Summa sidvisningar

lördag 31 januari 2015

Gå under vatten och kramas


I går kom dottern på besök. Åkte direkt hit från jobbet. Fullmatad med kakor, bullar och tårta efter begravningens minnesstund. Måste vara en av fördelarna med att vara präst. Minnesstundernas smörgåstårtor och kaffebröd.

Det var trevligt att få rå om vårt stora barn. Det sker inte allt för ofta nu när våra barn  har egna familjer.
När familjerna gör visit läggs all fokus på barnbarnen.
Nu längtade dottern efter att själv bli ompysslad av mamma och pappa. Men framför allt längtade hon efter att få sova. Det blir skralt av den varan med småbarn. Varken hon eller hennes make har sovit en enda hel natt på över fyra år. Kanske var det dags för en mer rejäl och sammanhängande natts sömn eftersom hon sov i tio timmar. Vaknade och fick frukosten serverad. Det kändes lite som förr i tiden. När hon och hennes syskon bodde hemma.

Efter frukost selade dottern sin ledarhund och promenerade hemåt. Jag blev utsedd att frakta hem hennes prästkläder och den stora ryggsäcken i min bil. En fin snögubbe mötte mig när jag kom fram. Småtvillingarna och deras storasyster hade under handledning av barnafadern jobbat för att färdigställa den vita skapelsen medan de väntade på husets mamma. Den såg glad ut och hade mycket spretig frisyr.

Tänkte på Regina Lund när jag begav mig mot dotterns hus. Att Regina nu har en bra relation till sin pappa. Visserligen är han död och begraven, men ändå. Tänk vad skönt att det går att försonas. Även efter döden. Känns bara som om det är lite svårt att föra en naturlig konversation med en död människa.
Regina hjälper människor att få kontakt med alla de som befinner sig på andra sidan. Det har skapat bestörtning och från vissa håll ilska. Men Regina, som alltid ägt den mediala förmågan tar det lugnt och smalt. Tycker att fler borde bearbeta sina förmågor till andliga samtal eftersom alla besitter den gåvan. Vi vet inte bara om det.

Hon har också överlevnadsknep Regina. Gå under vatten till exempel. Hålla andan så länge det går. När lungorna åter fylls med luft har vi nått fram till det första steget mot välmående.

Det där med att hålla andan länge kan ha sina nackdelar. Framkalla yrsel och svimningsanfall. Fick jag lära mig på högstadiet. Om någon lektion inte lockade skulle man sitta ner med huvudet mellan knäna. Hålla andan tills man fick en nära döden upplevelse. Då gällde det att snabbt resa sig och sedan svimmade man. Således slapp man lektionen och fick istället ligga på skolsysterns brits och vila upp sig.
Vi satt inlåsta i skoltoaletternas bås. Följde svimningsreceptet och hoppades på det bästa. Några hade förmågan att tuppa av och släpades ut av en ilsken vaktmästare som var tvungen att forcera den låsta dörren.
Dock klarade jag aldrig av att svimma fullt ut. Gjorde tappra fruktlösa försök men fick snopet masa mig in i klassrummet. Om än något försenad och en smula lufthungrande.

Att fånga upp någon person på gatan och ge en kram är ett annat överlevnadsknep Regina Lund lär ut. Alla vill kramas garanterar hon. Vilket jag inte är helt övertygad om. Vågar inte heller försöka. Jag fortsätter nog att krama de som vill kramas med mig.

fredag 30 januari 2015

Transportör och Davide Martello


Har ägnat förmiddagen åt att vara en sorts transportör. Började redan klockan sju med att köra in stortvillingarna till dagis. Där blev spänningen hög då hela kvarteret lades i totalt mörker precis när vi klivit in genom dörren. Jag fick lysa på barnen med min smarta telefon för att se vilka kläder de skulle klä av sig medan personalen letade fram ficklampor. Oroliga föräldrar stod på gatan med sina telningar och tog sig inte in genom den larmade dörren. Samhället är uppbyggt kring det elektriska och när det strejkar fungerar inget.

Nästa resa in till staden blev en form av sjuktransport med samåkning. Mamma till ögon för efterkontroll av starroperationen och sedan direkt till sjukhuset för att hämta hem maken. Visserligen är han inte helt kurant men helgen stundar och då vill personalen bli av med de som är minst sjuka av alla sjuklingar på salen.

Nu när ordningen är till viss del återställd ska vi väl få sova natten igenom. Jag i tryggheten om att maken snarkar bredvid mig. Maken i glädjen över att vara hemma hos mig i vår lilla stuga och slipper nattpersonalens spring och rumskompisarnas rumsterande. Det blir nog en bra helg detta om vi bara håller koll på febern och tar medicinen ordentligt har vi blivit lovade av sakkunnig personal.

Det har sprängts en bil i Norrköping. Knallen hördes vida omkring och skrämde både folk och fä. Vid  en närmare efterforskning av dagspressen visade det sig att bomben ramlade av bilens underrede och den egentliga effekten uteblev. Small gjorde det likt förbannat och skapar aggressioner och förskräckelse bland stadens innevånare. Även vi som bor utanför centralorten känner olust över det inträffade.

Kanske Davide Martello skulle försöka ta sig hit med sin portabla flygel och spela för oss. Han kan få den mest upproriska skara att lägga undan tårgas och stenar med sin musik. Rädd är han inte heller utan sätter sig i godan ro och plockar med tangenterna mitt i våldsamheterna oavsett om det är ett inbördeskrig eller oroliga demonstrationer. Högerextrema huliganer och deras motdemonstranter lugnar ner sig så länge tonerna från Bach och Lennons Imagine ljuder. Inte vet jag om de krigande tar varandra i hand i en ömsesidig men oliktänkande försoning när Davide släpar sin flygel mot nästa mål. Det går i alla fall att hoppas på ett evigt vapenstillestånd.

Alla vill krama gatumusikanten när flygeln tystnad. Oavsett om det är bråkstakar eller mer fredligt sinnade personer. Vid varje kram deklamerar Davide hur viktigt det är att alla hjälps åt och lever harmoni med varandra.

Det skulle finnas fler som Davide Martello. Världen skulle bli lite mildare då.




torsdag 29 januari 2015

Ett äventyrligt födelsedagskalas och en ensam frukost



När jag sitter i min skrivarbod brukar jag nästan alltid ha sällskap av maken. Han sitter vid sitt skrivbord och pysslar med sina aktier, bokföring eller studerar Dagens Industri medan jag skriver på det jag vill skriva om.
Idag har jag dock sällskap av en annan herre. En liten en som sitter vid farfars skrivbord och ritar röda surgubbar och glada tanter. Runda huvuden som har armar och ben. Ingen kropp, det går bra det också. Snoret rinner och hostan skallrar så det blev endast dagis för stortvillingens tvillingsyster så gossen får nöja sig med sin farmor.

Igår åt vi päronoperatårta med alla barn och barnbarn. Allt för att fira makens födelsedag. Trångt, trevligt och festligt som alltid när vi är samlade allihop.
När alla åkt hem till sitt och lugnet lägrade sig över vår lilla stuga fick den trevliga dagen med trevligt kalas en minst sagt äventyrlig avslutning.
Vilket resulterade i att jag ensam fick äta min frukost i morse. Maken stannade kvar på stadens sjukhus uppkopplad till dropp och omsvärmad av söta sjuksköterskor.
Idag fick jag dock det lugnande beskedet av syster Jesper som hade vänligheten att ringa en orolig hustru, att det antagligen blir hemresa i morgon om alla blodprover ger positiva svar och det ser vi fram emot.

Vi känner oss tilltufsade och bristen av sömn skaver i ögonen.

Det är ovant att somna och vakna mol allena. Jag räknade ut att vi vaknat bredvid varandra 13 505 gånger och således somnat bredvid varandra lika många gånger. Stämmer inte riktigt till punkt och pricka eftersom jag får lägga till skottåren och dra ifrån de gånger jag vistats på BB. Men ändå. Då är det förståeligt att det känns ganska så ensamt utan sin andra halva.

Jag bredde ut makens stickade tröja på hans plats i vår säng. Barnsligt kan tyckas men det kändes tryggt på något vis. Är jag lite ledsen kan jag kosta på mig den där barnsliga delen av mig själv.

Livet är flyktigt. Det finns de som äter frukost tillsammans precis som vanligt och när kvällen kommer är hela livet sönderslaget i spillror som tar långt tid att lappa ihop till en något så när fungerande vardag igen.
Jag är tacksam över att det inte är jag som står mitt bland de där spillrorna.
Makens sjukdomstillstånd är inget som inte kan ordnas till med rätt tillblandad dropp. Om än väldigt tråkigt tillstånd vill jag poängtera.

Nu är det dags att tillreda lite mat åt mitt lilla sällskap och mig. När han är återlämnad till föräldrahemmet ska jag åka in till maken och underhålla honom en stund. Jag tror mig veta att han längtar väldigt mycket efter mig. Det såg jag på hans ögon när jag åkte från honom i natt. De var en aning sorgsna.


onsdag 28 januari 2015

Vipeholm och uteblivna vittnesbörd


När jag grottat ner mig klart i mord och ond bråd död i gårdagens svenska kriminalserie som går på tisdagskvällar gick jag till sängs. Bara för att genom webben se Dox dokumentär om förintelsen. Det skakade om rejält och sömnen ville därefter inte infinna sig.
Bläddrade således igenom min nedladdade radioprogram och bestämde mig för att Vipeholmsexperimenten borde var en bra nattunderhållning. Det blev som att lägga lök på laxen. Samtidigt som jag nu fått en förståelse omkring mina föräldrars otroliga restriktioner gällande mitt som barn intag av sötsaker.

Vipeholms anstalt för, som det en gång i tiden hette, "sinnesslöa" är numera en fungerande gymnasieskola där eleverna från Lund insuper kunskap som ska gagna dem i vidare högskolestudier eller yrkesliv. På vinden fanns lådor fullspäckade med information gällande det experiment som utfördes där under 1930-talet då den svenska tandhälsan var usel. Dessa lådor upptäcktes då byggnaden skulle helrenoveras och bland dokumenten står både Riksdagen, Medicinalstyrelsen och sjukhuschefen Hugo Fröderberg som högst ansvarig.

Det hela gick ut på att en grundläggande studie skulle genomföras för att se sockrets påverkan av tandemaljen. Det behövdes 1000 personer som var villiga att utsätta sina gaddar för den experimentella studien. Normalt funtade personer skulle aldrig ställa upp på detta och vad återstod, jo de mindre vetande på Vipeholmanstalten. De hade inget att sätta emot, inte deras anhöriga heller eftersom de aldrig blev vidtalade.

En speciell seg och kraftigt sockerstinn kola tillverkades och sedan var det bara att mata försöksobjekten som villigt tuggade i sig av läckerheterna. Kolaprojektet sponsrades av tandläkare och sockerindustrin som tog tillfället i akt för att se hur socker angriper tänderna med karies som påföljd.

