Summa sidvisningar

torsdag 30 april 2015

En romantisk ladugård och vackra galgar


Dagens journalistiska uppdrag krävde att jag fick hålla hårt i mina pengar. Det händer ibland när jag är ute på mina åtaganden, frestelserna blir stora men förnuftet segrar. Det går ju inte an att köpa allt jag ser.
-Vart ska du göra av allt, kan maken utbrista då jag ändå dristat mig att köpa något jag gärna vill ha. Kaffekoppar till exempel. Från loppis. Eller en gammal pedistal som ingen annan vill ha i sin ägo. När jag i ett ögonblick av iver köpte på mig tre stycken bobiner såg han rent utav bekymrad ut.
Fint att ha blommor på, förkunnade jag. Min skånska väninna höll med mig och fick en till skänks som tack för vänligheten, sedan återstod det endast två. Vart dessa har tagit vägen vet jag inte för det är mycket länge sedan jag såg till dem.

Idag trädde jag in genom dörren till det som en gång varit en ladugård. Där blomstrade romantiken av vackra ting och tjusiga kläder. Till och med galgarna som kläderna var upphängda på var så vackra att jag ville ta med mig samtliga hem till mig. Tror dock att de icke var till salu.

Mitt ute på landsbygden. Går det verkligen att öppna en gårdsbutik dit människor hittar och handlar.
Jovisst, bara den rätta tågan och beslutsamheten finns är det en lönsam affärsidé.
I ladugårdsbutiken fanns något för alla som är lagd åt romantiska och fina saker. Mest för kvinnlig fägring även om det fanns herrhattar att tillgå.

Jag beundrar och respekterar de som vågar och vill satsa. Speciellt på inredningsbutiker som det inte finns några enstaka av runt om i vårt land. Både städer, små orter och landsbygden har dessa butiker. Vissa går strålande medan andra slår igen dörren och ger tillbaka nyckel till hyresvärden efter några månader.

När maken och jag reste med bil till Skagen för något år sedan stannade vi till vid en gårdsbutik där det rådde självbetjäning. Plommon, gurka, tomater och allt som går att odla var snyggt upplagd på hyllor och i fina korgar. En gammal mjölkkruka stod vid dörren och fungerade som kassaapparat. Något butiksbiträde fanns inte att tillgå utan det var bara att plocka på sig av godsakerna, betala i krukan och fara vidare. Tilliten på ärlighet var stor på den gården och jag antar att butiken inge gick med förlust på grund av svinn. I så fall hade den varit nedläggningshotad som så mycken annan verksamhet på landsbygden är i dessa dagar. Tänker i första hand på mjölkbönderna som lever i bistra tider.

Om jag handlade under dagens uppdrag? Nej faktiskt inte. Men jag var ytterst nära. I mitt innersta rycker det och drar. Butiken ligger knappt en timmas bilkörning från oss. Det kan mycket väl hända att jag under en ledig dag kör tillbaka dit. Bara för att kolla så jag inte missade något vid besöket då jag endast var där i tjänstens vägnar.

I kväll ska vi tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar åka och huttrande stå vid en valborgseld. Vinterjackorna ska plockas fram och jag funderar om det inte är lika bra att även dra på sig de långa kalsongerna. Att frysa är bland det värsta jag vet...

onsdag 29 april 2015

Ett födelsedagsbarn och lammsafari


Det är 31 år sedan. Exakt på dagen. Då kom vår pojke till världen. Ett litet skrikande knyte i behov av omvårdnad och mycket kärlek låg han nyförlöst på mitt bröst. Dagar blir till år och idag är han själv pappa och väntar sitt tredje barn.

Tiden då jag bakade kakor med choklad, blåste upp ballonger och vi i samlad trupp stod utanför hans dörr och sjöng födelsedagssånger är förbli. Det värker en smula i hjärtat av nostalgi och saknad efter tider som var. När barnen var små och det ordnades födelsedagskalas.
Flaggan hissade vi i morse och kalas blir det på lördag. Det är så det är. Liten blir stor och bemärkelsedagar inte riktigt lika viktiga ju äldre vi blir.

Dagen har gått i ett rasande tempo.
Småtvillingarna, deras storasyster, mamma och jag har varit på lammsafari i Gusum. Nyfödda lamm och några veckor gamla lamm. Alla lika söta och begivna på att bita och dra i byxben och skosnören.
Ledarhunden låg och glodde. Förnärmad att behöva hålla sig i bakgrunden. Bedrövad att vi missunnade honom att sätta tänderna i det fåren släppt i från sig bakvägen.
Körsbärssaft och citronkakor som fastnade i tänderna. Sittande i lusthuset uppe på det höga berget njöt vi av utsikten där Östergötland möter Småland medan vi knaprade på kakorna och drack av saften.
Naturen som vaknat ur sin vinterdvala. Blommande körsbärsträd, mängder av påskliljor och backarna fulla av gullvivor.

I kväll har maken och jag besökt ett gubbdagis i grannkommunen. Män med de grå tinningarnas charm träffas varje onsdag och kör med sina leksakståg. Bygger städer och industrilandskap av pappkartonger och tillverkar granar av garn från olika färgbad.
För att få skogens rätta skiftningar, förklarade männen med leksakstågen.
Sakta stånkade det rykande ångloket sig fram på rälsen. Mötte en rälsbuss och växlade om för att inte köra ihop med ett godståg.
När järnvägen fungerar som bäst, tänkte jag och tittade förstummat på tågförarna som hade hela järnvägsnätet i sina smarta mobiler.

Jag frågade maken när vi for hem om han också vill börja köra leksakståg. Han har ju den rätta åldern inne samt passande hårfärg.
Han skakade på huvudet och lät mig förstå att han trivs bäst med att renovera gamla hus.

Dagen är snart till ända. Flaggan hänger kvar på sin stång. Den får nog hänga där den hänger. Det är en ny bemärkelsedag i morgon tillika allmän flaggdag. Har vi en flaggstång ska den nyttjas och jag tycker att vårt lilla hus vid sjön får en extra fin prägel när flaggan är hissad.

tisdag 28 april 2015

P-skiva och polisjakt



Har besökt grannkommunen idag i tjänstens vägar. Har lärt känna kommunen väl efter alla besöken där och tycker det är en fin och trevlig ort. Bäst av allt är att när jag kommer resande med bil fungerar p-skivan på samtliga avställningsplatser för dylika fordon. Min skiva har jag fått till skänks av innehavarna till pocketbokhandeln trots att jag inte köpte en enda bok av dem.

För en tid sedan höll jag på att få en p-bot i vår egen hemkommun. En nitisk p-vakt var i färd att plocka fram penna och block när jag fick syn på honom. Jag var i full färd med att betala min biljett i den långsamma automaten då jag vände på huvudet åt hans håll. Med full kraft skrek jag så det ekade i hela parkeringshuset. Några väl valda och svavelosande ord  studsade mellan bilar och väggar innan de nådde honom med intensitet och styrka. Han viftade avvärjande med blocket och lommade iväg. Värst skamsen såg han dock inte ut, närmast som om jag ertappat honom med fingrarna i syltburken. Snopen och snuvad på konfekten.

Under åren som bilförare har jag ändå fått en och annan böteslapp under vindrutetorkaren. Surt och svidande av ånger att jag chansat med tiden har jag snällt betalat. Utom en gång då min begravningsbil blev lappad när vi skulle hämta en avliden i bostaden. Rosenrasande travade jag upp på polisstationen med böteslappen i högsta hugg. Det var nämligen ordningsmakten som hade mandat att utfärda boten och då var det inte mer än rätt att de tog fram samma mandat för att riva den i småbitar. Vilket de också gjorde. De förstod omständigheterna och min ilska.

Värre var det när jag med samma begravningsbil körde genom en enkelriktad gata. Helt olagligt så helt i sin ordning sträckte polismannen fram sin spade och satte stopp för min framfart. Nu hörde det till saken att polismannen var en bekant till vår familj och vi hade suttit många gånger vid samma middagsbord, umgåtts och haft trevligt. Det hjälpte föga. Ordningspolisen är till för att hålla ordning på gator och torg. Bekanta lagbrytare inräknade.
Vi var fler bilister som trotsat förbudsskylten så en viss oreda uppstod när vi alla skulle visa behörighet att framföra våra fordon. Mitt tålamod tröt och jag lade i ettans växel när polismannen vände ryggen till. Sakta och i ett försök att obemärkt rulla min väg hoppades jag på turen att slinka ur lagens långa arm. När jag trodde att jag var på den säkra sidan av förbudsskylten gasade jag och såg samtidigt i backspegeln hur min vän polismannen började springa efter mig. När han insåg att benen inte skulle röra sig i samma takt som mig och min begravningsbil kastade han sig in i polisbilen. Drog på blåljusen och jakten kunde börja. Det är nog enda och sista gången polisen jagade en framrusande begravningsbil på Norrköpings gator. Ända till begravningsbyrån gick färden och i samma stund som jag stängde av motorn insåg jag att jag hade körkortet liggande i min väska inne på kontoret.

En bister bekant polisman ryckte upp dörren till min bil. Frågade med arg och hög röst, som är ett signum inom poliskåren vid ingripanden, om jag helt tappat förståndet. Något riktigt bra svar på den frågan hade jag inte att komma med.
Böterna var ett faktum men han dristade sig till att inte bötfälla mig för smitning eller körtkortslöst framförande av motorfordon.  Någon skam i kroppen hade han tros allt. Nästa gång vi träffades skämdes jag och jag såg på hans leende vad som rörde sig i den polisiära skallen.

Denna händelse med dramatisk krydda utspelade sig för många år sedan så jag anser att det numera är ett preskriberat ärende i alla avseenden.




måndag 27 april 2015

En liten del och ett stort maskineri



En liten. liten skruv har ramlat bort från mitt ångstrykjärn. Jag märkte inte när det hände men trampade på något hårt, plockade upp den pyttelilla skruven, vände och vred på den utan att förstå vart den hörde hemma. Slutligen kastade jag den bland soporna och där bland allt skräp hamnade den i glömska.
Nästa gång jag fällde ut strykbrädet, fyllde vatten i strykjärnen, satte i kontakten och när rätt temperatur var nådd fick jag fart på sulan. Det skvätte vatten över blusen, det fräste när vattnet kom i kontakt med järnet och jag muttrade och småsvor när det gick upp för mig att den lilla skruven tillhörde strykjärnet. Utan den hålls inte locket, över hålet där jag fyller på vatten, tätt. Det glappar och gläpper för varje stryktag jag gör. För att undvika vattenstänk måste jag samtidigt som jag stryker hålla tummen över locket. Mycket irriterande.

Varje del har sin betydelse, oavsett hur liten den är. Så även hos oss människor.  Om stigbygeln, som är kroppens minsta ben,  går av får vi med stor sannolikhet dålig hörsel.
Om det uppstår en reva i den två kvadratmeter hud som täcker det som håller ihop oss blir det jämmer och olåt.  Även om revan är nästan obefintlig och blodvite icke uppstår gör det ont och behovet av ett plåster kan göra sig gällande. För övrig så ska vi vara rädda om små sår och goda vänner, det lärde jag mig redan som barn. Sen kanske jag inte till punkt och pricka har levt upp till det kloka ordspråket. Bara gjort så gott jag kunnat även om tungan stundom kan vara vass och svår att tygla. Men jag kan trösta mig med att det enkom inte bara är min tunga som kan frosta till orden.

Varje insats vi gör för varandra har betydelse, till och med stor betydelse i vissa situationer även om den kan tyckas liten och obefintlig.

