kunde i och för sig hotat med att lämna in skillsmässopapper om åtgärden inte utfördes, men så långt var jag icke benägen att gå.

Vi satte oss i bilen och maken förde mig in till staden. Hans enda krav var att vi skulle besöka Bauhaus för där finns mycket att beskåda ej allenast rullgardiner i olika färger och prisklasser.
Jag valde lila. Mörkt lila. Maken uttryckte sitt gillande över väl vald färg samtidigt som han plockade på sig några tekniska grejer ämnat endast åt sig själv och hans mekaniska kunnande.

Hemma i vårt lilla hus vid sjön kom rullgardinerna upp lika fort som det tog för mig att plantera ut lite sommarblomster som vi köpte när vi ändå var inne i staden. Skruvarna till rullgardinsfästena var av usel kvalité och jag tyckte mig ana några kraftuttryck där jag stod och petade ner sommarfägringen i krukor. Men maken är en välrustad man i alla avseenden och äger en snickarbod fylld av skruv i olika dimensioner. Så både fästen och rullbara gardiner sitter därmed stadigt där de ska sitta.

I kväll måste vi nog dippa chipsen i Sour och dill dipping för det är sjungfestivalen på tv och då tarvas dessa snacks med kladdiga tillbehör. Den glade svensken med sin streckgubbe kommer att vinna säger expertisen och den eventuella vinnarlåten spelas på radion till leda. Till och med i Vrinnevisjukhusets kök. Det hörde jag när jag var där på ett ärende i går. Medan jag väntade på utlämningsmannen som skulle ge mig varorna såg jag in genom glasrutan där en dam höll på att hälla upp maten i rostfria kantiner. Hon hade en nätmössa neddragen lågt ner på pannan, vita träskor och matchande rock. Våra blickar möttes och jag fyrade av ett leende, tog några danssteg och gav henne tummen upp. Hon stelnade till i sin invanda monotona rörelse och höll en hög med mixad sallad i sin handskbeklädda hand, Munnen var som ett streck och ögon uttryckslösa. Hon såg trött ut och jag tror nästan att hennes totala likgiltighet och brist på glädje berodde på att hon säkerligen jobbat där sedan sjukhusköket uppfördes.
Arma människa, vilken tur att Måns Zelmerlöw kan lätta upp stämningen en smula tänkte jag, vände bort blicken och stirrade på de båda skyltarna som satt på dörren.

Endast för personal!
Vänligen parkera ej vid lastkajen!

Aldrig att jag skulle komma på tanken att gå in genom dörren ämnad endast för personal, däremot hade jag parkerat bilen precis utanför lastkajen...

fredag 22 maj 2015

Pionen vid stentrappan och humlen från Hedebotten

I

I vår trädgård har vi några perenna växter som följt med vart vi än bosatt oss. Från början härstammar flertalet av dem från min svärmors trädgård. Hon hade gröna fingrar utav sällan skådat slag, vad hon än petade ner i jorden i form av frö, knöl eller spor så satte det fart att växa å det våldsammaste.

Två av mina käraste växter är först och främst den röda bonnpionen. Den växte vid stentrappan till mangårdsbyggnaden på den värmländska gård som vi på 1980-talet köpte. Lydigt och snällt har den blommat rikligt varje år trots att den fått hela rotklumpen uppgrävd några gånger i samband med vår flytt. Även landskapsflytten klarade en av galant, att byta den värmländska mullen mot östgötsk blev ingen chockartad upplevelse och nu är vår pion sedan länge en rotfast östgöte.
Då vi sålde vår andra gård, belägen ute på Vikbolandet, höll den dock på att gå förlorad. Den kvinnliga delen av spekulantparet förkunnade med sträng röst att om de blev gårdsägare skulle inga blommor grävas upp och förflyttas till annan ort. Mina nerver dallrade i kapp med min underläpp och det blev några sömnlösa nätter på grund av vår röda pion. Maken som alltid håller sina nerver i styr lovade att om det blev försäljning skulle pionen få följa med. Det var inte tal om annat. Och så blev det. Turligt nog drog sig spekulanterna ur affären och lika glad över det beslutet var jag. Kände att en köpare med brist på empati gällande gamla växters väl och ve inte var någon lämplig köpare

Den andra växten är vår humle som lydigt klänger sig fast vid väggen till det gamla dasset. Den sprider sig som en löpeld och jag vill minnas att det endast var en liten rot som jag förärades av Edith och Nisse i Hedebotten för över trettiofem år sedan. Humlen är en utvandrare som inte är så noga med vart den egentligen har sin hemvist. Bara den blir ompysslad på en lagom nivå är den nöjd med livet.
Det är dock en mycket lurig och lömsk rackare. Vi parkerar våra bilar intill den och aktar vi oss inte kan den gå till anfall. För något år sedan hände det sig att vid ett obevakat ögonblick virade den sig runt min hals och försökte strypa mig. Resultatet blev röda svidande revor som jag sedan fick dölja för omvärldens blickar under några dagar. Om någon hade sport mig om den uppkomna skadans orsak hade näppeligen ingen trodd på mitt ord utan ifrågasatt sanningshalten i min utsago. Istället hade de vänt sina blickar mot min oskyldige maken som aldrig skulle komma på tanken att åsamka sin hustru någon skada. Men sensationens lystnad är hög och det finns rättsdomare som gärna dömer falskt.
Humlen är vacker att beskåda men var och en av oss bör hålla behörigt avstånd från varandra.

Tiden är snart inne då pionen står i blom och humlen får ljusgröna kottar. Det sägs att finns kunskapen så går det att brygga ett gott öl på humle, men nu besitter vi inte den kunskapen eller bedriver bryggeriverksamhet så vårt öl köper vi i vår lokala matvaruaffären. För övrigt dricker jag inte ens öl eftersom jag inte tycker om den efterlämnade beskan på tungan utan den dryckenskapen överlåter jag helt till maken att ägna sig åt.

På tal om drycker så gjorde jag en angenäm upptäckt då min mamma och jag besökte vårt fina café och hembageri idag. De har börjat lansera chailatte i höga glas. Söt, varm och mycket god med rikligt av skummad mjölk som topping. Det märks att vi bor i en metropol med sinne för det moderna. Våra cafédamer är enkom inte cafédamer bakom disken, de är även garvade baristor. Vårt trevliga caféhäng är nu ännu mer trevligare tack vare detta och ingen behöver bege sig till staden för att avnjuta chailatte i höga glas. Lycka för den hemkäre.

torsdag 21 maj 2015

Kontaktlinser och giftspruta


Plötsligt blev det väldigt tyst i vårt hus. Låneledarhunden, småtvillingarna och deras storasyster har åkt hem till sitt. Deras mamma är välbehållen hemma efter resan så pappan behöver inte längre någon avlastning utan allt har återgått till normala gängor.

Stortvillingarna har jag hämtat från deras dagis och vi hann därefter med ett besök i vår lokala matvaruaffär för att inhandla tvättmedel, melon och jordgubbar. Exemplariskt sköt de sina miniatyrvagnar och pillade inte på något som de inte fick pilla på. Gick däremot till vänster när jag sa höger och tvärt om. Men vi fick det vi skulle ha och de välartade barnen varken gnällde eller protesterade när jag sa nej till kokosbollar. Bara konstaterade att just kokosbollar är väldigt gott. Vilket jag höll med om till fullo.

Nu har även de åkt hem och både melonen och jordgubbarna är uppätna. I morgon är en ny dag och nya vändor till dagis i Norrköping. Sedan tar jag helg. Det sliter på att vara dagbarnvårdare. Utför sysslan på gamla meriter och än hänger takterna i trots att det är många år sedan vi själva hade småbarn. Dock minns jag inte att jag blev så trött i huvudet då som jag blir nu för tiden.

