Summa sidvisningar

tisdag 31 mars 2015

Skumägg och otvättade fönster


Stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan och tysta veckan. Det går att välja efter behag. Sista veckan i fastetid är det hur som helst och jag har varken fastat eller tänker vara tyst resterande dagar av veckan.

Tror det skulle vara svårt för mig att fasta. Kvittar lika vad fastan innehåller. All slags avhållsamhet av det jag tycker om är inte min melodi. Jag glupar i mig av vad det må vara. Skumägg till exempel. En hel påse förärade maken mig när han kom hem från vår lokala matvaruaffär. Han vet att jag gillar dessa söta små färgade ägg. Jag äter och struntar i innehållsförteckningen som med stor sannolikhet har en hel radda med E benämningar. Det är bara att tugga, svälja och njuta av sötman. Det går så länge det går. Trevligt har jag i alla fall haft medan jag åt.

Större bekymmer är våra fönster efter vinterns härjningar. Trots att det tar ungefär lika lång tid för mig att tvätta fönstren som det tar för maken att iordningställa frukosten så drar jag mig för detta moment. Tycker det är urtrist att tvätta fönsterglas.

Igår var jag och besökte en herrgård i tjänstens vägnar. Jag försökte räkna de spröjsade fönstren men gav upp efter tre raddor av tittgluggar.
15000 kronor tar fönsterputsaren efter avslutat värv! 15000 kronor, jodå det kostar det om vi inte vill putsa själva, upplyste mig herrgårdsinnehavaren.
Milde himmel, tänkte jag tyst för mig själv och förstod att jag inte borde knorra över våra fönster som samtliga putsas på sisådär tjugo minuter.  På båda sidor dessutom.

För två år sedan köpte jag en fönsterputsaraparat. Reklamen höjde den till skyarna och de som köpt den för 500 kronor lovade att pengarna inte var kastade i sjön. Varpå jag genast for in till staden och köpte en fönsterputsare av märket Kärcher.
Fylld av förväntningar gav jag mig i kast och såg framför mig redan i starten ett strålande resultat.
Rena rama skräpet enligt min åsikt när jag och apparaten arbetet klart. Lika dålig som den där äggkokaren jag en gång i tiden skaffade till vårt hushåll.
Svärsonen har gått ett steg längre och köpt en fönsterputsarrobot. Antagligen med inbyggd sugmotor. Har själv aldrig sett den i aktion men enligt utsago är det en fantastisk manick. Förstår att det faller svärsonen helt i smaken för han funderar ofta i termer gällande tekniska prylar. Helst datoriserade sådana.

I morgon är det 1 april. Då ska vi skämta med varandra. Det hör till och ingen går säker för dessa verbala practical jokes.
Granndamerna och jag ska ha vår avslutning på bokcirkeln där vi pratar lite böcker men mycket annat samt äter gott. Dessa sammankomster har förgyllt de mörka kvällarna.
Men nu är våren här.
Blåsipporna blommar men än är det vinter kvar säger mor,
så än får vi gå med både strumpor och skor.
Fast det är bara skitsnack. Våren är här trots att det fortfarande är lite kallt. Vintern är slut, säger jag bestämt! Dessutom har vi övergått till sommartid. När Anna Maria Roos skrev om blåsippan som ute i backarna står behövde ingen vrida fram klockan så det är inte att begära att hon ansåg att vintern inte ännu var slut och sommartiden tagit över fast det bara var vår.
Nu är det andra tider och vi tvingas anpassa oss efter en framdragen timma tills dessa att vi drar timman tillbaka till normaltid igen.


måndag 30 mars 2015

Fly eller stanna



Tänkte lite på min svärfar. Död och begraven sedan flera år tillbaka. Han var nog den mest okomplicerade människa jag någon sin träffat. Rätt filosofiskt lagd och duktig på att skriva. Det var för övrigt han som puttade på mig så jag hamnade vid hans sida som frilansande skribent. Är honom mycket tacksam över det.

Svärfar Nils föddes 1909. Som ung var hans högsta önskan att läsa till präst. Rent vansinne, ansåg hans far så med studierna blev det inget av. Nils blev bonde istället. Efter bondelivet sadlade han om helt och hållet och ägnade sina dagar åt att vara mentalskötare på Salberga mentalsjukhus. En fruktansvärd benämning på en svår sjukdom men det var så det hette en gång i tiden. Mentalsjuka hamnade på mentalsjukhus och togs hand om en mentalskötare.

Nils var inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Ibland på ett klokt och bra sätt men det kunde även hända att han trampande snett och hamnade i klaveret med sina ordval. Vi som kände honom visste att han aldrig menade att såra eller göra någon illa. Det bara blev så och då blev han missmodig över sitt övertramp.

Vi jobbade ofta ihop när han hjälpte till i vårt lantbruk. Satt vid dikesrenen och drack kaffe. Räknade tofsviporna som flockades efter harven och plockade i sig mask. Följde tranornas vingslag och talade om livet i största allmänhet.
Nils och jag slogs om vem som skulle köra harven. Förloraren fick sitta och med sur min dra välten medan maken min skakade bistert på huvudet åt våra sammandrabbningar.

Jag var mycket fäst vid min svärfar. Vi gillade varandra från första stund. Var på samma vågplan i tyckande och tänkande. Det var även jag som satt bredvid hans säng och vinkade hej då när han klev över gränsen dit han var tvungen att bege sig alldeles ensam. Jag tror han kände sig trygg i den stunden.

Det där med att säga min åsikt och speciellt säga ifrån har aldrig riktigt varit min grej. Jag har gjort det ofta och precis som ibland för min svärfar har det aldrig hamnat i god jord. Att argumentera har inte varit min starkaste sida. Räknats som en konfliktstartare och bråkstake. Mitt heta temperament har inte hjälp mig på traven utan snarare tvärt om. Oresonlig och självisk har varit min stämpel i pannan. Vilket jag när elden lagt sig varit mycket väl medveten om.
Fram till nu. Det mesta rinner av mig och jag finner ingen anledning till att mästra och kasta ord. Vår dotter påpekade faktiskt detta för inte så länge sedan. Att jag blivit så lugn och behärskad.
Fast ibland blir jag trött i kropp och själ och då händer det att jag far iväg med känslor och tankar och kastar ur mig något jag sedan får ångra. Kan hända ett mänskligt beteende.

Nu har jag dock konfronterat någon och visste redan innan vad konsekvenserna skulle bli av detta. Svaret lät inte vänta på sig men jag tog det hela med ro och besinning. Vi växer alla upp och förstår att livet är dyrbart. Att allt inte behöver handla om fina hus, dyra bilar, oxfilé och rött vin. Att även de som är snygga, sexiga och smarta en dag får hänga av sig sin skrynkliga kroppskostymering.
Men innan dess bör vi hinna med att fråga:
"Hej, hur mår du?"
Inte bara en gång, det räcker inte, utan ofta...
Tyvärr glömmer vi det när vi är mitt uppe i det liv som vi tror aldrig kommer att ta slut.






söndag 29 mars 2015

En låst dörr och föräldraansvar


"Öppna dörren för Guds skull!"
"Öppna den jävla dörren!"

Svarta lådans inspelningar är analyserade och den flygrädde är nu mer flygrädd. Jag relaterar till min bloggkompis som igår släppte sina funderingar kring sin egen flygrädsla. Jag hade väntat på inlägget och det lät sig inte dröja.
Han vill åka till sommarstugan i sommar och ligga i hängmattan istället för att bege sig luftvägen till främmande land.
Det är farligt att ta sig till sommarstugan, dessutom kan du ramla ur hängmattan och bryta nacken, försökte jag.
Det visste han med huvudet men magen talade högre än skallen.

Så klart vill vi och omvärlden med oss veta vad som egentligen hände inne och utanför cockpit.
Men måste vi som är utomstående få reda på allt? På vilket sätt gagnar det oss mer än att vi som inte är rädda för att flyga ändå får en olustkänsla. Det går inte att hoppa av i farten eller be piloten stanna om något verkar galet. Vi måste helt enkelt lita på den som ska ta oss i snabb fart och högt över marken från en punkt till en annan.

Så funderar jag över föräldrar, eventuella syskon, släkt och vänner till"mördarpiloten" som han nu kallas. Hur ska de ta sig vidare genom detta?!
Media skriver varje dag något nytt om piloten. Uppgifter som grävts fram, lösmynta personer som välvilligt delar med sig av hans privatliv, sjukdomsbild, galsögonbehov och kärleksliv. Och vi slafsar girigt i oss.
Borgmästaren i Prads-Haute-Bléone har talat med pilotens pappa. En far som fått sitt liv slaget sönder och samman. Precis som anhöriga till de som ligger utspridda i alperna tillsammans med piloten och hans kollegor.
Pappans liv kommer säkerligen att dissekeras. Var han en god far eller en förälder som förstört sin sons psyke genom fel och orättvis uppfostran? Eller var han en far som gjort så gott han kunnat i föräldraskapet, precis som alla andra föräldrar gör...

Som förälder kan man aldrig ta ansvar för sina vuxna barns handlande. De vuxna barnen gör sina egna livsval och får själva stå för konsekvenserna. Däremot kan vi som föräldrar och medmänniskor ge råd om råd efterfrågas. Ibland är det dock lätt att glömma bort att föräldraansvaret upphört och ersatts av barnens eget ansvar när de är vuxna, ska stå på egna ben och fatta egna beslut.

Det finns heller inga garantier att öppen dörr mellan barn och föräldrar, syskon och släktingar sakta stängs för att till sist smälla igen och låsas från båda håll.  En dörr som kan vara oerhört svår att låsa upp. Till sådana dörrar finns det ytterst sällan några reservnycklar. Vid sådana tillfällen skulle det vara bra om det fanns en "svarta låda" där allt inspelat kunde spelas upp för båda parter.

Piloten som tog sina kollegor och passagerare med sig in i döden drog även ner de som älskade honom i ett mörkt helvete och det är tveksamt om de någonsin kommer att ta sig därifrån.
Men kommer de att att sluta älska honom på grund av utomståendes hat över den oförlåtliga handling han utfört?
Jag tror faktiskt inte att pilotens föräldrar kommer att sluta älska sin pojke även om den övriga världen för alltid kommer att hata och avsky honom. Varje normalt funtad föräldrar älskar sina barn oavsett vad de gjort av och med sina och andra människors liv.  Vi andra ser personen i fråga som onormalt funtad och inte någons barn. För det glömmer vi bort. Att det finns närstående på båda sidor om det som är en avskyvärd handling.
Jag vet för jag har vid ett flertal tillfällen varit i kontakt med föräldrar vars barn tagit en annan människas liv. Sorgen och vreden har funnits över handlingen men kärleken till sitt eget kött och blod hållit sig stark. Mycket stark.

lördag 28 mars 2015

Orrspel och en huggorm med bekymmer


Jag känner att det doftar rök om mitt hår. Korvgrillarrök. På höger smalben har jag ett skrapmärke och det ömmar lite när jag rör vid det. Märket uppstod när jag slog benet i ett kullfallet träd under dagens äventyrliga utflykt.