I eftermiddag har vi haft småtvillingarna och deras storasyster här under några timmar. Deras pappa var på sitt jobb och mamma hemma hos en familj på sorgesamtal inför kommande begravning.
Vi fick således vara en del i maskineriet för att det skulle fungera rent praktiskt med barnen. Vår dotter i sin tur är en del i begravningsgudstjänsten där begravningsgästerna med sina delar ger anhöriga sitt stöd genom att närvara i en svårt stund.

Utan varandra skulle vi kollapsa. Det är en svindlande tanke. Det är så lätt att vi känner oss starka och oberoende, men när det blåser stormiga och kalla vindar runt husknuten kan det kännas skönt att kunna ta men även ge skydd.

Hädanefter ska jag plocka upp varje skruv jag hittar. Också den allra minsta. Samla i en ask för rätt vad det är behöver jag skruva ihop något som ramlat isär. Om inte idag så kanske i morgon.
Eller tids nog...



söndag 26 april 2015

En vaken natt och ett litet grönt blad



Det händer ibland att jag vaknar mitt i natten. Klarvaken stirrar jag rakt ut i mörkret och det enda som hörs är makens snarkningar som blandar sig med vårt konstigt råmande kylskåp. Vet inte vad det där kylskåpet har varit med om men det kan inte hålla sig tyst även om det är fullmatat. Nattens råmande är högre än dagens och mycket irriterade. Maken kan jag ändå få tyst på genom att först peta honom i sidan med fingret och sedan lite hårdare använda mig av mina fötter. Kylskåpet kräver att jag helt sonika drar ur sladden med förödande konsekvenser som följd.

I natt var en sådan där vaknatt. Vet inte varför för det finns inget som oroar mig och skaver, varken förlorad kärlek eller ekonomiska bekymmer. Sovrummet var svalt och någon fullmåne var inte synlig på himlavalvet. Kunde helt enkelt inte somna.
Jag har ett knep att ta till som oftast brukar fungera vid sömnfattiga tillfällen. Jag räknar upp tio pojknamn med deras begynnelsebokstav och oftast brukar det stanna vid Henrik eller Ingemar. Ibland kan även Jonatan slinka med. Jag lärde ut knepet till småtvillingarnas storasyster när hon skulle sova över hos oss och sömnen inte gick att hitta. Hon hade dock ett annat självlärt knep, nämligen att fundera ut vilka julklappar hon önskade sig. Önskelistan blev oroväckande lång innan hon till sist slöt de blå ögonen.

I natt hjälpte inga pojknamn. Åke, Åbjörn, Åge.....sen fick jag nästan Ångest...och alfabetet tog slut med det. Flicknamn har jag försökt med men det har inte samma sömneffekt, har ingen förklaring till detta fenomen så det lämnar jag över till eventuella sömnforskare att bry sina hjärnor med.
Min iPod har jag gett bort till dottern som slarvat bort sin men min smarta telefon har samma möjlighet till nedladdning och där finns alltid något som kan fungera som sömnpiller.
Denna natt hittade jag en intervju med Hèdi Fried. Kvinnan som kom till Sverige i juli 1945. Klev av båten M/S Rönnskär och började en mödosam vandring mot ett nytt liv. Som ung flicka hamnade hon i koncentrationslägret Auschwitz tillsammans med sin lillasyster. Föräldrarna blev motade åt ett håll, flickorna åt ett annat och de återförenades aldrig med sin mamma och pappa. Förflyttning till Bergen-Belsen och så till sist kom dagen då hon dog för att födas på nytt den 15 april 1945.

Allt var grått i lägret. Men en dag hittade Hédi ett grönt litet löv som hon smugglade in i baracken. Ett litet löv som blev en sorts glädje och lycka för henne.
Än idag lever minnet av det hon varit med om inom den gamla kvinnan. Att berätta tär hårt på henne och hon blev trött under intervjun, fick göra flera pauser och dricka lite kaffe innan hon orkade fortsätta.

Men det som hände då händer även idag. Människor delas in i grupper. Blir hatade, förföljda, slagna och dödade. Det sägs att antisemitismen har kommit tillbaka, men har den någonsin varit borta?!
När jag var barn kom det romer och slog läger i vårt brukssamhälle. Det sågs inte med blida ögon av brukets helsvenska innevånare där endast finnar och danskar blandade upp invånarstatistiken. Men de var nästan som vem som helst även om det inte gick att förstå vad de sa. De kom ju från våra närmaste grannländer, dessutom duktiga jobbare i järnverket och låg ingen till last. Betalade sin skatt som vilken svensk som helst. Det drogs djupa suckar av lättnad när karavanerna med romerna drog vidare mot nästa mål och ingen önskade dem välkomna åter. När jag tänker tillbaka så tänker jag att det måste ha funnits främlingsfientlighet gentemot dessa romer.

Inget har blivit bättre. Hatet växer och gror. En del är rasister helt öppet medan andra väljer att vara smygrasister. Lika illa ställt båda delarna.

Jag somnade till sist, då det nästan var dags att stiga upp, mata ledarhunden och se till att han kom ut för att kissa och bajsa. Idag kommer hans matte med familj för att hämta hem sin hund. Jag känner mig inte lugn innan de står här utanför dörren. Är alltid orolig när någon jag håller av är ute och kör bil, ändå från Göteborg dessutom.
I morgon ska jag beställa hem Hédi Frieds bok "Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz."



lördag 25 april 2015

Den blyga hägern och en förlorad kompost



Det bor en häger nere vid sjön. Vi brukar titta på den när vi äter frukost och den glor tillbaka på oss. Ser genom fönsterrutan varje rörelse vi gör. När jag ska hyvla mig en ostskiva sträcker den på halsen, trampar med fötterna och gör sig beredd på flykt. Hägern är oroligt blyg och visar inte minsta tillstymmelse att vilja bli bekant med oss.
Reser jag mig från min plats vecklar den ut vingarna och flaxar över till andra sidan av sjön.
Vet inte vad vi gjort den för ont eller att vi förnärmat den så till den milda grad att den måste fly så fort vi visar oss. Det ligger väl i dess natur att hålla sig borta från människor antar jag och med det får jag vara glad att den ändå vill ha sin boplats helt nära oss.

Det händer mycket nu. Björkarna har med ens fått gröna musöron och syrenernas knoppar är sprängfyllda. Snart blommar den norska brudspirean som tillhör en av mina favoritbuskar. Har dock hört av en trädgårdskunnig att det är en smula töntigt att ha norsk brudspirea i sin trädgård men det struntar jag i. Vi är inte så häftigt lagda så prydnadsbusken passar oss fint.

Grannarna har börjat visa sig ute allt mer. Även de som bor här under sommarhalvåret. När de kommer till sina hus och täppor kan vi vara säkra på att det är vår på riktigt. Sommarstugeägare är det säkra vårtecknet före alla andra vårtecken.
Vi kommer väl överens med våra grannar, både de bofasta och de som tillhör sommaren. Pratar över tomtgränserna och dryftar livet när vi möts borta vid raddan med postlådor. Fikar i varandras trädgårdar när vädret och lusten tillåter.
Förra sommaren ringde min telefon. Då hade en av grannarna tagit med sina egna gäster, en flaska vin med tillhörande glas och slagit sig ner vid vår utemöbel. De slog mig en signal, inviterande maken och mig ut till vår ägandes trädgård för ett glas svalkande bubbel och trevligt samtal. Ett sådant initiativ tyder på mycket god grannsämja.

Men det finns grannar som ser till sin uppgift att bevaka och hålla ordning på de kringboende. Dock icke i vårt område vill jag noga poängtera! Här håller vi både sams och håller ordning på vårt eget förutom när någon reser bort. Då håller vi ordning på det tomma huset så att inget händer som ger obehagliga överraskningar vid hemkomsten.
I Söderköping är det värre läste jag i dagspressen. Där anklagar de varandra för kompoststöld! En man blev utpekad att komposttunnan som stått på hans ägor i femton års tid i själva verket var stulen från en närboende och att stölden skulle ha varit nyligen utförd. Polis tillkallades och komposttunnan blev forslad till polishuset i väntan på utredning. Ska bli intressant att läsa om dramats upplösning.
Men jag är inte speciellt förvånad. Förra sommaren blev min svåger och svägerska utsatta för en komposttjuv när de kom från sitt hemland Frankrike för att njuta av den svenska sommaren vid sitt sommarställe.
För övrig har vi ingen kompost som någon kan stjäla. Vi låter Norrköpings kommun ta hand om vårt matavfall. Både lugnast och bekvämast så. Framför allt bekvämast...

fredag 24 april 2015

Kroki och en vacker dam på Skärblacka torg


Jag satt och funderade. Kände att jag var tvungen att dryfta mina tankar med maken.
-Hur skulle det vara om jag började med kroki, frågade jag.
-Ja gör det, det kommer att bli succé, svarade han.
-Nu menar jag som modell, inte tecknare!
-Just det, jag menar samma sak!
Svaret kom så snabbt att jag förstod att han menade vad han sa.

Kanske jag skulle våga. Klä av mig och se hur jag skulle komma att gestaltas på ett vitt papper. Må hända blir det just den succé som maken menade. Någon skulpturkonstnär skulle se teckningen av min nakna kropp och låt forma den i gips och lera. Placera statyn mitt på Skärblacka torg så alla som hade ärenden till apoteket hänförda skulle stanna och titta. Kommande generationer skulle i framtiden peka och säga att "det där är den vackra damen som bodde nere vid Glan".
Det tål att tänka på ett bra tag till innan jag låter täckelsen falla och jag visar upp min nakna lekamen för allmänheten. Troligtvis blir det aldrig av, det var rent ut av ett riktigt dumt infall jag fick så tanken har jag redan släppt.

Nu är det fredagskväll. Sverige håller andan. Vem vinner? Blir det Stenmark? Har han rätat ut leder och mjukat upp knäskålarna? Folket får föra talan och hur det än går så blir det aldrig riktigt bra. Stora rubriker i morgontidningen och Stenmark hamnar på ettan precis som det en gång begav sig.

Jag förstår hur han känner sig där han sveper fram över dansgolvet och inte känner sig riktigt bekväm. Varje gång jag snört på mig dansskorna har jag känt lika dant. Mina danspartners har släpat mig runt det lagom polerade golvet och jag har koncentrerat mig på varje steg. När det spelats upp för damernas har herrarna fått bråttom ut till herrummet för att pudra näsan om de trott att jag närmat mig för att bjuda upp.
Har även provat gammeldans. Det verkar så rustikt och hemvävt. Snoa och schottis, vals och hambo.
Det våldsamma snurrandet gjorde mig illamående. Dansgolvet svajade och jag svalde åksjukepiller. Halvsovande och smått hallucinerande följde jag knätofsarna och sedan jag var yrslig i dagarna två. Dansskorna åkte in i garderoben för trettio år sedan och har sedan dess aldrig plockats fram. Det där med dans är inte riktigt min grej.

Vi är med ledarhund under helgen. Matte med familj är till Göteborg och förlustar sig. Jag har blivit beordrad att även vakta deras fiskar. Se till att de inte svälter ihjäl innan söndagen är slut och husfolket återvänt till hembygden. Småtvillingarna och deras storasyster plockade de dock med sig, så vi får nöja oss med att vara djurskötare och inte barnskötare.
Men stortvillingarna är hemma och i morgon åker maken till staden och införskaffar dem en sandlåda. Han har både krok på bilen och en släpkärra att fästa den vid så det passar alldeles utmärkt att han uträttar det ärendet. Själv tar jag nog en skogspromenad med hunden. Vi är goda kamrater han och jag.

torsdag 23 april 2015

Tre politiker och en sopsäck


Sida vid sida gick de där, folkpartisten, sossen och centerpartisten. Någon moderat eller sverigedemokrat såg jag dock inte till. Ingen representant från andra partier heller men de kanske fanns där fast jag inte var nog uppmärksam. Eller så var upptagna på annat håll.  De har ju så mycket att styra med de där politikerna.

