Summa sidvisningar

lördag 27 september 2014

Ett stort kliv och en utstakad framtid


Året var 1994, månaden september och datumet 28. Medan vi låg under våra varma täcken kämpade andra mot meterhöga vågor, kyla och skräck.

Just den morgonen gjorde jag mig redo för att ta ett mycket stort kliv. Grinden som i många år varit stängd hade plötsligt öppnats och jag var spänd men även förväntansfull.
Dock grusades glädjen av nattens nyheter och i bilen under resan som jag gjorde tillsammans med vår son lyssnade vi på rösten som kom ur bilradion. En rapportering som var svår att ta till sig.

Livet för så ofantligt många människor upphörde att existera. Inget blev som förr.

Även för min egen del förändrades livet. Dock till det positiva. Vi brukar prata om det sonen och jag. Inte ofta men det händer.
"Det var då Estonia sjönk" kan vi säga. "Det var då vi åkte på vår resa som kom att bli en återförening."

Året var 2011, månaden september och natten skulle övergå till den 28. Även denna natt låg vi och sov och mobilen plingade till. "Ni har blivit farmor och farfar" löd meddelandet och jag kände efter vad det skulle innebära.

Farmor kändes äldre än mormor. Men mormor var jag redan. Och kände mig inte alls gammal så att bli farmor skulle inte förändra något på den punkten.

Ändå förändrades mycket......

I går var maken och jag ute på vift med våra stortvillingar. De som fyller tre år idag.
Kvalitétstid under en hel dag. Bara vi fyra. Lek, bus och pannkakor med sylt och grädde. Små händer i våra stora. Trötta huvuden mot våra axlar.

Jag kan titta på de här barnbarn som är i livets start. Åldrar nära varandra. Stortvillingarna, småtvillingarna och småtvillingarnas storasyster. Fem barn med åldrar nära varandra.

Hur kommer deras liv att bli? Är framtiden redan utstakat och uppgiften blir att med möda följa de krokiga linjerna?
Det är så långt kvar. Finns jag med då de är framme vid den första etappen, när de till sist ska släppa taget och bege sig ut på egna ben.

Jag oroar mig. Världen är inte god.