Även om jag känner mig ung till sinnet så märks det att jag börjar närma mig ålderdomen. Det gör ont lite här och där, lederna stelnar till och håret blir allt mer gråare. Synen är det inte så värst bevänt med heller för den delen och jag har både kontaktlinser och glasögon. Visserligen inte samtidigt men ändå.
Barnbarnen tittar på mig med skräckblandad förtjusning när jag plockar ur eller sätter i mina linser. Jag får förklara att det inte är själva ögonen som åker fram och tillbaka i behållaren med linsvätska men de ser misstänksamma ut. Någon dag när jag har mer ork ska jag sätta mig ner och förklara för dem om ögats uppbyggnad och åtgärder för gamla människors synfel. Kanske jag även kan illustrera på ett papper. Även om jag inte är konstnärligt lagd borde jag kunna åstadkomma ett öga. Kan inte vara så svårt. Grisar är jag rätt bra på att teckna, men det är då det enda.

Nu när alla är återbördade till respektive hem kan jag på allvar sätta in stöten mot svartmyrorna som envist flyttar runt mellan badrummet och utrymmet där tvättmaskinen står. Jag har köpt Myrr i tre olika produkter. Jag har ännu inte vågat använda det till fullo eftersom jag inte vill förgifta varken barnbarn eller våra lånehundar. Nu är det dock tungt artilleri som gäller. Och jag ska gå segrande ur striden. Mald kanel sägs vara en bra metod då det gäller myrutrotning. Men det receptet fungerar inte utan är endast nedskrivet i handboken av miljövänner. Är själv en skapligt bra miljövän men det finns gränser. Och den gränsen är nu nådd. Nu är det giftsprutan som gäller och inget annat trams.

I kväll har vi inget barn som ligger mellan oss. Vilket betyder att vi inte behöver balansera längst ut på sängkanten och klamra oss fast i underlakanet för att inte dimpa i golvet under sömnen. Märkligt att så små barn kan ta så väldigt stor plats...

onsdag 20 maj 2015

Åbackarna och vända korv med tumstock



När jag är i staden är det uteslutande ärenden som ska uträttas. Jag gör det jag måste på fortast möjliga tid för att sedan återvända hem till lugnet. Stadslivet ger mig myrkryp i hela kroppen. Idag var dock ett undantag. Njöt faktiskt av att strosa runt Åbackarna och Motala ström som är ett lummigt och naturskönt område. Har aldrig åkt dit enkom för att strosa men idag väntade jag på sonsambon som hade ett åtagande inne i Norrköping och passade på att fördriva tiden med en liten promenad med min kamera som sällskap.
Jag gick bort mot det gamla industrilandskapet och stannade till vid åsynen av fängelset som varit i bruk sedan 1790-talet fram till nutid. Många skurkar och banditer, skyldiga eller eventuellt oskyldiga, har genom åren suttit och skakat Norrköpings anstaltsgaller. Inrättningen var från första början ett spinnhus där lösdrivande kvinnor fick ägna sina dagar åt att spinna garn. Allt medan de fick tid över att tänka på sin sexualmoral. Männen däremot ansågs inneha så pass med moral att de inte behövdes spärras in på någon förbättringsanstalt.

De som inte överlevde fängelsevistelsen blev begravda på fängelseområdet och det lär visst ligga omkring 400 döda interner innanför murarna.

Kvinnorna vandrade in och ut genom fängelsegrindarna allt medan anstalten bytte namn. Efter det att de kvinnliga interna lämnat anstalten för gott ersattes de av det motsatta könet. Kriminella berömdheter som Stig Bergling, Mattias Flink och Clark Olofsson har fått mat och logi bakom lås och bom i vårt stadsfängelse. Så även Ioan Ursut. Den spinkige lille mannen som kunde klämma sig ut genom de mest trånga galler och springor i det rättsliga systeme som fängelser tillhör. Norrköpings fängelse var för övrig det första fängelse han lyckats rymma från.
De sista åren har fängelset fungerat som häkte men även som en sluss för de som fått sin dom och som väntade placeringar på andra anstalter.

2013 avvecklades fängelset och de gamla byggnadernas framtid är oviss. Kommunen hoppas på att kunna bygga lägenheter på den historiska marken. Men för att kunna fullfölja det projektet måste delar av de gamla byggnaderna rivas. Stadsantikvarien rasar och menar att en unik kulturmiljö går förlorad. Och jag är benägen att hålla med, så även andra med mig och protestlistor har upprättats av allmänheten. Det som eventuellt kan stoppa nybyggnation är att ingen riktigt vet vad de ska göra med de efterlämnade benknotor från de begravda fångarna. En utredning därom har upprättats. Ska bli spännande att följa den utvecklingen även om jag aldrig någonsin kommer att bli delaktig i en flytt till nybyggda lägenheter i kvarteret Drag. Trots historisk mark och bedårande utsikt över Strömmen. Vi har bedårande utsikt över sjön Glan där stillhet och lugn råder och det räcker mer än väl för en enkel människa som jag.

Sonsambon avbröt min promenad och mina tankar kring det forna fängelset genom att meddela mig att det var dags att bege oss hemåt till Skärblacka. När vi närmade oss en bit från deras hus såg vi hur arton små människor i gula reflexvästar promenerade på ett enda långt led. Fyra vuxna höll ordning på ledet. Mitt i högen skymtade vi stortvillingarna. Dagisklassen på utflykt. Med buss hade samtliga rest från Norrköping till Skärblacka för att grilla korv i stortvillingarnas trädgård. Jag beundrar verkligen personalen att genomföra ett dylikt projekt med bibehållet humör.
Grillarna gick varma. Maken och jag höll ordning på korven och han imponerade stort på en av de två manliga ur dagispersonalen genom att vända korvarna med hjälp av sin tumstock som han plockade fram ur en av snickarbyxornas fickor.
"Så grillar en riktig karl," utbrast den manlige dagisfröken och maken nickade gillande allt medan arton hungriga små barn flockades kring grillmästaren.

tisdag 19 maj 2015

En fisande hund och en växande mage


Vädret fortsätter att vara stabilt. Inga förändringar eller tvära kast. Det är kallt och regnigt när vi släcker lampan för natten, kallt och regnigt när vi vaknar och tänder kökslampan för att slippa tillreda frukosten i skumrasket.
Till och med de gamla garvade väderspåmännen har gett upp. De enda som ser glada ut är meteorologerna på tv när de pekar ut mörka moln och rika skurar. De har förstås betalt att se glada ut så det vore illa om vi tittare behövde betala tv-avgiften och få griniga väder rapportörer i gengäld.

Somrar där solen ersätts av regn minskar våldet ute i vårt samhälle sägs det. Kanske bråkstakarna är rädda för vätan eller också kan det bero på att folk stannar inomhus och endast går ut när nöden gör sig gällande. Som till exempel tomma kylskåp eller brist på toalettpapper och snus. På ödelagda gator finns det inget stoft till råkurr och slagsmål. Även busarna får hålla sig inne och se på Simpsons eller Hem till byn på SVT Play.

Köpmännen däremot de gillar när regnet strilar. Att ta sig till köpcentrum är ganska enkelt och risken att bli blöt är minimal. Kliva i bilen hemma och köra in i parkeringshusen och sedan promenera genom inglasade slussar fram till butikernas utbud. Att lätta på kontot livar upp den dystre regnhataren. Det är vetenskapligt bevisat, tristessen gör att vi handlar mer och regniga somrar ökar affärernas omsättning.

Vi får också mer att tala med varandra om, ty vädret är en rik källa att ösa ur och den sinar aldrig. Nu ska vi gnälla över våren och den väntande sommaren. Som med all säkerhet blir kall och blöt eftersom den inletts så surt. Så kan vi jämföra denna vår med alla andra vårar så långt tillbaka i tiden som vi kan minnas. Det finns de som år efter år prydligt antecknat graderna på både vattenmätaren och utomhusterometern, elförbrukningen och soltimmarna. För dessa är det lätt att kommentera och lägga fram fakta om den svenska sommaren årtionden tillbaka. Vi andra vi får googla om vi vill veta. I alla fall jag för jag kommer sällan ihåg hur vädret var några år tillbaka.