Det blev ett enormt lidande för de utsatta som inte fick möjlighet att vittna om smärtan de utsatts för. Djupa och värkande hål där den sega kolan sakta smälte ner och fyllde tändernas trasiga öppningar.

I kväll ska jag  lägga mig tidigt. Försöka låta bli att tänka på värdens ondska. Både den som var då och den som är nu. Människan är ett märkligt släkte.

tisdag 27 januari 2015

Flygande tefat och en hälsning till rymden


Jag har kommit upp i den åldern att jag anser att lugnet som råder omkring mig är tilltalande. Skillnad var det förr, när jag var ung. Då ville jag att tillvaron skulle fyllas med spänning. Så som det hör ungdomen till. Nu vill jag mest sitta i min vrå utan allt för stora ambitioner om förändringar och revolutionerande händelser.

Läste i tidningen i går om familjen i Motala som i kvällens mörker fick en landning i sin trädgård av någon sorts främmande farkost. Ett UFO var den första skrämmande tanken. Den blinkade i rött och grönt. Mest grönt. Ingen vågade närma sig den utomjordiska manicken. Istället tillkallades polis. Vad är mer lämpligt än att de som är samhällets tjänare rycker ut när skärrade medborgare kallar.

Försiktigt närmade sig insatsstyrkan bara för att konstatera att det rörde sig om en drönare, utrustad med kamera. Den finns nu på hittegodsavdelning på polisstationen i Motala. Värre än så var det inte och alla kunde andas ut.

För ungefär tjugofem år sedan körde jag taxi och var på hemväg mitt i natten. Vi bodde då på vår gård ute på Vikbolandet, ödsligt beläget bland bergknallar och skog. Vägen lystes upp endast av bilens lyktor och jag färdades på den smala grusvägen i sakta fart.
Plötsligt uppträdde ett mycket starkt ljus på himlen rakt ovanför mig och min taxibil. Jag stannade och klev ur. Ett märkligt föremål svävade ovanför mitt huvud. Ljudlöst hovrande på ett och samma ställe.
Nerverna började göra sig påminda och jag blev villrådig. Stirrade upp på himlen och farkosten stirrade tillbaka på mig med sina strålkastare.
Eftersom jag och det jag förmodade var utomjordingar befann oss endast ett par hundra meter från vårt hus bröt jag mot reglerna och använde mig av taxibilens mobiltelefon, som endast fick användas i nödfall enligt min chef, och ringde hem och väckte min man.

-Gå ut på trappan och titta bort mot Lyngsjöhagen, skrek jag upphetsat. Du måste se att det svävar ett UFO där!
Maken som är skeptiskt inställd till allt han inte fått sig vetenskapligt bevisat löd dock och konstaterade att han inget såg.
På mindre än en halv minut steg det flygande tefatet högre upp mot himlavalvet. Fortfarande helt ljudlöst och försvann bort mot Norrköpingshållet. Jag glodde efter det tills det bara blev till en liten prick högt där uppe bland stjärnorna. Vinkade lamt och skickade med en jordisk hälsning ut till rymden.

På morgonen ringde jag Kungsängens flygplats. Frågade om de visste om det varit någon luftaktivitet över Olofstorp under natten. Vilket de förnekade. Varken från privat eller militärt håll.

Ingen i familjen trodde riktigt på mig och min nattliga upplevelse. På den tiden hade kameror i mobiltelefonen inte ännu uppfunnits. Tråkigt. För i så fall hade jag kunnat tagit en häftig selfie med ett UFO i bakgrunden.
Eller om det kanske var ett rysk drönare som tagit sig en sväng över Östersjön. Hur som helst hade det varit en bra bild att lägga ut på Facebook.


måndag 26 januari 2015

Sigge och blindhunden


Att inte vädret kan bestämma sig nån gång. Snö, regnblandad snö och regn. Däremellan solsken. I rabatterna stretar sig vårlökarna upp och det är väl ingen som riktigt vet om det blir några påskliljor, tulpaner och krokus när det är så dags. Det ser tragiskt och malplacerat ut när de gröna bladen sticker upp genom snön. Vi får hoppas på det bästa helt enkelt. Kan inget göra åt saken som min make säger när jag morrar över sådant som är obegripligt eller upprörande.

För att vardagslyxa en smula stämde vår dotter och jag möte utanför vårt lokala hembageri. Hon hade bytt ut pastorsexpeditionen mot sitt hemmakontor och eftersom småtvillingarna och deras storasyster var på dagis kunde hon unna sig en fika utanför hemmets väggar innan det var dags för henne att hämta hem sina döttrar.
Jag stod i snögloppet och väntade.  Såg långt borta på vägen hur hon närmade sig mig och det bröddoftande kaféet. Vid hennes sida gick Sigge. Alltid vid hennes sida. När de närmade oss vek hunden undan med blicken. Tittade åt ett annat håll och ignorerade mig. På ytan bara. Inom honom spratt det av glädje. Att få komma fram och hälsa på husets mormor. Buffa på mig och bita tag om handleden i en hundhälsning. Men nu jobbade han.
"Ledarhund i arbete, var vänlig stör mig inte."

Jag fascineras över de där hundarna. Hur de koncentrerar sig på sin uppgift att leda sin förare på ett tryggt och säkert sätt. Tålmodig är han också, Sigge. Ligger tyst och stilla på sin plats när det krävs av matte. Inväntar kommandon och bidrar till att vardagen blir oberoende av andra för hon som inte ser så bra.

Nästa projekt för Sigge är att lära sig vägen till ortens simhall. Memorera in övergångsställen, stolpar och gatukorsningar. Hitta rätt och inte irra bort sig och matte så de hamnar på återvinningsstationen eller i värsta fall i pappersbruket. Men då känner de nog på lukten att de gått fel. Sulfit luktar skit och inte klor.

Människor förundras över ekipaget och jag med dem. Speciellt förundras jag när den synskadade frågar efter vägen och personen som fått frågan böjer sig ner och förklarar vägen för hunden istället för den som håller i selen. Eller kallar ledarhunden för blindhund. Då kan man undra vem som leder vem egentligen, den blinda personen eller den blinda hunden.

På kaféet låg Sigge och såg tragisk ut. Suckade och önskade sig säkert en semla. Eller en macka med leverpastej. Vi smuttade på vårt varma te och såg hur snöflingorna, tunga och blöta, landade på trottoaren utanför fönstret. En helt vanlig måndagseftermiddag i Skärblacka.

söndag 25 januari 2015

En stilla söndag och storvinst till Östergötland


Tycker att söndag är veckans bästa dag. Den väntar stillsamt in den nya veckan och i väntan infinner sig ett mentalt lugn hos mig. Det är till och med frestande att steka upp några färdigköpta köttbullar och vispa ihop en kastrull med pulvermos. Bara för att det är en vilsam söndag. Nu blir det dock aldrig så eftersom det bär mig emot att laga redan färdiglagad mat. Då är det bättre att åka in till staden och gå på restaurang. Eller koka pasta och röra ihop en köttfärssås. Det är snabb matlagning det också. Fick bli så idag. Köttfärssås och en krämig bönröra till mig som inte äter kött.

Trevligt är det också att få påringning om söndagsfika. Många goda kakor, både mjuka och hårda. Hembakat. Trevliga samtal om det som är viktigt men även om det som är oviktigt. En mix av livet helt enkelt.

Lite reklamblad har vi också delat ut. Hjälpt sonen och sonsambon att marknadsföra deras nystartade företag inom trädgårdsskötsel. Fem kunder har de redan fått som vill ha sina fruktträd beskurna och vi gläds åt deras nya verksamhet som de efter ett års lärodom nu startat upp.
Det är alltid skakigt i början att kasta sig ut i konkurrensen djungel. Men vågar man inget så vinner man inget som det brukar heta.

Några fler som är glada idag är stora delar av det östgötska folket. I alla fall de som spelar på trav.
2198745 kronor har pytsats ut runt om i länet efter gårdagens travlopp och enligt Hans G Lindskog, som jag gjorde en telefonintervju med, var gårdagen en "klang och jubeldag."
Tror jag det, så mycket pengar ger ju lycka!

Någon gång då och då köper vi en Trisslott åt oss var. Sitter mitt emot varandra och skrapar.
-Nu har jag två på en miljon, hojtar vi och tror fullt och visst att nu kommer storvinsten.
Ett ynka skrap som fattas.  När vi sedan sopar ihop de smuliga resterna från skrapen är vi lika förvånade varje gång. Tittar på varandras lotter i den händelse att vi sett fel. Vänder och vrider på siffrorna bara för att konstatera att turen inte var på vår sida. Precis som gången innan vi köpte oss var sin skraplott.

Förra gången jag var till macken och köpte ett par lotter tog jag en för mycket mot vad jag skulle ha. Det blev plötsligt väldigt jobbigt för jag visste inte vilken jag skulle lämna tillbaka. Jag lade det svåra beslutet på grabben bakom disken. Han fick välja åt mig.
-Nu tar du rätt lott gosse lille, sa jag strängt.
Han blundade och drog en lott.
-Bra, sa mannen bakom mig. Då tar jag den du inte ska ha.
Jag kände mig väldigt obekväm i situationen.
-Ha, sa mannen vidare. En lyckodag det här. En mugg kaffe, två kanelbullar och så vinstlotten.
-Det kan du inbilla dig, svarade jag. Det är ju inte söndag och då är det en dålig dag för dig i spel och dobbel. Gubbjävel, avslutade jag fast väldigt tyst.

Först i bilen hem kom jag på att det var väldigt dumt av mig att jag inte köpte den där lotten också.

"Nu är jag pank och fågelfri.
Men tänker ej att klaga.
Mitt glada lynne står mig bi,
och hjälper att fördraga..."

Nja, så illa ställt är det inte i det här hushållet. Vi är både glada och har till mat för dagen. Men skulle jag mot förmodan skrapa fram den där miljonen så tänker jag behålla varenda krona själv.
Så egoistiskt lagd är jag.

lördag 24 januari 2015

The Nether och verkligheten



Var på Östgötateatern och intervjuade regissören till thrillerpjäsen The Nether som snart ska ha premiär i Norrköping. Det är något speciellt med att få komma upp bakom scenen, känna på den mjuka ridån lite så där i förbigående. Känns som att beträda helig mark där de osynliga fotspåren efter Sven Wollter, med flera inom teaterns storheter, sitter fast i det svarta scengolvet.
Få stå där och blicka ut över de röda stolarna som förvisso var tomma på publik, så när som på ljussättaren som för dagen skulle testa scenljuset och utan ord men en tydligt talande blick manade mig att skynda på min fotografering av regissören.

