Summa sidvisningar

söndag 14 december 2014

Hemligheter och hårda karameller



Att bli anförtrodd en hemlighet är ungefär som att suga på en söt och hård karamell. Sötman sprider sig runt i munnen. Smaken blandas med saliven och det är njutningsfullt att svälja. Men ju längre karamellen ligger där på tungan och sakta försvinner så är avtar det där behagfulla.
Nymodigheten över att bevara en hemlighet smälter precis som en smältande karamell. Det kan bli oerhört svårt att hålla munnen stängd. Små ord sipprar lätt ut.
"Tyst min tunga och du får en ny karamell!" Ibland hjälper det inte att locka tungan med sötsaker. Den vevar runt i den svarta munhålan och bildar ord. Ord som sipprar ut och hemligheten är inte längre någon hemlighet.

Maken och jag har blivit anförtrodda en stor hemlighet. Vi blev det för någon vecka sedan och det är behagfullt att vi kan tala med varandra om den. Få lätta på det hemlighetsfulla trycket. Vi känner oss även mycket hedrade över att blivit involverad, trots att hemligheten inte på något vis gagnar oss eller någon annan familjemedlem. Vi har helt enkelt blivit utvalda!

Nu vet vi att våra munkavlar är hårt tillsnörda. Därför kommer vi inte att lossa på dessa innan vi får löftet om att göra det. Känner dock att det inte är några problem. Blir vi lösmynta så råkar vi illa ut och eget skinn brukar svida mest av alla skinn.

Jag har brutit regeln om ett tysthetslöfte jag avlagt. Mer än en gång. Sagt det hemliga till någon jag litat på. Som i sin tur berättat för den han eller hon är förtrogen med. Som sedan fört det vidare. Det hemliga letar sig fram på vägar allt längre bort från sitt ursprung.

Sen har jag skämts. Känt mig som den dåliga människa jag förtjänar att kallas för. Tänkt att det inte finns någon det går att lita på. Inte ens på mig själv. Det har gnagt på mina inälvor som en råtta som gnager på en fläsksvål.

Så kan jag få frågor på uttalanden jag hört. Sånt som inte är hemligt. Då är det plötsligt lite knepigare. Ska jag säga som det är eller inte? Då ska jag ställas inför lojalitet åt två håll. Med allt vad det innebär. Ska jag ljuga ihop en hel egen historia? Vad händer när den lögnen uppdagas?

Men det finns  hemligheter som jag är riktigt bra på att hålla för mig själv. Precis som om en hemlighet har en hemlighetsskala. Den lägsta graden på skalan går att sladdra om men ju högre gradantalet är desto viktigare är det att hålla munnen stängd. Så är det naturligtvis inte. Ett förtroende är ett förtroende och ska så förbli.
"Jag säger det här bara till dig för jag litar på dig." Precis. Jag litar på dig.

Nu har vi blivit utvalda maken och jag. En stor hemlighet bär vi på. Som vi pratar om. Varje dag. Med varandra. Det är så spännande att jag vill berätta för alla jag möter. Men det gör jag inte. För det är hemligt!

Fritid och En dag i mitt liv



Det har varit en livlig diskussion på det sociala mediet om huruvida mor-och farföräldrar vill eller bör vara barnvakt åt sina barnbarn. Åsikterna är lika många som det finns barnbarn i vårt land.
Jag kan endast orda i egen sak omkring ämnet och anser att var och en ska göra som de själva vill.

Många som har barnbarn är aktiva i yrkeslivet. När helgen kommer är fritiden viktig. En fritid utan ansvar. Så var det lite när jag själv jobbade. Det jag inte hann med på grund av arbetet fick jag ta igen när det blev vilodag. Som sällan blev till just en vilodag i ordets rätta bemärkelse. Men en sak hann jag alltid med och det var barnbarnen.

Jag ser på mina egna barn. Förundras över att de nu själva är föräldrar. De var ju nyss små! Vart tog tiden vägen? Hur är det möjligt att de blivit så stora och trätt in i egna föräldraroller. Det var under en sådan fundering som jag kom på det. "En dag av mitt liv." Tanken slog ner som en blixt. "En dag av mitt liv." Den dagen måste jag ta till vara på. För den dagen kommer aldrig tillbaka.

Vad jag vill fylla den dagen i mitt liv med blev plötsligt väldigt enkel. Barnbarnen, så klart. En sorts tillbakagång till när våra barn var små. Fast nu helt utan föräldraansvar. Bara götta mig i det som är trevligt. Barnbarnen har en stor del i att vi sålde vårt företag. De är "En dag i mitt liv." Den dagen tänker jag banne mig ta väl vara på. Snart är de vuxna, hoppas bara att jag får hänga med ett bra tag till.

Det är varken besvärligt eller inskränker på min fritid att ha förmånen att umgås med de här små människorna. Det är även ett förtroende föräldrarna ger,  att låta oss helt på egen hand få ha det här umgänget.

Nu finns tiden att kliva upp halv sex på morgonen för att åka till dagis och titta på pyttisarnas Luciatåg. Vi får sova morgonen där på. Nu finns tiden att soffhänga framför en animerad film och sno chips ur barnbarnens skålar medan föräldrarna är på julfest med jobbet.  Nu finns tiden att vara behjälplig med lämning och hämtning på dags. Nu finns tiden att bara finnas där när det behövs.

När vi öppnar ytterdörrarna till familjernas hem och stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster kommer springande mot oss känner jag så starkt  att "En dag i mitt liv" är en väldigt värdefull dag. Tror också att det är en värdefull dag även för små människor som är på väg att växa upp till sina egna vuxenliv. Jag tror de kommer att minnas.

Så finns det de som har andra värderingar i livet än att barnvakta barnbarn.  Det är var och ens egna val.

Det finns även föräldrar som väljer att hålla mor-och farföräldrar på avstånd från barnbarnen av olika anledning.  De barnen kommer inte att minnas när de blir vuxna, de barnen kommer istället en dag att undra.....