Summa sidvisningar

onsdag 18 juni 2014

Mitt liv och mina plastkort



Vi brukar köpa ägg hos grannen. Bruna, vita och ibland grönskimrande ägg i brun papperspåse. Oftast köper jag fyra kilo åt gången, två till vårt hushåll och två till behövande hushåll som oftast, närmare bestämt de hushåll som tillhör våra barn.Nästan alltid blir det till att leta upp äggpengar, känna i fickor, undersöka bilens gömslen eller den lilla lådan där vi förvarar våra nycklar. Lösa pengar som ligger skramlande bland någon prasslig tjuga som hamnat på den överblivna kartan av löst förvarande pengar.

Livet och inköpen kretsar  uteslutande omkring de olika plastkort som idag är ett nödvändigt ont.
Det absolut sista köpet jag gjorde med mitt Visakort var i måndags när vi var på Visingsö. Lydigt tryckte jag in kortet i kortläsaren som lika lydigt svalde det den del där chipet sitter. I samma sekund jag tryckte till med tummen delade sig kortet i tre ynkliga delar. Ett kraftfullt ord föll över mina läppar och butiksinnehavaren bleknade i takt med att jag rodnade. Inte av skam utan av ilska. Nu var det färdighandlat på ett bra tag för min egen del. Den vänliga mannen bakom disken lyckades fånga upp den kvarvarande delen ur maskinen, efter att jag först knappat in min kod och avslutat köpet, med en liten näbbtång.

I dag var en ny katastrof ytterst nära i mitt plastkortsliv. Maken, jag och våra tvillingbarnbarn skulle åka till vår angränsande kommun för att först utföra mitt reportagejobb och sedan fika på ett litet hembageri. För att få framföra vårt fordon måste jag ha mitt körkort som ligger tillsammans med alla övriga viktiga kort. Tiden började bli knapp och stressen hög när jag inte hittade mitt rosa plåtetui där de nödvändiga nödvändigheterna är förvarade. Vi fick åka ändå och den första milen funderade jag över vad som hänt föregående dag. Vilket jag inte hade en aning om, att jag inte varit till affären var enda ledtråden, jag kan ju inte handla för jag har inget kort! Jag inser att skulle jag behöva vittna i domstolen är jag ett uselt vittne som inte ens kommer ihåg vad jag har för färg på strumporna om jag inte kikar ner på mina fötter för att få färgen bekräftad.

Halva Visingsö blev därmed involverad i mitt kortlösa tillstånd. Alla tilltalade lovade att göra sitt yttersta för att hitta mitt rosa plåtetui. För på Visingsö måste det vara kvar, det var min fasta övertygelse. Vilket i sin tur betydde att jag även kört körkortslös vid minst tre tillfällen.

Jag såg sedlarna från mitt konto segla iväg med sommarens vindar. Nytt körkort, nytt förarkort, nytt tankkort, nytt Icakort, allt i nytt utförande och nya fotografier på en kvinna som åldrats lite mer sedan det förra körkortet tillverkades. Plus nytt Visakort........

Jag bad en stilla bön att den som vår dotter tjänar skulle ge mig en fingervisning om var jag skulle leta och mitt i spenat-och ostpajen kom en ingivelse från något håll om att det rosa plåtetuiet skulle finnas hos just vår dotter. Med min egen nyckel som tillhör henne och hennes familj låste jag upp deras ytterdörr, larmade av och gick raka spåret till deras fåtölj och hämtade mitt rosa plåtetui där hela mitt nödvändiga liv är förvarat.

Det känns som jag vunnit på ett lotteri och vi tänker fira händelsen med ostkaka, grädde och sylt.