Summa sidvisningar

söndag 21 september 2014

En stickad tröja och en kappa i rött


För precis 31 år sedan stickade jag en tröja till min man, Jag minns hur jag satt i fåtöljen och lät arbetet växa fram. I takt med att plagget ökade växte även min mage och det blev en vilsam paus att sitta en stund och bara få vara mitt under graviditeten.
Än idag bär maken den tröjan. Ärmarna har under årens tvättar blivit längre och längre så nu måste han kavla upp ärmsluten. Maskorna i kanterna har släppt lite här och där och jag anser plagget som helt anskrämligt. Det gör dock inte maken och han envisas hårdnackat med att inte kasta den i soptunnan. Den har antagligen någon sorts betydelse för honom förutom att den är värmande när det är kyligt. " Den är snygg" hävdar han som motargument till mitt påstående om motsatsen.
Men han får dock inte använda den vid publika tillfällen!

Under veckan som gått har jag rensat ut lite i våra garderober. Tröjan vågade jag mig inte på att avyttra däremot kläder som av någon anledning inte längre stämmer med passformen och kläder som aldrig används utan endast har till uppgift att sluka utrymme.

Längst bort i garderoben hängen en röd kappa. Den tillhör inte mig utan den rättmätiga ägaren är en av våra döttrar. Jag vet att hon inte vill ha den tillbaka. Ena fickan är trasig och färgen är urtvättad.
Men den bär så många minnen att jag inte vill göra mig av med den trots att den aldrig mer kommer att användas.
När hon köpte den var jag med som smakråd och jag har sett den på i så många olika sammanhang. För mig är det bara glada och varma minnen kvar i den blekröda tyget. Säkert har ägarinnan egna minnen som kan vara både bra och dåliga. Den får ända hänga där den hänger på sin vita trägalge. Jag ser den när garderobsdörren åker upp och jag blir glad i hjärtat och sinnet.

Kläder bär på historia. Vissa historier glöms bort, sköljs ner i avloppet tillsammans med tvättmedlet medan andra sitter kvar för evigt. Skjortan jag hade på min när jag satt hos min pappa och höll hans hand precis innan han dog. Kostymen jag köpte till vår dotters prästvigning. Dräkten med lång kjol till dotterns bröllop. Den gula blusen jag bar när vi slog upp portarna till vårt företag. Några av de kläder som för mig har sina egna speciella minnen.

Glada, sorgliga, smärtsamma, känslomässiga och vardagliga minnen.

Ibland sparas kläder som nostalgi i en låda. Stoppas undan och har ingen betydelse för någon annan än den som burit dem eller för den som vill minnas bäraren.
När den oundvikliga dagen kommer är det någon annan som öppnar låda, förvånat vecklar upp plaggen och undrar varför i alla dagar  de där gamla paltorna sparats och de kastas i brännbara sopor.

Kläder tillverkas, används, blir förbrukade och till sist begravs de. Precis som vi människor.