Väckarklockan skramlade 04.15. Det var becksvart ute och endast ett par plusgrader varmt. I sängen mellan oss låg småtvillingarnas storasyster och hon vaknade med ett ryck då jag stängde av klockan.
En skål med filmjölk, lite flingor, torkade blåbär och jordgubbar, sedan var det dags att bege oss ut på vår eskapad.

Första anhalten var Kärnskogsmossen. Förhoppningen var att vi skulle få uppleva ett spektakulärt orrspel. En orre lyckades vi få ögonkontakt med. I ensamt majestät strosade tuppen omkring på den öppna mossen, hönsen hade han tydligen lyckats tappa bort så något förspel till det som komma skall fick vi varken se eller höra. Men i värmestugan fanns i alla fall både tupp och höna i konserverat tillstånd. Alltid något.

Vid Skönnarboleden inmundigade vi en rejäl brakfrukost. Havregrynsgröt med rårörda lingon, smörgås, äggröra och bacon. Mat för riktiga skogsvandrare.

I Perkils kättil hade en huggorm ramlat ner. Jättegrytan som är tolv meter djup och vattenfylld tillåter inte ens en orm att ta sig upp med livet i behåll så den nyvakna ormen gick gissningsvis ett hemskt öde till mötes där den klamrade sig fast vid en flytande gren.
Synen gjorde starkt intryck på vårt 4-åriga barnbarn och hon hade svårt att släppa ormen ur tankarna.

Torekulla kyrka blev sista anhalten för vår skogsupplevelse. I den djupa grottan vågade sig flickebarnet in. Kavat kasade hon sig in genom öppningen och tog sig sedan genom den åtta meter långa salen och kom ut på andra sidan. Hon hade hoppats på att träffa en grävling där inne i mörkret men grottan var tom och öde.
Bättre lycka att träffa på något levande på nära håll hade hon när hon med en orange håv fiskade runt i det närliggande vattendraget. Där fanns mygglarver, iglar och andra små vattenkryp jag inte vet namnen på.

Korvgrilling och blåsippor. Harsyra och trumpetande tranor. Skuttande ekorrar och svävande ormvråkar.
Efter tio timmars intensiv naturupplevelse var tösen mycket trött. När vi kom hem fick jag en kram. Hon tackade att hon fått följa med och jag tackade att hon ville följa med.

Busfabriken och Kolmårdens djurpark i all ära, men det går att få ut minst lika mycket genom att bege sig ut på en heldagsutflykt i skogen. Men det gäller att sleva i sig havregrynsgröt och grillad korv mellan varven så orken inte tryter.




fredag 27 mars 2015

Småkryp och litterärt skapande



En citronfjäril fladdrade förbi när jag gick på grusgången. Den sökte sig till rabatten med de gula och blå krokusarna. I flera av blommorna var det redan upptaget, nyvakna bin som kravlat sig ut ur sina kupor och startat sitt långa arbetspass som sträcker sig från vår till höst, surrade trivsamt bland kronbladen.

Naturen har vaknat till liv. Jag undrar om vi även i år får hyresgäster i vår insektsholk som maken fick i present av mig för ett par år sedan. Just nu gapar de små hålen tomma men det brukar komma dit olika sorters insekter som använder holken till äggkläckningsstation. Mycket trevligt och underhållande.
Värre är det med fladdermusholken. Den förblir obebodd, de små läderlapparna föredrar uthusen så det var en helt onödig investering i den där holken. Även om den är sanslöst snygg med sina tinnar och torn.

Dessvärre har nu fästingarna hittat fram ur sina gömslen. Otrevliga småkryp som inte på något vis är vackra att titta på eller angenäma att umgås med. Till skillnad mot skalbaggar som kan skifta i glänsande färger.

Idag har jag varit till Finspång och förhört en vaccinationssköterska om de ohyggliga sviterna en fästing kan orsaka.
Det enda raka är att vaccinera sig mot den fruktade TBE:n, ansåg sköterskan och viftade med den stora sprutan. Jag drog ner tröjärmarna och höll dem i ett fast grepp med händerna. I den händelse att hon skulle slita och hugga in den vassa spetsen i min överarmsmuskel.
Min väninna Ariann, som är sjuksköterska, skulle ha sett på mig med milda ögon om hon hade varit närvarande och försäkra att det inte alls gör ont med en fästingspruta, men jag tror inte på henne. Alla sprutor gör ont! Och alla sjuksköterskor vill sticka med vaccin fulltankade nålar i människors kroppar. Det är det de är utbildade till och de vill gärna praktisera sin utbildning fullt ut så jag håller mig på betryggande avstånd.

Alla barn som vaccinerar sig får en fästingtatuering, fortsatte sköterskan lite lockande.
Nu är jag inget barn dock en mormor/farmor informerade jag och plötsligt fick jag fem stycken tatueringar. Hon såg att jag plutade med underläppen och plockade raskt fram ytterligare en tatuering. Nu har jag en egen så nu kan barnbarnen och jag starta en tatueringsstudio.

På tal om att starta eget. Jag har plötsligt blivit egenföretagare igen. I litterärt skapande. Det är makens påhitt och jag är aldrig sen att haka på något nytt.
Förutom mina frilansjobb åt tidningen ska jag komma på något mer där jag kan fläta ihop ord till meningar. En tanke är att skriva bröllopstal. Fick mitt första uppdrag i somras trots att jag då inte startat firman eller ens hade en tanke på att göra det. Grannen behövde hjälp med sitt tal då hans dotter skulle till att gifta sig. Jag skrev och han läste. Bruden grät och gästerna grät och brudens far kände sig nöjd trots att rösten stundom stockade sig när han läste talet som jag skrivit.
Det är ungefär som att skriva ett minnestal till en begravning. Vilket jag gjort åtskilliga gången då jag varit officiant vid borgerliga begravningar. Kommer näsdukarna fram då kan jag vara säker på att det är ett bra tal jag plitat ihop.
Men nu byter jag ut sorgetårar mot glädjetårar och det känns lite mer upplyftande måste jag faktiskt tillstå.

Gäller bara jag marknadsför min idé. Och att kärleken blommar så det blir några giftemål. Annars får jag väl hitta på något annat att skriva om. Mina memoarer kanske, det är populärt har jag hört.



torsdag 26 mars 2015

Aj lav jo och tranor vid vägen




Småtvillingarnas storasyster var med mig och körde stortvillingarna, hennes kusiner, till dagis i morse. Tre bilbarnstolar i baksätet. Två bakåtvända och en framåtvänd.

Jag satt vid ratten och lyssnade på deras konversation. Fyraåringen lärde sina ett år yngre kusiner allt om livets stora gåta. Det där som handlar om kärlek. För att göra det hela ytterligare komplicerat tog flickungen det hela på engelska.

"Aj lav jo" betyder "jag älskar dig." Stortvillingarna härmade sin språklärare. Övade tills de fick med beröm godkänt.
Nivå två:
"Aj lav jo bäjby" betyder "jag älskar dig mycket mer." Även den meningen klarade småkusinerna efter det att vi passerat halva Kungsgatan.

Det största barnet i sällskapet hann också med att lära ut den käcka sången om snippan och snoppen. Den sång som med viss tvekan inte blev barnförbjuden för de som är under 18-årsstrecket. Vilket var bra med tanke på att de som fyllt 18 år inte så ofta tittar på barnprogram typ Bolibompa där just den sången förekommer på bästa barnkanalsändningstid.
Gossebarnet memorerade sången och när vi klev in i dagisets trapphus ekade det av den ljusa barnarösten om snoppen som dinglade i full galopp, snipperisnopp.
En ny slagdänga hädanefter på dagiset kanhända.

Småtvillingarnas storasyster har övernattat hos oss men nu jag har lämnat samtliga barn, förutom småtvillingarna vars far själv hämtade dem på dagis, där de hör hemma. Näst sista dagen för mig som dagistransportör. Nu återstår endast morgondagens lämning och hämtning. En vecka har snart gått i rasande tempo.
Har även hunnit med kvällsbestyren under gårdagen av småtvillingarna när deras storasyster blev körd till ridskolan av sin pappa.
Jag vill påstå att jag känner mig en aningen mör, både i kropp och sinne. Det blir liksom ingen ro att så intensivt umgås med barn.
Det är tydligen endast dagisfröknarna som står pall. De måste vara av en särskild härkomst som klarar av detta ansvarsfulla arbete. Dag ut och dag in. Timme efter timme med början redan vid 06.00.  Jag är full av beundran!

Vi såg tranor när vi for hemåt. Jag fick köra sakta så barnen fick möjlighet att se dessa ståtliga fjäderfän. Storkusinen var med även på hämtningen av småkusinernas avslutande dag på dagiset och det var hon som först fick syn på tranorna. Ledarhunden som också varit vår nattgäst satte sig upp och spanade in de långbenta fåglarna. Gäspade stort och lade sig sedan tillrätta utan att bry sig om varken det ena eller det andra. Han längtade nog endast efter sin matte, som varit på någon prästerlig tvådagarskurs, och sin matskål.

Småtvillingarnas storasyster och jag har tillverkat lerfigurer som härdats i ugn. Läst sagor och målat i målarbok. Hela långa dagen. I morgon kväll kommer hon tillbaka. Vi ska ha myskväll vilket vi alltid har när hon är vår nattliga gäst. Men det blir en kväll där vi går till sängs tidigt bara för att kliva upp innan morgonen gryr och beger oss ut på äventyr. Bara hon och jag. Maken hostar fortfarande vilt och brutalt men har idag lyckats med konststycket att fånga upp en läkare som var villig att lyssna och knacka på hans lungor. Penicillin och sedan ska väl det här hostandet förhoppningsvis vara ett avslutat kapitel. Han får dock stanna hemma från äventyret och istället ägna sig åt sitt penicillin.

Nu har lugnet lägrat sig över vår lilla stuga. Kvällste står på menyn och kanske lite televisionstittande om det finns något som faller oss i smaken. I morgon är en ny dag och dagistransporten gör sin sista utryckning för den här gången.

Jag tror att det inte är någon överdrift att påstå att vi är behövda men även mycket älskade, morfar/farfar och jag. Det känns i alla fall som så...


onsdag 25 mars 2015

Vaniljglass och ett ofött barn



Var med stortvillingflickan till rehab på Vrinnevisjukhuset igår. Det var dags att kliva ner i den varma bassängen för veckans benträning och jag hade hedersuppdraget att vara den mänskliga simdynan.