Hur mycket regn vi fått denna vår har vi ingen aning om eftersom vi tappat bort vår regnmätare. Mycket märkligt. Kanske har komposttjuvarna som härjar i bygden varit framme och snott den också.  Må hända även vår smörgåsgrill för den har vi också tappat bort. Skulle vara fint att ha den just nu eftersom det inte går att grilla utomhus. Våffeljärnet har vi dock kvar så våfflor kan vi grädda i brist på annat.

Vår låneledarhund ligger vid mina fötter och sover. Han gnyr lite i sömnen och släpper av en fis då och då. Han är glad så länge han får ligga där han ligger ty han är inte speciellt hågad på någon motionsrunda i detta väder. Ej heller jag. Maken får sköta om hundens rastning. Han som ännu inte har hängt undan vinterjackan. För egen del tänker jag lämna skrivarboden för idag och lägga mig under filten och läsa en bok. I lugn och ro. Måste vara i form till kvällen för då kommer en småtvilling på nattligt besök. Hennes storasyster sov här i natt och i morgon kommer den andra tvillingen för att sova mellan oss. Och i morse stod stortvillingarna och knackade på dörren och ville komma in för att äta frukost. Föräldrarna var på väg till mödravården för att mäta den allt mer växande magen. Det står inte på innan vi får bereda plats för ytterligare ett barnbarn. Bara den här regniga sommaren är förbi så kommer den lilla. Eller lille. Det beror på vad det blir för sort.

måndag 18 maj 2015

Iskalla vindar och svartmyror


Maken går fortfarande omkring i sin vinterjacka. Jag vägrar hårdnackat med den påföljd att jag huttrar i min jacka som är ämnad för sommarbruk.
Vissa tar ett steg längre. Med blåmelerade knottriga vader och benens kroppsbehåring stående rakt ut strosar de runt i shorts. Låtsas att det är sommar för att det är sommar. Om en mycket kall sådan.

Till och med svartmyrorna har fått nog av kylan och flyttat in i vårt hus. I badrummets duschutrymme har de slagit ner sina bopålar och byggt upp en imponerande stack. Jag har försökt att vara human men i går kväll nådde jag bristningsgränsen. Spolade ner stacken och dess innevånare i golvbrunnen med hjälp av hett vatten från duschmunstycket. De myror som överlevde utrotningen sprang omkring som vettvillingar. Tog sig upp på duschdraperiet, hoppade vidare mot den kakelbeklädda väggen och försökte sedan smita in i badrumsskåpet för att ta skydd. Bryskt och utan betänkligheter krossade jag dem med tumnageln.
I morse när jag gjorde min morgontoalett kröp det på benen. Upp och ner kilade de små svarta kräken och när jag tittade efter har de återupptagit sitt bobyggande där ruinerna av förra bostaden fanns.
Nu har jag tagit till en kraftigare kaliber och utlyst krig mellan mig och myrorna.
Bara inte nu mördarsniglarna får samma lysande idé. Att boa in sig hos oss i väntan på bättre tider. Å andra sidan är detta bra och gynnsamma förhållanden för en mördarsnigel. Våtmark och ingen uttorkande hetta så jag får väl fortsätta med den mekaniska utomhusjakten på dessa inkräktare.

För egen del har jag dystra och kostsamma prognoser att komma med på grund av en avbiten tand. Mitt septembertandläkarbesök är således ett snart förestående besök. Inte nog med att det ska betalas skatt och moms, nu ska här även betalas tandläkarräkningar. Livet är inte alltid rättvist.

Men vad är egentligen rättvist i den värld vi lever i? Att den hungrige inte får mat medan den mätte äter sig ännu ner mättare. Eller att den fattige inga pengar har medan den rike fyller sina konton med mer än det går att göra av med. Att barn som går i skolan kan skolka om det behagar medan andra barn inte ens kan stava till sina namn. Skapare skapar spel där deltagarna dödar varandra och blodet flyter medan verkliga människor flyr för sina liv och dör ändå.

Nu ska jag åka och hämta dotterns ledarhund. Hans ska ha sin hemvist hos oss under veckan medan hans matte reser med sina kollegor till Polen för att se spåren efter den mänskliga förintelsen.
Vi andra stannar hemma och spanar efter solen och längtar efter värmen.

Jag petar med tungan på den avbitna tandens vassa kant. Längtar efter en inbokade dagen då tandläkaren ska täppa till hålet. Faktiskt gör jag det. Eller kanske inte precis längtar, det är en sanning med modifikation. Mer väntar på att det hela ska vara över...


söndag 17 maj 2015

Upp, ner och vårt vackra Östergötland


Åter på hemmaplanen efter att varit hemma i två dagar. Eller har vi varit hemma? Det är ju inte vårt hem längre.
Mina känslor har klättrat upp och ner på de känslomässiga trappstegen och jag har känt mig vilsen, förvirrad.
Likadant varje gång som vi besöker den plats där vi en gång bott under många år. Där vi startade vårt gemensamma liv. Jag är hemma men ändå borta...

Natten före avresedagen kunde jag inte somna. Hela jag var fylld av melankoli men även av glädje. Längtan efter att få resa och en saknad efter det som varit.
En bit av mitt hjärta och mina rötter finns fortfarande kvar i den Värmländska myllan. Jag är inte människa att rycka upp dessa rötter. Varken från bygden eller från de som finns kvar där.
När vi satt vid det uppdukade köksbordet kändes det som om tiden stannat. Allt var som vanligt. Rösterna, skratten och gemenskapen. Med en enda stor skillnad. Vi var deras långväga gäster.

Körde förbi vårt hus som inte är vårt hus. Träden som vi planterade var nedtagna, inga blommor syntes i rabatternas mörka jord, flaggstången saknas och fönstren gapade svarta och tomma. Jag känner till varje vrå av huset. Varje spik som en gång slagits i av maken, varje penseldrag vi gjort tillsammans, golvet av massivt trä och de djupa fönstersmygarna.
I fönstret på dörren till ladugårdens mjölkrum kunde jag skymta strimlor av de gardiner som jag en gång satte upp.
Det smärtar. Det var inte så vi ville det skulle bli när vi sålde vår gård.

Välkända vägar som leder oss hem. Där vi bor nu. Inte dit vi bodde då. Det händer att jag känner en stark hemlängtan. Snudd på ånger att vi lämnade det vi byggt upp.

Trevliga dagar har det varit. Konstaterade när vi nattsuddade att tiderna förändrats för oss alla. Nya generationer har tagit över och åldermänniskorna klivit lite åt sidan. Precis som det ska vara.
-Ingen potatis ska ner i joden längre, sa de.
-Nehej nej, ingen potatis, svarade vi.

Besöket förde med sig att jag ska bli en sorts arrangör. En östgötsk sådan. Nu ska jag smida och arrangera. Visa upp en liten del av vår bygd som sedan tjugofem år tillbaka är vår hemvist. Jag ser mycket fram mot detta och ska med stolthet stå som mottagare av besökarna som troligtvis blir så pass många att turen hit kräver en minibuss. Ge ett smakprov på vårt vackra Östergötland.

Kanske kan det bli min nya nisch. Locka hit människor från andra delar av vårt land. Känns som en bra idé. Jag är en fena på att arrangera. Har gjord det under nästan tjugo års tid. Men nu blir det i en annan tappning. Inga inslag av sorg och ett sista avsked. Bara glädje och på återseende.

Ska ta mig en allvarlig funderare över min spirande kreativitet. Men det kanske är klokast att vänta med att starta upp något innan jag vet om sommarens arrangemang slår väl ut eller inte. Samt rådgöra med maken. Ty han blir med stor säkerhet indragen i mitt eventuella projekt. Som alltid.