Pjäsen är mycket stark och provokativ och handlar om ett virtuellt underland där det inte finns några begränsningar för fantasi och känslor. The Nether har tagit över och den riktiga världen blivit andefattig.
Under intervjun slog det mig att vi nog är på väg dit vi också, vi som står på den publika sidan av scenen.
Även jag sitter fast i internetträsket och tar mig inte ur det. Vardagen blir allt mer och mer beroende av att vara uppkopplad. Vårt gamla lexikon i många skrymmande band ligger i en låda någonstans, jag vet inte var, och jag använder mig av nätet för att slå upp saker jag inte vet något om. Bankärenden och bokningar av allehanda slag, kakrecept och socialt umgänge, allt sker via nätet.

Det som skrämmer mig mest är att vi inte ser varandra. Tänker på damen i Norrköping som fick hänga på en hög gallergrind innan någon gjorde notis om henne. Då var hon dessvärre redan död.
Jo visst, någon hade sett henne men trott att hon inte var riktig. Kanske en virtuell avatar.

När vår yngsta dotter var liten så lekte hon med en kamrat i närheten av skogen där vi bodde. Flickorna upptäckte att det hängde något i ett träd. De tvekade ett ögonblick sedan klev vår dotter resolut in i skogen för att se efter om det var så som hon befarade. Att någon krake tröttnat på livet och hängt sig i närmaste gran. Modigt av ett litet barn men eftersom hennes mamma var begravningsentrepenör och hon blivit involverad i döden var hon inte rädd. Nu visade det sig att skogshuggaren blivit varm och svett och hängt av sig jackan på en gren och sedan glömt bort den när det var dags att bege sig hemåt.
Men hon tittade ändå efter. Tänkte att det kunde ha varit verkligt och att hjälp eventuellt borde tillkallas.

Är det så illa att vi tror oss leva i en icke riktig värld? Att vi när vi ser någon i en nödsituation rycker vi på axlarna och antar att det inte är på riktigt. Damen på grinden i Norrköping måste ju ha ropat på hjälp så länge som hennes röst höll. Varför kom ingen till undsättning? Eller var det så att alla som gick förbi var uppkopplade och inget hörde eftersom öronen var tilltäppta av plopparna som förmedlar ljudet från de smarta telefonerna.

Jag darrar. Vill inte hamna i The Nether.

Fick förresten ett brev i går. Skrivet av min moster Karin. På riktigt papper. Hennes runda fina handstil som jag avundas. Hon berättade om sin vardag. Jag ska svara henne. På riktigt papper. Med min lite spretiga handstil. Då blir hon glad. Dock har hon internet, min moster Karin. Hon är naturligtvis en modern kvinna.

fredag 23 januari 2015

En gammal galge och byxor på rea


Dagens skrivbordsarbete som inbringar en summa på mitt konto är avslutad och jag kan hänge mig åt mer privata skriverier. Båda projekten förgyller dock min dag även om det senare är aningen mer lättsamt och inte kräver lika stor koncentration.

Denna kalla och snörika dag började med att lånehundens klor skulle klippas så det fick bli en stadsresa för oss båda. Nu hör just kloklippning inte till höjdpunkterna varken för hunden eller mig eftersom hon mest är rädd och jag blir mest svettig. Men dagens kloklipperska tillhörde den rutinerade sorten och med ett snabbt grepp lade hon hunden platt mot golvet och klippte raskt och målmedvetet samtliga klor. Hennes kollega brukar däremot dalta med vår lånehund som blir uppjagad och jag känner mig stressad över situationen. Nu var hela operationen över på några minuter och vi kunde glada och nöjda styra hemåt mot den efterlängtade förmiddagsfikan.

Innan jag började mitt arbete med ord och meningar hängde jag undan några kläder som tvättats och strukits. En gammal galge fångade mitt intresse. Inte vet jag var den härstammar från i begynnelsen men den har antagligen varit i vår ägo under lång tid fast jag aldrig ägnat den någon tanke.

Hadar W. Norhd Herrkonfektion Karlstad tel. 105 98 står det på galgen. Min slutsats var att den är gammal då telefonnumret inte har något riktnummer. Eftersom min make tillhör den åldersgruppen att han utan målsmans närvaro kunnat gå och köpa kläder på den tiden då det inte fanns något riktnummer frågade jag om han visste vart galgen kom ifrån. Vilket han inte gjorde. Den måste således tillhört mitt föräldrahem. Mamma har säkert gett mig den någon gång. Hon har en förkärlek till gamla pinaler och vägrar slänga något som kanske kan komma till användning. Vilket den gamla galgen är ett tydligt bevis på.

Det där med att handla kläder är inte min melodi. Tycker det är mest besvärligt och besvärligast av allt är om jag måste in i en trång provhytt. Klä av mig och klä på mig för att klä av mig och klä på mig igen. Det har hängt med ända sedan jag var barn. En gång om året satte vi oss i pappas svarta folkvagn och åkte till den stora realisationen hos Brandbergs i Gullspång för att ekipera upp oss för en skapligt billig penning. Jag avskydde dessa rea-resor. Mamma och jag blev alltid osams eftersom det hon plockade fram aldrig dög åt mig. Antingen tyckte jag det var fult eller också så kliade materialet i byxorna. Alltid kliade det. Jag är född med ett känsligt skinn och det har aldrig gått över.

Mamma kom till sist in i det stadiet att jag själv fick välja ut mina kläder till min mormors stora förfäran. Hon var av den åsikten att barn skulle klä sig i det föräldrarna ansåg rätt och riktigt och det slutade med att mamma och mormor blev osams gällande min ekipering. Så det där med kläder har alltid varit en smula laddad för mig. Ser det mest som ett nödvändigt ont som kostar massor med pengar.
Kanske jag borde lära mig hantera symaskinen som inte ens är min egen och sy upp nya kläder då det är dags att förnya mig. Känner jag mig extra snål kanske jag kan använda mig av gamla gardiner som ändå ligger ute i förrådet och skräpar. Ska höra med mamma vad hon anser om det.

Nu ska vi i alla fall åka hem till småtvillingarna och deras storasyster. Deras föräldrar har lovat att bjuda på stenugnsbakad pizza som de själva tillverkat från grunden.

En bra avslutning på en bra fredag.

torsdag 22 januari 2015

En taggig värld och ett glatt besked



Vi fick en hälsning från min svåger och svägerska i Frankrike. Fransoserna mår inte bra och utskrivningen av nervmedicin har ökat drastiskt efter den blodiga attacken i Paris berättade de i mejlet. Fullt förståeligt. Världen är taggig och hemsk. Våldet och hatet bara ökar, inte endast i Frankrike utan över hela världen. Sverige inget undantag.
Den Gud som vi tror på, oavsett religion och andlig benämning, måste två sina händer i vanmakt. De som ber om fred och frihet får inga bönesvar utan människan fortsätter att slå ihjäl varandra på alla möjliga tänkbara sätt. För min del tror jag inte att böner hjälper i denna hatiska värld vi lever i.

Har följt serien Fosterland och jag har svettats och frusit om vartannat.
"Vi är inga rasister men vi vill inte ha någon blandning av folkslag," ropar de främlingsfientliga grupperna i Grekland, Frankrike och Ungern.
Homosexuella i Ungern sover med vattenhinkar vid sina fönster i den händelse det kommer en brandbomb infarande under natten.
"Snart tvingas vi väl alla bära slöja," säger den kvinnliga Sverigedemokraten och delar ut flygblad utanför mataffären och uppmanar alla att kryssa i henne till kommunalvalet.
"Vi måste stoppa invandringen," fortsätter hon som är född i Polen av polska föräldrar som flyttade hit för att få ett bättre liv åt sig själva och sin dotter.

Fredrik Önnevall förbarmade sig  över en 15-årig pojke. Hjälpte honom till Sverige. Pojken gladde sig åt att slippa bomber och död. Så fram mot att kunna få vara ute, gå till sjön och bada och få bli svensk medborgare.
Han har fått kritik för sitt handlande, Fredrik. Kritik över att ha räddat ett barn från ett ovisst öde. Han har visat mod på en mänsklig handling som borde vara självklar.

Läste idag i Dagens Nyheter: Bildt smugglade ut dödsdömd student!
En hemlig operation som utfördes år 2009 när Carl Bildt reste till Kabul. Studenten fick följa med i det svenska regeringsplanet som satte fart mot Oslo.
All heder åt Bildt som tog en enorm risk för denne student!

Världen är taggig men vi är även taggiga mot varandra. Vi som lever i fred. Som har allt vi behöver. Som lägger oss om kvällen utan att behöva vara rädda. Vaknar utvilade och rostar vårt bröd, brygger vårt kaffe och sitter vid frukostbordet och läser om världens ondska i morgontidningen.
Avundsjuka och missunsamhet skapar onödiga konflikter, petitesser långt från det som händer runt omkring oss. Vi mår dåligt av välfärden helt enkelt, vi som har det så bra och inte saknar något.

Mitt i all bedrövelse som media dagligen matar oss med fick vi idag ett glädjande besked. Ett bevis på att det finns kärlek och godhet mitt ibland oss. Vi passade på att fira ordentligt med en stor semla från vårt lokala hembageri. Det finns alltid någon anledning till att vi behöver äta semlor! Därför äter vi denna läckerhet så fort tillfälle ges. Nästan varje dag om sanningen ska fram.

"Mer semlor åt folket!"


onsdag 21 januari 2015

Osaliga andar och rökiga örter



Jag har många gånger passerat ridhuset på Dagsbergsvägen i Norrköping. Dock har jag aldrig haft någon anledning att beträda platsen eftersom mitt intresse av hästar är svalt. Mycket svalt dessutom. Fina djur i och för sig men jag har aldrig haft en längtan efter att skaffa mig någon större bekantskap med dessa högbenta kräk. Våra döttrar har haft hästar och det har räckt gott och väl för mig.

Nu visar det sig emellertid att ridhuset i Norrköping är hemsökt av osaliga andar som ställt till förtret och melankoli hos hästfolket som vistas där. Så till den milda grad att tv:s mediumexpert tillkallats. Det ligger inte i min natur att titta på dylika program men igår föll jag för frestelsen att via webben kolla hur det egentligen står till mellan alla spöken och de levande i ridhuset. Mest för att allt utspelade sig i just Norrköping.

De stackars osaliga andarna har roat sig med att tända släckta lysrörsarmaturer, spola med vattenkranar och spela musik. Samt handpåläggning. Kan verka nog så skrämmande på många sätt.
En ljuslockig yngling som det nästan strålade himmelskt omkring hade flugits hit från Amerika och han hade koll på läget. Gick sakta omkring och hummade allt medan hästarna mumsade hö och verkade inte bry sig så mycket om uppståndelsen runt omkring dem. Kanske var de vana med andeväsen och ansåg att de som inte ville ligga stilla i sina gravar tillhörde stallet.
Hur som helst så lyckades den unge mannen mota bort spökena och jag hoppas verkligen att de inte blev hemlösa utan har hittat något annan ställe att bosätta sig på.

