Summa sidvisningar

lördag 26 juli 2014

Som en dålig människa och förvarade brev


Det gäller att hålla sig uppdaterad. Födelsedagarna fladdrar förbi på min dataskärm, många gratulationer rullar fram när jag scrollar. Det enda som fattas är mina lyckönskningar, jag har missat och känner mig som en mycket dålig människa och internetvän.

Lika usel känner jag mig när jag inte gör tillräckligt många gillatryckningar på bilder av mat, sammanboende par som älskar varandra och husdjur i olika sovställningar. Jag gör så gott jag orkar och förmår samtidigt som funderingarna finns där. Ser vederbörande om jag över huvud taget sänder iväg en gratulation eller klicket med tummen upp? Kanske försvinner jag i mängden och det ger en viss lindring till det svidande samvetet. Mitt osynliga intresse av vad andra gör kan leda till borttagande av min vänskap men det är risker jag kan ta och leva med. En nära vän till oss är en sån där tittare, han kollar andras inlägg men gör ytterst sällan några egna och jag kan nog sälla mig till den skara han tillhör, fast kanske inte lika hårdnackat. Lite vill jag i alla fall synas och märkas.

I en låda finns buntar med brev från en väninna. Hopbuntade med band och i varje hörn står en siffra, jag numrerade breven när de kom, kanske en överdrift men idag är det roligt att se hur flitiga vi var med att delge varandra våra liv i skrift. De flesta är handskrivna men så kom datorn in i vår vardag och därefter blev breven skrivna med olika teckenstnitt  beroende på humör och känsla.

Maken stötte på hårt motstånd när det blev tal om att köpa dator. Rädslan inför det nya och onödiga fanns inom mig men en dag stod en tjock dator på skrivbordet bredvid min skrivmaskin. Min gamla maskin hade skrotats en dag när maken kom hem och överraskade mig med en elektriskt som själv kunde sudda mina felstavningar.
Den fick dock fortsätta att jobba och dåvarande chefsredaktör på Länstidningen klagade över min envishet att skriva mitt material enligt en uråldrig metod och sedan faxa över den färdiga skriften till redaktionen. Enträget förklarade han alla fördelar och insparade arbetsmoment om jag bara kunde ta mitt förnuft till fånga och sända över allt i en bifogad fil med hjälp av vår nyinköpta datamaskin. Han hade starkt medhåll av maken och när chefredaktören sade ifrån på skarpen gjorde jag några prövande försök att skriva en artikel med maken som handledare. Det visade sig att alla parter hade rätt och datorns fantastiska värld utåt låg nu öppen även för mig.

Skrivmaskinen hängde dock med i många år, den var användbar i flera sammanhang innan den hamnade på vad jag gissar återvinningsstationen. Jag var inte personligen närvarande då den fördes bort utan det var min äkta hälft som ombesörjde den saken.

Den enda människa jag känner är min mamma som fortfarande använder skrivmaskin i dessa datatider. Hon är mer hårdnackad än vad jag är så någon laptop eller Ipad kommer aldrig in i hennes hem, det är då visst och säkert! Behöver hon googla tar hon bara fram ett av sina otaliga uppslagsverk, bläddrar sig fram och om hon händelsevis behöver uppdatera sig av något modernare slag ringer hon till mig och ber mig att slå på datorn för där finns ju allt!

Fortfarande hoppas jag på att postköraren kanske, kanske har ett brev med sig som han lägger i vår brevlåda. Ett brev fyllt av berättelser och händelser från ett vardagsliv.
Så klart postköraren inte har det, allt jag behöver veta får jag veta via mejl, sms och facebook. Det gäller bara att jag håller mig uppdaterad så jag inte missar något.

Så delar även jag livet med andra, det ska villigt erkännas. Även om vi inte känner varandra så bra. Jag är väl social, "i alls sin dar," som maken brukar säga........