Men vad gjorde de då de tre politikerna från grannkommunen? Vad hade de i den gula säcken som de släpade mellan sig? Nyfikenheten blev olidlig. Någon ny sammanslagning kanske. Ett helt nytt parti med en helt ny färgkombination...

Nej då, de plockade skräp! Skräp som andra gjort sig av med. Tålmodigt och med stor iver stack de ner näsan mot marken och inte en enda snuspåse där snusaren sugit ut allt det göttaste och sedan spottat på marken undgick politikernas vaksamma blickar. Med sina latexhandskklädda händer plockade de upp snusen, höll den mellan tummen och pekfingret, muttrade något till varandra och förpassade den raskt ner i sopsäcken. Hopkramade ölburkar där ölen runnit ner genom törstande strupar, cigarettfimpar och använda kondomer, (det där sista hittade jag bara på, men det kunde ha varit sant) inget skräp var för litet och obetydligt för de sopletande politikerna.

Det var faktiskt en trevlig syn. Tre olika partier men med ett och samma mål. Att hålla naturen ren, fin och miljövänlig. Jag undrade om det hörde till vanligheten att de gjorde gemensamma utflyktsmål av detta slag. Nej då, det var endast för dagen. De skulle visa upp sig. Att även politiker kan gå utefter vägrenen och hålla Sverige rent. Det råder nämligen den Stora Skräpplockarveckan! De ville föregå med gott exempel.

Bra, tänkte jag. Ha alltid med er gula sopsäckar när ni drar fram genom gator och torg där det hålls politiska möten.  Ha så många med er att det räcker till främlingsfientligheten också. Det är ett skräp som vi behöver lika lite som avätna glasspinnar, tomma chokladkakepapper och urtuggade tuggummin och vad det nu kan vara som vi kastar omkring oss och låter andra plocka rätt på. Vanligtvis är det dock inte politiker som rensar och plockar, det brukar vara andra som sköter den biten för att ge oss ett njutbart samhälle där vi kan flanera fritt från avfall.

För ett njutbart samhälle vill vi ha, där alla får plats och kan känna sig välkomna. En värld som inte vänder båtarna mot det håll de kom ifrån. Där vi inte slår ihjäl varandra av den enkla anledningen att vi inte är stöpta i samma form...

onsdag 22 april 2015

Brutet lårben och en skål på ryggen


Agneta Sjödin har brutit lårbenet. Blek och ynklig tog hon en selfie strax innan hon rullades in till operationsbordet. Hennes vänner är utom sig av sorg, ja vissa av dem känner sig lika brutna som det avbrutna lårbenet. Aftonbladet hängde på. Beskrev i detalj om den fasansfulla olyckan. Vi lider med Agneta som skickar kärleksfulla hälsningar till publiken som skickar kärlek i massor tillbaka.

En man i vår by ramlade ner från ett flak och bröt även han lårbenet. Ungefär samtidigt som Sjödin. Precis nu när han ska flytta in till staden och huset måste tömmas. Blek och ynklig ligger han på Vrinnevisjukhuset. Någon selfie har jag dock ej sett till men jag anar hans bleka nuna och ledsna uppsyn. Ingen tidningsreporter har besökt den gamle mannen och hur hans vänner reagerar vet jag inget om.
Olika faller ödets lotter då det gäller det mediala. Smärtan är nog likartad i alla fall misstänker jag.

Idag har vi blandat rosmarin, mynta och citronmeliss med barnbarn. Mixen blev mycket lyckad och örtagården har fått sig en rejäl ansiktslyftning. Stortvillingarna hjälpte till med kratta och spade.
Daggmask, tusenfotingar och en snigel med skål på ryggen blev dagens fångst. Vattenmelon och blod på pekfingret. Åktur i skottkärran och skorpsmulor under tröjan.

Glada barn i vårsolen. Ovetande vad som händer runt omkring dem. Sorglöst grävande i mullen som är uppblandad med kodynga. Sorgkanter under naglarna som måste rensas då söndagen är till ända. Kvällen innan den nya veckan gör sitt inträde. Så rullar det på nu och så kommer det att rulla på framöver. Om inte framtiden och de som bestämmer vill något annat.

Småfåglarna har hittat hem till sina holkar och i vår insektsholk är det full aktivitet. Jag har hängt undan våra vinterjackor efter att jag gick förbi grannens trädgård. Där gick herrn i huset iförd endast kortbyxor och foppatofflor. Jag drog ner blixtlåset på min tjocka tröja när jag hälsade på honom och hans fru. Det ska bli snö till helgen sägs det så vinterjackorna är strategiskt placerade i den händelse vi behöver dra på oss dem igen.

I kväll vet jag inte om jag törs sätta på tv-nyheterna. Kanske har fler barn drunknat i havet då de ska flyttas till en säkrare plats långt hemifrån där krig och katastrofer härjar. EU reagerar inte och borgmästaren i Palermo får göra så gott han kan mitt i denna katastrof.

Hoppas att Agneta Sjödins skada läker fort och att hennes vackra ansikte får friskhetens rosor på kinderna. Och att stortvillingarna sover gott och tryggt i sina sängar efter dagens äventyr när de fått kvällsmat, blivit omstoppade och hört sina godnattsagor. De har det tryggt där borta i det röda huset där det planeras en sandlåda till dem ute i den stora trädgården. Än så länge vet de inget om världens ondska, våra fina barnbarn.

tisdag 21 april 2015

Att lämna och bara gå


Känner en stor irritation och stor frustration över hur människor kan behandla varandra. För att tala i klarspråk, jag är helt enkelt riktigt förbannad. Inte så ofta jag är det nu för tiden, kan stundom sakna den där explosiviteten som fanns inom mig en gång. Även om min omgivning har en helt annan uppfattning. Men en rejäl urladdning rensar upp bland molekylerna och de flyende kan återvända när ovädret dragit förbi.

Just nu i denna skrivandets stund önskar jag att det som är fel och orätt kunde skyfflas ner i en grop, ösas igen och när gropen är full så rättas jorden till med en kratta. Sen är det bara att lämna redskapen åt sitt öde.

Upprinnelsen till min allt mer stegrande ilska är när människor, av okunskap eller ondsinthet vilket av alternativen låter jag vara osagt även om jag misstänker den sistnämnda, lägger näsan där den inte hör hemma. Nu är det inte jag själv som är drabbad utan någon annan ett par mil bort på landsvägen.
Där sprider sig oron över det som komma skall. Jag kan endast lyssna och försöka förstå vad som händer och sker.
Med vilken rätt har människor att klampa in i andras liv, även om situationen är kaosartad?! Peta och rota i tillhörigheter som inte är ens egna. Trava in och öppna gränser som bör vara stängda för obehöriga.

I speciella situationer kan det vara svårt att låta huden växa sig stark och läderartad. Det är lätt att dras med och bara nicka i ett påtvingat medhåll. Styrkan att sätta emot finns inte och orken sinar.

-Jag orkar inte bråka för min rätt, sa hon och jag förstod vad hon menade.
-Vi finns här, svarade jag men vet innerst inne att det räcker inte.
Krafter och andras vilja är mycket starkare än att bara finnas till i denna stund.

Men tröstande ord och varma mjuka händer kan betyda mycket. Råd bör ges när råd efterfrågas. endast då. Råd och förmaningar kan ställa till oreda om man ger dem på eget bevåg och i eget tyckande.
Jag har själv fått råd som jag inte bett om och reagerat med ilska och bestörtning. Men det är kanske bättre att bli arg för då ger adrenalinet en extra skjuts på vägen.

I det här fallet finns ingen ilska. Bara en stor sorgsenhet och tomhet. Det är jag som får bidra med ilskan och tyvärr hjälper det föga.

Jag fick en gång några ord från en väninna:

"Stå på dig innan någon annan står på dig."

De orden vill jag nu förmedla vidare till den det berör och jag vet att hon vet att många finns runt omkring henne som inte kastar sitt tyckande och tänkande in i hennes privatliv. Jag hoppas att hon blir stark av den vetskapen!

Den gamla krattan och den lika gamla spaden får ligga där de ligger och sakta rosta sönder. Bättre tider väntar och det gamla får läggas undan och aldrig plockas fram igen. Det är vår nu och jag ska gå ut i solen och hålla ilskan i lite fastare tyglar medan jag försöker sända positiva tankar i rätt riktning.


måndag 20 april 2015

Att gå vilse och hålla ordning på sina rötter


Jag anser att jag har ett ganska så gott lokalsinne. Andra i min omgivning tvivlar dock på min förmåga att hitta rätt eftersom jag inte kan hålla ordning på de olika väderstrecken.
Ändå finns en rädsla inom mig att jag ska gå vilse i för mig okända miljöer. En olustkänsla tar fart inom mig om maken och jag är ute i skogen för att leta svamp för att ta ett exempel. Så länge vi går tillsammans känner jag mig trygg men så fort vi förlorar kontakten med varandra och jag blir allena mellan gran och fur börjar jag ropa hans namn. Svarar han inte nog fort ser jag mig omkring för att hitta lämpligaste och snabbaste skogsstigen hem.

Det går även att gå vilse bland sina rötter. Detta virrvarr av rottrådar som är vårt ursprung. Avlägsna släktingar som ingen annan än den som släktforskar kan hålla ordning på. Där finns inget uppspänt rep som leder kursen rak och ett tag var jag inne på att själv börja släktforska. När jag undersökte hur det egentligen går till lade jag projektet på hyllan innan jag ens hade börjat. Det rekommenderades i bruksboken för släktforskning att det först är lämpligt att gå en form av släktforskarkurs innan jag kunde sätta fart och rota reda på mina förfäder. Det hela verkade alldeles för komplicerat och tidskrävande för min personlighet.

Jag ångrar djupt och bittert att jag aldrig förhörde min pappa om hans härkomst. Det finns endast små fragment där jag minns min gammelfarmor som alltid bar ett huckle och malde kaffebönor i kaffekvarnen. Många varv drog hon runt, runt, så kaffesällskapet skulle märka att hon kokte kaffe på en rejäl sats med bönor. Hon hade en låda full av gamla vykort. Vissa med poststämpel från Amerika.
Hon led av parkinsons sjukdom misstänker jag så här i efterhand för hon hade kraftiga huvudskakningar och hucklet kanade ner över pannan lite titt som tätt.
Hon blev trots det ruskigt gammal och en dag beslutade hon sig för att lämna jordelivet. Efter sin nattoalett tog hon av sig hucklet, klädde sig i nattlinne, sade godnatt, lade sig under täcket och dog. Inget märkvärdigt med det, inte heller höjde någon på ögonbrynen i pur förvåning. Det var som om det var den naturligaste sak i världen att när någon uppnått en ruskigt hög ålder så gick det bra att ta ett slutgiltigt godnatt av världen.

Jag minns min farmor lite på avstånd eftersom hon lämnade oss innan jag ens börjat skolan. Farfar minns jag desto tydligare för han var ett av de där uppspända repen jag annars efterlyser och det var fastspänt mellan honom och mig. Hur jag än gick så fanns han där för mig i den andra änden. Mitt liv rasade samman och sönder när det var hans tur att bege sig dit där min farmor vilade, trots att jag då var vuxen.
Men sedan är det stopp med minnen av släkten från min pappas sida.

Idag har jag pratat med min kusin på den sida av släkten som min mamma kommer ifrån. Det var ett trevligt samtal som även rymde en del allvarligheter. Vi kunde konstatera att det var många år sedan vi sist samtalade men lovade varandra att åtgärda den saken.
Det som är lite märkligt med min kusin är att vi har en gemensam mormor. Död även hon sedan många år tillbaka men en gemensam mormor är hon ändock. Eftersom jag är ett ensambarn har jag svårt att förstå att jag delar en nära släkting med någon annan. Det är en ovana helt enkelt. Min farfar behövde jag inte dela med mig av. Min pappa var också ett ensambarn så några kusiner på den sidan har jag inte som kämpade om sin gunst hos farfar.
Nu har jag inte behövt kämpat om mormors gunst, vi delade på henne helt enkelt, kusinerna och jag.