Som vanligt var vi tidigt ute. Så pass tidigt att det fanns möjlighet för ett kafébesök. Vaniljglass och jordgubbssaft. På en helt vanlig tisdag. Det är en farmors privilegium att gå på kafé med sitt barnbarn.

Stortvillingarna ska få ett syskon. Småtvillingarna och deras storasyster får en ny liten kusin och vi ytterligare ett barnbarn när sommaren övergår till höst. Två dagar efter stortvillingarnas födelsedag är det beräknat att bebisen anländer men det kan lika gärna ske på deras födelsedag. Då blir det trippeltårta.

Vi fick se ultraljudsbilderna under gårdagseftermiddagen. En liten varelse med mycket mänskliga drag. Vilande på rygg med händerna på magen. Barnet såg nöjd och belåten ut och det säger jag inget om. Skyddad  från världen i sin vattenfyllda kokong med mammans hjärtslags rytmiska dunkande som en förstärkning av tryggheten.
Vi gläds med föräldrarna. En ny liten familjemedlem. Ett nytt barnbarn som vi ska lära känna och älska. En människa vi ännu inte vet något om. Det är magiskt och märkligt.

Oron gnager lite inom mig även om jag försöker skjuta tankarna åt annat håll. Oron över den värld vi lever i. En värld där allt fler unga mår dåligt. En värld där vi dagligen får läsa, se och lyssna om våld och brutalitet. Både här och långt borta.
De gamlas situation, skolbarn som pressas inför sin framtid, fattigdom och arbetslöshet. Unga som inte har möjlighet att flytta hemifrån. Bostadsbrist och pengabrist.

Stortvillingflickan med glass på hakan tittade på mig. Skrattade och slickade av handen som höll i skeden. Drack av sin saft och smakade på min. Jordgubbssaft och apelsinsaft. Vaniljglass till henne och kaka med grön glasyr till mig.
Mitt hjärta blev varmt. Mitt hjärta som håller på att öppna upp en ny kammare där en till liten individ som ska kalla mig farmor ska få sitt bo.
Flickans bekymmer för dagen var att jag hade hennes farfars ryggsäck på ryggen. Hon undrade hur han skulle klara sin vardag utan sin ryggsäck. Undrade om jag fått lov att ta den från honom för att bära omkring på våra badkläder.

Jag avundades barnet. Avundades att bekymret endast låg i farfars ryggsäck. Den var dock lätt att bära. Två handdukar, en badblöja och min svarta baddräkt. Ryggsäckar kan vara tyngre än så att bära.

Ultraljudsbilden på vårt nya barnbarn ger en förhoppning om förändring. Att de som föds och växer upp kommer att vara rädda om vår värld och alla som bor på den. Att det är de som ska vara reparatörer och rädda det som räddas kan. Laga det som deras föregående generation trasat sönder. Om det ens är möjligt...

tisdag 24 mars 2015

Hårdbevakning och ett gult hus


Det finns alltid de som har till sin livsuppgift att lägga sig i. Är egentligen inte så noga vad saken gäller, bara det får läggas ett veto, det latinska ordet för "Jag förbjuder."

Myndigheter är pigga på att slita på detta veto. Speciellt de kommunala myndigheterna. Bor man inom stadsplanerat område får husägare inte göra som det behagar. Med viss förståelse, det kan sluta precis hur som helst om befolkningen i kommunen får härja fritt med hammare och såg.
Detta gäller även om ett fönster eller ytterdörr ska flyttas ett par decimeter samt om några frusna krakar beslutar sig för att installera en kamin. Då behövs byggnadslov.

Så är ock reglerna om huset ska målas om. Det har en villaägare i Skänninge fått erfara. Han har pimpat upp sitt hus som lyser likt en soluppgång där det ligger strax intill Sankta Ingrids kloster.
Det hela kunde ha vilat i frid och fröjd om inte en anställd från Östergötlands museum haft vägarna förbi. Med klara ögon och granskande blick väcktes dennes intresse för kulören och den nitiske museeanställde  gick hem till sin kammare och författade ett brev till till kommunen.

Får man verkligen måla ett hus som en soluppgång och finns det bygglov? Kanske den viktigaste frågan av alla frågor. Bygglovsfrågan.

Verkligen inte! Inget bygglov och ett högst opassande färgval. Dessutom ligger huset i ett område från 1200-talet med ett högt riksintresse för det gamla.
Under hot om vite uppmanades den estetiskt sinnade husägaren att omedelbart återställa sitt hus i
ursprungligt färgmässigt skick. Men innan dess måste kommunpolitikerna komma och beskåda det gula huset med skiftningar som för tankarna till den av mig tidigare nämnda soluppgången.

Politikerna kom och hade tjänstemän från byggnadskontoret och en från länsmuseet utsänd byggnadsantikvarie i släptåg. Samt SVT:s Östnytt. Nu skulle alla få se på tv vad mannen i det gula huset ställt till med för oreda.

När samtliga återgått till sitt efter dagens inspektionsrunda gnuggades geniknölarna röda och ömma.
Klubban slog hårt i den gula träfasaden. Huset ska målas om annars blir det böter. 22 000 kronor blir straffet om huset inte målas i den kulör det alltid haft.

Vilken färg hade huset som ursprungsfärg? undrar kanske någon. GULT blir svaret. Ljusgult för att vara mer exakt.

Hoppas att den nitiske personen från Östergötlands museum känner sig nöjd och belåten med det han uträttat genom att skriva ett litet brev till kommunen.
Bra jobbat! får vi utbrista i en kolorerad kör.

måndag 23 mars 2015

Boogie Nights och prickig klänning


Malmöflickan och Kolmårdsbonden. Paret som blev kära i varandra och ställde till med bröllop.
Att våga ta steget och lämna allt det gamla, invanda och storstadslivet för att med pick och pack bosätta sig i Kolmårdsskogen är beundransvärt på många sätt.  Kärleken övervinner dock alla hinder och kärleken blomstrar. Lille Alfred i sin barnvagn är beviset därom.

Men vad gör då storstadsflickan när hon bosätter sig på bonnvischan? Jo släpar hem en manskapsbod, fattar penseln och målar om den till rosa. Innanför allt det där rosa döljer sig ett eldorado för den som gillar rockabillykläder, skor och prylar.

Ägarinnan står med nyckeln i beredskap och släpper in mig i härligheten. Klänningar på rad och jag ville ha dem alla. Plus en mintgrön amerikanare. Det fanns dock inte till salu så den fick jag endast fantisera om.

Jag rev och slet i plaggen. Glömde bort kameraväskan och mitt egentliga ärende.
Den svarta med vita prickar och röda rosor. Den skulle bli min!
Så kom jag till sans och besinning. Jag har inte de rätta formerna för en dylik kreation.
-Jo former har du, sa maken tröstande när jag var hemkommen. Men kanske inte riktigt de formerna till just den klänningen, fortsatte han och jag kan bara hålla med.

Hon hade även solglasögon till försäljning. Försiktigt petade jag loss några från stället och satte ett par med röda bågar på näsan.
Fantastiskt! Utan att tveka halade jag fram pengarna.
I min bil finns ett specialfack för solglasögon och där ligger de nu, solglasögonen á la 1950-talet.
Alltid något när jag nu inte kunde ha den där klänningen.

De högklackade ägnade jag inte något intresse. Jag går uteslutande i skor med platt sula utan minsta antydan till klack. Har fått för mig att jag skulle få en slags skatliknande gång om jag skulle stoppa fötterna i sådana skodon. Inbillar mig att det krävs en viss gångträning för att på ett snyggt sätt klara av att manövrera fötterna i höga klackar och dessutom hålla ryggen rak utan att tappa balans och fotfäste.

Affärerna blomstrar för flickan som fann sin bonde i Kolmårdsskogen. Nu är Kolmårdsdamerna inte den största kundkretsen men damer från andra delar av landet med sinne för rockabilly  hittar dit. Medan de står bakom provhyttens draperiet och kollar passformen både bak och fram ägnar sig deras män åt det mekaniska som finns på gården. Pratar med bonden om traktorer och raggarbilar.

Nu skiner solen. Kanske skulle jag ta mig en biltur. Inte i en mintgrön amerikanare utan i min egen. Ta på mig de nya solglasögonen så jag inte blir bländad.
Outfit för dagen: Stickad tröja, jeans och Converse på fötterna.
Den svarta känningen med vita prickar och röda rosor hänger troligtvis kvar på den huvudlösa skyltdockan. Undrar just vem som kommer att köpa den?



söndag 22 mars 2015

Grått hår och modern teknink



Det var i 40-årsåldern jag upptäckte de första. Lite stela spretade de ut som små grå antenner från mitt huvud. Jag fuktade handen med vatten och tryckte dem på plats. Köpte en flaska med färg. Kopparrött skulle kanske vara snyggt. Flaskan står fortfarande kvar i skåpet. Den har hängt med i två bostadsflyttar och jag kanske ska lägga ut den på Blocket. Får väl se ur jag gör.
Nu har de första antennerna fått kamrater. I solskenet och badrumslampan glittrar de som silver och hela härligheten är jämt fördelat. Tycker det är snyggt och klädsamt, det gråglittriga mot det mörka. Låter det vara som det är och har inga planer på att måla över något som inte går att stoppas.

Vi åldras även om vi slåss mot naturens gång. Önskar att få vara smala, smarta och snygga, de tre viktiga S:en, fram till döds dagar. Piller och krämer verkar dock föga.
Men jag kan även bli ledsen när ålderdomen smyger sig på och gör sig märkbart tydlig. Tänker inte i första hand på utseendet utan på den mentala hälsan. Blev så smärtsamt påtaglig efter morgonens telefonsamtal.
Kvinnan vars make varit friskheten och sundheten själv samt med många järn i elden minns inte längre vad som sagts eller vad som ska utföras, berättade hon och jag hörde sorgen i hennes röst. Kanske måste de sälja sitt hem där de bott och verkat i många år. Verksamheten har nästan upphört, det de levt av och levt för. Det som varit deras stora intresse som de delat genom åren.
-Men försökte jag, finns det inga bromsmediciner?
Hon suckade och sa att de provat allt från naturmedicin till konventionella läkemedel, healing och yoga. Inget hejdar den del i hjärnan där minnen lagras från att raderas.

Tekniken utvecklas. Den gamla skrivmaskinen är numera en raritet där den står bredvid laptop och surfplatta. Läkarvetenskapen tränger in i våra kroppar genom scanning och operationer utförs genom ett litet hål med en minikamera utrustad med skalpell och knipredskap.
Det går att åka till månen och snart även till mars.  Galileo Galilei skulle ha varit hänförd om han levat. Den nyfikne naturvetenskapsmannen som inte trodde att naturens lagar var så komplicerade som det verkade.

