Summa sidvisningar

lördag 9 augusti 2014

Fastkedjad och en snål kommun



Det är sällan eller rättare sagt nästan aldrig som jag funderar över min förmåga att på egen hand förflytta mig dit jag vill. Hur ofta jag vill och när jag vill. Det är en ynnest.

Men så finns det de som på grund av sjukdom, handikapp eller olycka har mist den möjligheten. Som är beroende av andra. Bestämda tider och bestämda dagar. Allt detta kväver den mänskliga friheten.

Otaliga gånger har vår dotter svurit och frustrerat behövt anpassa sig efter de som bestämmer i färdtjänstens värld. Samåkning flera mil, kors och tvärs mellan orter. Tid som bara runnit ut i ingenstans. Stressade chaufförer som gör sitt yttersta för att få det att fungera. Pengar sparas in genom att telefonister på andra sidan jordklotet tar mot de inkomna beställningarna. De har aldrig besökt Reenstiernagatan eller Albrektsvägen. Vad som är kyrka eller gravkapell, sjukhus eller vårdcentral är dolt i dunkel för de boende telefonsvararna i Moldavien. De har lärt in ord utan betydelse på ett främmande språk under några veckors intensivkurs.

I morse läste jag om en man, 67 år gammal och hans hem är ett vårdboende som han delar med andra, långt mycket äldre än honom själv. Hans enda önskan är att få en ledsagare som kan följa honom dit han vill och behöver gå. Fyra timmar per vecka är hans önskemål. Norrköpings kommun är dock av en annan åsikt och har avslagit hans begäran. Motiveringen är bland annat att mannen inte deltagit i de aktiviteter som erbjuds de boende. Han har även varit för trött att gå ut på promenad med personalen. Dessutom har han fått utökad hemtjänst så de nitiska tjänstemännen inom Norrköpings kommun tycker att han borde vara nöjd med det han fått sig tilldelat.

Skrämmande tanke. Att inte själv få avgöra sin situation. Bli fråntagen sin trötthet av någon som kan komma och gå som den vill. Lägga sig ner och vila på sin fritid om en ansträngande aktivitet föregåtts. Shopping till exempel. Kan vara nog så uttömmande på ork och energi.

Min ilska växer i takt med tanken att jag år ut och år in betalt skatt för att bland annat säkra ålderdomen. Både för egen del men även för andras. Vi ska ha rätt att leva ett bra liv även om åldern sagt sitt.
Ilska över att mina hoptjänade pengar ska föda de som är friska men inte vill arbeta. För de finns ute i samhället. Och de är tyvärr många.
Jag är gärna med och betalar med mina skattepengar till de som verkligen behöver det. Men inte till de som unnar sig utlandsresor och krogbesök på skattebetalarnas bekostnad!

Nu har dock Norrköpings kommun fått sig en näsbränna av Förvaltningsrätten. Beslutet är upprivet och den 67-årige mannen får sin ledsagarservice. Han behöver inte längre känna sig fastkedjad av kommunens snålhet. Det vore långt mycket bättre att de kommunalt avlönade tjänstemännen samlades och såg över budgeten och delade ut av den till de som är behövande och sluta mata de som lider av arbetsskygghet.

Inte ens kommunala tjänstemän är för evigt unga. Snabbare än vad man kan tro är dagen inne, de sitter på ett vårdboende och bara längtar efter att det ska knacka på dörren och någon från ledsagarservice står beredd med ledsagning. Det oberoende folket kommer även de en dag att bli det beroende folket.