När stortvillingarna och deras storasyster är tillsammans med småtvillingarna och är samlade hos oss blir en av småtvillingarna ofta förgrymmad på sina storkusiner. De kallar mig för farmor när jag är en mormor och då gör småtvillingen sitt yttersta att försöka korrigera felsägningen med den påföljd att stortvillingarna ser förvirrade ut. När jag försöker förklara min modersroll gentemot deras egna föräldrar förstärker det endast förvirringen och vi får lämna ämnet hädan och ägna oss åt gemenskapen istället.

Kanske ska jag och maken skriva ner det vi kan och minnas om vår släkt och förvara det på ett säkert ställe så det finns tillgängligt för framtida bruk. Det kan ju tänkas att barnbarnen en dag frågar sina föräldrar om sin mormor/farmors och morfar/farfars härkomst. Eller också ger de blanka tusan i att nysta i nedgrävda rötter utan låter dessa ligga där de ligger i orörd mark. Det är inte lätt att veta så här i förväg...



söndag 19 april 2015

Att hitta gaffeln och sätta tummen i såsen


-Nu får ni se om ni kan hitta gaffeln och föra den till munnen, sa dottern och sträckte över julklappen till maken och mig.

Vi är precis hemkomna från en helg som övergick från ljus till mörker. Det var dottern och hennes mans julklapp till oss. En omtumlande upplevelse där jag vid finalen inte kunde hålla tårarna i styr.

Under hela vår dotters uppväxt och även nu, om än ej så ofta, har vi som föräldrar till ett synskadat barn fått ledsaga och berätta hur omgivningen runt henne sett ut. Framrusande landskap utanför bilfönstret, byggnader och fotografier. Bilder ur böcker och människors hår-och ögonfärg. Styrt henne förbi hinder men även puffat henne i en självständig riktning.
Igår kväll befann oss maken och jag under tre timmar i totalt mörker, vår ledsagning under timmarna var fem blinda människor som vi skulle förlita oss på. Ombytta roller så att säga.

Svartkrogen i Almåsa utanför Västerhaninge bjöd på trerättersmiddag med vin i glasen.
Problemen hopade sig. En sådan enkel sak som att avlägsna kapsylen från Lokaflaskan när ingen visste vart kapsylöppnaren befann sig. Vinflaskan var framställd, bara att ta för sig. Men vilket glas skulle jag välja? Det fanns tre stycken framför mig i allt det svarta. Kanske inte så märkvärdigt svårt om det inte vore för den saken att jag inget såg! Vinet skulle dessutom hällas upp utan att allt för många droppar gick till spillo. Jag övervägde starkt att halsa direkt ur flaskan. Vad skulle det göra, ingen såg ju ändå...

Själva ätandet blev till ett eget kapitel av upplevelsen. Ganska snart lade jag undan gaffeln och använde vänster tumme och pekfinger för att fiska upp kalvfilén, potatiskakan och den färska sparrisen. Tummen fick fungera som såsslev.
Lika besvärligt blev det att äta hallonmousse med sked. Men med pekfingret gick det utmärkt och inget fick förfaras av den goda måltiden.
Jag kladdade och kletade. Löjrom under naglarna och tygservetten låste jag fast i knät med hjälp av mitt ena lår. Katastrof om jag skulle råka tappa den på golvet, då hade jag fått torka mig med blusärmen.
Alla skrek till varandra, ingen såg sin bordsgranne så för att vara på den säkra sidan ropades det över borden så mottagaren av samtalen inte skulle gå miste om ett enda ord.

De blinda servitörerna jobbade som smidiga katter i mörker. Den matgäst som behövde gå på toaletten fick ropa på hjälp för att ta sig dit. Stadiga händer med känsliga fingrar som läser på punkter tog tag i våra händer och ledde oss till dörren med hjärta. Väntade utanför medan vi gjorde det vi skulle, torkade röven, tvättade händerna och åter blev ledda fram till vår plats vid bordet.

Vår dotter var i ungdomens dagar på ett läger tillsammans med sina seende kamrater. Hon behövde gå på toaletten och bad om ledsagning. Ingen hade lust för de var upptagna med annat. Jag minns än idag hur hon med ledsen röst sa vid hemkomsten att det var förnedrande att inte själv kunna uppsöka en toalett. Igår fick den blinde leda den seende i en värld som är vardag för den som inte ser.
Så den seende inte skulle kissa i finbyxor och vacker klänning.

Att byta roller var en mycket tänkvärd händelse. Även för oss som är föräldrar till en synskadad dotter. Vi har under tre timmar fått en ny förståelse för hennes konstanta trötthet. För det är tröttsamt att ständigt behöva överbelasta alla sinnen utom ett enda. Det sinnet som vi bland annat använder oss av när vi ska bedöma andra människor. Vi utgår gärna från det vi först ser av varandra.
"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen..."
Så sant som det stod skrivet i rummet där vi sov.

-Hur gick det, var det trevligt, undrade dottern när hon ringde oss i morse. Jag berättade och hon skrattade.
-Var du glad att du inte fick inlagda päron på efterrättstallriken, då hade du fått bekymmer!
Jag lyssnade, nickade och förstod verkligen vad hon menade.

fredag 17 april 2015

En lyhörd krukväxt och ett uppklarat brott


Idag har jag lärt mig att inte tala högt om känsliga saker. Till exempel smida planer om ett bankrån.
Även om jag om min kumpan befinner oss i ett folktomt rum är samtalet avlyssnat. Nämligen av eventuella krukväxter. Den vackra och försynta pelargonen spetsar sina blad och fångar upp vartenda ord. Är blomman av den sladdriga arten kan den hitta på att skvallra för polisen.
Gäller även chipspåsen. Den är lömsk den också. Så funderar någon på att mysa till det lite extra över en påse Estrella medan onda uppsåt planeras, töm påsen och kasta den i sopskåpet. Håll också servetterna utom hörhåll för de suger inte bara åt sig resterna av chipsflottiga fingrar, de suger även åt sig värdefull polisiär information.

Forskare har kommit fram till att ljudvågor från våra samtal skapar vibrationer av mikroskopisk art i blombladen eller chipspåsen. En kamera spelar in vibrationerna och sedan kan en dator återskapa vad som sagts. Låter för bra för att vara sant! Jag undrar dessutom hur någon kan komma på den geniala idén att placera blommor och chipspåsar i förhörsrummen och sedan haffa bovar och banditer utefter förhören.

Jag leker lite med tanken. Om tekniken utvecklas så till den milda grad att även vi privatpersoner så småningom kan gå till Media markt  eller Elgiganten och köpa oss all nödvändig utrustning för att ta reda på vad folk säger bakom ryggen på oss, hur blir det då?!
När vi hembjuda på festligheter hos våra bekanta kan vi lite diskret nypa av ett blomblad eller stoppa servetten i fickan för att sedan sitta hemma på kammaren och analysera vad folk egentligen säger och tycker om sina gäster.

Jag är lite nyfiken på vad vår granne egentligen tycker om mig. Det hände sig nämligen en sommar att han kom över till oss för att tala med min make. Jag höll som bäst på att avlusa vår fläderbuske när han kom. Sprutade på de hopklumpade svarta lössen med trädgårdsslangen och för att få bästa effekt hade jag vridit på vattenstrålen med högsta tänkbara tryck.
Vi småpratade en stund eftersom maken inte var hemma vid tillfället. När han sedan vände på klacken för att gå hem till sin egen fru tittade jag efter honom. Ryggtavlan var bred och rak. Jag kunde inte hålla mig. Impulsen blev allt för stark och handen som höll i slangen vred sig mot hans håll. Nästen helt av sig själv. Jag försökte verkligen hålla emot allt vad tygen höll men handen var starkare än mig. Iskallt vatten träffade honom mitt i ryggen. Hans tröja mörknade och jag tror nästan att det rann ner lite vatten i hans byxor.
Grannen som är en reslig och säkert mycket stark karl vände sig om och hans ögon som normalt är snälla och glada var lika mörka som fläcken på tröjan. Jag var beredd på att kasta vattenslangen på gräsmattan och ta till flykt. Han sa några väl valda men ganska fula och kraftfulla ord sedan gick han hem till frun och skvallrade.

En dag efter händelsen blev vi inviterade till grannen och hans fru. Jag visste först inte om vi vågade tacka ja.
Men som vanligt blev det ett trevligt kalas med god kalasmat. Kanske ska jag ändå plocka av ett blad från deras krukväxter nästa gång vi blir ditbjudna. Det kan tänkas att det går att avlyssna blad som legat i en låda några år och torkat. Kan vara bra att ha lite längre fram, när tekniken släpps fri på den öppna marknaden.

torsdag 16 april 2015

Tvära kast och de som sitter i träden


Det finns de som aldrig bryter upp. Stannar på samma plats där de föddes, går till sina arbeten och lämnar inte den invanda arbetspalsen innan det är dags för pensioneringen. Om inte företaget lägger ner eller säljer till utlandet vill säga. Så finns det de som håller ihop genom livet. Från förlovning, giftemål och fram till dess att döden skiljer dem åt.

Jag hör inte till den kategorin av människor. Jag har brutit upp både för min egen överlevnads skull men även för att jag varit nyfiken och orädd att prova på nya utmaningar. I grunden har jag ingen hög och märkvärdig utbildning. Endast gått i skolan de nio år som jag varit tvingad till det. Om jag bortser från det år jag gick och utbildade mig till verkstadsmekaniker med inriktning på supportsvarvning samt en sjukvårdsutbildning. Ändå har jag lyckats nästla mig in på flera olika arbetsplatser under åren som gått. Vilket medfört att jag nu kan unna mig att i förväg få smaka på pensionärslivet. Idogt pensionssparande har öppnat möjligheten trots att jag hört oroliga röster som gruvat sig över att "du som aldrig jobbat" inte heller kan räkna med att klara mig ekonomiskt som pensionär. Med hänvisning till att lantbruk, som varit min huvudsyssla under många år, inte räknas som ett arbete. Därav minsta möjliga pensionpengar...

Vår son har även han genomlidit skolan som ett nödvändigt ont. Gått dit för att han varit tvingad. Efter skolan befann han sig i ett mellanland, svävade fram och gjorde oss föräldrar oroliga. Efter en tid tog han steget ut i arbetslivet och har i flera år suttit bakom ratten på en taxibil. Dåligt betalt och krångliga arbetstider. På slutet var han nog en aning krånglig själv och vi såg hur han vantrivdes.
Så ringde han oss en dag och berättade att han tänkte säga upp sig, sadla om och bli trädgårdsmästare.
Vi blev mäkta förvånade eftersom vi aldrig uppfattat honom som intresserad av trädgårdsskötsel,
Visserligen såg vi hur hans och sambons egen trädgård började grönska och blomstra, men att överleva på trädgårdsskötsel hade vi aldrig trott att han skulle ge sig in på.

Sonen och sambon sökte till trädgårdsmästarskolan och kom in på andra försöket. När vi träffades handlade det om sticklingar, trädbeskärning och mullens unika egenskaper. Vi började förstå att de hittat rätt och gladde oss med dem båda
Lagom till jul blev de klara med sin utbildning.
"Sök jobb!" uppmanade vi dem. De hade dock andra planer med sin utbildning och startade en egen trädgårdsfirma. Vi nickade och hurrade samtidigt som den där oron gnagde inom oss.
Eget företag. Som egenföretagare känner vi till våndan och vet hur medaljens baksida ser ut. Hård konkurrens och hårt arbete...