I morgon är en ny dag. En ny vecka och nya tag. Här finns barn och barnbarn. Våra hjärtan och vår glädje. Här är vårt hem och vår trygghet. Under bilresan kände jag att jag längtade hem. Till vårt lilla hus vid sjön. Nu är jag inte vilsen längre. Nu är jag där jag ska vara. Hemma.

fredag 15 maj 2015

Binnikemask och att dölja sanningen



För det mesta åker jag ensam på mina reportageresor. En gång i tiden var vår yngsta dotter med som fotograf men sedan hon blev upptaget med annat får jag på egen hand vara både skribent och fotograf. I början kändes det ensamt men med tiden vande jag mig och nu känns det helt i sin ordning.

Idag hade jag dock sällskap på min resa. Småtvillingarnas storasyster blev sugen på lite reportagejobb och hängde därmed med mig.
Det är alltid intressant att umgås med en flicka som fortfarande är fyra år men längtar till dess hon fyller fem och får börja på "femmis." Vad "femmis" är för något har jag inte riktigt klart för mig, bara att alla femåringar ingår i den gruppen.

Dagens samtalsämne gick till stor del åt att analysera begreppet binnikemask. Den som äter lortig snö hör till riskzonen att bli drabbad av denna minst sagt otrevliga parasit. Enligt mitt barnbarn. När jag berättade att en flicka jag lekte med som barn åt gamla utspottade tuggummin som hon plockade upp från trottoaren höll mitt barnbarn på att få dåndimpen. Helt viss och säker var hon att den arma flickan med omedelbar verkan fick binnikemask i magen för all tid och evighet.

Sedan avhandlade vi ämnet döden. Tidigare led barnet av en sorts dödsångest och var rädd för att samtliga i hennes närhet stod inför en snar hädanfärd. Jag tror att det har släppt något för det var ett tag sedan hon undrade när jag och morfar tänkte lägga oss ner för att aldrig mer vakna.
När vi var klara med det något sorgliga men krassa konstaterande att samtliga som lever ska dö övergick vi till att sprätta upp buken på hundar som ätit plast och sånt. Vi var rörande överens om att hundar ej bör äta annat än hundmat och absolut inte nyinköpta hundkoppel. Något som flickebarnets moders ledarhund är väl medveten om eftersom han nyss förärats med ett nytt koppel.

Det första som mötte mig i morse när jag studerade nyhetsflödet var att BB King dött vid en hög ålder. Nu nämnde jag inte detta faktum för mitt barnbarn eftersom hon antagligen inte vet vem BB King var. Även om hon är en mycket upplyst och för sin ålder allmänbildad flicka så lät jag bli.

"BB King gick bort i sömnen."
Först fnissade jag lite. Tänkte att han gått i sömnen och villat sig iväg någonstans. Men sedan kom allvaret över mig.
Att säga till ett barn att någon gått bort kan få förödande konsekvenser. Det är den vuxnes rädsla för att dö som skrämmer den vuxne själv. Därför lindas ordet in för att det ska kännas bättre, humanare, inte så nära. "Gått bort, somnat in, lämnat oss."
Hur ska ett barn där någon närstående dött förstå begreppet? Sådant som händer dagligen omkring ett barn. "Mamma ska bara gå bort ett tag eller lägg dig ner så stoppar jag om dig och läser en saga sen somnar du gott."
Vuxna separerar och vuxenpratet studsar över barnets huvud.
"Han/hon lämnade oss...."
Hur ska barnet bena ut om den som går bort, somnar in eller lämnar oss i själva verket inte står i beredskap att dö och aldrig mer återvända?

Dö är ett bra ord för någon som dött. Rentutav det allra bästa ordet. Utan några som helst krusiduller.

Det är dumt att dölja sanningen i inlindade ord för ett barn. Oavsett vad det gäller. De är smarta de där små liven och när den vuxne bli genomskådad av barnaögonen bli förklaringen om den rätta sanningen en ganska så svår uppgift.

torsdag 14 maj 2015

Grannens motorcykel och förgätmigej


Härom kvällen knackade det på dörren och där stod grannen med en plastkasse i handen.
Färsk strömming, var min första tanke.
Vi skulle precis satta oss att äta kvällsvard, men vi bjöd nyfiket in honom. Vad fanns det i kassen?

Bland framdukat porslin och fiskgratängen tömde han ut innehållet. Det visade sig vara gamla svartvita fotografier från hans ungdoms dagar. Han ville visa oss bilderna men vi märkte att han även ville prata om flydda tider.
Medan maten kallnade bläddrade vi och studerade ynglingen som log mot oss från bilderna. Viss likhet kunde skönjas mellan honom och han som höll i korten.
Motorcykelfantast. Jeans, skinnjacka och nedkavlade gummistövelskaft. Någon hjälm behövdes inte.
Flickor med scarlett runt håret, vida klänningar, sandaletter och cigarett i nypan. Uppflugen på bönpallen med benen åt samma håll, ty att grensla en motorcykelsadel iförd klänning kunde ge fladder i hönsburarna med urinvägsinfektion som följd. Ena armen runt föraren av det tvåhjuliga fordonet medan den andra armens hand höll ordning på frisyr och klänning.
Säkerhetsutrustning vid färd på motorcykel överflödigt.

Coca-Cola kom till Sverige och även till Skäblackas nejder. Den skulle avnjutas med hjälp av sugrör.
Rock´n roll i den penningstinna jukeboxen och rökning tillåten inomhus.
Färd till andra städer med hemmafixade skinnjackor. BLACKA i stora bokstäver som visade på att motorcykelgrabbarna tillhörde en klubb. Dock misstolkades texten och de fick pengar i handen eftersom människorna i de andra städerna trodde att de helt enkelt var blacka. Det var då givmildhet var ett erkänt begrepp.

Det var roligt att se och höra grannen berätta. Märkte att han blickade tillbaka på sin ungdom med både glädje och vemod. Samtidigt slog det mig att ett liv är så otroligt kort. Grannens ork börjar tryta, sa han med en uppgivenhet i rösten. Pojken på kortet och mannen i vårt kök. En och samma person men i olika skepnader. Då och nu. Det gjorde mig sorgsen till mods. Tänkte på mitt eget liv. Vårt liv tillsammans, makens och mitt. Närmar oss vårt 40-årsjubileum. Men vilka garantier finns det att vi kan skåla i skumpa och äta tårta från finporslinet?

Det växer massor av förgätmigej i vår trädgård. Lite här och var har blommorna samlats i små tuvor. Blå och söta i kontrast mot allt annat som växer. Förgätmigej. En liten blomma med minnen i de små kronbladen. När sommarens blomning är över vissnar de ner. Precis som allt annat levande. Men minnen kan bevaras om inte annat så i form av fotografier. Om de inte kastas bort av någon som inte inser värdet av att spara på både minnen och gamla bilder.

onsdag 13 maj 2015

Småtvillingarna, morfar och slukhålet



Det har varit bokat sedan en vecka tillbaka. En heldag med småtvillingarna. Ingen storasyster eller några stortvillingkusiner. Bara mormor, morfar och de två flickorna.
Färden gick till Linköping. Den festliga dagen började med festligheter på ett festligt café. Barnen fick välja ut precis vad de ville. De ville ha monsterbakelser som såg ut som skära grisar.Vi vuxna valde bakelser med marsipan, grädde och jordgubbar. Mäktiga bakverk med mycket sötma som lade sig tillrätta i våra magsäckar.

Valet stod sedan mellan gamla Linköping och Busfabriken. Lotten föll på det senare alternativet.
Eftersom alla barn går i skolan en helt vanlig onsdag så fick vi härja fritt bland bollhav, pulkabackar och klätterställningar. Endast ett par med en liten bebis och så vi var dagens enda gäster. Efter en timma insåg bebisföräldrarna att bebisen inte hade någon större glädje av att busa i en busfabrik så de packade ihop skötväskan och gav sig därifrån. Kanske åkte de till gamla Linköping och gick på Dahlbergs café istället.