Åldrandet kan dock ingen vetenskapsman eller medicinforskare hejda. Inte ens bromsa. Vi skrumpnar ihop och försvinner i en hög av stoft.
Mina skallehårstrån fortsätter att gråna och flaskan med kopparrött förblir oöppnad. Tänker att det är bäst att fortsätta leva medan jag kan och orkar. För så länge det bara är utsidan som grånar är det ändå inte någon katastrof. En dag sitter jag med inåtvända ögon och vet inte att det är barn och barnbarn som kommer på besök. För jag minns inte vilka de är. Kanske är jag den dagen lycklig i min egen lilla värld medan de som står mig nära har sorgsna hjärtan och drar en suck av lättnad när besöket avklarat. Jag är mer rädd för den dagen än för mitt grånande hår, sladder under hakan, kråksparkar runt ögonen och skarpa veck i kinderna.

Nu väntar jag på att våren som plötsligt kom av sig ska återuppstå. Krokusen blommar men ser ut att frysa om lökar och kronblad och syrenerna har svällande knoppar. Hägern är fortfarande kvar, jag tittade honom i ögonen genom vår kikare i morse. Han såg också frusen ut. Kraken.

Jag MÅSTE försöka fånga den här våren, sommaren, hösten och vintern. Vem vet var jag är nästa år. Det gäller att inte längta till då utan leva för nu.

lördag 21 mars 2015

Eld i kakelugnen och assistancekåren


"Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt.....
....Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt...

Så är vi då hemma igen i Östergötland. Värmland och Värmlandsvisan har vi lämnat kvar "där hemma" och jag känner mig lika tragisk till sinnet varje gång. Vänjer mig aldrig riktigt fullt ut att vara en värmländsk östgöte.

Cenny och Ewa på Kullen. Smörgåstårta på bordet och eld i kakelugnen under gårdagskvällen medan mörkret sänkte sig över nejden. Vi blev ompysslade. Som alltid. Dialekt som behöver tolkas för en småtvilling som antagligen kommer att tala östgötska inom en snar framtid. Dottern och jag förstår det värmländska tungomålet. Vi har båda en bit av våra hjärtan kvar där borta i vår barndoms mylla.

Ändå trivs vi bra här, påstår jag annat så far jag med osanning. Det händer dock att jag drömmer om att jag bor "hemma," vaknar och håller mig kvar i känslan en liten stund. Sen vandrar jag vidare ut i den tid där jag levt i 26 år och är nöjd med det.

Men. Kynnet skiljer en värmlänning mot en östgöte. Frimodigheten. Kanske därför det är en aning svårt att släppa taget helt och hållet. Det är jag som behövt ändra på mig. Inte mycket men lite. Hålla mig en aning avvaktande. Lyssna in innan det är läge att komma riktigt nära. Distansen är viktig.

Idag var det dags att bege sig från Kullen till Forshaga. Vi i vår bil och Ewa i sin lilla röda. Då hände det. Min bil som blott har ett år under motorhuven lade av. På hårt trafikerad väg dessutom. Paniken var nära.
Vi stuvade om en skrikande småtvilling, hennes mamma och ledarhunden. In i den lilla röda med Ewa bakom ratten. De fortsatte till Forshaga. Jag stannade i min bil. Telefonsamtal till Cenny som lugnade och till maken hemma i Östergötland som ordnade. Far och son som är stadiga som berg och lika som bär.

Assistancekåren kom. Bärgaren klappade mig på axeln med händer stora som dasslock, drog upp byxorna i midjan över en mage som liknade en silltunna. Stora mustascher och snaggat huvud.  Han talade bred och vänlig värmländska. Jag kände mig trygg. Han lastade min bil på flaket och puttade upp mig i passagerarsätet. Färden gick mot Karlstad. Nu vet jag allt om jobbet som bilbärgare. Verkar vara ett spännande yrke.

Delar av min familj befann sig i Forshaga och jag i en bilverkstad i Karlstad. Tre grabbar med oljiga overaller bad mig återkomma på måndag. Verkstaden var stängd och de utförde endast lite fix med sina egna bilar. Det är lång hem till Bäckstugevägen. Mycket långt. Det berättade jag. De tittade på mig och rullade in min bil i verkstaden. Frågade om jag tankar diesel på OK. Jag nickade.
-Gör aldrig det! svarade de unisont och bytte det igenkorkade bränslefiltret.

Ewa kom i sin lilla röda till bilverkstaden i Karlstad. Vi stuvade åter om passagerare och ledarhund och körde hemåt. Utanför Örebro fick vi sms från Kullen. Går allt bra? Allt går bra!
Sonen i Skärblacka ringde i närheten av Finspång. Går allt bra? Allt går bra!

Hemma fanns maken. Lika förkyld idag som igår. Han hade köpt rosor till mig. Och ordnat en mugg med kaffelatte.

Värmlandsresan blev ett riktigt äventyr. Nu pustar vi ut hemma i Östergötland och borta i Värmland sprakar elden i kakelugnen i huset på Kullen. För en stund sedan såg jag att hägern flyttat hit och kliver omkring på sina långa och smala ben nere i vassen vid sjön. Det händer saker mest hela tiden.
Och jag har från och med nu slutat tanka diesel på OK.


fredag 20 mars 2015

Rocka sockorna och dansa bastkjol



Så klart att jag rockar sockorna idag! Alla är vi annorlunda och alla har vi rätten till det. Oavsett vad det är som skiljer oss åt.

"Du är inte den andre lik, du är unik!"

När vi väntade vår son sa en i familjen ingift kvinna att hon inte förstod hur vi kunde skaffa fler barn. När vi redan hade ett barn som inte hade ett människovärde. Tänk om det väntade barnet skulle bli likadant!
Ja tänk, svarade jag.
Det värkte i bröstet och klumpade sig i halsen. Inte för att vi  hade ett barn med funktionshinder utan för att människor kan vara så inskränkta. Det gjorde mig illa till mods.

Idag ska jag köra vår dotter till Värmland. En av småtvillingarna och ledarhunden följer också med. Maken får stanna hemma och ta hand om sin förkylning.
Hon ska hålla en föreläsning i morgon. Som handlar om hur det går att leva med ett synhandikapp, vara trebarnsmamma och jobba som präst.
Det är många som bokat in sig på hennes föreläsning. Som tycker det ska bli spännande. Hoppas hon får många frågor. För hon är duktig på att ge svar.

Det går även att vara annorlunda i sitt tänkande och handlande. Falla utanför gängse ramar för att man bara har lust till det helt enkelt. Ibland blir det riktigt bra, i bland mindre bra.

Minnet faller på den gången för över tjugo år sedan då jag gick en kurs i Kristen tro och personlig utveckling som kursen hette. Fullmatad och intressant med nya infallsvinklar både i tron och den personliga utvecklingen som människa med en människas unika egenskaper.

När kursen var slut skulle vi ha en festlig avslutningskväll. Var och en fick fria händer att utföra den vi kunde på scenen. Många var väldigt musikaliskt begåvade med sångröst och fallenhet för att traktera ett instrument. Den som ville kunde även få läsa en vacker dikt eller annat inte nödvändigtvis religiöst stycke ur någon bok. Alternativen var många.
En kvinna och jag kunde varken det ena eller det andra. Hittade heller ingen bra lyrik att smörja åhörarnas öron med utan kom på ett helt eget och något udda koncept.
Vi skulle framföra en form av dans! I bastkjol till och med. Nu hade vi dock inga bastkjolar att tillgå men en kreativ ådra fattades inte så vi tillverkade dessa kjoltyg av vass som vi plockade vid strandkanten. Resårband, nål och tråd och två prassliga kjolar med perfekt passform växte fram.

Iförda bikini och våra kjolar som var fulla med löss klev vi in på scenen. Musiken dånade ur bandspelaren och vi vickade frenetiskt på höfterna och viftade med armarna. Det susade i säven och publiken bestående av kursdeltagare, präster, pedagoger och föreläsare satt hänförda och begapade skådespelet.
Min danspartner var även koreograf och vi hade övat in rörelserna i duschens omklädningsrum. Vi var mycket duktiga enligt egen utsago!

Idag skäms jag en smula när jag tänker tillbaka på mitt enda dansnummer som jag framför till allmän beskådan. Det kanske inte var helt i sin ordning i just det sammanhanget men ett mycket annorlunda inslag vill jag ändå tillstå. Vi vågade vara annorlunda helt enkelt!

I går var jag på sjukhuset med min mamma som opererade sitt öga. Jag gick till cafeterian för att fika medan jag väntade. Då kom en av de präster som var med på den där kursen. Han satte sig vid mitt bord och det blev en trevlig pratstund. Vi har inte setts sedan maken och jag sålde begravningsbyrån och vi inte längre har några förrättningar tillsammans. Men varje gång jag träffat honom undrar jag i mitt inre om han minns när jag dansade bastkjol för honom då vi ägnade oss åt kristen tro och personlig utveckling.

Våga vara annorlunda! Det rockar både fett och sockor!

torsdag 19 mars 2015

Ett rop på hjälp och taggiga myndigheter


Jag liksom så många andra tittade på Uppdrag granskning i går kväll. Vi fick följa med in på offentliga toaletter och bevittna hur en sprutnarkoman får sin nödvändiga dos. Först ska sprutan göras ren, med en snabb rörelse stoppas sprutan ner i toalettstolens rostfria skål. Spolar man först så är vattnet till 99 % rent fick vi lära oss.

Vi fick höra hur den magra kvinnan förnedrade sig genom att stjäla. Det var hennes uppehälle. Att sno från andra för att själv överleva. Överlevde gjorde hon ändå inte.
Hennes mamma fick kvittera ut de få ägodelar hon lämnade efter sig. Allt rymdes i en liten plastpåse.

Den cancersjuka kvinnan på det kalla och lortiga toalettgolvet. Hennes pojkvän som gjorde vad han kunde för att trösta och lindra.
"Det kan vara ditt barn era jävlar," skrek kvinnan rakt ut.

Vi fick se den psykiskt sjuka kvinnan som kastades ut från polisstationen. Gråtande låg hon där på magen på den blöta och sörjiga trottoaren. Ingen ville veta av henne. Inte ens psykvården.
Poliser släpade tillbaka henne in i värmen, satte henne i en bil och körde tillbaka henne till psykavdelningen, men vad blev det av henne sedan?

Socialtjänsten dricker sitt kaffe. Bläddrar bland akter och väljer hur de som inte kan leva ska leva.
Varför blir jag inte förvånad? Varför känner jag att socialtjänsten inte är någon myndighet som går att luta sig mot då det blåser starka och kalla vindar?
Jag har sett på nära håll hur socialtjänsten jobbar. Handlar inte om missbruk och hemlöshet utan handhavandet omkring barn. Det är inget bättre jobb de gör i de fallen vill jag starkt betona!
Undrar om de har missbrukare, uteliggare och utsatta barn, barnbarn eller syskonbarn i sina liv?