Tre månader har nu Kullerstads trädgårdsservice varit igång. Dagarna efter de lämnat ut reklam kom jobben. Och jobben fortsätter att strömma in. Majoriteten är Skärblackabor som vill ha deras tjänster. Skärblackaborna som håller hårt på de lokala företagen och är dem köptroga.
Uppflugna i fruktträden har de med noggrannhet klippt bort vattenskott, rabatter har rensats för att
vår -och sommarblommorna ska få möjlighet att frodas och plattgångar har lagts om.
Mun mot mun-metoden har börjat ge ringar på vattnet och Kullerstad trädgårdsservice får sakta men säker en plats på den vårgrönskande marknaden.

Vi som föräldrar, och även svärföräldrar, känner en stolthet över deras egna projekt.  För den som verkligen vågar och vill är inget omöjligt. Det gäller bara att inte vara rädd för utmaningar. Borde fler försöka sig på...

onsdag 15 april 2015

Gula faran och varm choklad med massage


Har idag varit inne till staden i tjänstens vägnar och bekantat mig lite närmare med spårvägstrafiken. Trots att vi bott i stadens kommun i 26 års tid har jag dock aldrig satt mig i en av Norrköpings spårvagnar för att ta mig framåt dit jag tänkt bege mig.

När vi var nyinflyttade och landat ute i ödemarken på Vikbolandet var jag fast besluten att aldrig någonsin köra bil i Norrköping. Söderköping skulle bli mitt stadsmål, den lilla pittoreska staden utan allt för hetsig trafik. Och framför allt, där finns inga spårvagnar som kör på samma gator som jag.
Efter en tid kändes det som om jag växte ur småstadsidyllen och gjorde ett försök att styra bilen in till Norrköping. Därefter blev det många resor dit och eftersom min arbetsplats under nära nog 20 år var beläget i staden med dessa spårvagnar hade jag inget val. Hittills har allt gått bra, jag har aldrig kolliderat med de framrusande vagnarna på hjul även om andra smäller ihop med dem lite då och då.

Precis utanför den begravningsbyrå vi ägde och drev finns en spårvagnshållplats. Människor klev ut och in genom vagnarnas dörrarna, några på väg för att göra ärenden i Gamla stan eller hem med fyllda kassar med tryck. Det finns Arbetsförmedling, småbutiker och Kinarestauranger runt Nya Torget samt en begravningsbyrå och ett äldreboende på bekvämt avstånd från varandra.
Jag kunde blicka ut över de gula vagnarna och genom fönstret lärde jag känna vissa av spårvagnsförarna. Vi vinkade till varandra om det passade med tid och ögonkontakt. Några av förarna hade som policy att stänga dörren och lägga i växeln om passagerarna inte stod vid hållplatsen. Otaliga språngmarscher har jag bevittnat där den som tänkt sig en resa på spårrälsen blev frånåkt. De som hann fram bankade på vagnens sidor men lyckades aldrig få stopp på den.
Busschaufförer och spårvagnsförare skickades iväg på en charmkurs men den bet tydligen inte på vissa av de som spakade Gula faran. Insändare skrevs i Norrköpings Tidningar och Östgötatrafiken svarade.
"Det finns inte tid för att hatta med sena resenärer." Punkt slut!

Det roligaste jag visste, jag som är oerhört lättroad, var när chokladvagnen skramlade förbi. Mor-och farmödrar satt med sina barnbarn och åkte staden runt medan det serverades varm choklad i vagnen. På kvällarna satt andra människor, som slutat sina arbeten och ville göra något roligt innan hemgång, där barnen suttit och druckit choklad några timmar tidigare. Men då var det andra drycker som serverades och skratten klingade annorlunda än barnens.
En massagevagn startade upp på prov. Då kunde den som ville lägga sig på bristen och få en massage medan de reste mellan Östra Eneby och Klockartorpet med en avstickare förbi min begravningsbyrå på Trädgårdsgatan. Jag såg massagevagnen endast ett fåtal gånger. Tror inte att det blev någon större succé, men det var i alla fall ett bra om något udda försök.

Maken dristade sig en enda gång att åka spårvagn. Jag satt spänt vid mitt arbetsbord och såg hur han stod i beredskap en tiokrona i handen. Skulle han klara det? Nej! Ve och fasa! Han stod på fel sida av gatan och om han klivit ombord på den anländande spårvagnen hade resan gått åt helt galet håll. Han stoppade pengen i fickan och promenerade dit han skulle. Att vara lantortsbo och åka spårvagn i Norrköping är inte helt enkelt. Vår yngsta dotter däremot, hon var en van spårvagnsresenär när hon bodde i staden. Hon var en riktig fena på att ta sig dit hon skulle och tillbaka hem igen.

Vad jag hört är det numera ännu krångligare att åka spårvagn i staden. Det krävs att man skickar ett sms för att få resa med. Det duger inte längre med att lägga en tiokrona i näven på föraren.
För att vara på den säkra sidan tar jag bilen till centrum och parkerar i ett parkeringshus, sedan går jag dit jag är på väg. Känns lugnast så. Men ett trevligt inslag i den Östgötska staden är de gula spårvagnarna om rullat där sedan början av 1900-talet.


tisdag 14 april 2015

En taxichaufförs dilemma och en oönskad present


Ett stilla vårregn strilar mot fönstret till min skrivarbod. Ledarhunden som idag är vår lånehund ligger och snarkar vid mina fötter. Han värmer lika gott som ett par rejäla raggsockor. Trevlig hund den där Sigge. Ett verkligt sällskap även om han inte säger så mycket.

Läste i tidningen om en taxichaufför som tagit en hund i pant för utebliven betalning för en resa mellan Arlanda och Jönköping. Så kanske det också går att göra. Alla sätt är bra utom de olagliga skulle min pappa ha sagt om han levat. Pappa som satte heder och ärlighet högst på listan över hur människor bör vara mot varandra.

En gång i tiden körde även jag taxi. Då hade jag nog aldrig vågat ta något i pant om pengar från kunden saknats. Nu skulle jag i alla fall våga käfta emot men nu kör jag ingen taxi så det problemet är mycket avlägset. Däremot ställde jag av en kund mitt i natten på landsvägen utanför Dagsbergs kyrka. Han gav mig skamliga förslag och för att markera att han menade allvar klämde han mig på tuttarna. Då stannade jag och kastade helt sonika ut honom eftersom jag tog illa vid mig.  Eller blev fly förbannad är nog den rätta benämningen. Hur han sedan tog sig vidare fick jag aldrig reda på.

Men att ta en hund som pant. Det verkar mest besvärligt tycker jag. Den ska rastas och ha mat på bestämda tider. Kan gnaga på bohaget om det vill sig illa, skälla och bli allmänt olycklig över att helt ofrivilligt fått byta miljö. Något annat hade väl kunden med sig som chaffisen kunnat lägga beslag på.

Mina tankar går till den gången då maken skulle till att fylla 60 år. Barnen och jag kom på den strålande idén att förära honom en liten minigris på bemärkelsedagen. Under stort hemlighetmakeri åkte barnen till minigrisfarmaren och kom tillbaka hem med en mycket skabbig och lortig gris som inte var någon mini i det avseende som först gällde. Den var gråsvart, luktade förfärligt och skrek som bara en gris kan skrika. Vi fick börja med en renande varmvattendusch och sedan smorde vi in den skabbiga kroppen och raggiga behåringen med väldoftande oljor. Vilket hjälpte föga. Resultatet blev att grisen skrek allt vildare och mer hjärtskärande än när den först kom innanför vår ytterdörr.
Maken föll totalt ihop. Han bemödade sig inte ens att verka glad på utsidan.
Grisen fick flytta in på vår gästtoalett eftersom vi (barnen och jag) ansåg att hon skulle bli en kelgris som bodde tillsammans med sitt husfolk. Som en hund ungefär.
Varje gång jag skalade potatis bet grisen mig i vaderna om jag inte kastade till henne lite potatisskal. Hon jagade barnen där de yngsta i barnaskaran skrek av skräck och fasa. Grisen utvecklades från en kelgris till en ondsint gris. Maken tog den hand som han aldrig lagt på grisen från henne och ansvaret vilade på mig och i viss mån barnen.

Efter diverse åverkan på både toalettstolsring och toalettborste fick grisen flytta ut i ladugården där enligt maken en gris hör hemma. Vid det laget erkände sig samtliga familjemedlemmar som inte fått en gris i present besegrade och lättnaden blev stor när hon flyttade. Ännu större blev den när Niklas tillkallades och skickade den stora minigrisen in i himmelriket för dylika djur.
Varje gång vi efteråt ordade om grisen fick maken något mörkt och hotfullt i blicken så vi förde sällan saken på tal.

Men tänk om den där taxikunden rest med en minigris i knät. Undrar om taxichauffören tagit den i pant...

måndag 13 april 2015

Lövsprickning och jordgubbskräm



Även om det är aningen kallt och blåsigt för tillfället så är våren en underbar tid. Påskliljornas knoppar har brustit och nu vajar de gula blommorna i vinden. Över allt lyser de gula i vår trädgård medan skillan breder ut sig som blå vattenpölar. Även bellisen har hittat upp ur gräsmattorna och det dröjer inte innan magnolian är full av mörkröda blommor.
Jag vill hålla kvar den här årstiden i ett krampaktigt grepp. Veckorna rinner iväg och blir till månader. Det dröjer inte innan det är midsommar och efter det vissnar blomningen ner och hösten närmar sig med hotfulla steg.

Att jag aldrig lär mig att njuta av nuet. Alltid ska jag se framåt och bäva inför det som faktiskt är långt borta. Den annalkande vintern. Nej, i år ska jag göra det som jag säger varje vår. Njuta av härligheten och prakten så länge den varar.

I går stuvade maken och jag in stortvillingarna i deras bilbarnstolar i vår bil. Stolarna sitter alltid fastmonterade där för vilken dag som helst ska vi ut och köra på stortvillingar, småtvillingar och deras storasyster. Vi vet oftast inte vilken dag det blir, bara att det oftast blir...
Nåväl, vi spände fast stortvillingarna och begav oss till trädgårdsanläggningen beläget på andra sidan staden. Jordgubbsplantor,en  röd vinbärsbuske samt två björnbärsbuskar blev avprickat från den blomstrande inköpslistan. Maken lade till några påsar fröer med sommarblomster samt gurkfrön trots att det inte hörde till den ursprungliga planen.

Idag har vi planterat. Maken förberedde. Raka linjer där ett blått snöre markerade räta rader. Hade det varit jag som fördelat jordgubbsplantorna hade det blivit krokiga rader. På frihand på frilandet hade jag petat ner plantorna. Men i år får vi spikraka rader med jordgubbar. Han placerade ut och jag grävde. Teamworking på frilandet.

Det är en känsla av lyx att få gå ut i morgonrocken soliga sommarmornar och plocka egna jordgubbar. Skiva ner dem i filmjölken och njuta av en riktig somrig gofrukost. Eller koka jordgubbskräm och äta den tillsammans med kall gräddig mjölk.
Jordgubbar och filbunke går också bra. Filbunke med en tjock gräddhinna toppad med strösocker.

Välbefinnandet sprider sig och jag tänker att jag är väl en mycket enkel människa som känner lyckorus över 28 nyplanterade jordgubbsplantor. När det finns så mycket annat att glädjas över. Köpa ny bil eller gå på husvisning till exempel. Eller byta ut den gamla köksinredningen mot ett nytt i modernt snitt. Då skulle jag ha något att komma med. För vem sticker jag i ögonen på när jag berättar att jag är lyckligt lottad som har förmånen att köpa några jordgubbsplantor. Samt en röd vinbärsbuske och två björnbärsbuskar. Ej att förglömma.

