Summa sidvisningar

fredag 11 juli 2014

Nyckelbarn och sommarkollo



I affären idag träffade jag på en bekant. Hon frågade hur jag nu trivdes med livet när vi sålt vårt företag och jag numera är frivilligt arbetslös.
"Bara bra, dagarna går fort som pensionär har jag märkt, tidningen tar sin tid och så alla barnbarn förstås" svarade jag och log.
Genast ifrågasatte hon varför jag vill ha barnbarnen så ofta, hennes barnbarn fick föräldrarna själva ta hand om, hon kunde tänka sig det ibland, när hennes 68-åriga liv inte hade andra planer för dagen.
Att jag ofta är ute och gör reportage för tidningen tyckte hon var helt i sin ordning, det var ju mitt intresse som dessutom ger lite inkomst. Barnbarn är söta på sitt sätt, men några pengar drar de inte in, tvärtom. Tröttsamt är det också, huvudet kokar när de äntligen återbördats till sina föräldrahem.

Jag har hört det tidigare, frågor som hur jag orkar, om jag inte känner mig bunden, att jag säger väl ifrån till föräldrarna om jag inte själv vill ha barnen så ofta.

Men jag vill! De är tillför livet så enormt mycket glädje, jag slipper det huvudsakliga ansvaret, bara ta emot och ge och resten sköter upphoven till dessa små människor.

För en liten tid sedan var gossen bland alla flickor hos oss och han kröp upp i famnen, "farmor läs sagor!"
Fem sagoböcker på raken avverkade vi tillsammans, jag har ju tiden för sagoläsning.
På en av bilderna hängde en nyckel kring halsen på pojken boken handlade om. "Nyckelbarn" förklarade jag. "När jag var liten var det vanligt. Mammorna och papporna jobbade som de flesta mammor och pappor gör om de inte valt att jobba hemifrån. Då fanns det inget dagis, kanske dagmammor men de var inte heller så vanliga. Då fick barnen klara sig själva, en nyckel kring halsen och de kunde själva låsa upp dörren när de kom hem från skolan," fortsatte jag. Gossen nickade, nyckelbarn sa han och vi läste vidare.

När jag var barn var det ovanligt att båda föräldrarna arbetade, mammorna var hemma och såg till barnen och att maten stod på bordet när papporna kom hem. I det samhälle jag växte upp i kom papporna även hem mitt på dagen för att äta lunch. Bruket "lurade" och när signalen ljöd kom männen trampande på sina cyklar. Mistluren var ett tecken på att även jag skulle hem och äta även om inte min pappa kom hem eftersom han arbetade i skogara runt om i andra orter.
Tillsammans sprang vi barn hem till dukade bord, när så luren skar genom samhällets nejden hängde papporna över cykelstyrena tillbaka till järnbruket och vi barn följde efter fast åt andra håll.

Dagis visste jag inte vad det var däremot sommarkollo, jag minns än idag hur barnen samlades utanför affären på Jernfeltsgatan, klev på bussen och försvann i flera veckor. Kvar var mammorna som dukade lunchbord för två och vilade upp sig.
Jag fick aldrig åka på kollo, det var bruksungarnas privilegium, men mamma tröstade mig att jag ändå bara skulle längta hem så jag åkte till min farfar istället.

Våra barnbarn åker till sina dagis som heter förskolan. Men ibland åker de hem till mormor/farmor och morfar/farfar, det är deras minikollo och vår bästa fritidssysselsättning. Alltid!