På gården vi hade ute på Vikbolandet bodde det spöken. De vi köpte gården av visste det och vi blev varse att så var fallet. Dörrar öppnades och det tassades över golven när vi släckt lamporna för natten. Harmlöst men spännande upplevde vi det som. Vi var nybörjare på spöken och den som var mest skeptiskt inställd till det hela var maken. Han brydde sig i alla fall inte om de oförklarliga händelser som utspelade sig runt omkring oss i det gula gamla huset. Det visade sig att en speleman dött i ett av rummen på övervåningen och vi trodde att det kanske var hans ande som inte fick ordentlig ro.

En väninna till mig ordnade ett medium som med glädje och lycka konstaterade att det i själva verket rörde sig om hel massa andar som travade runt i vårt hus. Hon ville slänga ut dem genom att tända på olika sorters örter som hon plockade upp ur sin medhavda väska. Jag blev osäker på om hon själv tänkte röka av örterna så jag satte stopp för det projektet.

Vi gjorde ingen större affär om våra husspöken. De fick bo där bäst de ville. Om de nu över huvud taget fanns. Känner mig en aning osäker på den punkten så här i efterhand ska villigt erkännas.
Jag hoppas i alla fall att det nu är lugnt och fridfullt i ridhuset på Dagsbergsvägen när Det okända och den vackre Birkan Tore varit där och rumsterat om. Återstår att se. Norrköpings Tidningar kommer säkert att bevaka, om de vågar sig dit vill säga.


måndag 19 januari 2015

Sammanträffande och krokiga vägar



Den 20 januari 1901 föddes min farfar. Han fick leva i sjuttiofyra år innan hans dagar avslutades på ett äldreboende i Karlstad.
Jag grät och saknade min farfar. Han som alltid funnits där i hela mitt liv.
"Han var gammal," tröstade min pappa och det kanske han var. Då, 1975 ansågs det tydligen gammalt att vara 74 år. Det gör det inte idag. Idag är en sjuttiofyraåring näst intill en ungdom. En aning åldrad ungdom men inte gammal.

Den 20 januari 1912 föddes min svärmor. Min makes mamma. Hon fick ett långt liv. Blev över nittio år innan hon slutade sina dagar på ett äldreboende i Söderköping. Trött i kroppen och trött i sinnet. Somnade stilla och vaknade aldrig.

Min farfar och min svärmor hade samma födelsedag. Men de hann aldrig äta tårta tillsammans.

Den 20 januari 1978 träffades vi, min make och jag. Det är tillfälligheterna som gör att man träffar varandra. Får kontakt och blir förälskade.
Vi har haft ett långt liv tillsammans. Mycket längre än jag levt innan vi träffades. Ibland har vägen varit krokig men vi har alltid tagit oss genom kurvor och finter. Hållit varandra i handen när något varit extra svårt. Hållit kvar handen i ett fast grepp när solen lyst från en klarblå himmel. Våra händer har alltid funnit till för varandra. Både då och nu.

Den 20 januari 1989 föddes vår yngsta dotter. På min farfars födelsedag och på hennes farmors födelsedag. På den dag som hennes mamma och pappa träffades för allra första gången.
Ett svarthårigt litet barn med en smilgrop i ena kinden. Nu står hon mitt i livet med många möjligheter framför sig. Möjligheter till förändring och utveckling inom det hon är bäst på. Än finns det mycket tid kvar för henne.

Jag tänker ofta på att just den 20 januari är ett datum för sammanträffanden. Som vi aldrig kan förklara. Det har bara hänt. Om det som hänt aldrig hänt hade ingen av oss funnits här som dom vi är.

 Idag tänker jag extra mycket på att det är den 20 januari.


Stela damer och en ödslig korridor



Jag har spenderat nästan en hel dag på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Inte som patient utan som följeslagare till min mamma som efter sju månaders väntan fått sin starroperation utförd.
Det gäller att inte drabbas av någon sjukdomsbild av allvarligare art eftersom det är lätt hänt att bli borttappad som patient. Den här gången var det mamma som tappades bort och ett starkt förstoringsglas har varit hennes ständige följeslagare då hon studerat lektyr eller innehållsdeklarationer.

Ett, under tjat från mig påtvingat telefonsamtal, ställde allt till rätta och operationen kunde äntligen bli av.

Anmälan och betalning skulle ske på Kvinnokliniken. I mitt tycke en märklig kombination eftersom ögon och underliv ligger långt från varandra. Rent kroppsligt i alla fall. På Vrinnevisjukhuset ligger de mitt emot varandra av korridoren. Under de timmar jag satt i just den korridoren mellan ögonoperation och Kvinnokliniken fick jag se män i olika åldrar stiga in på Kvinnolkiniken. De blandades med kvinnor som med tjocka magar vankade fram och åter, vissa hängande över en sorts gåställning. Tydliga bevis på vad rajraj i sänghalmen kan leda till.
För en del av männen med ögonproblem var tjocka magar en sedan lång tid tillbaka avlägsen historia i den händelse de inte skaffat sig barnbarnsbarnsbarn förstås.

Vi var många barn som satt i de gröna stolarna av konstläder. Väntade på våra föräldrar som med skum blick lade sig på operationsbordet och gick med ännu skummare blick. Kortvarig skumögdhet som blir bättre om några dagar utlovades det. Vi barn fick även höra om olika sjukdomsbilder och mediciner våra respektive föräldrar förärats med. Jag började själv känna mig krasslig av samtalen och beslutade mig för att läsa min medhavda bok för att slippa uppsöka läkare.

Mamma var dagens sista patient och väntrummet avfolkades. Även personalen började droppa av med ryggsäckar på ryggen och med trötta men glada miner begav de sig hem mot sitt privata. Kvar satt jag och de två uppstoppade och stela damerna som placerats i en monter av glas.
"Undrar om de varit på Kvinnokliniken?" tänkte jag och stirrade in i glasburen. Benställningen på en av damerna tycktes vittna om detta. Medan den andra damen såg mer pryd ut och höll ihop sina ben och pekade inåt med tårna. Hon kanske hade varit på Ögon.

Jag kände mig ensam i den oändligt långa korridoren. De uppstoppade damerna höll sig tysta och gjorde inga ansatser till att lätta upp stämningen. Även de med runda magar hade försvunnit in bakom Kvinnoklinikens stängda glasdörrar.

Sjukhus är ett deprimerande ställe. Inte blir det bättre av att stela personer stoppas in i fyrkantiga lådor av glas. En konstinstallation för att skapa trevnad, visserligen, men ändå.

Hoppas att jag aldrig blir uppstoppad någon gång i framtiden och utställd i en korridor till allmän beskådan!

söndag 18 januari 2015

Grodor i kyrkan och andlig dans



Helgen är snart till ända och i morgon början en ny oxvecka. För den som tjänar sitt levebröd från måndag till fredag vill säga. För min del spelar det egentligen ingen större roll om det är lördag eller tisdag. Det är knappt att jag längre vet veckodagens namn när jag vaknar på morgonen utan får titta efter i kalendern vad det är för dag och om jag har något inplanerat. Lättjefullt och befriande.

Den här helgen har vi haft småtvillingarnas storasyster boende hos oss, i alla fall från lördag till idag. Det är sådana stunder som allt läggs åt sidan, när barnbarnen är hos oss. Det jag inte gör idag gör jag när barnbarnen åkt hem till sina föräldrar. Om jag ens gör det då utan skjuter upp det till en helt annan dag. Det beror på min sinnesstämning. "Min egen emedan pensionär - rekommenderas" som maken säger.

Efter pannkakslunchen plockade vi upp den unga damens mamma som för en gångs skull var ledig från sin prästerliga uppgift men ändå ville åka till kyrkan för att sitta i kyrkbänken och lyssna till kollegans predikan. Barnet var en aning exalterad över att sitta tillsammans med mamma, mormor och morfar i kyrkan. Annars brukar hon beskåda sin mor lite på avstånd när hon är på gudstjänst.
Under trosbekännelsen, som för dagen var sjungen, utförde flickebarnet stående i bänken någon form av andlig dans. Så vackert och behagfullt att jag direkt kom av mig med att sjunga.

Under predikan lyssnade hon noga för en kort stund. Prästen berättade om en brunn där det fanns grodyngel. Det väckte barnets intresse för just grodor och reptiler är vid sidan om det största intresset dinosaurier, ett stort intresseområde. Vi hade nyss pratat om att när hennes mamma, morbror och moster var små barn så håvade vi om vårarna upp grodrom ur något dike och lät de svarta prickarna kläckas och få svansar i en stor glasburk. Vi beslutade oss viskande att vi ska göra det i vår och sedan släppa ut de runda huvudena med viftande svansar i vår trädgårdsdamm så de kan få växa till sig och bli grodor.

Jag undrar om barn nu för tiden gör sig omaket att leta upp grodrom för att sedan följa dess utveckling. Sitta med näsan tryckt mot en glasburk och förundras över naturens märkliga process. Det var i alla fall ganska vanligt när jag själv var barn. Åtminstone i vårt hem. Jag släpade ofta med mig hem allehanda smådjur, kanske berodde det på att jag så hett och innerligt önskade mig ett husdjur. Om det var outvecklade grodor, ludna larver eller spottstritar spelade ingen större roll. Bara det var ett djur. Min zoologiska samling överlevde aldrig och jag sjönk alltid djupt ner i jämmerdalen vid varje dödsfall tills jag repat mig från sorgen och gav mig på jakt efter nya djur att vårda till döds.

Finns inte orken att införskaffa sig grodrom går det att titta på YouTube, där finns en trevlig film som visar hela händelseförloppet från grodornas parning till nya små grodor.

Nu är det dags för söndagskvällsfika hör jag maken påannonsera. Och i kväll byter jag ut Den stora sagoboken med Askungen, Pannkakan, Korven och Bockarna Bruse och alla de andra påhittade figurerna mot min halvlästa deckare.

fredag 16 januari 2015

Kjell, Anki och kärleken



Kärleken övervinner alla hinder sägs det. Det kan visserligen råda delade meningar om det, men att kärleken består fast föremålen växlar kan kanske var ett mer passande uttryck i tiden.

Idag har jag dock träffat Kjell och Anki som gifte sig för omkring femtio år sedan. Hon var nitton år och han tjugosex. Om inte Kjell blivit instängd i en tunnel i över fyra dygn kanske de aldrig gift sig eftersom han lovade sin fästmö genom ett uppborrat hål att om han kom upp i dagsljuset skulle han fria till till henne. Eller också hade han friat ändå utan att först ha behövt vara instängd, de var ju fästfolk och älskade varandra.
Nu blev dock Kjell upphissad ur den svarta tunneln så bröllop blev det. Stort dessutom med gäster som fyllde hela kyrkan.

