Summa sidvisningar

onsdag 2 juli 2014

Att gå långt ut och att vända tillbaka


Jag var tio år och höll som bäst på att ta ett simmärke av något slag. Minns inte vilket men det jag minns var att för att få det efterlängtade märket och nåla fast det på den blå sammetsskölden med ett guldband tvärs över, ingick det att jag var tvungen att hoppa från den högsta trampolinen i simhallen.
På magra darrande ben klättrade jag upp för de många rostfria stegen med halkskydd för att plötsligt befinna mig högt upp under simhallens tak. Vattnet släppte genom det blå kaklet och avgrundsdjupet låg under mina nakna fötter.
Andra barn var där i samma ärende och jag klev snällt åt sidan för att låta dem passera mig och med bävan såg jag hur de med dödsförakt kastade sig ut i tomma intet för att sedan klyva vattenytan och triumferande åla sig upp från bassängkanten och med utsträckta händer ta emot sina märken.

Själv stod jag kvar, fötterna hade växt fast mot den knottriga trampolinen. Mamma befann sig under mig, ivrigt manande att jag skulle hoppa. Tiden gick och tiden blev till timmar. Badvakten slöt upp vid min mammas sida och gemensamt ropade de för döva öron. Vattnet under mig hade stillat sig och bassängens botten syntes tydligare, därmed hade avståndet mellan mig och vattnet ökat betydligt.

Jag frös och jag svettades växelvis, mamma ropade och badvakten såg bekymrad ut. Han skulle släcka, stänga och låsa men ville inte verka ohövlig genom att låsa in en förtvivlad mamma med sitt skräckslagna barn i den klordoftande hallen.

Den stora väggklockans visare rörde sig obevekligt mot den tidpunkt då vårt tåg skulle gå, utan oss. Det var före mobiltelefonens era och antagligen satt pappa där hemma och undrade om hans barn dränkt sig eller om vi valt att stanna kvar i staden av helt andra orsaker.

Badvaktens tålamod tröt och han beslutade sig för att hämta ner mig från den himmelska höjden. Då skrek jag gällt att jag tänkte hoppa och han klev ner från första steget, gick tillbaka till sin plats bredvid mamma och båda väntade på det stora plasket. Som aldrig kom........

När badvakten till slut gjorde slag i saken och började släcka ner de långa ljusrören greps jag av en annan sorts rädsla, att bli lämnad kvar i stadens simhall. För till och med min mamma började dra sig mot dörren till damernas tvagningsrum, antagligen i ett lamt försök att få mig att hoppa.

När jag kom hem plockade jag ner den blå sammetsskölden med guldbandet, lade den tillrätta längst ner i mitt skåp och där fick den ligga kvar med den förvissningen om att det räckte med att vara simkunnig, det var inte helt nödvändigt att hoppa från höga höjder.