Summa sidvisningar

onsdag 12 november 2014

Ett soldattorp och stela ansikten



För några år sedan köpte vi ett gammalt hus. Ursprungligen hade det varit ett soldattorp och ingen hade bott i där på mycket länge. Huset var i stort behov av renovering men först skulle vi tömma det på mängder av pinaler eftersom säljarna inte hade något intresse av det gamla bohaget. Dessutom var det inte deras ansåg de,  det hade bara ingått i köpet den gång de skrev under handlingarna av dödsboet som sålde fastigheten. En något konstig affärsupplåtelse men vi hade inga synpunkter utan lovade att ta hand om det gamla hemmet på bästa sätt.

Med andra ord, det blev många resor till återvinningsstationen med fylld släpkärra.

Det är otroligt spännande att rota runt bland andra människors saker. Känslan av att göra något förbjudet ligger i bakgrunden och bubblar. Utdragna byrålådor där brev, böcker och personliga tillhörigheter samsas. Skåp där tomtenissar förvånat stirrade på främmande ansikten medan porslinsgrisar med äpplen i trynet hoppades att det snart skulle lacka mot jul så de kunde få bli utsläppta under några dagar.
Änglaspel som pinglade när skåpdörren for upp. Påskycklingar och virkade korgar med grant målade påskägg. Snapsglas med tillhörande snapsflaska, urdrucken för många år sedan. Inte ens spritdoften hade dröjt sig kvar under korken.

Målmedvetet arbetade vi oss fram genom en främmande människas liv. På något sätt kändes det som om vi blev bekanta med den gamle mannen som var död och begraven sedan mycket lång tid tillbaka.
Vi fick följa med honom på hans många resor till Amerika. Han tyckte om kortspel och pynta slipsen med nål från landet bortom det stora havet. Läste mycket böcker och ägde en trampsymaskin. Lyssnade på grammofon och var en smula religiös för vi hittade en grammofonskiva med andliga visor.

Så hittade vi två mycket gamla fotoalbum. Svartvita tjocka och hårda fotografier där personer poserat framför kameralinsen och fastnat med stela, allvarliga ansikten. Herrar med hatt och kvinnor med blusar och klänningar som dolde precis allt som bör döljas på det århundradet. I anständighetens namn. Fanns säkert andra porträttfotografer även på den tiden men vi såg dock inga spår efter en sådan.

Sonen och jag beslutade oss för att behålla var sitt album. Vi kommer aldrig att få reda på något om personerna på fotografierna eller ens någon efterföljande släkting. Ibland händer det att jag öppnar det gamla fotoalbumet och tittar på de stela människorna i svart-vitt.  Jag har svårt att förstå att de en gång i tiden varit i allra högsta grad livs levande.

Det gamla soldattorpet har fått en rejäl omvandling och när vi åker dit och hälsar på i egenskap av farmor och farfar möts vi av stortvillingarna, vår lånehund och två katter.

Det är nya tider vid Oskarsro.