Jag har som begravningsentreprenör begravt åtskilliga som av olika anledningar hamnat utanför samhällets ramar. Där inga anhöriga finns eller där anhöriga finns men inte vill bli inblandade. Där jag, präst och kantor varit de enda som stått runt kistan. Jag har frågat de som jobbar med ekonomiskt bistånd gällande begravningar och som stått som beställare för begravningen om inte någon därifrån kan komma med på begravningen. Så det i alla fall kan komma någon mer än tjänstgörande personal till begravningen.
Tidspress, alltid denna tidspress. Finns inga resurser som kan täcka upp om någon av kommunens anställda följer en avliden till graven. Det är svaren jag fått. Alltid samma svar.
Jag har alltid tiggt om en dödsannons. Det har räknats och vänt på pengarna.
"Men, har jag vädjat, tänk om det ändå finns någon där ute som känner den här personen. Någon som behöver veta om dödsfallet. Någon vän som vill komma till ett sista avsked.  Bara en liten liten annons, snälla, ingen vers, inga anhöriga som står med. Bara en upplysning att personen inte längre finns kvar."
Jag har alltid fått min vilja igenom med dödsannons från ekonomiskt bistånd gällande begravningar. Jag har aldrig överskridit begravningskostnaderna som kommunen har satt. Rosen har jag alltid betalat själv. Den  kostar 25 kronor om jag vill ha med en grön kvist.
För vid varje sådan begravning har jag lagt en röd ros på kistlocket.
Tänkt att "du har också varit ett litet barn. Har du varit älskad? Har din uppväxt varit så som man vill att ett barns uppväxt ska vara men hamnat på utsidan ändå?"

Det är svårt att ropa på hjälp till taggiga myndigheter. De vill inte se dem. Vi vill inte heller se dem. Uteliggarna och missbrukarna. De stör vår bekväma tillvaro och vår fina stadsbild. Gator och torg ska vara rena från skräp...

onsdag 18 mars 2015

Norrsken och Pajala sun beach


Snackisen igår kväll var det fenomenala norrskenet som stora delar av Sverige kunde se. I det sociala flödet strömmade det in rapporter och bilder på himlafenomenet. Inte så konstigt eftersom det inte hör till vanligheterna att vi får se polarsken i dessa breddgrader.

Jag har alltid velat se norrsken. Ända sedan jag var barn och mamma läste högt för mig ur Läsebok för folkskolan. Sagan om Sampo Lappelill. Pojken som bodde i Aimio vid älven Tana.
På sin skinnfäll i pulkan satt gossen Sampo, vars namn betyder lycka, och blev dragen av sin snälla ren allt medan norrskenet böljade på himlavalvet.
Mamma fick stanna upp varje gång vid bilden av pojken, renen och norrskenet. Noggrant studerade jag bilden och tyckte det var rent magiskt.
När jag blir stor ska jag åka till Pajala och titta upp mot himlen, precis som Sampo, tänkte jag.
För i Pajala syns norrskenet som bäst, det hade min mamma förklarat.

Igår väntade jag hela eftermiddagen på att mörkret skulle sänka sig så jag, utan att behöva resa långt upp till norr, äntligen skulle få se det magnefika ljuset.
Vi bylsade på oss tjocka jackor, maken och jag, och gick ner till staketet mot sjön. Stod där i det frusna och skimrande gräset och spanade upp mot himlen.
Där! Vi såg det! Norrskenet!

Jag måste tillstå att jag blev en aning besviken. Det var svagt och inte alls som jag tänkt mig. Men höll god min och sa "Åh vad vackert." Maken höll med. Det var vackert.
"Tänk att äntligen få se norrsken," fortsatte jag. Maken nickade och påstod att han frös. Vi gick in och lade oss för att sova. Jag var fortfarande en smula besviken.

I morse var de sociala flödena ännu mer nedlusat av norrskenet. Folk hade sett det i Norrköping, Kolmården och ute på Vikbolandet.
Det var då jag förstod. Vi hade stått där i nattens kalla mörker och blivit hänförda av ljuset bortifrån Svärtinge som ligger på andra sidan sjön. Det ljus vi kan se varje kväll vid klart väder.

Jag har således fortfarande inte sett något norrsken. Kanske borde jag boka biljett och åka till Pajala trots allt. Vi känner ett par som bor där. Mannen i det hushållet kan blanda en drink som heter Pajala sun beach. Det är en kall öl med en bit falukorv uppspetad på en tandpetare som dekoration.
Han kan få iordningställa en sådan drink åt mig som jag kan smutta på medan jag kollar på det riktiga norrskenet.


tisdag 17 mars 2015

Vårpyroman och facebook efter döden


Vi har ett stenparti i vår trädgård. Varje vår beslutar jag mig för att den ska hållas fri från sommarens ogräs. Varje vår tuttar jag på allt torrt ogräs som blivit eftersatt. Tycker det är lika spännande varje gång att repa eld på tändstickan och sätta den mot det torra. Det knastrar till och tar fart. Med räfsan i högsta beredskap står jag färdig att kväva elden om den hittar på att sprida sig åt ett annat håll än jag tänkt mig. Jag blir nervös men kan inte låta bli att tända på. En vårpyroman på den egna tomten är vad jag är.

Och idag har jag eldat. Extra spännande var det eftersom maken åkt till staden för att köpa svart takplåt till uthustaken. Han brukar annars hålla ett öga på mig och elden men idag utförde jag handlingen helt på egen hand. Med lyckat resultat även i år.
Tänkte vidga mina vyer och elda det torra gräset mot grannen men något i mig satte stopp. Kanske lika bra var väl det.

Vatten och eld har jag stor respekt för. Därför simmar jag aldrig på djupt vatten. Inte på grunt heller för den delen eftersom jag inte tycker om att bada i någon sjö. Det är alltid för kallt. Oavsett temperatur.
Både eld och vatten kan döda om det vill sig riktigt illa. Ibland kan jag tycka att det luktar bränt och måste gå och se efter vad det kan vara. Förklaringen brukar vara vår förbränningstoalett Cinderella. Det är en spännande pjäs som vid för flitigt användande kan morra och slå upp lågor mot besökaren. Har vi gäster så kan de vackla ut bleka och skärrade från toalettrummet, obekväma inför den nya bekantskapen. Men nu har alla papper från myndigheterna kommit så Cinderella ska få semester och bli ersatt av en vattenklosett.Inte lika exotiskt men mycket mer praktiskt.

På tal om döden. Ett känsligt ämne som vi inte så gärna vill orda om. Inte sin egen död i alla fall.
Idag har jag läst en krönika skriven av min vän Kerstin. Vi är vänner rent fysiskt men även på Facebook. Hon har en tanke om att vilja vara kvar på Facebook även efter sin död. Att människor kan gå in på sidan och läsa tankar och se på bilder. Skriva några ord och lägga ut en egen bild.

Det finns sådana sidor. Jag tänker på John. Pojken som ofta var hemma hos oss när han var liten. Lekte med våra barn. Livet som hastigt tog slut precis när han var mitt uppe i det. Ibland går jag in på Johns sida. Ser hur hans mamma, pappa och syskon skriver om sin längtan efter honom. Berättar saker eller bara sätter dit ett hjärta. Kamrater som gratulerar på födelsedagen, bilder på John som liten och som stor.
Det är vackert och mycket sorgligt. Väcker tankar och känslor. Minnen blandat med glädje över att han funnits.

Jag har aldrig själv tänk på att låta mina sociala nätverk vara kvar efter min död. Måste nog fundera ett varv till innan jag bestämmer mig. Eller så låter jag andra bestämma den dag det blir aktuellt.
Tror det blir bäst så.


måndag 16 mars 2015

Pappersmassa och starka nypor


Pappersbruken har bekymmer. Folk läser inte tidningen längre därav produceras det mindre med tidningspapper. Däremot är vi ett hygieniskt folkslag som tvättar och torkar oss både här och där så den pappersproduktionen har ökat. Har jag fått lära mig under förmiddagens reportageuppdrag.
Tänker vi faktiskt inte så ofta på när vi vandrar i skog och mark. Att träden ska försörja och mätta många munnar på olika sätt och i flera led innan det förädlade trädet når oss konsumenter.

Vi har sagt upp dagstidningen och insuper nyheterna via våra iPads. Vi är moderna människor och hänger med i tiden.
Då vi ska ringa eller söka en adress till någon där de uppgifterna inte är noterade i adressboken slår vi på datorn. Har ingen adressbok heller när jag tänker efter. Kontaktuppgifterna har jag inlagd i min smarta telefon. Dessutom var det rätt många år sedan vi fick en telefonkatalog i vår brevlåda. Finns det telefonkataloger över huvud taget längre?

På den tid då det begav sig tyckte jag, som är oerhört lättroad, att det var spännande att få en rykande färsk telefonkatalog. Bläddrade ivrig för att se om jag själv stod med och blev lika glad varje gång att Televerket inte glömt bort mig. Extra festligt blev det när det gick att ordna så vi båda stod bredvid varandra. När vi var nygifta. Då kunde alla och en var se att vi hörde ihop även i den tjocka telefonkatalogen. Stig och Carina Larsson. Maken först, sen kom frun. Det var en gängse regel.
Titeln kunde vi också få med om vi ville. Det var trevligt att se vad folk titulerade sig som.  Då fick vi reda på andras professioner. Direktörer och kamrerer samsades bland andra lägre stående yrkesarbetare. Det gick även att läsa om det hänt något i familjekonstellationen. Hummande och nickande, se där, nu har frun flyttat till annan ort medan mannen bor kvar. Vad kan det betyda mån tro?
Nu finns allt på internet. Det vi vill lämna ut om oss själva men även det som vi vill hölja i dunkel. Ingen är oåtkomligt längre.

När jag var ung kände jag en kille som använde sina telefonkataloger för att imponera på andra. Innehållet var oviktigt, Det viktiga för honom var att visa sig på styva linan genom att med ett enda ryck riva den tjocka katalogen i två delar. Namn, adresser och telefonnummer klövs och han slog sig för bröstet så bringas hårstrån krullade sig några extra varv.
Jag såg honom utföra tricket en enda gång. Det hela föregick av en sorts ceremoni där han pustade och stånkade som en tyngdlyftare ungefär. Sedan kom rycket och vi flickor klappade händerna och jublande. Med största varsamhet bar han sedan den tudelade telefonkatalogen med Televerkets logga upp på vinden och lade den bland sin samling av söderrivna kataloger. Tuppkammen svällde och blev blodröd men när vi sedan fick reda på att han utöver sin skicklighet att dela telefonkataloger med bara händerna även kunde baka kanelbullar falnade hans utstrålning i våra ögon och han fick det föga smickrande öknamnet Bull-Johan.

