Summa sidvisningar

lördag 17 maj 2014

Loppisfynd och tv-kändis



I ett av våra uthus håller vi på att iordningställa en handelsbod åt våra barnbarn, där de kan leka affär med tomma kartonger, ursköljda ketchupflaskor och uttjänta burkar.

Genom en kontakt har vi fått fatt på en gammal kassaapparat som en gång i tiden låtit sedlar prassla och småmynt klirra i penningalådan där den stod på disken i en riktig handelsbod. Nu fattades bara en affärsdisk så vi beslutade oss för att åka till loppis för att se om vi kunde hitta något passande både i längd och höjd.

Varje gång jag ska gå på loppis är jag fylld av förväntan. Och varje gång jag kliver genom dörren och ser hyllor, lådor och korgar sprängfyllda av gods blir jag förvirrad och vet inte vart jag ska börja leta.

Även ett vemod sköljer över mig. Porslin, prydnadssaker, textilier, husgeråd och glas som varsamt packats ner ur dödsbon ger mig en klump i magen. Finsaker som inhandlats för att ägaren tyckte att de var finsaker, när ägaren är borta vill ingen annan befatta sig med arvegodset av många olika anledningar och de slutar på ett loppis. Där någon annan köper och fyller upp sitt hem med nya gamla saker. Kommer våra grejer att hamna på loppishyllan och föras vidare till någon som ser ett värde i det? Antagligen är det så.

Vi kan även tröttna på våra pinaler och låta det gå in i det köpstarka kretsloppet, så hela idén med att sälja och återanvända är en mycket god gärning mot såväl plånboken som miljön.

Jag önskar att jag kunde göra det där riktiga klippet, hitta en till synes anspråkslös men vacker sak för att sedan låta mig inspireras av Antikrundan, högtidligt bära med mig pjäsen och stå timtal i en ringlande kö för att till sist möta Knut Knutsson öga mot öga.
Han tar av sig glasögonen, granskar noga, sätter på sig glasögonen, vevar med armarna och frågar närgånget vart jag fått tag i denna raritet och hur mycket den kostat.
"På loppis i Norsholm, och den kostade 25 kronor" svarar jag då blygt medan kameramannen zoomar in mitt ansikte och jag blir en tv-kändis för en kort stund.
"Den är värd, ja minst 60 000 kronor" skorrar Knutsson och jag slår mig för pannan, fnittar nervöst och funderar över vart jag nu ska ställa dyrgripen när jag kommer hem så inte barnbarnen kan riva den i golvet.......

Men det är bara ett önsketänkande och ett önsketänkande slår aldrig eller i alla fall ytterst sällan in.

Dagens loppisrunda slutade i alla fall med en praktisk och bra bänk som kommer att fungera utmärkt i handelsboden och maken kaxade upp sig när han hörde priset, högg en gammal telefon med petmoj och sa myndigt att då skulle allt telefonen ingå, vilket loppisförsäljaren och maken tog varandra i hand på.

Så nu kan barnbarnen telefonera när de ska beställa hem varor från leverantörerna.