Pressuppbådet och allmänhetens intresse var enormt.  Anki vankade fram och tillbaka över marken som dolde hennes älskade. Alla försökte övertyga den unga flickan att hennes fästman låg död djupt där nere i underjorden. Den enda som inte lyssnade på de negativa rösterna var flickan som visste att hennes kärlek skulle komma upp till henne oskadd. Vilket han också gjorde. Men trycket och uppmärksamheten omkring paret ville inte lägga sig när allt var över.  Dygnen gjorde sig påminda i vardagen och dåtidens dåliga psykvård kunde inte läka Ankis trasiga inre. Skilsmässan blev ett faktum efter några års äktenskap.

Det har gått över fyrtio år sedan och den unge Kjell har grånat hår med tillhörande skäggväxt. Ankis smala former har fått en viss utfyllnad men kärleken har inte övergett dem för det.

Ett telefonsamtal som blev till många fler under ett helt år satte fart på glöden som hela tiden legat och pyrt. Separerade minnen blev plötsligt gemensamma minnen och till slut ett besök i Norrköpings rådhus.

I Ankis och Kjells kök hänger den fina kristallkronan de köpte som nygifta 1965. Vem som behöll den efter skilsmässan glömde jag att fråga. Men ett är säkert, den kasserades aldrig utan har hängt med under alla år Anki och Kjell levt egna liv långt från varandra. Idag är lampan en symbol för att kärleken är stark, häftig och svår att släcka.

"Kom ihåg Carina," sa Anki när jag skulle åka hem, "kom ihåg att man ofta ska säga - jag älskar dig och om det behövs någon gång i livet - förlåt."
Kjell står bakom henne med våra urdruckna kaffekoppar i händerna. Han är på väg ut till köket med dem. Dit där kristallkronan hänger. Han nickar och jag ser hur hans mun ler mitt i det där gråa skägget.



torsdag 15 januari 2015

Sneakers och solcellsinstalation



Det var glashalt på den stora parkeringsplatsen. Jag spände lårmusklerna, vaderna och ryggen när jag stelt och försiktigt satte den ena foten framför den andra och sakta gick mot huset på andra sidan parkeringen.
Bredvid mig gick en ung dam och det klickade för varje steg hon tog. Hennes vita fina sneakers hade fått broddar under sulorna och den unga damen såg en aning generad ut.

-Tycker du att det är lite pensionärsvarning nu när jag har broddar på fötterna? frågade hon.
-Nej hur kan du tro det? Du ser väl inte ut som nån pensionär heller svarade jag.

Nu funderade jag inte så mycket på hennes klickande broddar, tyckte tvärt om att hon var en förståndig flicka som frågade på sin arbetsplats om någon hade broddar att låna ut. Vilket någon hade, kanske denne någon bara har ett år kvar till sin pensionering. Vad vet jag.
Nej det jag funderade över var hur vi skulle ta oss upp på taket till Norrköpings gamla mejericentral. Hade det varit sommar hade jag inte känt någon större oro men nu tyckte jag att den verkligen var befogad. Min oro. Eller kanske mest oron för den som hade mycket långt kvar till pensionsåldern och som nu trippade med sina sneakers bredvid mig. Henne kände jag en viss oro över.
Själv var jag skodd i rejäla kängor med kraftiga sulor, visserligen iakttog jag största försiktighet, men att klättra på ett glashalt tak med sneakers, ja det kanske inte var så tillrådligt.

Vi kom fram och gick in i byggnaden som vittnade om att det en gång i tiden ystats ost, skummats grädde och kärnats smör i lokalerna. Dessutom var golvet i ett material som gjorde att de broddförsedda sneakerserna for omkring lite hur som helst.

Flera trappsteg senare nådde vi taket och klev försiktigt ut på den isiga och såphala plåten. Klättrade uppför en lite stege och så var vi framme vid den solcellsinstallation jag skulle fota. Flickan kanade runt solcellerna medan jag själv klamrade mig fast vid ett litet utstickande tak. Att fota med en hand är svårt, bilden blev en aning sned och ena hörnet hamnade till och med utanför bilden. Men chefsredaktören har inte klagat på mig. Hon kanske är tacksam att jag kom helskinnad från uppdraget.

När jag åkte hem sken solen och jag fick plocka fram mina solglasögon ur handskfacket.
"Gött, tänkte jag, "gött nu är i alla fall solen här så snart är det väl vår då."

Idag läste jag i tidningen att stormen Rachel är på väg hit från Storbritannien. Ja alltid är det något som irriterar.

onsdag 14 januari 2015

Marcus och den egna direktören



Idag har jag träffat Marcus. En kille som vet vad han vill. Jobba inom barn och fritid. Det är en dröm han närt och utbildat sig till. Under tre års tid till och med.
Så ut på arbetsmarknaden. Söka jobb. Först i staden bortom Vättern där han bodde med sin flickvän. Som han älskade och var förlovad med. Kärleken kommer och kärleken går. Så även för Marcus.
Flytt från staden bortom Vättern till Norrköping och fortsatta aktiviteter med jobbansökningar.

Vi är lika Marcus och vi andra. Har planer för framtiden. Tänker på dåtiden och lever i nuet.

Skillnaden mellan Marcus och mig är att han gillar disco och vara ute på krogen. Det intresset har för min del med ålderns rätt falnat för många år sedan.
Men det finns en skillnad till mellan oss. Är jag ute bland folk ser andra mig i ögonen. Talar till mig och lyssnar vad jag har att säga. Inte blir jag speciellt uttittad heller, är nog ganska så alldaglig och inte värd att göra några större inspektionsrundor av.
Skillnad var det förr. När jag var ung. Då kunde killar vissla till, jo det hände faktiskt. Inte så ofta kanske, men det hände!

När däremot Marcus är på stan blir han uttittad. Eller inte tittad på alls. Ignorerad. Ingen talar direkt till honom utan vänder sig till hans personliga assistent. Till den som ser ut som man ska se ut. Normal på ett normalt sätt.

-Vad känner du Marcus, när folk inte tittar på dig eller tittar för mycket? När de inte talar med dig? frågade jag.
-Kränkt! svarade han.

Nu har Marcus kommit på en affärsidé. Han ska bli egen företagare och direktör i sitt egna företag.
Planerna är storslagna. Och han har visat att de även är genomförbara. Brogren´s ska det heta, hans företag. Allt är redan klart. I februari slår han upp portarna. Alla är välkomna. Och alla kommer, det är jag viss och säker på!

Trots utbildning och brist på förskolelärare får Marcus kanske aldrig jobb där han vill jobba. Han är olik oss som är lika. Men han är direktör! Han har gått längre än vad många andra gjort under ett helt normalt liv. Han tar inget för givet, han har lärt sig att man måste jobba för att ta sig framåt.

Det skulle behövas fler som Marcus i vårt samhälle som många gånger är helt oerhört onormalt.

"Exakt" säger Marcus med hjälp av talsyntesen som han styr med sidorna av huvudet.
Jag kollar när han talar. Och förstår inte hur det går till. Det är för avancerat för mig.


tisdag 13 januari 2015

Hyresgäster med sting och vårens första utomhusfika


Det känns faktiskt att vi passerat gränsen från mörker till ljus. Kanske inte så påtagligt ännu men luften verkar annorlunda. Till och med småfåglarna verkar märka skillnaden men jag hoppas det dröjer innan de hittar på att ställa i ordning i barnkammaren. Det är alldeles för tidigt. Lägger de ägg nu så är risken stor att de får djupfrysta ungar och det vore förfärligt sorgligt tycker jag.
Nu behöver jag inte oroa mig, naturen vet bäst hur saker och ting ska vara och i vilken ordning det ska ske.

Men fågelholkarna kan vi ändå passa på att städa om det blir en solig dag framöver. Och beskära fruktträden. Det är dags för det nu. Vi har tre fruktträd, ett mycket gammalt äppelträd, ett körsbärsträd som inte vill växa och ett i höstas nyplanterat plommonträd så vi kommer inte att slita ut oss på beskärningen i alla fall.

För något år sedan flyttade det in bålgetingar i en av fågelholkarna. På kvällarna kom de flygande som små flygmaskiner. Sakta och brummande. Totalt ointresserade av människor. Men människorna var inte lika likgiltiga för getingarna. Snarare lite rädda om sanningen ska fram.

Att bli stucken av bålgetingens otroligt stora gadd är ingen angenäm upplevelse. Det fick maken och jag erfara för rätt många år sedan.
Makens skor stod parkerade utanför ytterdörren. När han satte in foten i den ena skon blev den innanför plösen vilande bålgetingen uppretad och placerade gadden i makens tå. Han är en sällsynt försynt man som inte slösar med kraftiga kraftord i onödan. Men vid dylika händelser plockar han fram hela sitt svavelosande ordförråd. Två dagar i rad fick han dessutom användning av det eftersom han gjorde om manövern nästkommande dag. Fast med den andra fotens tå.

För att inte löpa risk att bli stucken i fötterna när jag själv skulle ta på mig mina sulförsedda fotbeklädnader kände jag omsorgsfullt efter med handen att ingen geting låg  med spetsad gadd beredd på attack. På så sätt undvek jag att bli stucken i tån utan tog emot smärtan med pekfingret istället.

Vart bålgetingarna som flyttade in i fågelholken tog vägen är ett mysterium. De försvann lika snabbt som de kom och hela bohaget tog de dessutom med sig. Småfåglarna flyttade in som om inget tidigare onormalt hänt. Inredde och parade sig. Lade ägg och ruvade. Såg äggen kläckas och sysselsatte sig med att föda upp ungarna till den dag de blev flygfärdiga. När hösten kom flyttade de och återkom våren därpå.

Och nu går jag och väntar på fåglarnas återkomst. Att slippa vakna i mörker, att lökarna ska börja blomma och kvällarna bli ljusa. Björkarna få ljusgröna löv och sitta på yttertrappan och dricka kaffe ur våra vårmuggar. De muggar som vi bara dricker ur på vårens första utomhusfika.


måndag 12 januari 2015

Rotmos och fläsklägg



Äntligen har jag orkat kravla mig ut från dödens förmak och känner hur livslusten sakta men säkert rinner tillbaka. Näsan snorar dock fortfarande men med en trave mjuka näsdukar med fåret som logga och en flaska Otrovin Comp håller jag flödet under kontroll.

Jag är faktiskt så till den milda grad pigg att jag kunde åka och skotta fram mammas postlåda och hälla lite tösalt på isvallarna för att undvika fall och lårbensbrott. Hon blev mig evigt tacksam för just fall och lårbensbrott står högt upp på hennes lista av farliga händelser en människa kan råka ut för.

Som om min återvunna energi inte fick nog passade jag på att koka rotmos och fläsklägg när jag ändå höll på. I mitt eget kök alltså. Inte i mammas. Hon får en matlåda med resterna från det vi inte orkat äta upp.

När maten var klar dukade jag bordet för tre eftersom en stortvilling gjorde visit hos sin farmor och farfar medan brorsan och de vuxna var till staden och uträttade ärenden.
Med stor skepsis studerade hon den upplagda portionen med färgglatt mos och fläskbitar medan hon ömt och tryggt höll undan sin egen lilla rosa gris i plysch så denne inte skulle se vad grisar kan råka ut för.
Efter ett moget övervägande konstaterade flickebarnet att det där var mat som inte föll henne på läppen.