Det hela utspelades sig på den tiden då det gick att stoppa 10-öringar i myntinkastet i ortens telefonkiosker. Då man kunde jävlas med folk genom att tugga upp en Bugg och kleta i myntspringan så den som ville ringa fick ta fram tupe- och stålkam för att rensa upp efter tonåringars framfart.

söndag 15 mars 2015

Huset på landet och lägenheten i staden



På flyget hem igår satt jag bredvid en herre och en dam. De frågade mig på engelska om jag kunde vara behjälplig med att lägga upp damens jacka i bagageutrymmet ovanför mitt huvud. När jag satt mig ner igen lyssnade jag på deras samtal. Jag förstod inte riktigt vad de sa vilket kunde bero på att det var en hel del runtomkringljud som sållade bort orden. Kaffe hörde jag i alla fall att damen ville ha vilken hennes make omedelbart ordnade.
Hon satt sedan och rörde omkring i pappersmuggen med en liten sked och jag såg att det flöt omkring en hel del sump i det svarta kaffet varpå jag frågade vänligt om drycken smakade gott. Hon drog lite på svaret, det var dyrt i alla fall kunde hon konstatera.
Hennes make skrattade och frågade vart jag kom ifrån. Vilket land och viken stad.
"Norrköping i Sverige," svarade jag eftersom det var enklast. Var osäker på om någon som inte känner till trakten så noga visste vart Skärblacka låg.
Själva var de från Stockholm berättade mannen, fortfarande på engelska. Nästa fråga var om jag talade svenska. Jag bekräftade detta och han såg glad ut och sa att även han behärskade det språket så vi övergick till vårt modersmål.
Det är inte lätt att veta nationaliteten på varandra när man är på resande fot. Engelska brukar fungera i de flesta fall så vi kunde gott ha fortsatt med det men svenskan var onekligen en aning lättare.

Damen drack sitt kaffe och jag övergick att läsa i min bok. Efter fem minuter petade mannen på min arm och undrade om jag och min make hade hus.
Jo, vi bor i hus. Han ville veta mer noggrant vart det låg och jag förklarade att vi bor utanför Norrköping. Strax före Skärblacka. Vid Kullerstad. Precis nere vid sjön Glan.
Han såg förvirrad ut. Inte i Sverige, heller. I Spanien så klart!
Jag skakade på huvudet. Inget hus i Spanien.
Nåväl, han och hans fru hade hus i Stockholm. Nybyggt. Kostade 22 miljoner kronor innan det blev klart. Jovisst, hörrö du. 22 miljoner kronor.
Men nu hade de precis varit till Spanien och betalat sin lägenhet de köpt där. Vid strandkanten. Medelhavet, alltså. Nu ska hela rasket rivas och byggas om. För 750 000 kronor. Invändigt. Nytt kök och nytt badrum, alltså. Kanske förbättra på lite färg här och där. 62 kvadratmeter yta. Exklusive balkong. Den räknar man inte in i boytan. Nä, nä.

Han var lite nyfiken den där mannen. Frågade vad vårt hus utanför Norrköping kostade. Och vad våra barns hus kostade om de bodde i egna hus.
Jag sa att jag inte visste. Att det är min make som håller ordning på ekonomin. Jag pekar och han betalar. Kosta vad det kosta vill. Han såg nöjd ut, tyckte att det var en sund inställning.
Vad barnens hus kostade hade jag dessvärre heller inga uppgifter om så den informationen fick han också bli utan.
Hans fru satt och såg nervös ut. Drack sitt sumpiga kaffe, log svagt och verkade urlakad på något vis.

Solen skiner idag. Lite kallt dock. Inte så varmt som i Spanien. Inte på långa vägar. Jag frös lite när jag stod ute och hängde tvätt i morse. Klämde fast plaggen med färgglada klädnypor. Det muttrade och skränade nere vid sjökanten. Vattenfåglarna har kommit och jag tror att fruarna har synpunkter på boplatserna borta i vassen. Eller så är fåglarna helt enkelt kärlekskranka och berättar det för varandra. Inte vet jag.

Kanske skulle ta fram trädgårdsmöblerna. Det är ju snart sommartid. Då ska möblerna tas ut och klockan flyttas fram. Det är inga större bekymmer med det...



lördag 14 mars 2015

Där och här



Att ge sig ut på en resa är alltid ett spännande äventyr. Är det dessutom ett sällskap på elva personer blir det extra spännande. I dessa personer är stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster inräknade. Räknade har de blivit otaliga gånger denna vecka. Fyra små ljusa huvuden och ett rött. Om antalet stämde med färgerna kändes det lugnt. Så till vida det inte smugit sig in ett utbytesbarn. Då hade hela matematiken stått på ända.

Vilsegångna turister som nyss landat i ett främmande land väckte muntration och långa blickar. Kan bero på att vi gick på led. Med våra rullväskor. Snälla människor visade oss vägen. Men vägen tedde sig olika beroende på vem vi talade med. Eller så spelade språkförbistringen stor roll. Jag vet inte vilket. Vi haffade en rökande ambulansman, han om någon borde veta vart vi skulle. Han visste nog rätta vägen, ändå blev det fel.

Tappra barn med korta ben gör över med mycket energi. Så även stora människor med långa ben. Restaurangbiträdet glodde stort och satte upp en hand. STOPP. Det tog en liten stund att ordna bord och sittplats åt en så pass stor skara. Vi fick ett eget rum. Med god akustik.
Nya prövningar och nya utmaningar. Menyn på spanska men kroppsspråket duger bra. Servitrisen kunde bondens djur på sina fem fingrar. Hon visste även hur de lät. Samt hur en fisk simmar. Hon pustade dock en smula när hon kommit till mitten av menyn. Vi lyssnade uppmärksamt och fnissade när hon slog sin hand på sin skinka och sa något som vi tolkade som "nöff."
Det blev en matresa vi sent ska glömma. Speciellt maken som fick en soppa där det kokat med ett enda hönsben. "Mat för en viking" sa vi tröstande när han gnagde på benet och sörplade av buljongen. Men på trerätters middag blir man i alla fall skapligt mätt. Så enades vi alla.

Resan är över. Vi har landat på vår egen mark. Det är bara vi som var med som tillsammans kan dela på resans minnen. Picnic i palmparken. Jordgubbar, oliver, ost, bröd, kapris och druvor som färdkost vid vandringen berget.Sandiga hamburgare och Medelhavsblöta byxben  Men framför allt gemenskapen med varandra.

Det är mörkt utanför vårt fönster. Det är mörkt där vi nyss var. I morgon är en ny dag. Vi vaknar här medan andra vaknar där. Damen i bageriet på hörnet drar upp sin jalusi och morgonens första kund kommer och köper av det färska brödet medan vi sitter vid vårt eget köksbord och tuggar i oss av franskbrödet från Ica.

Hoppas solen skiner på oss i morgon också.

måndag 9 mars 2015

Blåbärssoppa och Klorin



Gårdagen var årets varmaste dag, läste jag i tidningen. Är inte ett dugg förvånad eftersom det nyss varit vinter. Kommer den första vårdagen med sol och fågelkvitter så är det väl inget konstigt att det är årets varmaste dag.
Trist för Vasaloppsåkarna som fick skida i årets varmaste dag. Måste ha varit ytterst ansträngande. Undrar om de drack någon blåbärssoppa? Jag gjorde det i alla fall. Hela dagen. Nedbäddad under tjocka bolster lyssnade jag, de få minuter jag höll mig vaken, till småfåglarna som var helt galna av våryran. Vårvinden strömmade in genom det öppna sovrumsfönstret, jag tog en klunk av soppan och somnade om.

Natten till i går vaknade jag med ett häftigt ryck. Projektorklockans siffror lös rött på den ljusa garderobsdörren, 02.35. Jag märkte direkt att något var fel. Ett dovt mullrande hördes och jag låg en stund och funderade över varifrån ljudet kom. Det lät som åska när en het och kvalmig sommardag övergår till en rejäl urladdning.
När jag vaknat till lite mer ordentligt kunde jag konstatera att det var min mage som lät. Minuterna senare satt jag uppflugen på husets privata tron.

Katastrof! Vi som ska åka bort snart!
Efter varje spya och bakåtbombardemang desinficerade jag toastolen, dörrhandtag, vattenkranen, toarullen och handduken med en blandning av lite vatten och mycket Klorin. Övervägde att även dricka en slurk men vågade inte. Allt detta bestyr för att maken skulle slippa få spysjukan han också. Vanligtvis är jag inte så omhuldande men nu ska vi som sagt resa bort.

När morgonen nalkades var jag ganska så slut. Magsäck och tarm tömd men kroppen propsade på fler tömningar. Levern pressade ur den sist producerade gallan och blindtarmens maskformiga bihang letade sig uppåt och slingrade sig runt gomspenen. Kroppen gjorde ont!

När maken vaknade rotade han omedelbart reda på påsen med vitpepparkorn. Jag tror han svalde 124 stycken under gårdagen. Minst. Sen berättade han att han tänkte åka till min mamma med resterna av fredagens kycklingrätt. Ett par gånger berättade han det och i min omtöcknade hjärna formades ilskna tankar.
"Åk, tänkte jag. Ta med dig hela kylskåpet och flytta hem till min mamma!" För så tänker en som är svårt sjuk i magsjukan och icke vill höra talas om fredagens kycklingrätt.

Idag är en ny dag. Dock inte årets varmaste men jag är nöjd ändå. Träningsvärk i mag-och ryggmuskelaturen samt skinnflådd i röven är sviterna efter gårdagsnattens vedermödor men det är världsliga plågor av övergående natur. Nu ser jag fram mot en trevlig resa till annan ort i ett annat land med make, barn, barnbarn, svärson och sonsambo.

Jag sörjer över att jag inte fick komma till kyrkan i går och vara med på Genusmässan.  Dottern har avlagt rapport men det är inte samma sak som att själv vara på plats och ställe.

lördag 7 mars 2015

Norsholm och Mem


Vi bor inte så långt från Göta kanal. Detta blå band som inte är blått utan brunt är 190,5 kilometer lång och har totalt 58 slussar. Det lär vara exotiskt att med båt färdas genom hela Götaland och båtturisterna är många under semesterveckorna.

Även vi har haft båt, om än en ganska oansenlig i jämförelse med andra flytetyg där doften av pengar blandas med grilloset som lägger sig som en dimma över kanalens vatten när kvällen nalkas.
Ett par gånger vågade vi oss på att från Stegeborgs småbåtshamn vid Slätbaken slussa oss till Berg och tillbaka. Spännande äventyr och jag kan gå i god för att benämningen skilsmässodiket inte är någon överdrift då det gäller att slussa i Göta kanal. Många äktenskap har fått rejält med stryk, kärleken satts på prov och en osäker äktenskaplig framtid har gått till mötes då sista slussen avverkats. Speciellt slussarna vid Berg är ett test om hymens band ska hålla eller brista. Det var där vi vände vår båt och styrde kosan mot Stegeborg. Vi vågade inte ta några onödiga risker då vi levde båtliv.