I kväll har jag lyxat till det lite och tillrett en brylépudding. Jag lovade maken att om han åt sin fisk ordentligt skulle han få efterrätt. Trots att det bara är måndag. Fisken har landat och lagt sig tillrätta i våra magsäckar och jag känner att den gjort plats för lite pudding så jag avslutar härmed mitt bloggande och gör mig beredd att plocka fram efterrättsskålarna istället. Det får duga i väntan på jordgubbarna...

söndag 12 april 2015

Att minnas och komma ihåg



Det finns händelser långt bakåt i tiden då jag vet precis vad jag sysslade med.

11 september 1978 satt jag i en traktor och harvade gärdet som maken skulle höstså. Då hörde jag på radion att formel-1 föraren Ronnie Pettersson kraschat på Monzabanan i Italien.
Åtta år senare, närmare bestämt den 28 februari sköts vår statsminister och jag stod i köket i färd med att laga mat när mamma ringde och med upprörd och darrande stämma berättade vad som hänt.
Två månader senare, Tjernobylkatastrofen kablades ut i etern och jag mottog händelsen även denna gång sittande i traktorn framför harven. Det var då jag fick lära mig vad millisievert egentligen var.

På dagen 23 år senare efter Ronnie Petterssons dödskrasch satt jag hemma i soffan och broderade på en tavla. Den förställde vita orkidéer och det skulle sys med små nätta korsstygn.
Året var sålunda 2001 och dagen den 11 september.
Det var det året som mitt och familjens liv vänts totalt upp och ner. Det var då på våren som droppen fick bägaren att flöda över. Rejält dessutom.
Då hette det att jag "gått in i väggen." Idag heter det utmattningssyndrom. Det var den sommaren som jag tillbringade sommarens dagar med uppehållsväder i min randiga hängmatta som maken varit till staden och införskaffat endast åt mig. Hängmattan blev mitt skydd från omvärlden och där sov jag mig igenom första fasen av sjukdomen.

Den 11 september hade sommaren övergått till en begynnande höst och jag kravlat mig ur min gungande boning för att fortsätta läkningsprocessen sittande i soffan med ett korsstygnsbroderi.
Telefonen hade kommit till heders men jag svarade endast på säkra samtal som inte var jobbrelaterade. Numret var obekant och eftersom jag ofta blev kontaktat av läkare och försäkringskassan som ville försäkra sig om att jag fortfarande levde fann jag det säkrast att svara.

-Det är krig i Amerika, skrek min kollega Tommy. De har bombat Pentagon och stora delar av Manhattan. Sätt på teven Carina. Och jag löd. Förstummad satt jag där och såg planet som flög rakt in i tvillingtornet medan rök bolmade ur det andra och människor skrek hysteriskt Oh my God!!

I går kväll blev jag påmind om den sjukdom som nog aldrig helt och hållet lämnar min hjärna. Den ligger där och lurar. Väntar på ett tillfälle att få ta kommando. Men jag är starkare och kan hålla den i strama tyglar, utmattningssyndromet. En kvinna som arbetar med demenssjukdomar ringde och ville ställa några frågor omkring min sjukdom. Hon behövde lite mer kött på benen i sitt arbete och jag delade gärna med mig av min erfarenhet inom området.
De där sjukdomarna har mycket gemensamt konstaterade vi allt efter samtalets gång.

När jag var som sjukast sviktade mitt minne, precis som hos den som drabbats av demens. Vanliga och välkända vägar blev för mig obekanta. Dagar och tider hade jag inget begrepp om och jag kunde svara precis hur som helst på tilltal. Idag har jag inga sådana problem men skriver alltid upp vad jag ska göra och när det ska ske. Som en säkerhetsåtgärd. Men fortfarande har jag svårt att passera platser där jag befunnit mig när sjukdomen blommade upp. Jag får svårt att andas och det sticker som tusen nålar i skinnet precis där halsen börjar.
Hjärnan minns och kroppen kommer ihåg. I mina dagliga övningar som jag numera sysslar med försöker jag att stuva om lite bland mina minnen. Lägga undan de dåliga och ta fram de goda. Det är en svår övning men ingen har ordinerat mig den. Jag har helt på egen hand kommit fram till att jag måste göra det för de glada minnena får mig att må bra, bli harmonisk och tro på en framtid.

Jag är tacksam över mina fina minnen över det som jag har sparat och över alla som står mig nära. Levande eller döda. Det har ingen större betydelse. De finns där inom mig, allihop.
Tavlan med orkidéer, vad blev den av den? Jag kommer ihåg att den aldrig blev klar. Däremot minns jag inte vart det ofärdiga handarbetet blev av...

lördag 11 april 2015

von Platen och en flyende and



Min värmländska väninna ville fira min födelsedag lite så här i efterskott.
Vad passar väl bättre än en heldag i Motala, resonerade vi och så fick det bli.

Jag kom fram till staden vid Vätterns strand en liten stund innan henne och flanerade omkring medan jag väntade. En liten pittoresk stad där Baltzar von Platen övervakar det hela från sin plats på torget.
Baltzar som år 1810 fick tillstånd att gräva upp en kanal genom Götaland. Han blev därefter omnämnd och fick hela äran trots att det var biskop Hans Brask som först kläckte idén om kanalbygget. Snopet nog fick han aldrig tillfälle till en jungfruseglats när  hela Göta kanal stod färdigt att tas i bruk eftersom han då var död och begraven. Konung Karl XIV Johan fick hålla invigningstalet utan von Platens medverkan.

Vid strandpromenaden finns ett slags cykelkonstverk. En markering att de som dristar sig till att trampa runt Vättern på cykel startar och kommer i mål i Motala. Några gör kraftprovet endast en gång. Andra gnuggar sina ömmande bakar och bestämmer sig för att ingjuta respekt hos andra såsom släkt, vänner, arbetskamrater och grannar samt de som endast utfört loppet en gång och aldrig mer, genom att trampa runt sjön fler år i rad.
Några änder vaggade precis vid den uppbyggda kanten och flydde raskt när jag närmade mig. Landade på vattenytan med sina utsträckta fötter och guppade tryggt och obekymrade iväg på de små svallvågorna de åstadkommit.

Min väninna kom till av oss bestämd mötesplats och firandet kunde börja. Kafébesök med bakelser som åtföljdes av lunch i Hamnkrogens uteservering.
När vi träffas plöjer vi oss igenom livet. Gräver djupt fiskar upp det som är mest intressant. Både glädjeämnen men även mer allvarliga ting. Ämnet för dagen stannade vid ordet förlåt. Ett svårt ord som ibland kan vara helt obegripligt. Det svåra i ordet kan vara själva uttalandet men även att stå som mottagare.
Min väninna berättade en livshändelse där hon stod inför det faktum att hon var tvungen att säga förlåt om allt skulle bli frid och fröjd. Problemet var bara att hon inte visste varför hon skulle be om förlåtelse. Hon hade endast blivit tillsagd att göra det.
Ibland måste man helt enkelt göra det, be om förlåtelse sa hon. Varpå jag protesterade.
Man måste ju veta varför och verkligen vilja, trotsade jag henne. I det blev vi helt överens, men ändå, är det ett förlåt som krävs så varför inte säga det för fridens skull, fortsatte hon.
Vi slutade där och övergick till mer upplyftande samtal den tid som återstod innan det blev dags för hemfärd.

Jag grubblade lite om vårt samtal när jag for hemåt. Om jag säger förlåt och inte blir förlåten, hur gör jag då? Till vilken nytta har jag då gjort ett uttalande som kanske sårar mig. Där jag blir tillplattad och känner att jag är i underläge. Speciellt om jag själv inte är orsaken till den uppkomna situationen men ändå måste be om att bli tagen till nåder. Det är då som ordet förlåt förfaller mig helt obegripligt.

Present fick jag också. Den har jag nu hängt vid sidan av vår ytterdörr. När jag är borta och kommer hem är det presenten jag ser det första jag gör när jag kommer gående på grusgången. En daglig påminnelse om någon jag tycker väldigt mycket om och där vår mångåriga vänskap aldrig krävt att vi behövt säga varandra förlåt för något. Det är en mycket dyrbar vänskap!


fredag 10 april 2015

Östgötsk mat och yoghurt med kärlek



Är precis hemkommen från en matmässa vilken var förlagd till Norrköping. Ett mateldorado för den som har mat som sin passion.
Allt var producerat i Östergötland, östgötsk mat helt sonika. Strutskorv, strutsfilé, korv som lagrats i mörker och fått en vit hinna av mögel. Bröd, fisk, ost och marmelader. Ostkaka, närproducerat vin och öl.

Det smakades och smuttades. Alla gick med tandpetare i nyporna och spetsade det som låg på faten.
En kock med hög vit mössa bjöd runt på små rullar av smördeg garnerade med pesto.

Själv tog jag för mig hej vilt. Bästa att passa på. De andra betalade för sig. Jag bar min presslegitimation runt halsen och åt sålunda gratis.

Hela tillställningen hade tagit månader att arrangera. Mathantverkare letats upp och bjudits in. Jag förvånades över östgötarnas kreativitet då det gäller mat och dryck. Visste faktiskt inte att de var så många som ser till att vi konsumenter kan bära hem närproducerat och stoppa i kylskåpen.

Jag närmade mig en charkuterist som försäkrade mig om att korv är den bästa födan som går att inmundiga. Ställde mig tveksam till detta eftersom just korv inte tillhör min favoritföda. För att bevisa sitt påstående skickade han med mig hem ett helt paket med tjocka korvar.  Han hade stônkat och rökt dem helt på egen hand, garanterade charkuteristen. Maken jublade dock inte eftersom han delar min åsikt om korvintag.

Det mest intressanta på hela min matresa i Flygen vid Louis De Geer var att jag höll på att bli bortgift. En kärlekskrank yoghurt- och köttförsäljare bad om min hand. Jag dristade mig att sitta på en stol bredvid honom och höra hur han talade sig varm om både den ekologiska yoghurten och eventuell äktenskaplig lycka. När jag tackade nej till erbjudandet gällande äktenskap lockade han mig med kosläpp en vacker dag i maj. Nu har dock kosläpp ingen amorös påverkan på mig eftersom jag många somrar släppt våra egna kor på sommarbete och vet vad det handlar om.

Mannen suckade tungt då jag berättade att jag är en stadig och ärbar kvinna som varit lyckligt gift i snart 40 år och inte har några planer på annat. Men jag log inombords och tänkte att fast jag passerat ungdomens fagraste vår finns det fortfarande kandidater. Även om de kanske inte har magrutor i behåll, är en aning skumögda, går med en lätt haltande gång och ber att få frågornas svar upprepade så finns de. Kan vara bra att veta för de ensamma i min ålder som går i funderingar om att söka sig ut på lyckostigen.

Han nickade stilla, yoghurt- och köttmannen, reste sig och plockade fram fyra stora vakuumpackade hamburgare av god och ekologisk kvalité och lade ner dem i min påse där de tjocka korvarna redan befann sig. Sedan gav han mig en puss på kinden och spanade ut över folkvimlet.
Kanske sökte hans ögon efter någon annan som ville dyka lite djupare ner i den ekologiska yoghurten.

torsdag 9 april 2015

En rosa beställning och kampen om bullarna



Eftermiddagen har gått i lättjans tecken. Känns skönt att någon gång kan unna mig det som min vision var. För ett och ett halvt år sedan. När företaget såldes. Då, när alla papper var påskrivna och jag tömt kontoret på personliga attiraljer, ja då skulle jag hänge mig åt att göra ingenting.
Så blev det nu inte. Dagarna går i ett rasande tempo men jag väljer när tempot ska börja och när det ska sluta. Det är skillnaden från när jag var yrkesverksam på heltid mot det frilansande liv jag numera tillhör.

