Summa sidvisningar

onsdag 10 september 2014

Jordgubbar och ett svårt val


Helgen som var hade vi förmånen att ta hand om småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna var till Malmö på vila, rekreation och slösande med pengar.
Den ena tvillingen gick raskt mot vårt jordgubbsland. Hon stod där villrådigt en stund och tittade sedan frågande på mig. Inga gubbar kvar, bara gulnande blad. Snopet men den krassa verkligheten, sommaren är över.

I morse hotade maken med att plocka undan trädgårdsmöblerna. Inget mer sittande i solgasset med fika och middagar. Hur gärna jag än vill låta möblerna stå kvar så måste jag inse att de inte kan stå där så mycket längre. Även om solen skiner just idag och det känns som om det är hopp om en fin höst.

Allt har en ände, men så blev jag upplivad för jag kom på att det ligger en ny sommar framför oss. Om vi får förmånen att uppleva den vill säga. Men det utgår jag från att vi får. Snopet vore det ju annars.

Så kom det ett brev på posten. Filipstads kyrkliga samfällighet stod det på avsändaren. Dags att förnya våren och sommarens plantering på farmor och farfars grav antog jag och sprätte upp kuvertet.
Vilket var fel, jag hade blivit tillskriven att gravstenen inte är dubbad och att något måste åtgärdas. Kostnaden för att få hjälp, om jag inte själv ville åka till Filipstad och personligen lyfta upp den tunga stenen på dubbarna, var inte nämnvärt hög. Överkomligt faktiskt med tanke på det tunga arbetet.

Jag funderade en stund över de två olika alternativen som erbjöds och beslutade mig för att ringa och rådgöra med den kyrkogårdsansvarige eftersom det även fanns möjlighet att göra om stenen till en "liggare". Enklare och billigare upplyste han mig om.

Så fick jag ytterligare ett alternativ. Att lämna tillbaka graven. Tanken hade funnits där redan innan jag slog Filipstads riktnummer. Men jag hade inte klarat av att släppa tanken lös.

Reaktionen blev både överraskande och kraftig. Jag började helt enkelt gråta och den kyrkogårdsansvarige blev helt tyst där han satt på sitt kontor på den värmländska kyrkogården. Sen repade han mod och sa "Du kan väl ta å grunne ôver detta ett schlag te ôm du vill" och så beslutade vi.

Maken såg på mig med sorgsna ögon, gjorde i ordning en kopp latte och värme den bulle i micron åt mig, gav mig en kram och jag torkade ögonen och snöt snoret ur näsan. Lite tyst sa han att det är nog inte så dumt med minneslund ändå. Jag låtsades inte höra för jag vill bli jordbegravd! Mull från Värmland har jag i en fin burk, den ska användas när prästen överlåter mig till Gud och den himmelska skaran.

Beslutet att återlämna graven är mycket svårt. Det känns som ett svek både mot farmor och farfar men även mot min pappa. Han har idogt skött om sina föräldrars grav. När jag var liten flicka följde jag med dit och vattnade farmors blommor. När farfar blev lagd bredvid henne var jag vuxen, men för mig har graven alltid funnits där. Jag står sedan flera år tillbaka som gravrättsinnehavare och det är jag ensam som måste ta beslutet. Jag som enda barnbarn. Det känns som om jag bryter en länk med mitt förflutna om jag låter andra bli begravda i den grav där inget egentligen finns kvar efter så många år. Allt är förmultnat och borta. Men att gravstenen ska plockas bort och ställas undan bakom något skjul som ett osynligt monument över svunnen tid känns helt märkligt och sorgligt.
Även en bit av länken till Värmland bryts om jag tar bort graven........

Jag får väl ta o grunne ett tag te på detta innan jag tar det slutgiltiga beslutet.