"Mat för riktiga karlar" försökte farfar men eftersom barnet med sunt förnuft och intelligens ansåg sig själv stå utanför den kategorin av människor lät hon gaffeln ligga kvar på bordet.
Frestelsen och nyfikenheten tog dock överhand och fläskläggen försvann medan moset lämnades i en liten hög efter kanten.

Kan tänka mig att det kanske inte stompas rotmos och görs långkok på gris i de unga hushållen nu för tiden. Därav misstänksamheten hos den uppväxande generationen resonerade jag med mig själv och lät flickebarnet komma undan moset.

När barnet skulle åter hem till sitt och blev hämtad av sin pappa förklarade han att det var lite bråttom.
Han skulle nämligen hem för att göra långkok på högreven som han och sambon passat på att köpa när de var i staden.

Nåja, fläsklägg och högrev är inte riktigt samma sak. Det ena kommer från gris medan det andra kommer från nöt....

söndag 11 januari 2015

Söndagsfrossa och en tom låda


Kände av den direkt när jag vaknade i morse.  Söndagsfrossan
Kan ha två betydelser.
Nummer 1. Ägna dagen åt frosseri. Glufsa i sig av allehanda bakverk, maträtter, godis och mera bakverk.
Nummer 2. Kroppslig frossa. Tänker då i första hand på feberfrossa. Nedbäddad under tjocka täcken och ändå frysa så tänderna skallrar i käften.

För min del är det alternativ nummer två som gäller. Vilket har medfört att jag även fått en släng av irritation mitt i allt ihop. Är inte van att vara sjuk. Men nu har vi dragits med det här under en längre tid. I första hand maken, barnbarn, dotter, svärson och sonsambo. De som klarat sig bäst är jag och sonen. Nu är han ensam vinnare. Än så länge vill säga.
Vi klämde ihop oss i min bil i går kväll för att bege oss till de Geer konsert i Norrköping och lyssna och se Peter Carlsson & Blå Grodorna. Sonsambon och jag hostade i kapp.
Maken överlät sin biljett till vår dotter på grund av sin svåra hosta.  Hon lämnade sin make, småtvillingarna och deras storasyster mitt i pizzabaket för att fröjda loss med mamma, bror och svägerska en helt vanlig lördagskväll.
Det kan få följder, även för sonen. Bilkupén är en bra bacilltumlare så vi får spänt avvakta slutresultatet.

I mitt sjuka tillstånd har jag sovit till och från hela dagen. Maken åkte hem till dottern och svärsonen under förmiddagen. Småtvillingarna och deras storsyster välkomnade sin morfar och svärsonen skickade med nybakat bröd och en len och mycket god soppa till sin krassliga svärmor. Men dess för innan bokade han och maken min födelsedagspresent. Som även gynnar resten av vår stora familj. Något roligt ändå mitt i sjukdomens härjningar.

Mellan sovstunderna har jag kollat lite på nätet. Efterföljderna av det tragiska i Paris. Anita Ekbergs död. Skidåkning och ett recept på en festlig kaka på Facebook samt att den svarta lådans pingsignal nu lokaliserats. Ska äntligen anhöriga till de omkomna få reda på vad som hänt det störtade Air Asiaplanet? Så klart att lådan sitter fast under bråten. Inget ska vara enkelt.
Hoppas bara att lådan inte är tom när den blir bärgad.

Jag äger för övrigt en gammal tom låda. En av stortvillingarna ska äntligen glo i den varje gång hon är här. Besvikelsen lyser ur hennes ögon när jag lyfter på locket. Det hjälper inte att jag upplyser henne om att låda är och förblir tom eftersom jag inte vet vad jag ska lägga i den. Tycker bara att den är fin som den är.

Kanske behöver vi en tom låda lite då och då.  Lyfta på locket och ha den som en sorts meditationslåda. Låta osynliga tankar hamna i det tomma utrymmet. Goda tankar men även lite sämre tankar. Såna som vi inte kan uttala högt.

Se där! Nu har jag äntligen kommit på vad jag ska ha lådan till!

lördag 10 januari 2015

A BE CE DE och mentala störningar


Att ha körkort är praktiskt många gånger. Inte minst när det ska sökas arbete. Då kan det till och med vara ett tvång.
"Inget körkort, inget jobb. Tyvärr."

En körkortsinnehavare kan på egen hand ta sig från punkt A till punkt B och tillbaka. Under förutsättning att körkortsinnehavaren även har tillgång till en bil. Men om så är fallet är det en frihetskänsla att inte behöva be om skjuts var än det ska bära hän. Visserligen finns lokaltrafiken att tillgå men inte på alla platser eller tider på dygnet.

Kan inte påstå att det var en kostsam historia för mig när jag en gång i tiden klev ut från körskolan, glad och stolt över mitt rykande färska kort. Slutsumman hamnade på 350 kronor, inklusive allt, och det var min pappa som plockade fram pengarna ur sin plånbok och pröjsade det hela. Så jag kan säga att för mig kostade det gratis rakt igenom.

När jag träffade min lantbrukande make och själv blev lantbrukare föll ett stort begär över mig att få köra lastbil. Lastbilen fanns på gården men problemet var bara att jag inte hade behörigt tillstånd att framföra fordonet på trafikerade väger. Ja inga vägar över huvud taget, faktiskt.
Problemet åtgärdades och när jag ändå höll på tog jag släp och buss så bokstäverna på mitt körkort är A BE CE DE. Ganska bra, blir jag av med någon bokstav finns det fler kvar.....

Jag finner en stor förtröstan i att inte vara född och bosatt i Ryssland. Där har nu Putin kommit på att bland medborgarna finns stora trafikfaror. Transexuella till exempel. Helt olämpliga bilförare! Nu skulle jag kanske få behålla mitt körkort om jag var född och bosatt i Ryssland eftersom jag inte är transexuell. Men helt säker går det ändå inte att vara. Putin diagnostiserar sina undersåtar. Finner han några avvikande mentala störningar så ryker körkortet direkt och det blir förbjudet att sitta bakom ratten. Ja kanske i passagerarsätet också, vem vet så noga vad som råder i Putins lagar. Alla har väl någon form av mental störning i varierade grad. Men om jag var född och bosatt i Ryssland kanske min mentala störning var så pass allvarlig att Putin rotade i min plånbok och kastade bort mitt körkort.

Vad skulle nu hända om en man klädd i klänning eller en kvinna i slips och kostym rattar en bil på de ryska vägarna? Förutom att få körkortet indraget vill säga. Blir det fängelse kanske? Inspärrad bakom taggtråd och galler på grund av sin läggning. För något annat handlar det inte om. Det finns många sätt att frihetsberöva och kränka en människas rättigheter. Rättigheten till att få vara precis så som man är till exempel.

Vladimir Putin borde veta hut! Premiärminister Dmitrij Medvedev också för den delen...och fler där till....

fredag 9 januari 2015

Rossliga lungor och stabila nordsvenskar


Så föll den då över mig, förkylningen som jag så länge hållit stången. Hostan är irriterande men fortfarande hanterbar med receptfria hostkurer från vårt lokala apotek. Värre är det för maken som nu har hostat otäckt i en månad och jag har ställt ett ultimatum. Besök vårdcentralen eller jag flyttar till grannhuset. Grannen bör nu inte göra sig allt för stora förhoppningar eftersom det närmast belägna hus även det tillhör maken och mig.
Maken tog inga risker utan ringde vårdcentralen vid morgonens uppvaknande och befinner sig i skrivandets stund där.

Dock tar jag mitt frilansande journalistiska uppdrag på allvar trots rossliga lungor och klädde mig omsorgsfullt i varma kläder och rände rakt ut i skogen för att träffa Sally och Myra under ett par timmar i förmiddags.
De har sitt jobb i skogen de där två tjejerna och det är en exotisk upplevelse att få se dessa nordsvenska hästar under ledning av sin ägare dra timmer över stock och sten. Tyst, miljövänligt och skonsamt mot skogsmarken.
Det är just sådana här journalistiska expeditioner jag gillar allra bäst!

Min pappa var virkesmätare under hela sitt liv. Så ofta jag hade möjlighet hängde jag med honom till skogen när jag var liten och ledig från skolan. Då var arbete med häst ett helt vanligt inslag i skogsbruket och ingen som blev nämnvärt upphetsad över det.
När det var frukostdags åt vi våra mackor och hästarna sitt havre. Stilla och tålmodigt stod de och frustade lite då och då. Som att påminna oss om att de fanns med i gemenskapen. Ibland blev jag uppslängd på hästryggen eftersom hästägarna utgick från att alla ungar vill sitta uppflugna på en hästrygg. Vilket jag inte ville! Jag var totalt skräckslagen trots att de var breda över ryggen som finsoffan hemma och utgjorde en stadig och stabil sittplats.

Nu har åter igen nordsvensken blivit arbetskamrat med människan. Intresset ökar stadigt vilket betyder att Sally och Myran har sina kalendrar fullbokade. Under sommaren drar de den miljövänliga gräsklipparen i Norrköpings grönområden och på vintern är de skogsarbetare.

Det är en underbar utveckling på alla sätt och vis. Inte minst för Nordsvensken själv som tillsammans med gotlandsrusset och den svenska ardennern är Sveriges enda inhemska ras. Ett riktigt kulturarv som måste hållas kvar.



torsdag 8 januari 2015

Lycka och välstånd


Världen är ur led. Fast det har den väl varit sedan begynnelsen. Folk med olika uppfattningar slog ihjäl varandra och sedan har det bara fortsatt. Korståg och andra expeditioner med syfte att tillförskansa sig makt. Helst med döden som följeslagare.

Oliktänkande, olika nationaliteter och hudfärg, tro och gudar. Passar det inte så är det bara att slå ihjäl varandra.

Den som skapade oss måste två sina händer i förtvivlan. Var det så här det skulle bli? En oreda utan dess like. Aldrig tar det slut heller på eländet. Nya attentat hela tiden. Ingen som kan styra upp det. Allra minst på fredlig väg.

Döda journalister i Paris. Människor i sorg och förtvivlan. Det kommer att ta år innan sorgen har lagt sig. Men det fria ordet får aldrig tystna. Pennan måste vässas. Hela tiden.

Tittade på Folke Rydéns dokumentär Den andra vågen som sänds på tv under några kvällar. Filmerna ger tröst. Ur förtvivlan kan lycka växa fram till sist. Även om det dröjer ett tag.

Besökte en  mäklare idag. Inte för att sälja eller köpa något hus utan för att prata husaffärer av helt andra orsaker.
Jag frågade henne när jag var klar med intervjun om människor är lyckligare när de har ett stort och fint hus.
Svaret kom snabbt. Nej! Lyckan kan inte köpas, inte heller kan den inredas tillsammans med nytt möblemang. Lycka för stunden möjligtvis.
Ett stort och dyrt hus är bevis på välstånd men inget bevis på lycka. Sa mäklaren som lever på att sälja hus.