När ett par i käcka seglarkläder revar seglet och ger sig in i kanalen är det mannen som står vid rodret. Kvinnan ombord har till sin uppgift att sköta slussningarna och ropen skallar högt från kommandobryggans styrpulpet. Repen ska genom ringarna vid slusskanten, hållas sträckt för att sedan matas i takt med nivåskillnaden. Helst får inte båtens sidor skrapa emot och inga påstötningar av andra båtar får ske. I dessa lägen är det en klar fördel att ha en liten och oansenlig båt. Då finns ingen risk för kantstötning av varken båt eller äktenskaplig lycka.
Vi klarade oss utan missöden och lärde oss mycket omkring hur man ska men framför allt inte ska göra när man slussar i Göta kanal.

Nu är vår båt sedan många år tillbaka såld men vi besöker dock kanalen när tillfälle ges.Vintertid då kanalens is har lagt sig och är  plogad lastar vi våra sparkar i makens pickup, stuvar ner varm choklad och bullar i ryggsäcken och åker till Norsholm. Därifrån är sparkföret perfekt  innan Hulta sluss och Asplången tar vid.
Sommartid byter vi ut sparkarna mot våra cyklar och kan då trampa utmed kanalbanken till Mem som är en perfekt plats att duka upp medhavd matsäck. Med ett stopp i Söderköping där gofika fyller på energidepåerna.

Ljumma kvällar kör vi ner till Bråtom sluss där det förekommer kvällsunderhållning med hembakat bröd som tilltugg. Sockerkaka bakat av ägg från hönsen som bor vid slussen. Motorcyklisternas tillhåll och är man inte intresserad av båttrafiken går det att spana in en och annan häftig hoj. Med tillhörande förare.

Nu har visst ett par från Stockholmska Östermalm stämt Göta kanalbolag på 5 695 kronor. Plus ränta. Det kostade för skepparen som inte hade koll på grenen. Inte hans eller frugans gren utan den gren som hängde ner över kanalen och orsakade en skada på segelbåten av märket Nautic 33.
Målsägande förlorade. Det gäller att hålla koll på grenen. Eller helt enkelt bryggsegla. Det kan inte vara allt för dyrbart gissar jag. Som inte längre har någon båt. Dock en spark och en cykel. Duger gott för kanalfarare som oss.



fredag 6 mars 2015

En dag för tjejer och deras handväskor



-Det är tjejernas dag idag men jag tycker att det finns pojkar här också, sa mitt barnbarn som är fyra år, men som fyller fem i oktober.
Hon hade lämnat föräldrarna och småtvillingarna hemma i går kväll och övernattat mellan oss. Film och popcorn. I arla morgonstund delgav vi varandra vad vi drömt under natten. Mina ögon var fulla av grus. Hennes var bara klarblå.

Vi satt på bänken utanför Panduro. Fortfarande lite sockriga om fingrarna efter bullen vi inmundigat på Lindahls konditori. Hand i hand satt vi där och väntade på att jalusin med ett skrammel skulle hissas upp och vi fick träda in i butiken.
Plånboken i beredskap i min svarta lilla ryggsäck. Det var tjejernas dag. Dock utan handväskor. Jag har ingen för jag tycker inte om dom, handväskorna. Är mest till besvär. Fast egentligen är det väl som så att jag har inget att stoppa i den. Förutom plånboken då. Äger inget läppstift, inget puder eller nagellack och den tiden är förbi då jag behöver tänka på den tid i månaden då speciella persedlar måste ner i väskan. I den händelse att...

Pysselböcker, självlysande pärlor, pärlplattor och pennskrin. Dyrt som attan men jag hade lovat en rejäl runda hos Panduro och så fick det bli.

Tanten med handväskan som skulle bli staty men inte blev någon staty. Hon var ingen tant, hon var trettioåtta år och vem vill bli kallad för tant vid den åldern?
Nazisterna var nazister men de var ena riktiga krakar som sprang in på tågstationens toaletter i Växjö. Låste in sig och fick poliseskort till en säkrare plats. Om det berodde enkom på att tanten som inte var en tant dängde handväskan i huvudet på fanbäraren har jag svårt att tro. De var nog nynazister i ordets rätta bemärkelse och hade inte vanan inne att få ägg och tomater på sina bruna byxor, kavajer och trampstövlar.

Media möblerade om alltihop förutom det rakade huvudets möte med väskan. Det finns det bildbevis på. Men att tanten som inte var någon tant och som hette Danuta Danielsson skulle ha suttit i koncentrationsläger ska vara en efterkonstruktion. Danuta höll sig undan all uppståndelse och gav inga intervjuer åt något håll så det var väl tidningens eget hittepå.
Hon mådde dock inte bra. Hade lätt att brusa upp och var ojämn i humöret. Kanske var det därför hon greppade väskan och svingade den i luften och lät den hamna i nazistens bakhuvud. Det vet vi inte så noga.

Pressfotografen Hans Runesson var i alla fall beredd med sin kamera. Bilden kom att spridas runt i världen. Valdes till Årets bild 1985, senare till Århundradets bästa bild.

Danuta Danielsson fortsatte att tiga. Och må dåligt.
Högst upp i Växjö vattentorn fanns ett café. Dit begav sig Danuta. Bad personalen att låsa upp dörren åt henne så hon kunde ta några fina bilder över orten. Med kameran i handen kastade hon sig ut i tomma luften och slutade sina dagar på så sätt som någon gör när de kastar sig ut från ett vattentorn.

"Tanten med väskan." För mig har hon fått en ny gestaltning. Efter att ha lyssnat på en dokumentär om henne och händelsen på torget i Växjö. En modig kvinna som vågade det hon gjorde men med ett skört och bräcklig inre. Som inte orkade leva vidare.

torsdag 5 mars 2015

Vargen i Gibraltar och verbala skott



Tänkte att den där vargen i Gibraltar skulle komma häråt så jag fick titta på den. Men den håller sig väl kvar där borta kan jag tro. Inte så konstigt med tanke på hur trevliga gårdsfolket är samt gårdens vackra omgivningar. Det är en förmån att få bo där.

Nu tvistar de lärde huruvida det är en varg eller hund som kommit på besök. De som har sett den och fotograferat av den är säkra på sin sak. Det är en varg och inget annat. Medhåll kommer från kunnig expertis medan andra kunniga på vargar hävdar motsatsen.
Två läger har bildats men så är det ju kring vargen. Några vill skjuta på den medan andra vill låta den leva. Men den som ska skjuta måste vara bergsäker på att det är en varg och inte en hund. Skulle skottet träffa fel djurart blir det inte nådigt för den arme skytten.
Blir det inte heller om skytten skjuter när det inte är lovligt.  Men ibland tar känslorna överhand och skott fyras av. Det behöver inte handla om vargfrågor. Det går att skjuta verbalt också...

Ett felriktat eller felformulerat ord. En annan åsikt eller en annan syn på det liv vi lever kan få förödande konsekvenser. Osämja som sträcker sig mellan generationer är inte ovanligt. Något jag fick erfara under mina tjugo år som begravningsentreprenör. Syskon som inte kunde samlas vid mamma eller pappas kista under de cirka 40 minuter en begravningsgudstjänst varar. Där det krävdes två ceremonier med två läger av sörjande innan föräldern hamnat i jorden.
Bouppteckningspapper som rycktes fram och tillbaka och där samtliga inblandade ansågs sig orättvist behandlade.

Jag är ett ensambarn.
Har inga syskon att älska eller bli älskad av. Har inga syskon att hata eller bli hatad av. Har inga syskon där jag kan välja ut vilka som passar mig eller själv bli bortvald.

Tittade på När livet vänder på tv igår kväll. Två bröder som var på Utöya den 22 juli 2011. Storbror som blev träffad av fem skott och höll på att mista livet. Allt för att rädda sin lillebror.
Syskonkärlek utan gränser.

Om jag hade en syster eller bror skulle jag då vara beredd på att ställa mig mitt framför döden för att ge mitt syskon möjlighet att leva vidare? En fråga som är omöjlig att svara ja eller nej på.
Skulle jag ställa mig framför döden för att skydda mina barn?  Tveklöst JA!

Idag är det viss ostkrokens dag. Eller ostbågen. Vad heter det egentligen? Krokar eller bågar?
Se där, alltid finns det något att argumentera om. Går väl att bli osams om det också gissar jag.

onsdag 4 mars 2015

Födelsedag och demoner



Så har jag då hunnit bli 60 år och en dag. Känner mig som jag kände mig i går och dagen före det. Ingen speciell förändring som är värd att nämnas. Möjligtvis mullrar magen lite missmodigt efter att ha ätit smörgåstårta under hela gårdagen.

Månaden innan min dag fick jag ett brev på posten. Det var från Norrköpings Tidningar. De ville ha en beskrivning av mitt liv och leverne, helst med bild, så att alla prenumeranter verkligen skulle förstå vilken händelserik tilldragelse som skulle ske den 3 mars.
Jag kastade brevet bland soporna och tänkte att Norrköpings Tidningar får vänta till den dag då de får sätta in en nekrolog till min ära.

Det verkliga kalasandet sker nästa vecka tillsammans med familjen. På annan ort. Till och med i ett annat land. Husvakt är ordnad så inga obehagliga överraskningar väntar i form av utburet bohag och annan förstörelse möter oss när vi kommer hem. Det är bäst att se om sitt hus ordentligt i dessa tider då folk har svårt med att skilja på mitt och ditt.

För många är just födelsedagar mycket viktigt. En fest för att fira att man hängt med ett år till. Ju högre upp i åldrarna vi kommer är det ingen självklarhet att vi kan hugga tänderna i smörgåstårtan nästkommande år utan att det är andra som äter av den medan de torkar tårar, snor och majonnäs med servetten.

Jehovas Vittnen och Wahabiter  struntar i bemärkelsedagar och hänger sig åt annat som de tycker är viktigare i livet och det har hänt att jag också önskat att jag kunde strunta i att åka på födelsedagskalas. När firandet för min del är ett firande utan någon som helst känsla utan bara ett måste.

När jag var liten var det vanligt att fira namnsdagar. Min infaller den 28 februari och då är det Maria som gäller. Ursprunget kommer från den tid då folk inte riktigt visste när de var födda men däremot kunde sitt eget namn. Smart lösning på problemet och festen kunde hållas av unga som gamla.
De som däremot under forntiden blivit upplysta om vilken dag de krälat sig fram ur livmodern och ruskat av sig fostervattnet blev firade med all nödvändig rekvisita som fanns att tillgå. Huvudsyftet var dock inte att fira födelsen utan att hålla demoner på behörigt avstånd från jubilaren under nästkommande år.
Kanske något att tänka på när det vankas födelsedagskalas. Att det från början var en hednisk sedvänja med magiska inslag.