Flickebarnen är kavata och räds inte varken höga höjder eller branta rutschkanor. Men eftersom vi hade ett visst ansvar för att de inte ramlade ner och bröt nacken av sig kände vi oss nödd och tvungen att klättra ihop med dem och bistå med två par hjälpande händer om det behövdes.
Nu är tunnlar och krypgångar anpassade efter människor i små storlekar så stundom blev det trångt. Det låg en lukt av fotsvett, armsvett, barnsvett och andra oidentifierbara dofter över hela anläggningen. Kvarlämnade odörer som nog aldrig kan vädras bort.
Toaletten var dock dekorerad med någon sorts dofthämmare vilket skulle bidra till en doftande  fräschör som för tankarna till en sommaräng i sann reklamanda. Påföljden blev endast att en av flickorna fick kraftiga kväljningar av sommarängen så vi fick skynda på det vi skulle uträtta när det behovet gjorde sig gällande.

Under vår klättertur kom vi till ett brant rör som skulle passeras nedåt. Plötsligt tvekade flickorna. De blev rädda för någon avslutning på röret var inte synligt. Morfar kröp först och agerade vägvisare och demonstratör. Långsamt och med viss möda kravlade han sig fram till kanten, dinglade ett tag med benen, tog sats och försvann ner i slukhålet. Flickorna snyftade till, undrade om de någonsin skulle få återse sin morfar och backade sedan bort från det som hotade att sluka oss alla.

Efter fyra timmar var vi slut och förbi. Dessutom hade en strumpa spruckit på en av flickorna så flera tår blev utsläppta i friheten. Vi tackade och satte oss tillrätta i bilen för hemfärd. Innan jag hunnit startat motorn sov samtliga passagerare.

En sorglös dag har det varit. Inga tankar på regeringen som hotar med nyval. Inte heller har rapporter om krig och katastrofer legat som ett vått täcke över oss. Inga X2000-tåg som slitits itu utanför Norrköping eller skadade ishockeyspelare. Prinsbröllop och Zlatans drömhus. Avrättad försvarschef i Nordkorea eller skjutningar i Göteborg.
Vi har dragit i oss andra människors kroppsodörer, ätit konditorivaror och dagens lunch. Bekymmersfritt lekt och busat med två av de som bidrar till vår lycka och glädje.
I morgon är vi säkert stela och ömma i våra gamla muskler, knastrande senor och broskiga leder.
Det gäller på för pensionärer att klättra i en busfabrik.

tisdag 12 maj 2015

Snygg och smart


Nu har göken krupit fram från någonstans, öppnar näbben och släpper ut sitt ko-ko. Östergök eller västergök, jag struntar i vilket. Bara han gal är jag nöjd och belåten. Så får han befinna sig i vilket väderstreck det behagar. Någon gökotta tänker jag inte bege mig i väg på. Det behövs inte heller för den delen. Göka kan jag göra hemma, så att säga. Tolka det hur ni vill.

Det är så fantastiskt vackert att jag får ont i hjärtat när jag strosar runt i vår trädgård och ser allt som nu står i blom. Tänker att jag måste hålla kvar det här på något sätt. Men det går inte, det inser jag för jag har inte den makten.

Inte heller har jag makten att påverka min egen skönhet. Eller brist på skönhet. Det beror på min sinnesstämning om jag anser mig vacker eller inte. Vissa dagar kan jag nog tycka att det är helt okej med den som möter mig i spegeln. Andra dagar vänder jag bort blicken, suckar och säger för mig själv att nu blir väl båda barn och hundar rädda när jag uppenbarar mig.
Lite kan jag ändå påverka hur jag ser ut. Välja att dra ner mungiporna mot den något slappa bysten eller le och ställa mig i solljuset så min behåring på överläppen syns tydligt och klart.
Vad det gäller min håriga överläpp så finns det tillfälliga botemedel. Vax heter det ena och gör mycket ont. Pincett heter det andra men framkallar inte lika stor smärta eftersom det inte sker i ett och samma ryck. Jag använder mig av båda metoderna. Ögonbrynen låter jag dock min frissa behandla på grund av att min allt mer sviktande syn kan få ögonbrynen att te sig olika när momentet är utfört.

Men sen allt det där andra. Som inte går att vaxa eller plocka. Själva utseendet. Det kan jag inte påverka. Om det ens är en nödvändig åtgärd?!

Lyssnade på ett radioprogram. Där medverkade den fula och den vackra. Båda av kvinnligt kön. Det som påverkade mig mest var att båda led av ett och samma problem. Sina utseenden. Men det fanns ändå en viss en skillnad. Den vackra gled in i livets behagligheter tack vare sin skönhet. Fick vilka jobb hon ville, det räckte med att visa upp sig själv och ett cv ansågs som överflödigt.
Den andra kvinnan fick också jobb, publikt dessutom. Programledare i tv:s barnkanal. Hatmejlen strömmade in ganska omgående. Det gick så långt att ett barn i Stockholms tunnelbana klev fram och påpekade att hennes pappa tyckte att hon var jätteful. Medan barnets moder generat tittade åt ett annat håll. Hon var helt enkelt för ful att visa upp sig i tv-rutan ansåg många.

Men vad är då problemet? Den ena är vacker som ett blommande körsbärsträd medan den andra som inte fötts fram till livet med det som andra kallar ett bra utseende drogs med samma bekymmer. Varför?
Den vackra kvinnan hon hade dåligt med vänner när hon var ung. Blev inte medbjuden på partaj av de andra flickorna. Då fanns en överhängande risk att de blev panelhönor och fick gå hem med sorgsenhetens krassa visshet om att inga killar tittat åt deras håll. De ville ha killar och uppmärksamhet ifred från skönheter.
När den vackra flickan blev en vuxen vacker kvinna var hon ofta ute och höll föredrag. Mycket bra föredrag dessutom, men det som fångade den manliga delen av publiken var dock inte hennes anförande. Det blev till en bisak och hennes vackra ansikte påtalades vid sammankomsterna efteråt.
Den vackra kvinnan fick lida många gånger över att vara vacker. Kände samma bedrövelse som den fula kvinnan som fick elaka mejl och kommentarer.

Vi lever i en utseendefixerad värld. När det finns så mycket annat som är betydligt viktigare, tänker jag och pillar på det stela svarta hårstrå som envist växer ut under min haka. Kanske borde jag åka in till staden och köpa lite sån där kajal, foundation Maybelline och ett färgglatt läppstift. Make up mig lite för att förhöja min skönhet. Men det måste ske en dag då maken inte är hemmavid.
Eljes skulle han utbrista: Vad i all sin dar! Hur har du egentligen ställt till dig!!
Han är mer för den där naturliga skönheten, inte den påmålade. Vilket han anser att jag har och ofta påtalar detta. Naturlig skönhet utan konstgjord färg. Och med det känner jag mig faktiskt ganska nöjd.  För vem vill väl inte vara snygg, sexig och snygg. I alla fall snygg och sexig. Det är inte helt nödvändigt att vara smart. Även om det ibland kan ha sina fördelar.

måndag 11 maj 2015

Postorderkatalog och snabba beslut


-Gud finns inte i någon postorderkatalog, sa dottern i sin predikan under gårdagens gudstjänst.

Tänk vad praktiskt det skulle vara. Bläddra fram och tillbaka i katalogen, peka ut det jag vill ha och välja bort det som inte passar mig. Eller känns passande i mitt liv åt båda hållen. Peka och i tiggande böner be om att mina önskemål blir uppfyllda. Utan att ens behöva anstränga mig.

Gudstjänsten var aningen extraordinär eftersom den inte hölls i den sedvanliga kyrkan utan istället var förlagd i ett gammalt skolhus någonstans ute i en obygd som Gud måste ha glömt. Dessutom var det en för dagen årlig och traditionell gudstjänst som hölls av en frikyrkoförsamling med Svenska kyrkan som gäst.