Vi drack kaffe och doppade de sista pepparkakorna som låg på botten av plåtburken. Funderade en stund omkring lyckan. Kom så att tänka på det gifta paret som blev tillfångatagna i något land som vi inte kom på vart det låg. Vi minns inte heller varför de blev frihetsberövade.
Paret blev inkastade i en jordkula och dörren bommades igen. I mörkret hittade de en kartong som de ställde mitt på golvet. Kvinnan hade en näsduk som hon slätade ut och lade över kartongen. De hade tillverkat ett bord med en vit duk. När de satt bredvid varandra vid det provisoriska bordet kom de överens om att de hade tak över huvudet och slapp bli blöta när det regnade. Lite mat blev de serverade då och då så de svalt inte så fasligt mycket. Men framför allt hade de varandra. I det kände de en stor lycka. De hade även skapat ett sorts hem åt sig, tack vare bordet och näsduken.
Vi skakade på våra huvuden åt samtalet, mäklaren och jag. Oförmögna att förstå därför att vi aldrig varit där. Inte ens i närheten. Bara hört berättats genom ljud, bild och text.

Vi satt tysta en stund och grunnade var och en på sitt håll hur vi själva skulle reagera om vi blev utsatta för hot, attentat eller drabbade av någon katastrof.

Det mörknade utanför mäklarens kontor. Jag stängde mitt anteckningsblock och stoppade ner kameran i kameraväskan. Tog med mig kaffekoppen och ställde den på diskbänken i det lilla pentryt.

-Kör försiktigt hem, sa mäklaren. Den där vägen till Skärblacka är inte rolig. Jag känner ett par som har kört ihjäl sig efter den vägen.  De dog direkt, båda två!

Just det. Jag ska köra försiktigt hem, tänkte jag.

onsdag 7 januari 2015

Blondinbella och ett argsint avgassystem


Det har hänt något förskräckligt. Blondinbella har kissat på sig publikt! Tömt hela blåsan i brallorna som blev helt mörka av vätan.
Journalistik på hög nivå anser kvällspressen som raskt gjorde en nyhet av en gammal nyhet. Att gravida kvinnor lätt kan kissa en skvätt i underkläderna när det tränger på menar jag.

Nu hade Blondinbella otur eftersom det hände bland allmänheten när hon skulle snyta snoret ur näsan. Trycket blev för högt och urinblåsan öppnade sig. Mycket förargligt.

Jag vet hur det känns att skämma ut sig offentligt, jag har själv varit där.

Maken och jag hade varit på en resa till Afrika. Hemresedagen avnjöt vi en god afrikans måltid. Kostade på oss lite extra som avslutning på en trevlig semester.
Plötsligt blev vi kontaktade av resebyrån som lät meddela att planet hem var kraftigt försenat på grund av sandstorm. Men som kompensation skulle hela resesällskapet bli bjudna på middag.

Mätta satte vi oss till bords. Snålheten bedrog visheten och gratismaten pressades ner i redan fyllda magsäckar. Upproret startade ganska omgående och flygresan hem gick i vansklighetens tecken. Situationen blev inte bättre av att jag satt mellan maken och en pratglad man som under sin livsgärning haft till uppgift att ta hand om lik i olika stadier av förruttnelse. Han märkte att jag var en god åhörare och plockade utefter det fram sina allra bästa historier från sitt yrkesverksamma liv.

Med ett rasande avgassystem klev vi så småningom av flyget på Arlanda och satte oss tillrätta i bussen som skulle föra oss till Värmland där vi på den tiden bodde.
Efter halva körsträckan behövde chauffören och resenärerna en bensträckare med tillhörande kaffe på en vägkrog.
Kön ringlade sig lång mot kassan. Brickor hölls fram och kaffe fylldes i kopparna.

Min mage bubblade och fräste. Trycket var enormt och jag gjorde en chansning. Vi var många i sällskapet så en eventuell odör skulle inte kunna härleda till just min bakdel. Jag satsade på en ljudlös smygfis. Det var tyst i kön. Alla var trötta efter den långa resan och försjunkna i sina egna tankar.

Då brakade helvetet lös. Och det kom från mig. Ett svagt jämrande läte som ökade i styrka. Oåterkalleligt. Det gick inte att bromsa hur jag än försökte hålla emot. Förvånade blickar vändes mot mitt håll. Det brakade och small i en enda lång serie utan uppehåll. Människorna höll andan och väntade in finalen. Det dröjde en evighet innan allt åter blev tyst och stilla och skammens rosor på mina kinder slocknade. Maken flinade och jag kunde inte bedöma om det var av stolthet över mina ljudliga färdigheter eller om han flinade åt något annat mindre betydelsefullt.

När jag tänker på den händelsen blir jag lite förvånad att jag som på den tiden hade ett litet och nätt akterkastell kunde åstadkomma ett sådant sprakande ljudfyrverkeri. Men det som förvånar mig mest är att inte pressen uppmärksammade händelsen. Fast det är kanske inte så konstigt. På den tiden var det ingen som bloggade och Blondinbella var inte ens påtänkt.
Det är andra tider nu.

tisdag 6 januari 2015

Walking the Blues och Corrine Corrina


Julstjärnorna i papp har legat hopvikta i hallen ett par dagar och i morse tog jag ut dem till boden där de får ligga till nästa gång det är dags att veckla upp dem igen.
För att de inte skulle bli skrynkliga beslutade jag mig för att lägga dem snyggt och prydligt i den gamla sekretärens nedersta låda. En låda som jag ytterst sällan drar ut eftersom den innehåller sånt som ingen har något större behov av. En nostalgilåda helt enkelt.

På botten av lådan låg dock mina gamla LP-skivor. Jag fiskade upp två av dem, tog ut skivorna och tittade på reporna i vinylen.

Champion Jack Dupree, Walking the Blues och Big Joe Turner, Corrine Corrina.

Vi spelade skivorna i halvmörkret. Drack billigt rödvin och satt ner ljusstumpar i de tomma flaskorna. Vi var unga och hade livet framför oss. Trodde de flesta av oss i alla fall. Sjöng med och stearinet smälte ner och rann längst med flaskornas utsida. Droppade ner på bordet och stelnade till en vit hård pöl.

Corrine Corrina, Where have You been so long? Jag är ju här nu i alla fall svarade jag.
Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så var det, jag visste att det var så.

Sorglösa dagar och Jack Dupree spelade på sitt piano och Joe Turner sjöng.

"Det går inte an att spela endast på de vita tangenterna" förkunnade Jack Dupree, "för att få harmoni i det hela måste även de svarta vara med."
Så sant, så sant. Gäller även idag!

På den amerikanska landsbygden i korsningen mellan landsvägarna 61 och 64 sålde Robert Johnson sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en bra gitarrist. Bättre än alla andra. Myt eller bara rena spekulationer, ingen som vet. Han dog ung och inget vet riktigt vart han ligger begravd så för säkerhets skull har tre gravvårdar rest över hans minne.
Det är inte bara Johnson som sålt sin själ till vem det nu kan vara för att nå ära och berömmelse. Det är det många som gjort och fortfarande gör.

Jag stoppade tillbaka skivorna i lådan tillsammans med julstjärnorna av papp. Sköt in lådan och satt en stund på golvet framför sekretären som en gång stått hemma hos mina svärföräldrar. Jag tror att de köpte den när de gifte sig på 1930-talet. När svärfar dog och svärmor flyttade hade hon inte plats för den lite skrymmande möbeln så vi fick den. Är jag glad för, tycker den är fin.

Corrine Corrina, I love You so.

Det var då, i slutet av 1960-talet och i början på 1970 som vi sorglöst lät musiken strömma ut ur grammofonens inbyggda högtalare, innan allt det där hände som kom att prägla mitt liv. Som satt sina spår.
Alla bär vi nog på något, som ligger inbäddat djupt där inne. Ibland kommer det upp på ytan och det kan ta en stund innan det halkar tillbaka. Eller släpps ut i frihet, bit för bit tills det endast återstår små fragment som envist klibbar sig fast.

Bland bluesskivorna ligger en till LP-skiva.  Ravels mest kända verk, Boléro. Den är också min.
Jag upphör aldrig att bli förvånad över mig själv.

Corrine Corrina, I love You so. Absolut, så är det. Idag vet jag att det är så. För det är jag värd!

måndag 5 januari 2015

Underredsbesiktning och tätninglister



Att gå till läkaren är inte riktigt min grej. När den läkare jag haft i tjugofem års tid valt att gå vidare i livet med annat än att driva egen praktik och skaffat en efterträdare blir det för mig ännu jobbigare.
Ytterst sällan har jag tack och lov sluppit från några större ingrepp eller drabbats av sjukdom, men ändå genom åren låtit mig genomgå en underredsbesiktning i förebyggande syfte. Som att lämna bilen på service ungefär.

Nu har alltså läkaren flyttat ut och den nya flyttat in i praktiken. Som väl är är den nya doktorn en kvinna och det känns betryggande. Känner mig inte bekväm med  att visa upp det onämnbara även om det är en läkarbaserad handling så är det lättare när den vita rocken innehåller en kvinna.

Allt verkade normalt och när hönsburen och jeansen åter var på plats åkte jag lättad därifrån. Precis när jag svängde ut på Kungsgatan kom jag av någon anledning att tänka på den stora tuggummistölden som skett i Tranås men även i Nässjö. Den senaste på självaste nyårsafton till beloppet av tretusen kronor. I Tranås var tjuven modigare och har tillgripit sig tuggummi för inte mindre än tiotusen kronor. Mycket märkligt tycker alla. Jag för min del hoppas att tjuven inte tog fel sorts paket, då hade förväntningarna inte blivit det han eller hon hoppats på.....

Tankarna for vidare i tuggummits tecken och landade hos en granne jag hade för många år sedan. Huset vi bodde i var en aningen dragit och släppte vintertid in kall luft genom fönstren. Jag och de övriga grannarna klagade hos hyresvärden som ganska omgående kom med tätningslister och höll kylan på plats där den skulle vara.
Men min närmaste granne ordnade saken utan inblandning av hyresvärden. Mamman i familjen knatade bort till Konsum och inhandlade ett större parti tuggummi sen var det bara att sätta igång att tugga. Hela familjen malde med käkarna tills dess att de små vita bitarna sockrats ur, blandats med saliv och fått den där lagom sega och formbara konsistensen. Sen var det bara att täta de dragiga fönstren. En god och trevlig familjestund som ledde till praktiskt göromål och i förlängningen även en värmande åtgärd.