Jag har fått en rosa beställning. Med inslag av vitt. Småtvillingarnas storasyster vill ha en sommartröja och nu är det tydligen rosa som gäller. Kan ge mig på en gissning: När tröjan är klar kommer även småtvillingarna att lägga en order. Därefter stortvillingarna. Och i höst kommer stortvillingarnas lilla syskon och då är det väl inte mer än rätt att även det pyret för något hemstickat att trä över huvudet.

I vårt kylskåp befinner sig två bakelser. De lär inte surna eftersom vi siktat in oss på att avnjuta dessa under kvällens lopp. När jag satt ute i solgasset och vevade med stickorna och lät tröjans bakstycke växa fram tänkte jag på dessa bakelser. Fast mest tänkte jag på Camilla som bakat och monterat ihop skapelserna. Vår egen lokala bagerska. I vårt lokala café och hembageri.
Hon är en glad bagare, precis som Evert Taube beskrev bagaren i San Remo. Hur en bagare kan vara glad har jag svårt att förstå. De som går upp mitt i natten alla nätter, utom natten mellan lördag och söndag, för att fikasugna människor ska få något gott till kaffet. Den trötte bagaren kanske är en bättre benämning, vad vet jag som sover gott nätterna igenom och vaknar när det behagar mig att vakna.
Men bakom Camillas glada leende döljer sig något oroligt. Hon ska få konkurrens den 1 maj. Då öppnar ett nytt café i vår by. Det kommer att bli bullarnas kamp.

Den nye caféägaren har gått hårt ut med att äntligen ska denna vår ort få ett mysigt ställe där läckergommarna kan hänga över det som erbjuds medan de orerar med varandra. Designade snygga assietter är hos keramikern och den fantastiska baristamaskinen har anlänt. Det ska serveras suveränt god glass och andra delikatesser på dessa snygga assietter.

Inget vet i förväg hur detta kommer att slå. Men som den egna företagare jag för ett och halvt år sedan var så är just konkurrens det stora hotet mot företagarens välbefinnande. Även om konkurrens behövs. Vilket är lätt att säga för den som inte behöver konkurrera.

Hur kommer då maken och jag göra? Kommer vi att sitta och fika i det nydesignade caféet på Skärblacka torg och äta tårta som är vackra likt ett konstverk?
Ja en gång ska vi göra det. Vi måste dit för att se hur det blev, det som enligt den nye caféägaren alla, precis alla väntat på.
Sedan kommer vi med största säkerhet att fortsättningsvis kliva in till Camilla i hennes mysiga café där det råder en äkta genuin cafékänsla. Säga åt Annika eller Pia att de ska sätta fart på baristamaskinen och sedan kommer vi som vanligt stå framför disken med alla bakverk och ha beslutsångest. Eller om vi helt enkelt ber om att få en glass från deras välfyllda glassdisk där glassen öses upp med en skopa.
Pia bakom disken har lovat mig att hon ska tala med vår bagare Camilla om att hon ska börja lansera potatisbakelser. Det kommer i så fall att bli min absoluta favorit!

onsdag 8 april 2015

Impuls och inlärning


I går träffade jag en höna. I mitt frilansande jobb träffar jag på många olika sorters varelser. Både mänskliga och djuriska.
Hur som helst, hönan blev först vettskrämd när jag uppenbarande mig. Flaxade och skrek för att sedan tvärnita och ånyo vända huvudet åt mitt håll. Med små ryckiga steg gick hon tillbaka mot mig och jag satte mig på huk för att bli mindre skrämmande.

Hönans nyfikenhet tog överhand efter det att impulshandlingen att fly från det okända lagt sig en smula. Vi blev rätt goda vänner, hönan och jag och som ett bevis på vänskapen klämde hon ur sig ett ägg vid mina fötter. Jag tackade, log mot henne och hon lät sig fotograferas.

Att vara nyfiken är en psykisk egenskap. Ett måste för att vi ska lära oss något. Hönan lärde sig att inte vara rädd för en främmande människa och jag i min tur lärde mig att när jag möter en höna får jag inte vara allt för framfusig. Men det visste jag redan, jag har ju en gång i tiden varit småskalig hönsfarmare.

Det sägs att impulsiva människor har svårt för att tygla sin nyfikenhet. Kan nog ligga en uns av sanning i detta påstående. Jag är själv impulsiv och otroligt nyfiken.
Men när blir nyfikenheten av ondo? Kanske när någon måste rota runt bland alla och i allt. I vardagligt tal kan jag nog säga att sådana personer lägger näsan i blöt.

Under de nästan tjugo år som jag varit begravningsentreprenör har jag fått många nyfikna frågor från allmänheten och vänner. Främst omkring den dödes lekamen och utseende. Frågor som jag då kunnat ge mycket väl övervägda och allmänna svar på. Det är inte förvånade att folk vill veta hur en död människa ser ut i verkligheten. Fast när det kommit till mer närgångna frågor omkring själva dödsfallet har jag förseglat min mun. Det har varit en hederssak gentemot den döde och dennes familj.
"Fråga de anhöriga direkt" har jag svarat då någon nyfiken ring till begravningsbyrån och undrat hur och varför döden inträffat.

Det är svårt att vara nyfiken idag. På sociala medier florerar våra liv. Ett tangentnedslag på datorn och världen med den öppnar sig. Vi vet när andra äter och vad de lägger upp på faten. Om de är bortresta eller håller sig hemmavid. Bil, tåg eller annat fortskaffningsmedel och vi sitter bredvid och ser på det framrusande landskapet. Vi får följa med in i klädaffärernas provhytter och glädjas över glamour och fest då det nyinköpta träs på för första gången.
Det doftar nybakade bullar och helstekt oxfilé.
Tråkiga tillslag får vi också följa. Sjukdom och elände som sedan övergår i kärlek och lycka.

Vi lär oss av varandra genom de sociala medierna. Hur vi ska leva och vara men även hur vi inte ska leva och vara. Vi vill ju inte vara sämre än alla andra. Isterband och dillstuvad potatis en fredagskväll. Neeeej Carina, det går ju inte!

Jag saknar nyfikenheten lite grann. De där samtalen öga mot öga. Då jag får veta hur dagar, veckor och kanske månader varit hos min nästa. Om några dagar får jag ett ypperligt tillfälle för detta. Då ska jag träffa min käraste väninna och jag ska ställa många nyfikna frågor om allt och alla. Pumpa mig full av svaren jag förhoppningsvis får. Problemet är bara att jag glömmer så lätt. Har svårt att komma ihåg vad folk verkligen sagt och berättat. Då är det tur att de sociala medierna finns att tillgå. Alltid snappar jag upp något som främjar och stävjar min nyfikenhet.


tisdag 7 april 2015

Frihet och övergrepp


Jag känner mig tacksam. Tacksam över att vara född i rätt tid och på rätt plats. Att ha blivit omhändertagen och skyddad från det mesta när jag växte upp.
Som vuxen är jag fri att göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Har idag träffat Myra, präst i Svenska kyrkan, med ett stort engagemang gällande könsstympning av flickor. Vi läser om det, vi hör att det förekommer och vi ryser.
Varje år stympas fler än två miljoner flickor runt om i världen. Afrika toppar listan, många dör och överlever de bär de med sig detta trauma så länge de lever, känner och minns.

Männen är inte inblandade trots att det är lätt att dra de slutsatserna. Könsstympning är kvinnliga riter där männen hålls undan. Att  kvinnor genom ingreppen är vanställda i sina underliv är heller inget männen reagerar över. Det är förbjudet att närmare studera varandras könsdelar så hur de ser ut eller om något verkar onormalt finns det inga reaktioner på.

En sedvänja sedan över tvåtusen år tillbaka. En hypotes är att uppkomsten härstammar från männens mödrar som skyddat sina sonhustrur från andra män. Men det är inget som  fastsällts, ingen vet den egentliga orsaken till denna sedvänja. Några religiösa riter ligger dock inte bakom detta fasansfulla övergrepp.

Sedvänjan har gått i arv, från moder till dotter. I generation efter generation. Lagar förbjuder men skärandet fortsätter. Med lortiga knivar, rakblad eller glasskärvor. Vanföreställningarna avlöser varandra om inte delar avlägsnas eller sys ihop.
Ohyggliga smärtor som inte direkt minskas vid förlossningar. Männen är frånvarande. Även detta en kvinnosyssla där det kvinnliga könsorganet är tabubelagd och hålls inom den kvinnliga sfären.

Barnkonventionen säger bland annat att traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas. I Sverige kan den som utför könsstympning eller förbereder och håller tyst om ingreppet straffas med upp till fyra års fängelse. Vad är fyra år bakom lås och bom mot ett helt liv i helvetet?

Jag blev skakad av Myras berättelse om det arbete hon är med och kämpar för. Det kvinnor och barn utsätts för är ohyggligt och svårt att ta till sig. Att en kvinna kan göra så mot en annan kvinna eller liten flicka som, om hon överlever, ska växa upp med ett trasigt och förstört underliv är helt enkelt obegripligt.

Jag är så tacksam att jag är född i rätt tid och på rätt plats. Kunde ha blivit född i Tanzania och fått mitt liv förstört. På grund av en över tvåtusen gammal sedvänja. Som kvinnor står bakom...

Så varför jämrar vi oss och bråkar om småsaker?! Vi som lika gärna kunde ha blivit födda någon annan stans. Där vi inte haft möjlighet att bestämma över vår egen kvinnliga kropp samt haft en ställning ute i samhället.

Det stundar andra tider. Röster höjs från både kvinnliga och manliga håll. Men inget sker över en natt. Många som Myra behövs och de finns. I organisationer som NAFGEM, Network Against Female Genital Mutilation, till exempel.





måndag 6 april 2015

Rädsla och ilska


Stortvillingarna har varit hos oss hela dagen. Förmiddagen gick åt att bygga pärlplattor. Hjärtan och stjärnor. Solar och lastbilar. Sen köttbullar med sås och potatis.
Sockerkaksbak och fruktsallad. En farmor får aldrig vila.

Eftermiddagen har ägnats åt friluftsliv. Höns- och kodynga i trädgårdslandet. Sockerkaksfika vid utemöblerna.

Men så är det det där med allt levande som vaknat. Det surrar och kryper och rädslan slår till med full kraft hos tvillingflickan. Illvrål som nästan ger mig hjärtslag och en släng av klena nerver. Ansvaret vilar på oss att inget händer barnen när de är här men upptäckten att inget annat än en annalkande myra i gräset tycker jag är en petitess och inget att skrika för.

Rädsla går att bemästra. Ändå är det ett inbyggt försvar som levt vidare allt sedan livet uppstod.
Rädslan skyddar oss från riskfyllda situationer även om den ibland är starkt överdriven.
Själv är jag rädd för mycket. Att åka bil, höga höjder, hästar och hundar. Vissa människor skrämmer mig också. Bara för att nämna några av de eventuella faror som omger mig.

Det sympatiska nervsystemet styr vår rädsla. Binjurarna stimuleras och vi pumpas fulla med adrenalin. En god hjälp då vi snabbt måste fly. Misslyckas flykten kan rädslan övergå i ilska och jag vet inte vilket som är värst. Att vara rädd eller arg. Det är jobbiga upplevelser som oftast slutar i total utmattning.