Läste i GP att en kurvig kändis fyllde år. Blev verkligen bestört och trodde först att GP nosat upp min bemärkelsedag, jag som avsagt mig all hyllning. Så läste jag vidare och det visade sig att den med kurvorna inte var jag utan Cocacolaflaskan. Jag drog en suck av lättnad, kikade mig i spegeln och tänkte att det faktiskt kunde ha varit jag trots allt.


tisdag 3 mars 2015

Hanna och Gud


På söndag hålls det genusmässa i Gusums kyrka. Det har uppmärksammats i både Norrköpings Tidningar och Corren har jag sett på nätet.
-Det är viktigt att bredda bilden av Gud. En av anledningarna är att många människor i världen drabbas av mäns övergrepp, våld, makt och erövring, säger prästen Mikaela i artikeln.
Hon undrar också hur dessa människor ska hitta en Gud. Vidare berättar hon att hon varken har färg eller kön på Gud och när hon söker trygghet och styrka är det oftast förknippat med en man men som lika gärna kan finnas hos Gud som en mor.

Reaktionerna lät inta vänta på sig. Kommentarsfältet fylldes med åsikter rörande Bibelns ord huruvida Gud är en man eller kvinna, att prästen med sin feministiska syn kunde starta en egen kyrka tillsammans med Schyman och att tro på något som inte finns är barnsligt samt att religion är roten till allt ont.

Jag blir inte speciellt förvånad. Vi är lärda att Gud är en han och har väl aldrig riktigt funderat över motsatsen. Men det som förvånar mig mest är att icketroende och ateister ger sig in i debatten. För dem borde det kvitta lika i vilket könsfack Gud är instoppad. Gud finns ju ändå inte.
De flesta inläggen var skrivna av män. Troende eller inte troende. Upprörda var de i alla fall. Är det kanske som så att deras manlighet fått sig en törn? Eller är det ändå så att Gud har ett starkt inflytande hos oss men även hos den som inte tror på någon Gud? Att Gud hör till livet för så har det alltid varit?

Men vem har då bestämt att Gud är en han? Antagligen profeterna i Gamla Testamentet och evangelisterna i Nya Testamentet. För det är deras skrifter som domineras i Bibeln.
Men fanns det då inga kvinnor? Jovisst finns de där. De starka kvinnorna som stod i bakgrunden precis som de gör än idag i vissa religioner.

Hanna, som fastade dag som natt och tillbad Gud.
Mirjam som var syster till Mose och Aron. Hon som ledda den dansande kvinnokörer och prisade Gud med puka i handen.
Debroa som var den enda kvinnliga domaren på 1200-talet före Kristus.
Lilith, den kvinna som kom att bli den första kvinnan som blev ratad och fick korgen av sin make Adam.
Det finns många fler kvinnor i Bibeln och vissa av dem har helt egna kapitel, men de har inte så värst hög status. Precis som kvinnliga präster inte har hos kvinnoprästmotståndarna i vår moderna tid.
Inte så konstigt eftersom Bibeln ursprungligen skrivits av män till män.
Kanske är det därför reaktionerna år 2015 blir så starka om Gud görs könlös eller om vi leker med tanken att Gud till och med kanske är en hon. Eller en hen.

Jag talade med prästen Mikaela i telefon i går kväll. Läste upp alla reaktionerna som kommit.
-Härligt, sa hon spontant. Det väcker debatt vilket betyder att människor tänker till.
Som Mikaelas mamma känner jag en stolthet och beundrar hennes mod. För det är modigt att hålla en mässa i genusperspektiv. Då får hon räkna med en del mindre smickrande kommentarer från samhällsmedborgarna.

...liksom kvinnan har kommit från mannen så blir också mannen till genom kvinnan, men allt kommer från Gud...

måndag 2 mars 2015

Lantbruksmaskiner och rödbukiga salamandrar


Idag har mina arbetsuppgifter som frilansande reporter varit omväxlande. Jag började med att undersöka hur det står till i det Svenska lantbruket och försäljningen av jordbruksmaskiner och avslutade med att bli bekant med en rödbukig salamander.

Lantbruket är i ekonomisk kris och det enda som kan rädda situationen är regeringen. Röda Massey Ferguson som många vill köpa men inte vågar investera i. Det handlar om siffror med många nollor och även om bankerna lånar ut till låg ränta blir traktorerna stående.
Jag fick ändå med mig hem en hel bal hushållspapper av allra bästa sort. Eller fick... Traktorförsäljaren stuvade helt sonika in balen i min bils bagageutrymme och såg uppmanande på mig tills dess jag halade fram mitt betalkort. Något ska de väl sälja de där traktorförsäljarna och hushållspapper verkar ju  lönsamt.
Han såg nöjd ut när jag körde iväg med en årsförbrukning med pappersrullar av bra kvalité. Nästan som mirakelpapper för rullen tar aldrig slut, garanterade han som egentligen ville sälja traktorer.

Nästa stopp blev hos smådjursaffären där två fina flickor i sina bästa år sysslar med försäljning av djur som lever både i och ovanför vattenytan. Nere i källaren fanns ett hundspa och en mycket darrande hund höll som bäst på att bli friserad, badad och slutligen fönad med lagom varm varmluftsstråle. Antagligen gav hela proceduren hundägarens tillfredsställelse genom att lämna in en tjock hund och få en mager krake tillbaka.

I en burk bodde två långa vandrade pinnar. Jag förvånas över att någon vill köpa ett djur som sitter stilla på ett salladsblad utan att vara medveten om vem som älskar den. För någon form av kärlek måste det ända vara till djuret eftersom den finns till försäljning och folk uppenbarligen köper en levande torr pinne. Som mamma har även jag köpt vandrande pinnar till våra barn men det blev aldrig någon större succé utan de hamnade till sist stela och livlösa i soppåsen så viss erfarenhet har jag om detta totalt misslyckande husdjursinköp. Det är därför jag förvånas...

En eremitkräfta har vi också haft. Den var rolig ända till den dagen då den med sin enda starka klo klängde sig fast i yngsta dotterns hand. Då tog det roliga slut och jag har förträngt kräftans fortsatta öde. Det var över tjugo år sedan så det är inte att begära att jag ska minnas.

Vår andra dotter som är tio år äldre än vår yngsta dotter hade kaniner när hon bodde hemma. Det var då vi upptäckte att kaniner kan para sig trots att de befinner sig på flera meters avstånd från varandra med sina könsorgan. Märkligt kan tyckas men de kan snitsen med att avla, de där kaninerna. Ganska snabbt växte djurbesättningen och man kan lätt tro att alla människobarn vill ha en söt kanin. Det vill de kanske också men föräldrar och barns åsikter går oftast inte hand i hand. Därmed blev det ganska så svårt att få ner kaninantalet på en rimlig nivå och den sommaren snickrade husets far många stora kaninburar.

Allt har sin egen tid. Smådjurstiden är förbi och nu har istället småbarnstiden trätt in. Måste tillstå att jag tycker det är bra mycket trevligare med barnbarn än med vandrande pinnar, eremitkräftor och kaniner. Burfåglar och fiskar också för den delen. För det har vi också haft som inomhusdjur.

söndag 1 mars 2015

Att famla sig fram och stå på led


Så har jag då kört femmilen. Bekvämt tillrättalagd i soffan skrek jag fram Johan Olssons bronsmedalj och förundrades över Petter Northugs övermänskliga krafter i skidspåret.
-Jag lyckades famlade mig fram till en tredjeplats, sa han Olsson. Såg lite ledsen ut. Eller också var han bara trött. Ödmjuk är han hur som helst. Skulle alla vara. Ödmjuka. Även inför guldpengar.

Maken tog det hela med ro. Han till och med kostade på sig en tupplur innan upploppet. Skulle jag också behöva. En liten ögonslutning innan det är dags för den stora sömnen i kväll. Så jag orkar se på tv. Det är en serie vi följer på söndagskvällar. Minns dock inte riktigt vad men det är säkert spännande och bra.

Anledningen till mitt sömnbehov är två dagars intensivt umgänge med barnbarnen. Vi har helt på egen hand, maken och jag,  haft huvudansvaret för barn mellan fyra och två år samt en ledarhund och det är mäktigt. De är ganska många barn och dessutom i dubbel upplaga förutom en av dem. Jämförbart med att köra fem mil på skidor. Nästan. Trötthetsmässigt i alla fall.

Vi har varit hemma hos småtvillingarna och deras storasyster medan deras föräldrar var till huvudstaden och roade sig för julklappen de fick av oss. Hotell, god mat och musikalen Livet är en schlager.
Ryktet spred sig till stortvillingarna som ansåg det lämpliga i att komma över och visitera sina kusiner. Alla ville de ha pannkakor, lördagsgodis och fika. Efter sex timmars intensivt lekande åkte stortvillingarna hem till sitt och vi stoppade de resterande barnen i badkaret för att hålla dem vakna tills dess de skulle gå och lägga sig.
I natt har jag sovit tätt intill en småtvilling. Vi har dragit i var sin ända av täcket och knölat med kudden för att vi båda skulle få plats. Jag sover inte så bra i en liten barnsäng kom jag fram till under nattens timmar.

I förmiddags ville två av flickorna bli kliade på ryggen. Samtidigt. Då gjorde jag ytterligare en upptäckt. Nämligen den att jag aldrig skulle klara av att spela trummor. Hålla båda händerna i gång samtidigt. Inte kyrkorgel heller för den delen då det även krävs ett avancerat fotarbete. Jag får helt enkelt hålla mig till att steka pannkakor åt fem barn. Det klarar jag galant!

Det regnar hos oss. Vårregn? Tur att skid VM inte gått av stapeln i Skärblacka. Då kanske även Northug fått problem. På Facebook har matbilder ersatts av tussilago och växande vårlökar. Samt en varg som varit synlig och strukit omkring vid en postlåda. Det har gett upphov till vitt skilda kommentarer i kommentarsfältet. Vissa är för vargar, andra inte.

I morgon börjar en ny oxvecka. För den som jobbar vill säga. Även jag ska dra mitt strå till stacken genom att så småningom betala skatt på det jag tjänar under morgondagen frilansjobb åt tidningen. Det finns många hål att stoppa skattepengarna i så jag säger inget om det.

En trevlig helg har det varit och nu väntar jag och de andra med spänning på nästa begivenhet. Svärsonen har lovat att skriva ut flygbiljetterna och har tagit hand om våra passböcker som är elva stycken till antal. När vi reser är det bäst att vi ställer upp oss på led vid flygplatsen så vi inte tappar bort oss. Som en förskoleklass ungefär.