Kanske tuggummitjuven i Småland kommit på samma strålande idé. Fönstren var i behov av tätningslister och orken att vänta på hyresvärdens agerande tröt. Ska bli spännande att läsa vidare vad förundersökningen av brottet leder till.


söndag 4 januari 2015

Kaos i tågtrafiken och ett spökskepp i Medlehavet


Det är inte så ofta som jag får anledning att sätta mig på ett tåg för att bege mig någonstans. Men ibland händer det och då darrar nerverna lite extra. Inte för själva tågresan, tycker faktiskt att det är ett trevligt och avslappnande sätt att resa. Miljövänligt dessutom.
Oron gäller om jag ska komma fram ordentligt utan att bli sittande på rälsen någon stan långt hemifrån. Har ju läst i tidningen om skräckfyllda timmar där människor haft attacker av ilska och frustration över att det varken finns vatten eller mat att tillgå. Värdelös tågpersonal och dålig information allt medan tåget står där det står.

Många timmar försenade kliver svettiga resenärer av vid slutdestinationen där fler arga resenärer som ska bort eller hem blänger på avgångstavlorna och svär över att de inte kommer dit de ska utan tvingats att spendera dyrbar tid på tågstationen. Knölar ner take-away-muggar i papperskorgar och suckar över omöjligheten att resa med tåg.

Bläddrade förbi sidorna där det i dagens tidning finns bilder inifrån spökskeppet Ezadeen. Bläddrade tillbaka och läste artikeln. 359 migranter har betalat mellan 4000 och 8000 dollar för att få komma med på resan bort från kriget i hemlandet för att finna trygghet någon annan stans.
Människosmugglarna gör sig grova pengar och den kriminella trafiken över Medelhavet ökar.
Fartygen är sorgliga lastfartyg, färdiga att fraktas till skrotning. Flyktingarna lever på hopp om förändring och förbättring och med livet som insats kliver de ombord på fartyg som saknar personal och där förnödenheterna snart tar slut. Många av passagerarna är barn.

Vi fick en liten aning om stormens Sveas framfart här i Skärblacka. Vårt eländiga växthus ser idag ännu eländigare ut då dörren blåst bort. Barnbarnens pulkor gav sig iväg på en egen tur över gräsmattan som åter ligger grön efter veckans snöfall. Annars klarade vi oss riktigt bra.

Viss tågtrafik ställdes in i Småland och Västra Götaland och på Tjörnbron landade en kringflygande toalett och blockerade vägen.
Även färjor ställdes in trafiken för att minimera risken av stora materiella skador. Läget var allvarligt och SMHI manade till försiktighet och utfärdade en klass 2-varning. Oss gjorde det inget. Vi skulle ändå inte ge oss iväg några längre sträckor.

Flyktingarna från fartyget Ezadeen är räddade men troligtvis fortfarande mycket rädda efter resan.


lördag 3 januari 2015

En argsint papegoja och dålig självkänsla



För många år sedan blev jag bekant med en dam som hade en argsint papegoja som sin ständige vapendragare. Den färggranna fågeln hatade människor av manligt kön. Tvärt emot sin ägarinna.
Men de uppvaktande kavaljererna som kom och gick fick passa sig noga för den självutnämnda och befjädrade livvakten. Eljest kunde det bli ett nyp av annan karaktär än vad som var den egentliga meningen från första början.

Fågeln skrek och hotade. Den hade ett rikt vokabulär och eftersom den trivdes bättre utanför buren än innanför satt den uppe på burens tak och glodde stint på den som närmade sig hans matte. Han valde och vrakade och gav sitt godkännande och samtycke endast om personen i fråga hade långbyxor där det inte syntes någon utbuktning innanför gylfen. Den hade säkert också andra trix för att se om det var en man som klev över tröskeln till deras boning. Skägg kan vara ett av exemplen.

Vad jag kan förstå var papegojan svartsjuk. Han ville ha sin matte ifred. Eller var det kanske så att han saknade självkänsla?
Svartsjuka är en brist på just självkänsla har jag hört. Man tror inte att man duger som man är, rädd för att misslyckas och fokuserar på vad andra människor tycker och tänker omkring sin egen person.

Kanske den fina men arga papegojan hade haft en trasslig uppväxt. Inte fått kärlek redan från den dagen då han tittade ut genom det spräckta äggskalet. Han kanske blev övergiven och bortmotad från den han älskade och kände tillit för. När han sedan kom till damen som gav honom allt det han behövde började han vaka svartsjukt över den som han ansåg tillhöra honom och ingen annan.

Hur som helst så ville papegojan stå i centrum och höras mest av alla. Han krävde uppmärksamhet och blev sur, tvär och vägrade se att han skrämde sin omgivning med sitt beteende. En riktigt jobbig typ enligt mig som endast törs närma mig djur som är garanterat snälla mot alla, oavsett kön.

När jag tänker på den där papegojan är det lätt att dra paralleller mellan den och människan.  Man behöver inte vara en stor fågel med granna fjädrar för att ha dessa otrevliga egenskaper.
För mycket av välfärden kan bidra till att en liten näbb växer och blir riktigt otäck och vass.

"Jag har allt men inte det jag egentligen saknar!"
En känsla som kan skapa en form av svartsjuka och osämja......

fredag 2 januari 2015

Vemod och lättnad


Hosta och raspig hals medförde att vi fick avboka dagens inplanerade händelse. Istället beslutade vi oss för att städa undan julen. Lika bra att få det undanstökat, resonerade vi när vi sörplade te och kaffe vid frukostbordet samt tuggade knäckebröd och lät de hårda brödbitarna fungera som invändig halskliare.

För 36:e året plockade vi gemensamt ner de fina julgranskulorna, konstaterade att denna julen fick vi fatt på en ypperlig gran. Inte ett barr på golvet och nya ljusgröna skott hade vuxit ut på grenspetsarna.

Det är med blandade känslor granen kastas ut. Vemod och lättnad på en och samma gång. Vemodet spricker fram genom mina bakåttankar. När barnen var små och julförberedelserna skapade förväntningar. Plötsligt stod vi där själva och klädde på och av granen för nu klär våra barn sina egna granar tillsammans med sina barn.

Lättnaden över att få bort allt det juliga ger en försmak av våren. Även om det är ett bra tag kvar till dess. Men ljuset släpps fram när de röda julgardinerna ersätts med mer tunna gardiner.

Under våra snart 37 år tillsammans har vi pyntat och avpyntat vårt hem på fem olika ställen. Tankarna kommer och går. Minnen avlöser varandra. Även det en källa till viss melankoli. Speciellt minnet av vårt första gemensamma hem. Torpstugan vi köpte och renoverade under några år. Det blev VÅRT hem, det riktiga hemmet där vi fick våra barn och där även deras minnen finns.

Det har funnits stunder då jag längtat tillbaka dit, till vårt första hem och tiden vi hade där. Stunder då jag ångrat att vi sålde och flyttade till en för oss helt ny miljö. Jag har helt enkelt haft hemlängtan.
Ibland åker vi förbi det röda lilla huset. Kör upp på gårdsplanen och fortsätter förbi ladugården, in på den smala skogsvägen som leder till huset som min svåger och svägerska äger och bor när de kommer hem på det årliga Sverigebesöket från Frankrike.
Då kniper det i hjärteroten av fler anledningar. Det ser inte längre ut som det gjorde då, när vi bodde där. Huset har i omgångar stått tomt och då blir det som det blir. Flaggstången som jag fick i 30-årspresent lutar betänkligt mot granarna vi tog hem från skogen och planterade. Rabatter och prydnadsbuskar är borta och husets fönster gapar svarta. Blundar jag där jag sitter i bilen ser jag barnen springa omkring och leka, jag kan förflytta mig bakåt i tiden.

En rot från humlen ryckte jag upp vid flytten för 26 år sedan och den är med oss än idag. Den seglivade växten har flyttat dit vi flyttat men nu har den fått ro mot snickarbodsväggen. Den behöver aldrig mer flytta.
Det här är vårt femte hem sedan åtta år tillbaka och när vi köpte vår lilla stuga precis vid sjön kände jag att vi hittat hem igen. Hemlängtan upphörde.

I en fin burk med lock finns en näve jord från vårt första hem. Utan spade greppade jag jorden och hällde ner den i burken med rosor på locket. Våra barn vet vad jorden ska användas till. De har fått tydliga instruktioner. När den dagen kommer ska den Värmländska jorden från vår gamla åkermark följa med mig dit jag ska resa. Då knyts trådarna ihop. Värmland och Östergötland med mig i knutens mittpunkt.

torsdag 1 januari 2015

Ut med allt gammalt och in med Loa Falkman


Nykter och redig i sinnet vaknade vi upp till en ny morgon med en ny siffra i året. Krutröken har lagt sig även här ute hos oss som bor på behörigt avstånd från samhället där det knallade på friskt när klockan klämtade Gott Nytt År. En smällare som från ingenstans kom vinande utanför vårt vardagsrumsfönster och lyste upp nattens mörker så hela sjön blev synlig.
Nervösa hundar blev ännu nervösare och tanter ylade ikapp med raketernas tjutande och smällande. I alla fall min mamma som avskyr allt som skapar oljud. Även om det endast pågår en natt om året.

Nu ska allt gammalt ut och nya överdrag träs på. Som att klä om en gammal fåtölj ungefär.
Och med det nya klev Loa Falkman in på scenen och hälsade det nya året välkommen. Åsikterna om han framträdande är delade. Precis som det ska vara när föregångarna lämnar plats för efterträdarna. Det blev i alla fall ett nytt år trots att herr Falkman orerade ikapp med klockorna medan han då och då sneglade på den datoriserade sufflören.
Han är rätt stilig den där Loa men det finns det väl delade åsikter om också antar jag.

Har summerat förra året och inser att det för mig varit det mest vilsamma året på mycket länge. Resor av vitt skilda karaktärer, husrenovering och barn från olika håll i landet med sina familjer, släkt från Frankrike samt goda vänner har tillströmmat lite då och då under denna rekordvarma sommar och jag har njutit av att rosorna blommat tappert ända fram till in i december.

Inget åtagande av större art har legat och pyrt utan vi har tagit dagen som den kommit. Mina skriverier har tagit stor plats både som frilansande journalist men även den skrivkurs på distans som jag anmälde mig till. Ord har formats till meningar och meningar till stycken. Feedback från kursläraren har varit hård men upplyftande och glada tillrop från tidningens chefredaktör har drivit mitt skrivande framåt i en god och trevlig anda.

Dagen ägnas med stor säkerhet på många håll till att skrapa bort tallrikarnas intorkade spår av den stekta oxfilén, putsa vinglasen rena och blänkande, suga upp de smuliga resterna av snacks och kex med hjälp av dammsugaren och kanske ta en uppfriskande promenad för att rena kroppen från den obehagliga andedräkten. Det krävs en hel del arbete efter stora kalas.

Det är alltid spännande när ett nytt år  ligger framför och väntar. Inget kan i förväg säga hur det ska avlöpa lika lite som det går att få det gamla tillbaka. Men det går kanske att putsa till det nya en aning, om alla har den ambitionen vill säga.