Tänkte på rädsla och ilska när dagen gick mot kväll.  På tvillingflickan som vettskrämt klängde sig fast vid mitt ben när det surrade förbi ett obekymrat bi eller när en stackmyra var på väg hem till sig efter uträttat ärende.
Det som fick mig att fundera lite extra var efter telefonsamtalet med en mycket god väninna. Hon var rosenrasande. Inte på mig utan på det mesta. Allt från regeringen till skatteförmåner och all annan orättvisa i världen. Hon som annars är så glad och välvilligt inställd till livet. Bestämda åsikter har hon, men aldrig arg.
Jag lyssnade och vågade inte säga emot. Höll med och hummade lite till svar.
Efter samtalen kom jag ihåg att jag läst att undertryckt ilska kan ge skadliga effekter. Jag kommer dock inte ihåg vad de skadorna skulle innefatta. Kanske som en tryckkokare som får koka alldeles för länge. Då finns en överhängande risk för explosion. Tror att min väninna kände sig bättre till mods när hon fick koka över lite i mitt öra.

I morgon är en ny dag. Värmen är på väg och fler småkryp vågar sig fram ur sina hålor. Mördarsniglarna också. Så snart blir det till att härja runt för att jaga dessa otrevliga varelser. Morgon såväl som kväll. Outtröttligt vandrar jag runt i trädgården med mitt specialredskap som sänder dem in i döden. Tudelade dessutom. Inför mördarsniglar känner jag ingen rädsla. Endast vämjelse.

söndag 5 april 2015

Trosbekännelse och kyrklunch


"Kristus är uppstånden!"
Ja, han är sannerligen uppstånden!"

En glädje och festmässa i Ringarums kyrka där kyrkokören sjöng glada sånger som förhöjde allt det festliga.
Småtvillingarna och deras storasyster var också med. Då kan det bli lätt oro i lägret.  När de var mindre ville de helst av allt springa fram och rycka sin mor i mässhaken. Nu är de äldre så idag gick det hela lugnt till väga. En av tvillingarna boade ner sig på golvet under kyrkbänken och talade stilla med sin docka medan den andra satt i sin pappas knä och höll honom runt halsen.
Storasystern placerade sig mellan morfar och mig och pysslade i sin pysselbok hon fått av sin farmor i påskgåva.
Min mamma däremot avskärmade sig helt från omvärlden och lyssnade till fullo på sitt barnbarns predikan och sång.

När jag var barn tyckte jag hela påskens evangelium var otäckt. Döden skrämde mig men uppståndelsen skrämde mig mest av allt. Såg inget glädjefyllt med hela proceduren utan upplevde allt enkom som fasansfullt. Den plågsamma döden och sedan den döde som travade runt i ett tillstånd av lik som levde. Det skrämde mig så till den milda grad att jag inte vågade gå ner i källaren för att låsa in min cykel i cykelutrymmet. Jag var fullt och fast övertygad om att jag skulle möta en död men levande Jesus där nere i skumrasket under bostadsrättens befolkade lägenheter. Då skulle jag själv dö av fasa!
Pappa muttrade över både det ena och det andra, han höll sig mer till socialismen än kristendomen, ty det blev han som i påskens tider fick leda ner min cykel och förhindra att den blev stulen. Vart efter tiden gick bleknade gestalten av Jesus, som jag inte visste var död eller levande, och ersattes av skelett som skramlade med benknotorna inne i matkällaren vars hyllor var fulla av konserverade kantareller, inlagda gurkor och jordiga potatisar. Vid det laget hade pappa tröttnat och jag fick själv se om min cykels väl och ve. Mina smala ben trummade som trumstockar genom den långa källargången medan cykeldäcken studsade upp och ner. Det gällde att hinna sträckan innan ljuset slocknade.

I takt med ålderns mognande blev synen på påskens högtid förändrad och jag tror knappt knappt att det idag finns söndagsskolelärare som känner sig uppfriskade av att skrämma söndagsskolebarn med fasansfulla tolkningar från Bibeln. Så som skedde på den tid då jag var ett söndagsskolebarn. I alla fall av min kyrkliga lärarinna som ville pränta in det kristna budskapet i sina små elever med full intensitet och med dramatiska inslag.
Skall även tillägga som ett försvar mot söndagsskolelärarinnan att jag var ett barn med mycket livlig fantasi så med all säkerhet tolkade jag det som sades på mitt eget vis. Och det kunde stundom gå en aning över styr.

Idag sjöng vi Trosbekännelsen. Den berör mig starkt och när vi kommer in på den andra versen börjar jag gråta tyst och stilla. Alltid är det samma sak. Jag klarar av vers ett med nöd och näppe sedan tar känslorna över och tårkanalen fylls till bredden.
För den vetgirige är det psalm 766 i Svenska psalmboken...

Det var kyrklunch efter mässan. Hemlagad påskmat och hembakat bröd. Var och en hade med sig skålar och fat, det var bara att hugga in och äta oss mätta. Nu är vi hemma igen och har avslutat festmässan med en bit av den överblivna citronpajen från igår.

Jesus är uppstånden och vi kan styrkta av det glada budskapet och all påskmat bege oss ut i en ny vecka som tar sin början i morgon. Även den en röd dag så den arbetsföre får en extra dag ledigt. Om arbetet inte är serviceinriktat där röda och svarta dagar saknar betydelse vill säga.

lördag 4 april 2015

Kronan devalveras och ett öppet hav



Året var 1977 och kronan devalverades två gånger. Först med 6 procent sedan med 10. Bra för den svenska exporten men kanske sämre för landet på sikt. Vet inte så noga, det är endast ett antagande eftersom jag inte på något sätt är en ekonom i ordets rätta bemärkelse.
Dollarn var den valuta som dominerade, så klart. I Amerika är de rika som troll. En del i alla fall.

Om detta brydde jag mig föga. Jag kämpade med mitt eget och försökte hålla mig flytande på det som verkade vara ett öppet hav och där ingen ropade "land i sikte."
Innan året var slut hade jag dock tagit ett mycket viktigt beslut och sakta men säkert kunde jag skönja något som liknade land långt där borta.
Vingklippt och tilltufsad kunde jag till slut kravla mig upp på landbacken och jag gick in i det nya året med en erfarenhet rikare. En helt ny värld hade dessutom öppnats för mig och jag tog med glädje mot den och hela mitt liv förändrades.

Sviterna sitter ändå kvar trots att det gått 38 år sedan dess. Skadan heter brist på tillit och jag har ganska svårt att lita på människor innan jag kommit riktigt nära in i deras liv.
Det är inte på något sätt ett stort problem men en aning jobbigt att behöva vara på sin vakt.

Jag talade med en ung flicka igår. Det gav mig en sömnlös natt. Oron som gnager över någon som mår dåligt. Inte kan jag heller hjälpa henne utan endast lyssna. Kanske en bra hjälp i sig. Jag får lita på att de som ska hjälpa hjälper och försöka vara trygg i det.

Tiden ligger framför den här flickan som nästan är vuxen. Men tiden går så fort. Jag önskar att det fanns mer tid där vi kan få tumla runt i ett bekymmersfritt vakuum. Att vi kunde låsa ute krig och katastrofer. Ett egoistiskt tänkande med allt som händer runt omkring oss. Massakern i Kenya är ett exempel av alla exempel, där minst 148 unga människor blev hänsynslöst avrättade. Människor som borde ha kvar mycket mer av tiden.

Vi står handfallna. Vad kan vi göra? Vi som är så långt borta. Det går inte att påverka det som är mycket starkare än oss själva. Även om vi så gärna vill.

Idag mår den unga flickan mycket bättre, berättade hon för mig via sms i förmiddags.
Så skönt, svarade jag men vet att det ändå finns kvar där inom henne. Det som skaver och som hon inte riktigt kan beskriva och ge en förklaring till.

Det finns en förklaring till mitt egen obefintliga välmående, då när året var 1977 och kronan devalverades. Då fanns det något att jobba med och jobba för. Det är underlättar när det går att sätta fingret på den punkt som ömmar istället för mer diffusa smärtor.

En fin påskafton har det varit och snart är den slut. Men festen fortsätter i morgon med oförändrad styrka. Jag är så glad och tacksam över tiden, även om den går fort, väldigt fort dessutom. Jag har mer projekt framför mig som jag vill göra innan det är dags att för alltid knoppa in. Ett av projekten är mycket stort och jag hoppas att jag även hinner med det.
Vore verkligen gôtt mos dä!


fredag 3 april 2015

Svanar som kelar och hönor som värper utan fjädrar


Det är full fart ute på sjön. Sothönsen skränar, måsarna seglar och svanarna kelar med varandra. Några doppingar har jag inte sett ännu däremot en sädesärla som satt och speglade sig i vår trädgårdsdamm. Koltrasten sjunger och jag väntar på att även bofinken ska öppna näbben. Det kanske den redan gjort men att mina öron inte uppfattat sången.

Det är trevligt med levande varelser i vår fria natur. Vi har både räv och rådjur som stryker runt vårt hus. Granna att se på men rådjuren medför en viss irritation då de gärna äter upp vår ögonfröjd. Med salladsodlingen blev det intet förra året eftersom allt gick åt till rådjursföda. Måste tänka ut något avskräckande i år. Har hört att trasor med vargpiss ska hålla rådjuren borta men då uppstår genast nästa bekymmer. Hur ska jag hinna sticka trasan under buken på en pissande varg i den händelse det kommer någon pinketrängd ulv till våra trakter.
Får väl googla för att se om det går att köpa färdigindränkta trasor via nätet.

Tittade på Aktuellt igår. Om de eländiga hönsen som räddats till ett bättre liv utanför de stora hönshusens äggläggningsproduktion. Rent förfärliga såg hönorna ut och jag känner igen det där. Köpte själv för nästan 30 år sedan just sådana höns. De fick sedan ett fritt och härligt liv där fjädrarna växte ut, kammarna blev blodröda och äggulorna skarpt saffransgula.

Vi köper ägg från grannen vars hönor strövar fritt med risk för sina liv eftersom vi kör förbi på deras väg med vår bil. Räven har också hittat dit och det händer att det legat vita fjädrar utan sin höna på dikesrenen. Det är en riktig Sörgårdsidyll att se hönsen spatsera omkring helt obekymrade om livets fasor.

MEN! Det finns faktiskt hönserier där hönorna mår alldeles utmärkt och är i prima vigör. Vi har ett lysande exempel några kilometer bort. Där lever hönsen fritt, om jag bortser att de aldrig får gå ut vilket inte går av praktiska och ekonomiska skäl, på stora golvytor med mycket strö. De är inte instängda i några burar och är praktfullt skrudade i vita fjädrar samt runda och fina.
Så min tanke är, varför kan inte media visa upp sådana hönsgårdar parallellt med de gårdar som har anskrämliga hönor? Visa att det inte bara är elände med allt.
Djurskyddslagen i vårt land är hårt och strängt vilket det också ska vara. De som inte på ett etiskt, moraliskt och humant sätt tar hand om sina djur ska inte heller ha några utan beläggas med djurhållningsförbud. Det är vi alla överens om.

Min önskan är reportage där vi får se och ta del av det fina lantbruk med djurproduktion som vi faktiskt har. Grisar med knorr, höns som mår bra samt kött-och mjölkgårdar där djuren sköts exemplariskt och där regelverken följs.
Allt fler övergår till ekologiskt och KRAV-odlat som gynnar både djur och människor. Tyvärr lyfts ytterst sällan det fram till allmän beskådan. Det är synd eftersom lantbruket och djurhållningen får en dålig klang där okunnigheten ligger inbäddad i åskådarnas ögon efter dylika reportage som gårdagens.

Tror jag ska skriva till nyhetsredaktionerna och efterlysa inslag som visar att det faktiskt övervägande finns bra och fina gårdar med välskötta djur. Vilket alla gårdar borde vara, vill jag bara tillägga.

En sista fundering. Varför i hela fridens namn köps det så mycket importerat kött? Vi vet hur danska grisar har det men när det kommer till kritan tittar vi djupt i våra plånböcker och struntar fullkomligt i de danska grisarnas liv och leverne....