Summa sidvisningar

onsdag 17 december 2014

Stadsstress och vörtbrödsbak


I lördags ämnade maken och jag fara in till staden för att göra julklappsinköp. Så var det bestämt men så blev det inte. Modet svek mig eftersom det är en kraftansträngning att kasta sig ut i stadsstressade folksamlingar.

Men så igår skulle jag ut på ett skrivjobb som var förlagd till staden. Laddade mentalt och gav mig iväg för att besöka diverse inplanerade butiker innan utsatt klockslag för mitt jobb.
Efter tre timmar var samtliga julklappar inhandlade. Allt utefter önskelistan.

Jag undrade hur det kan komma sig att så många människor är ute och vimlar på stadens gator en helt vanlig tisdagseftermiddag. Vart kommer alla ifrån? Varför är de inte på sina arbeten? De kanske inte har några jobb men hur kan då kortapparaterna gå varma?

Med flera kassar släpade jag mig från butik till butik. Passerade alla tiggare som med bedjande ögon bad om en slant. I juletid och allt. Men vi har bråttom. Hastar vidare. Dessutom har vi händerna fulla av kassar så vi kommer inte åt eventuella småmynt. Tyvärr, jag har inget att ge.

Jag fick snurra länge i parkeringshuset innan jag hittat en plats för bilen. Långt borta från parkeringsautomaten. Naturligtvis, alla vill ju stå så nära som möjligt. När jag skulle hämta min bil hittade jag inte till parkeringshusets dörr som jag gått ut genom när jag lämnade den. Det fanns två att välja på och jag chansade. Fel dörr så klart. Förvirrad stod jag och spanade efter min bil. Upptäckte att jag var på fel våningsplan och blev ännu mer förvirrad. Fick gå ut igen och ta den andra dörren. Till min lättnad var det rätt dörr och jag kom fram till rätt bil. Stuvade in kassarna i bagaget och rotade fram min kameraväska. Promenerade lättad till mitt frilansjournalistjobb samtidigt som jag längtade hem.

På hemvägen lyssnade jag på nyheterna. Talibanerna i Pakistan var dödade. Nu återstår identifieringen så föräldrarna kan få tillbaka sina ihjälskjutna barn och ordna med begravning. En skärrad journalist rapporterade. Kände tacksamhet över att jag bor i ett land utan krig. Att mitt jobb för kvällen bestod i att skriva om kostchefen på Norrköpings kommun. Inget annat.

Nu ska jag baka vörtbröd. Ingen jul utan vörtbröd anser vi, maken och jag. Julklappar väntar på att bli inslagna i julpapper. Julgranen står utanför snickarboden. Grön och grann. Den ska vi snart ta in och pynta med kulor i fina färger och glittrigt glitter.

Jag hör den skärrade reporterns röst. Ser bilder från tv-nyheterna. Försöker ta in föräldrars förtvivlan i mitt inre. Det är snart jul. De döda barnen är långt borta. Men de finns där. De döda barnen och deras föräldrar. Mitt i vår välfärd och julklappsberg är de där.

Ingen jul utan vörtbröd var det ja!