Kaffe med rikliga av doppa som avslutning. Församlingens ålderman böjde sig över bordet. Såg mig i ögonen och deklamerade att vi har en duktig dotter. Fin predikan med en stark innebörd.
-Det är Gud som gjort henne stark och duktig för hon måste ha det jobbigt, sa mannen.
Jag höll med, hon är duktig men att jag inte riktigt förstod vad han menade med att hon har det jobbigt. Han så generad ut och övergick till att tala om synden istället. Och att människorna som är anslutna till IS skulle lägga ner sina vapen om de mötte Gud. Att missionärer måste åka dit och förkunna den kristna läran och öppna deras hjärtan så de kan ta emot den.
"Tack Gud, att jag inte är en missionär" bad jag tyst. För vore jag en missionär skulle jag blåneka att åka på en sådan missionärsresa. Jag vill inte få mitt vackra huvud avlägsnat från halsen.

Var och en är saliga i sin egen tro.

Jag tuggade på den supergoda bullen och lyssnade lite förstrött på mannen som höll fast i den kristna tråden med tonvikt på synden. Det började klia på mina armar och medan jag krafsade och rev med naglarna tänkte jag på att det är exakt två år sedan jag hade kunnat lägga till Änka i mitt cv.
Snabba beslut från mitt håll, duktig ambulanspersonal och väl utfört omhändertagande på sjukhuset rädda antagligen livet på min make.
Många böner for genom mitt huvud den natten då vi susade fram i det kolsvarta mörkret med en hastighet av 280 kilometer i timman.
Böner som handlade om att låta min livskamrat, barnens pappa, barnbarnens morfar och farfar,  min bästevän och den som är en del av mig själv få stanna kvar hos oss. Samt att älgarna i skogen skulle hålla sig där de var tills dess att vi passerat deras övergångsställen. Allt medan föraren av ambulansen ville veta i detalj av en före detta mjölkbonde hur det går till att mjölka en ko. Varje gång jag vred på huvudet för att se efter om min make fortfarande var vid liv i det snabbt rullande miniatyrsjukhusets togs frågan åter upp. Vad vet jag, kanske fanns planer på att lämna ambulansyrket och starta en karriär som kofarmare istället. Han hade i alla fall ett uppenbart intresse av mjölkens väg från ko till konsument. Dessutom hade det en något lugnande inverkan på mig.

Efter någon vecka reste sig maken från sjukbädden. Såg sig omkring och tog fram gräsklipparen. Därefter fattade han spaden och grävde avlopp vid sonens hus. Helt mot läkarens ordination.

Då böjde mitt huvud i bön. Tackade för livet och la för säkerhets skull till att både Gud och maken vet väl vad de ger sig in på när det gäller hälsan, ett sunt och glatt sinne samt avloppsgrävning.

I det kunde jag vila min trötta lekamen och tomma huvud när skräcken lagt sig och allt började bli som vanligt.

söndag 10 maj 2015

Renoveringsobjekt och en liten åsna


Nu är i stort sett barnbarnens lekstugehandelsbod klar. Bara finliret återstår. Färg på de nyuppsatta väggarna, hyllor ska monteras och matvaror ställas upp i snygga rader. Gardiner och lite tavlor. Kanske några blommor under fönstret.
Sedan är det dags för den högtidliga invigningen. Banden ska klippas och jag funderar starkt på att ringa vår söta landshövding Elisabeth. Hon är en vänlig, av födsel och ohämmad vana, person och brukar ställa upp på det mesta som händer i Östergötland. Så inget är omöjligt. Blir hon dessutom bjuden på kakor och saft kommer hon med största sannolighet. Jag kan passa på att göra ett reportage för tidningen också. Sånt brukar gå hem hos de flesta.

Maken bar igår in alla verktyg, byggsåg och vanlig såg, tumstock och vattenpass i snickarboden och hans renovering av den gamla futten som halvt höll på att förfalla är räknad som avslutad för hans del. Röd med vita knutar står den nu där och väntar på barnbarnsinvasionen. Rak i alla hörn och kanter. En verklig prydnad för vår trädgård.

Nu till nästa projekt som maken planerar. Den gamla jordkällaren som ligger granne med handelsboden. Det är en sorglig skapelse, rent utav anskrämlig. Det blir en stor utmaning för honom, men jag när på en dröm. Att sylta och safta. Gräva upp potatis och andra rotfrukter för att fylla den svala källaren. Vinterförrådet av matvaror som jag sedan kan gå och hämta. Blåbärssylt till pannkakor. Rivna morötter till fiskpuddingen. Svartvinbärssaft som värms till lagom temperatur och lindrar vinterförkylningar. Kokt potatis, potatismos och potatisgratäng.
Maken hänger på. Han gillar både saft och sylt så tids nog blir det ordning på den gamla källaren. Jag har aldrig tvivlat på hans förmåga!

Egentligen vore det enklast att riva hela rasket. Plana ut marken där jordkällaren stått och så gräs där vi sedan kan sitta under skuggan av den enorma rhododendron som växer precis intill.
Att riva är lätt. Riva ner det som är obekvämt och som skaver. Tilliten som en gång fanns rivs i ett försök att plåna ut det som varit. På ett enda ögonblick går det att riva relationer i småbitar. Men allt finns kvar även om det endast återstår små dammiga fragment.
Plockar man sedan upp fragmenten, vårdar dem och sätter dem på tillväxt går det att bygga upp och återskapa. Kanske byggnaden blir en aning skev i början av arbetet men med vattenpass och rätt byggteknik går det mesta.

Ibland behövs inget annat än att kliva ner från de allt för höga hästarna. Det är i vilket fall som helst en mycket bra början till den konstruktion som komma skall.
Är det svårt att kliva ur sadeln och ta sig ner på marken kanske det är en god idé att införskaffa en liten åsna. Förr eller senare tappas balansen och fallet är ett faktum. Men det gör inte lika ont att ramla ner från en liten åsna som det gör av fallet från en hög häst.

Jordkällaren...Continued...

lördag 9 maj 2015

Rasta i Blacka och stenskott i rutan






Så har det då varit rastaflätornas dag i Skärblacka. Årets absolut största begivenhet på hemmaplan. Det är den dag alla går man ur huse för att samlas utanför vårt Folkets Hus. Bob Marleys stora och omtalade minneskonsert.
Det är även den dag då min mamma önskar sig lugn och ro eftersom hon bor som närmaste granne till festplatsen. Men vi löste det i år som alla andra år. Hon fick helt enkelt vistas hos oss tills det hela var över och rastafolket dragit hem till sina krypin.

Folkhavet följde reggaetakten. Rastaflätorna svajade och ölen blev ljummen i solskenet. Småbarn med hörselkåpor, pensionärer vilade på sina rollatorer, förskrämda hundar, glada ungdomar och ännu gladare medelålders.
Polisens piketbussar på rad.  Poliser som patrullerade för att hålla ett vakande öga på folk och fä.

I år gästades Blackafestivalen av den gamle legendaren Max Romeo. Direktanländ från Jamaica. Första generationens reggaeartist. "Wet dreams." Än höll gubben måttet. Än var rastaflätan lång och imponerande. Något krum i benen var han men rösten höll och publiken jublade.
De största applåderna gick dock till vårt eget band Kalle Baah.

Jag var där. Dock utan flätor och ingen öl i handen. Köpte inte ens en reggaemössa. Ingen korv heller. Stortvillingarna var också där. Svajade i takt med musiken och klappade händerna åt musikernas framträdande.

Blacka äger!!!

Dramatik utspelade sig även hemma på vår gårdsplan. Men av ett helt annat slag. Grannen ansade sin gräsmatta och även den lilla gräsremsa utanför sitt staket. Mitt emot våra parkerade bilar.
Med tunga steg, sorgsna ögon och med en total uppgivenhet släntrade han in på vår tomt. Frun stod med vår gräddkanna i handen. Hon hade lånat lite mjölk ur vårt kylskåp till deras eftermiddagskaffe.
Kannan är ett arvegods från min farfar.
Tråkigt att de slagit sönder min kanna, hann jag tänka innan hennes man tog till orda.
Kannan var hel men min makes bilruta inslagen. Grannen hade skickat över en sten med hjälp av sin gräsklippare. Katastrofen var ett faktum.

