Summa sidvisningar

onsdag 16 juli 2014

Blogg och cremefärgad spis


Pratade med en väninna som jag haft sedan 11-årsåldern i telefon häromdagen. Hon berättade att hon haft kontakt med en person i ett sammanhang och jag frågade om denne person var i vår ålder. Det visade sig att personen i fråga var yngre, kanske tio år yngre. Vi förvånades över att det finns yngre personer än oss i det viktiga ärende detta gällde, eftersom vi själva anser oss vara mycket ungdomliga. Om vi då bortser från stela hårstrån som envist rotat sig under hakan, ett visst och sant ålderstecken som dock lätt kan åtgärdas med en pincett framför förstoringsspegeln.

Så läste jag i tidningen om en bloggerska som råkat i blåsväder på grund av smygreklam som hon av misstag råkat få med i en mening. Nyfikenheten tog överhand och jag började läsa runt bland dessa unga bloggerskor. Kanske kunde deras livsberättelser ge näring åt mitt eget bloggande och på så sätt locka till mig fler läsare och följare.

Snabbt insåg jag att med min präktiga tvättlapp av sliten frotté som jag varje morgon gnider mina nyvakna kinder med för att därefter skölja ur den och ta ett varv i armhålorna innan deon appliceras och tröjan jag köpte för mycket länge sedan dras över mitt huvud, inte platsar bland dess bloggare som har 1 200 000 läsare om dagen.
Om kvällarna behöver jag inte sminka av mig mitt ansikte, byta om efter först ha haft bekymmer och ställt frågan helt öppet till alla bloggläsare: Kjol eller klänning? Fester, vänner och resor till kusternas inneställen där svala drinkar, smala sallader och snälla bloggare kommer fram för att hylla och ära tillhör alltså inte min sort av blogginlägg. Därmed sagt att jag helt krasst inte kan räkna med att ansluta mig till skaran och inte heller göra anspråk om ekonomisk ersättning för ett innehållslöst, sminklöst, festlöst och icke världsvant bloggande.

Så tänkte jag, vad var egentligen revolutionerande i min ungdom, vad kunde väcka sådan uppmärksamhet att det var värt att lyfta upp i offentlighetens ljus.

Då kom jag på det! Min första spis i mitt första egna hem! Den skilde sig mot övriga spisar i mina utflugna kamraters kök.  Så ofta jag fick tillfälle pratade jag vitt och brett om den och såg med belåtenhet avunden lysa skarpt ur åhörarnas ögon.
Själva modellen skiljde sig inte avsevärt mot andra modeller. Fyra plattor som rostade lätt om de inte noga torkades av med hushållspapper, locket som kunde fällas upp så att matrester och överkok kunde skrapas bort samt kraftiga vreden i svart backelit som med ett hårt knäppande ljud fick fart på plattorna.
Nej det var färgen som gjorde min spis så unik. Cremefärgad stod den där under luckan som fungerade som matosutdrag vilken reglerades med en kedja som dröp av flott.
Med en ömkans blick satt jag vid köksborden hos mina kamrater, tittade dystert och medlidsamt på deras vita spisar då de kokade tevatten i små kastruller.

Hemma hos mig hade jag min egen dyrgrip, den cremefärgade spisen!

I vårt kök har vi numera induktionshäll med touch, men vem har väl inte det så det är inte mycket att orda om, egentligen.......

Puss, som vi bloggare brukar avsluta med!

Pekpinnen och kossans magar


Att få följa med lärarinna till materialrummet och hämta skolplanscher hörde till ovanligheternas höjdpunkt. Oftast var det av fröken utvalda elever som fick den äran men i rättvisans namn kunde det hända att även de som inte hörde till dem som placerade ett äpple på katedern fick gå med in i det heliga rummet där de stora planscherna och kartorna hängde på rad i sina metallkrokar.
Med uppsträckta armar och planscher föreställande trädgårdsfrukter i genomskärning eller bondgårdens olika djur släpades den in i klassrummet och fröken hängde upp den så svarta tavlan doldes.
Andäktigt studerade vi planschen och hela lektionen fick en festlig stämning över sig och fröken pekade med sin pekpinne, knackade med spetsen på kossans juver, det raspade i den hårda pappen när hon förde den bort mot de fyra olika magarna. Våmmen, nätmagen, bladmagen och..........lösmagen, lödmagen, nej löpmagen!

Jag tillhörde inte den givmilda sorten som släpade med mig frukt till skolan bara för att skänka bort den till en fruktsugen fröken. Girigt åt jag upp mitt äpple, till och med skrutten slank ner och om jag inte hade tyckt att det lilla kvarvarande skaftet var så träig och oaptitlig hade jag säkerligen slukat den också.

Inte vet jag om fröken tyckte att jag var ett snålt barn eller om hon hyste agg mot mig av andra orsaker än att jag egoistiskt åt upp mitt äpple själv har jag ingen uppfattning om för själv ansåg jag mig vara ett artigt och belevat barn. Visserligen pratsam med en ända som ofta skavde runt på skolbänkens stol, samt storförbrukare av Björnklister som jag tyckte smakade lika gott som ett äpple. De andra barnen använde sitt klister till det som det var ämnat för, själv stoppade jag ner näsan i burken och luktade hänfört, slevade upp det vita mandeldoftande klistret med den röda plastpenseln och åt njutningsfullt.

Kanske var det därför vår fröken ofta var så arg på mig, för att jag var en limgourment och en extra kostnad för Skoverkets kassa? Hon tappade i alla fall tålamodet och med den pekpinne som hon nyss använt till att förevisa mjölkproducenternas arbete från ko till ost och smör förevisade hon klassen hur det går när en elev inte uppför sig på ett anständigt sätt.

Det sved i mitt åttaåriga skinn och det sved in min åttaåriga själ när jag efter avslutad behandling och förevisning fick stå i skamvrån längst fram i hörnet mellan materialrummet och klassrummet. Det var tyst i klassen, precis som det skulle vara på den tiden. Fröken andhämtning var det enda som hördes och jag vände försiktigt på huvudet, tittade på min fröken och log. Sedan klev jag kavat ut ur mitt hörn, hämtade den sladdiga tygryggsäcken som innehöll pinnen från mitt uppätna äpple, hängde den på ryggen och gick hem.

"Vad ylar och tjuter du för"? hörde jag min pappa gorma in i den svarta bakelittelefonens lur. Han lät mycket arg och jag frågade min mamma vem han pratade med.

"Det märker du förhoppningsvis i morgon" svarade mamma och jag nickade, plockade upp äppelpinnen ur ryggsäcken och kastade den i soppåsen under diskbänken.