Summa sidvisningar

måndag 29 december 2014

En taggig busschaufför och en mistlur



Bläddrade lite bland mina bilder som jag tagit under året. Det är på bilderna jag ser förändringarna som sker runt omkring oss. Bilderna väcker också minnen till liv. Ofta är det minnen som skapar känslan av tillfredsställelse eftersom det är sällan en amatörfotograf som jag fotar sorgliga och tråkiga händelser. Det är det roliga och vackra jag vill föreviga.

Jag fastnade bland bilderna från cykelsemestern på Gotland. Småtvillingarna, deras syster och föräldrar hade inbjudit oss gamlingar att hänga med. Jag nappade direkt medan maken ställde sig mer tveksam. Visserligen är vi ganska rutinerade cyklister, i alla fall på hemmaplan, men en hel veckas pedaltrampande på annan ort verkade vara en utmaning. Vilket det även blev. I alla fall första dagen då maken hotade med att lämna in sin cykel på första bästa återvinningsstation han hittade och återvända med båt till fastlandet där vår bil befann sig.
Vi trampade på och såg barnfamiljen försvinna i fjärran men övning ger färdighet och efter fyra och en halv mil första dagen, en natts sömn och stadig pannkaksfrukost var vi redo att anta nya utmaningar från cykelsadeln.

En av dagarna fuskade vi dock. Cyklade någon mil, klev av sadlarna och kopplade ihop transportmedlen med varandra för att skapa besvär i den händelse att långfingrande individer ville ta sig en olovandes cykeltur, och gömde cyklarna bakom ett litet hus. Sedan promenerade vi en kort bit och ställde oss vid vägkanten för att invänta bussen till Fårösund.

Busschauffören var mycket vänligt om än  en aning svårbegriplig dialektmässigt. Men vi lärde oss mimiken och följde chaufförens anletsdrag medan han glatt berättade om det framrusande landskapet.
Hemfärden blev inte lika munter. En ovanligt taggig busschaufför som talade rikssvenska vägrade ta oss med ombord med anledning av den stora tvillingvagnen som han ansåg var allt för skrymmande. Nu är barnfamiljens pappa en fena på att veckla ihop stora barnvagnar med en topphastighet på tre sekunder så problemet löstes snabbt och vi fick tillåtelse att åka med i den gotländska linjebussen.

Resan kunde ha blivit lika bra och trevlig som mot Fårösund men kedjereaktioner är ett vanligt fenomen på prövningar så återresan blev till ett bestående minne där tålamod blev en viktig ingrediens.
En av tvillingarnas goda humör sviktade kraftigt och ljudnivån blev extrem. Så våldsam att damen som satt på sätet framför den ylande tvillingen med en blandning av demonstration och förakt för skrikande barn stoppade pekfingrar i sina öron. Inte diskret utan fingrarna rakt in, med utstående underarmar och övriga fingrar hårt knutna i handflatan.
Då tappade även jag  tålamodet. Reste mig och med ond blick manade jag damen till besinning samtidigt som jag berättade för henne att hon antagligen själv låtit som en mistlur när hon var nyss fyllda två år.
Busschauffören såg inte längre taggig ut, han såg hysterisk ut. Det lättade en aning för honom när han hörde hur någon klämt på knappen om att bussen skulle stanna vid en hållplats och det gick upp för honom att det var familjen med stor barnvagn och ett skrikigt barn som ville kliva av.

Ibland, när jag är ute i folksamlingar där det övervägande är vuxna personer, då kan jag förundras över den höga ljudnivå som uppstår. Men det är väl skillnad på skrik och skrik gissar jag.