Vi är goda grannar och sansade från födseln. I vilket fall min make. Han rafsade ihop det glassplitter som låg utanför bilen och dammsög upp det  som hamnat inne i kupén. Klippte till en lagom passande plastbit och fick den på plats där rutan en gång suttit med hjälp av tape.
Själv tog jag emot min lilla gräddkanna och ställde den i tryggt förvar i vårt köksskåp.

En händelserik dag är nästan slut. Vi får göra kvällstoalett, gå till sängs och vakna upp till nya och spännande utmaningar. Och Max Romeo är väl på väg hem till Jamaica. Han undrar säkert vilken liten by han egentligen har besökt.

"Wet dreams!"


fredag 8 maj 2015

Bazooka och en luciakrona under barnvagnen



När jag var barn fanns ett café i byn där jag bodde. Om jag minns rätt så hette fiket Eiffel och utomhusskylten var prydd med det välkända Eiffeltornet.
Damen bakom disken råkade illa ut när hon började prassla med brödköraren och hennes make kom på den amorösa aktiviteten som skedde bakom förhänget. Han stack resolut kniven i sin hustru och skvallret gick sedan som en löpeld mellan Konsum och det olycksaliga caféet.

Men innan dramat med brödköraren, cafédamen och den svartsjuke maken uppstod var jag stundom av mamma utsänd som bud för att inhandla något gott till kaffet.
På en hylla bakom bröddisken fanns lite godis av blandad karaktär. Bland annat tuggummi av märket Bazooka. Det var rosa och innanför ytterpappret låg den söta biten inlindad i en remsa med tecknade figurer. Som en miniserietidning ungefär.
Ibland fick jag köpa ett tuggummi och det var en festlighet utöver det ordinära eftersom jag inte fick äta godis som barn. Endast på lördagar och mina föräldrar såg helst att det endast var choklad som inmundigades. De ansåg att just choklad var mest skonsamt mot mina mjölktänder som med tid och ålder ersattes av flera storlekar större gaddar. Kan tänka mig att mitt välbevarade garnityr, som endast lagats 4 gånger under mina 60 år, är mamma och pappas förtjänst.

En dag när jag stod där med pengar i portmonnän och gjorde min beställning var damen bakom disken tvungen att gå till de innersta domänerna för att hämta det hon skulle stoppa i min påse.
Bazookan låg där den låg på sin hylla som satt högt över mitt mörkhåriga huvud. Det var en dag då det inte skulle handlas tuggummi.
Tyst tassade jag bakom disken och Gud förbjude, ställde mig på tå, sträckte upp mina armar och fingrarna slöt sig omkring det lilla paketet. Hjärtat pickade våldsamt. Jag knöt handen hårt och cafédamen klev ut från kulisserna.
Vi stirrade på varandra och mina knogar vitnade. Resolut greppade hon min hand och beordrade mig att öppna den. Jag vägrade. Då bröt hon upp mina smala fingrar, tog tuggummit och såg med en åklagares skarpa blick på mig.
Där både började och slutade mitt inträde på brottets bana.

Nästan...
En annan tid och ett annat år. Maken och jag åkte för att julhandla på Domus i Karlskoga. Vår dotter låg i sin barnvagn och maken körde kundvagnen. Mat i massor som sig bör i juletid. Plus en luciakrona som jag stoppade i barnvagnens underredeskorg.
Detta hände sig på den tiden då plastkorten ännu inte var uppfunna. Då var det checkar som gällde för den kontantlöse. Kassörskan slog in våra varor. Kön bakom oss ringlade sig så långt ögat nådde och maken öppnade sin plånbok för att skriva ut en check. En tom blick mötte min. Checkhäftet låg kvar där hemma. Det pustades och stånkades bakom våra ryggar. Med kassörskans bistra min fick jag lov att nyttja Domus egen telefon. Min pappa svor över folk som inte kan vara som vanligt folk och betala med riktiga pengar. Men han var en godhjärtad man och åkte från Degerfors till Karlskoga och löse ut sin dotter och svärson. Dock glömde han att betala luciakronan! Eller vem det nu var som glömde vad i den stora villervallan som uppstod. Betald blev den i alla fall inte, varken då eller senare.....
Men sedan dess har jag faktiskt inte stulit någon mer gång. Om jag bortser från en kylväska och en älg förstås...Även dessa brott hävdar jag var av misstag, dessutom utförda för mycket länge sedan. Till skillnad mot min barndoms Bazooka. Det var en helt igenom uträknad stöld!

Kom att tänka på SL:s vd Anders Lindström. Han glömde också att betala. Nu sitter han i Hongkong och väntar på sin rättegång. Han är en ansvarsfull person, bedyrar han. Men glömde bara att betala det han stoppade i sin ficka.

Det är jag också vill jag påstå. En mycket ansvarsfull person. Så ansvarsfull att jag som en rasade furie vände upp och ner på en arbetsplats där jag en gång jobbade. När jag jobbat halvt ihjäl mig och blev långtidssjukskriven blev jag anklagad för stöld ur handkassan under ett personalmöte där jag inte ens deltog. Rosenrasande skrek jag i telefonen så telefonsladdarna krullade ihop sig. Vid närmare eftertanke från det chefliga hållet var det chefen själv som tagit pengarna för att köpa sig nya arbetskläder och jag blev rentvådd från alla anklagelser. Men det svider och gör ont än i denna dag när jag tänker på det!

torsdag 7 maj 2015

Laddade ord och mannen på gatan


Till min stora förfäran drog ett av barnbarnen i barnbarnshögen en ordramsa av det grövsta slaget. Jag tror att barnet själv reagerade på sin grova uttal men kanske mest på effekten det gav upphov till. Kanske var det så att barnet inte visste ordens betydelse och att det absolut inte lämpar sig för ett barn att ha ett sådant vokabulär. Lämpar sig för övrigt inte för någon men titt som tätt osar det svavel om de flesta av oss.

Maken däremot, han svär aldrig, eller i alla fall ytterst sällan. Paketinnehållen från IKEA kan få min sansade äkta hälft att helt tappa besinningen och plocka fram det dolda ordförrådet. Vi omkringstående studsar till för vi är oerfarna gällande hans utsvävningar av svordomar. Till och med att vi generat tittar på varandra och inte riktigt vet hur vi ska tackla situationen.
Det händer att jag frågar vad han egentligen sa. Att jag inte riktigt hörde men han möter mig med total tystnad. Vägrar att upprepa sig. Och lika bra är väl det, att svära är bevis på bristande intelligens har jag hört. Och vem vill vara dum i huvudet? Kanske till och med bli klassad som en idiot!

Idiot. Det är ett gammalt begrepp för mannen på gatan har jag lärt mig på en föreläsning jag varit på. Begreppet myntades när det öppnades anstalter för människor som inte kunde ta vara på sig själva. De blev idioter. Som vi sedan med friskt mod kallar varandra när ilskan rinner till.
CP är ett annat klassiskt ordval, riktad mot mänskliga måltavlor, Hora är också ett populärt uttryck. För att inte tala om zigenare, blatte, tattare och neger. Bara för att nämna några ord som skapats av människan.

Samlingsbegreppet för allt detta är laddade ord. Vissa av oss använder dem ohämmat och utan egentlig eftertanke. Vi vet att orden sårar och gör illa mot mottagaren men att orden alltid har används. Jag är inget undantag även om jag inte kommer ihåg att jag någonsin kallat någon för hora.
Neger däremot, det har jag sagt. Många gånger till och med. Det lärde jag mig både i skolan och i söndagsskolan att så hette de mörkhyade människorna från en annan kontinent. Söndagsskolans sparbössa med den lille svarta pojken som i tacksamhet nickade mot mig när jag stoppade i den medhavda slanten.
-Pengarna går till negerbarnen i Afrika så de inte ska behöva svälta, sa söndagsskolefröken och lade sin vita hand på våra huvuden. Vi barn skulle känna en stor vördnad över att vi inte bodde i Afrika och var fattiga och hungriga.

