Summa sidvisningar

torsdag 22 maj 2014

Den bästa tiden och iskall frost


Jag njuter av värmen och vill inte att det ska bli väderomslag på mycket länge. Känner mig priviligerad över förmånen att få ta dagen i den takt som kommer, ganska så bekymmersfritt och kravlöst.

Den bästa tiden är här och nu, tacksamheten är utan gränser.

Så kom telefonsamtalet. En hinna av iskall frost lade sig som ett gnistrande kristalltäcke över allt det vackra och jag blev påmind, som så många gånger tidigare, att livet inte är beständigt. Att vi måste lämna allt det vi har runt omkring oss, medan andra står kvar med frågor, sorg och smärta, för att sedan klättra uppåt på den branta och hala trappan som ska leda oss bortom det outhärdliga.

För vissa tar trappstegen aldrig slut, högt där uppe skymtar kanske det sista steget men nivåskillnaden är för stor att ens orka dit. Platåer får bli fotfästen där varje platå har sin egen innebörd. Minnen, glädje, skratt, gråt, vardag och fest. Allt det där som finns omkring oss, när allt är som vanligt. Men ändå aldrig kan bli som vanligt.

Nu är mina tankar spridda.

Jag såg på våra barnbarn, hur de höll var sin melonskivan med sina små fingrar, bet i frukten och fruktsaften rann ner under ärmslutet. Jag kan känna pussen som smakade sött av melon när de skulle åka hem till sitt. Stortvillingarna.
Jag ser småtvillingarna och deras storasyster. Hur den ena sitter på sin pappas axlar och hur de skrattar när de får syn på mig.

Tillfredsställelsen över att sitta bredvid min make och äta lunch, vinden som ger svalka och svanarna som speglar sig i sjöns vattenyta nedanför vår altan.

Men mina tankar är uppdelade, de finns här och de finns där. De finns hos dem där det aldrig blir som vanligt. De som når de olika platåerna men aldrig kommer att klättra hela vägen upp.

Hon sa: "Carina, vi har alla våra helveten, nu är vi mitt uppe i vårt."

Och jag tänkte, varför kan det aldrig få vara som vanligt..........