Summa sidvisningar

söndag 11 maj 2014

Rasta, skägg och ryska tvillingar



Gårdagen gick i kulturens tecken. Konstutställning, reggaefestival där rastaflätorna taktfast gungade med musiken och som avslutning Eurovision Song Contest. Eller schlagerfestivalen som det kallades en gång i tiden.

Det är flera år sedan vi dukade upp vardagsrumsbordet med småplock och dryck för att följa sångarna fram till ära och berömmelse. När Anders Berglund lade undan taktpinnen försvann den festliga festivalskänslan, men i går kväll var det alltså dags att soffhänga till dagens andra livekonsert men denna gång via etern och inte i friska luften.
Det var mer av en slump att vi tittade, jag var fast i den övertygelsen att det var tredje deltävlingen som gick av stapeln men maken hade bättre koll på läget. Skeptiskt bläddrade jag i tidningens tv bilaga och konstaterade att han verkligen hade rätt.

Jag måste säga att koreograferna fått jobba hårt och det råder ingen brist på fantasi. Mänskliga hamstrar som ålar sig genom hamsterhjulet, piruetter på rullskridskor för att inte tala om polskorna i folkdräkter. Med uppkavlade ärmar och den yppiga bysten över tvättbaljan blev lördagstvätten avklarades. För att sedan avsluta med en klick nykärnat smör. Med våta läppar, sug i blicken och smörkärnans laggkärl mellan låren förde polskan rundstaven upp och ned med ett stadigt grepp. Men vad hjälpe det, de halkade på smöret och hamnade på plats 14 i tävlingen.

Det var Conchita Wurst som ägde. Både scenen och respekt. Den vackra kvinnan med sitt välansade skägg. Beviset på att var och en måste få vara hur hen vill. Eftersom jag stått utanför denna form av musikalisk gemenskap visste jag inte först vad det hela handlade om eller vem den skäggiga damen var, så jag var tvungen att få svar på vem som döljde sig bakom skägget och det mörka hårsvallet.  "Man" kom svaret för att efter en liten stund få ytterligare upplysningar, nej "hon" är det, en "hon".
Jag struntar egentligen i vad hen är, hen är modig och har fin sångröst och jag är glad för hens skull. Det är Sanna Nielsen också och det kallar jag för ödmjukhet.

Men det jag däremot inte förstår är varför de två ryska tvillingarna blev rejält utbuade vid röstningsomgången! Wurst drabbades av svimningsanfall, tårarna rann och hen var lycklig över all kärlek hen fått i samband med alla 12:or som regnade ner som ett kärlekstecken över hen.
Att skrika och bua är bristande bevis på kärlek. Systrarna kan sannerligen inte hjälpa att de är födda i ett land där förtryck, homofobi och yttrandefrihet tillhör det dagliga livet.
Den samlande publiken i Köpenhamn lät sitt förakt över Putins försök att stoppa Wurst gå ut över hens medtävlande. Det är verkligen ingen kärleksfull handling!

Det var inte så länge sedan OS gick av stapeln i just Ryssland. Vem buade då? Röster hördes visserligen att det hela borde bojkottas men rösterna var mest som lama viskningar för större delen av Sverige och hela Europa, ja till och med hela Världen följde med stor spänning de olympiska tävlingarna. För sport och idrott är heligt, på vilken arena eller i vilket land det än må gå av stapeln. Då spelar tydligen pengar, politik och makt inte så stor roll.

Det borde finnas en Conchita Wurst inom oss alla!