Föreläsaren grävde djupt ner bland de laddade orden. Berättade om människor som levt under förfärliga förhållanden. Där inget människovärde fanns. Ingen rätt att bestämma om varken sitt egna liv eller sina egna kroppar. Om överheten som hade rätten att kalla dessa människor för kränkande ord.

Så görs än idag. Människor som anser sig ha det mandatet. Men ett är då säkert, efter föreläsningen gick vi alla hem var och en till sitt med ett helt annat tänkande. Orden fick plötsligt en stark historisk innebörd även om alla vi som var där inte utsätter våra medmänniskor för verbala kränkningar.

Jag hoppas att den duktiga föreläsaren fortsätter att resa land och rike runt och berätta om ord som sårar. Speciellt borde hon besöka skolor men även arbetsplatser. Samlingsplatser för alla människor där alla är olika men ändå mycket, mycket lika med framför allt med lika mycket värde. Oavsett vad.

onsdag 6 maj 2015

Världens bästa farmor och papper på punkt




Gårdagen försvann i all hast. Mycket stod på programmet, allena trevligheter alltihop.
Varannan tisdag åker jag till Vrinnevisjukhuset och kryper ner i varmvattenbassängen med stortvillingflickan. Jag har fått det hedervärda uppdraget av rent praktiska skäl men flickan och jag har omvandlat rehabiliteringsbadet till vår egna stund. Vilket oftast inleds med besök på konditori.
Så även i går. Vid ett kafébord satt en mamma med en liten gosse som också skvalpar omkring i det varma vattnet. Vi nickade till varandra och inledde en pratstund.

Mamman uttryckte sin oro över att ha fått ett barn med funktionshinder och allt vad det innebär i stunden men även hur framtiden kommer att ta emot ett barn som inte är som alla andra.
Jag lugnade henne. Allt ordnar sig om hon bara tar saken för vad det är och inget annat.
Hon såg skeptiskt ut. Suckade och bet i sin bulle. När hon tuggat ur munnen undrade hon om jag var helt säker på min sak.
Absolut, helt säker!
Timman var slagen och vi vandrade bort mot badet. Stortvillingflickan linkade på och fäste ögonen på allt. Precis allt. Därför tar den korta promenaden oftast lång tid. Det finns så mycket att undersöka på ett sjukhus. I dubbel bemärkelse.

Efter badet var flickebarnet trött. Hon ville bli buren till vår bil. Jag lyfte upp henne och hon höll sin badväska i ett hårt grepp med ena handen och den andra runt min nacke. Lutade sitt huvud mot min axel. Håret var fortfarande fuktigt och klibbade lite mot min kind.
-Farmor, jag älskar dig. Du är världens bästa farmor och jag tycker så mycket om att bada med dig!
Jag vet, tänkte jag. Jag är världens bästa farmor.
-Jag älskar dig också lilla sötnöt. Och jag tycker om att få följa med och bada med dig!
I bilen väntade mellanmålet som även räckte till hennes bror när vi plockade upp honom på dagis.

Kvällen avslutades med en föreläsning om laddade ord som vår dotter arrangerat.
Hon var en aningen uppgiven, dottern. Inte inför kvällens  begivenheter utan för att det varit inbrott under natten på pastorsexpeditionen. Oreda och stulna viktigheter. Ett rum hade dock lämnats ifred. Dotterns. Endast en sladd var borta från henne skrivbord. En sladd som tjuvarna ansåg som värdefull. Vilket den också är eftersom det är en laddare till den smarta telefonen. En nödvändighet för strömförsörjning inför uppkoppling av allehanda slag.
På dotterns skrivbordsskiva ligger papper och handlingar. Allt ihop skrivet med punktskrift. Hennes arbetsredskap innefattar en punktskriftsdisplay kopplat till datorn. Orört alltihop. Stod precis som hon lämnade det kvällen innan. Ledarhundsbädden lite så där tillrufsad som en hundbädd oftast är.  Kanske såg tjuvarna att här inne huserar en blind präst med sin ledarhund. Om hon blir av med sin utrustning får hon problem. Eller så begrep de sig inte på den avancerade tekniken. Hur ofta går det att andväda eller kränga en punktskriftsutskrivare, punktskriftsdisplay eller en reglett? Värdelösa saker om inte behovet av användandet finns.
Dock upptäckte dottern att hennes gitarr saknades. Den hade stått lutad mot väggen utanför hennes arbetsrum. Gitarren som stod inne på rummet fanns dock kvar. Den var för övrigt inte hennes utan tillhörde någon annan. Men det kunde ju tjuvarna inte veta.

Så till sist. Komposttjuvarna har åter varit framme. Ännu en kompost är stulen. Den tillhörde dock inte Svenska kyrkan så det var väl andra skurkar som lagt sina solkiga vantar på den.
Och min mamma skyller hela kriminaliteten på EU. Någon ska väl ha skulden antar jag.



tisdag 5 maj 2015

Explosion och oroslista


I morse blev det till att kliva upp i ottan. Min dagliga morgonrutin är annars att ligga kvar i sängvärmen medan maken donar med frukosten. Vi har den överenskommelsen. Han lagar frukost och jag bäddar sängen. Efter frukosten. Rätt ofta spricker den överenskommelsen och slutar med att maken fixar frukost, jag ligger i sängen, vi äter frukost och maken bäddar sängen. Efter frukosten.
Har funderat varför det oftast blir så men har inte kommit på någon bra förklaring.

I alla fall. I morse blev den vanliga proceduren ruckad en smula för vi skulle båda iväg på olika uppdrag. Jag som dagistransportör åt stortvillingarna och maken transportör av ett lass grus.
Så dagstidningen fick avnjutas när allt var avklarat.
Avnjutas är kanske en överdrift. Jag blir modstulen varje gång jag läser om vad nytt som rullat genom tryckpressarna medan jag låg och sov.
SD-politiker går på krogen utrustad med en kniv som kan skicka en oxe till himmelska höjder.
Folk brinner upp i sina lägenheter, dör i jordskalv och barnamördare får permis för att gå på konditori. Kronprinsessan och den snart nyingifta i den kungliga släkten har visst nån gemensam tråd som handlar om kärlek. Bemödade mig inte att ta reda på vad saken gällde.

En nyhetsartikel fick mig dock att få mina nerver i dallring. En bil har exploderat vid en biogastapp i Linköping. Måtte det nu inte vara svärsonen som flugit i luften!
Vid närmare granskning och eftertanke så kunde jag konstatera att bilmärket inte var samma, inte heller färgen och eftersom telefonen varit tyst från både ringsignal och sms så var det någon annan krake som fått denna minst sagt obehagliga överraskning på morgonkvisten. Helskinnad men med en bil som behöver uppsöka verkstad. Om den ens går att reparera. Tveksamt.

Nu kan jag dock skriva ner ytterligare ett orosmoment på min oroslista över barn och barnbarn. Att det blir pöttebös av folk och fä när de ska tanka gas i sin bil. Måste ta ett snack med svärsonen. Att han är försiktigt när han gasar!! Han är dock en cool typ som sällan gör sig några större bekymmer. Och när aktsamhet i trafik kommer på tal när de ska ut och åka hävdar han med bestämdhet att det är jag och inte han som inte håller hastighetsbegränsningarna ute på vägarna.

Hörde för övrigt att svärsonen och vår dotter talade om framtidsplanerna gällande gasbil eller inte gasbil. Elbil var det visst de sa. Ett mycket bra förslag känns det som in dagsläget. Bekanta till oss har en elbil och i bagaget ligger elsladden som de sätter i väggen. Under nattens timmar tankas bilen i lugn och ro och inget farligt kan inträffa. Om det inte blir kortslutning vill säga. Det kanske kan komma in fukt i det elektriska? Då tar huset och bilen eld. Har de brandvarnare? Måste fråga svärsonen om detta innan de köper sig en elbil.

Elbil och brandvarnare. Fram med pennan och skriv ner. Min oroslista är oroväckande lång.
Allt som inte får hända kan faktiskt hända ändå...