Summa sidvisningar

fredag 31 oktober 2014

Kärlek och bröllopsdag



Såg igår ett program på tv. Det handlade om en dam som mist sin man genom döden. Hennes sorg och den enorma saknaden. Hennes tro gav henne ändå en sorts styrka. Både den kristna tron men även tron på att hennes make sedan många år tillbaka en dag skulle stå där och ta mot henne då hon själv klev in i döden.

Det blir påtagligt en helg som denna. På kyrkogårdarna fladdrar ljusen och många av oss som mist en anhörig eller kär vän tänker efter lite extra. På livet och på döden.

Varje bröllopsdag klädde sig den gamla damen i sin bröllopsklänning. Kammade sig noga och satte dit slöjan och sedan en liten brudkrona. Så gjorde hon även nu fast maken var borta. Gick till hans grav klädd som brud och stod där och tänkta antagligen på den dag då de lovade varandra evig kärlek.

Lite makabert, blandat med sorgsenhet och lite fniss, tyckte jag ändå att det såg ut där hon stod på kyrkogården och vinden svepte det vita tyget i klänningen fram och tillbaka.
Aningen försiktigt, men ändå med en känsla av vanvördighet, sa jag till min egen make som satt bredvid mig i soffan, att hon såg ut som ett vitt spöke där hon stod. Att de som körde förbi på vägen i bil antagligen trodde att de såg i syne. En vitklädd gestalt på en kyrkogård. Det ger onekligen vissa associationer till andevärlden.

Det är svårt att föreställa sig hur det kan bli när en livskamrat sedan många år plötsligt inte längre finns mer. Hur vardagen kommer att se ut för den som blir ensam. Allt det där invanda och självklara.
Våra roller som vi fördelar mellan oss.

Törs inte tänka tanken fullt ut även om maken och jag talar med varandra om det då och då.

Ibland kan jag känna den där rädslan som fortplantar sig genom magen och upp till huvudet. När maken blev sjuk och det var allvar. Ambulansen som körde så fort att jag inte ens trodde att det var möjligt genom mörkret. Förpassad till passagerarsätet medan trygga händer pysslade om maken i ambulansens vårdutrymme. Rädslan att krocka med en framrusande älg. Adjöss och goodbye med oss alla....

Snart firar vi 36-årig bröllopsdag. Något värt att fira. Vi vet ju  inte om vi får fira även 37-årig bröllopsdag. Även om planerna finns.

Men jag förstår att jag är väldigt gammal och står med ena foten i graven. Det fick jag klart för mig när jag hämtade barnbarnet på dagis. En liten pojke kom fram till mig och med stora ögon undrade han hur det faktiskt var möjligt att vara så gammal som jag.

Med tydlig klarhet hörde jag hur dagisfröken en bit längre bort skrattade...



torsdag 30 oktober 2014

Skrivbiträdet och jag


Idag är jag inte ensam vid mitt skrivbord. Ett skrivbiträde har brett ut sig bredvid min dator, kamera, iPad, mobiltelefon och alla pappershögar.
Biträdet drar all uppmärksamhet till sig vilket medför att mitt eget arbete kommer i skymundan. Det är så mycket vi behöver tala om, skrivbiträdet och jag.

När våra barn var små kunde jag inte skjuta upp vissa åtaganden. De var tvungna att göras vare sig jag ville eller inte. Ett måste för att få vardagen att fungera.

"Vänta lite, jag ska bara...."

Idag kan jag ägna mig helt och hållet åt de små människorna som kommer lite då och då. Det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Det är en mormor/farmors privilegium. Njuta och fånga upp dagen tillsammans med barnbarnen. Som om tiden stannar för en stund.

Jag tänker ofta med tacksamhet på att jag har möjligheten att få vara till hands när det behövs. Eller när jag bara vill umgås med dessa små barn. Att jag kan få göra det innan jag bli gammal och orken tryter.

Förra hösten var barnbarnet, som idag sitter bredvid mig och målar och ideligen låter munnen gå för att lära mig allt om dinosaurier, hos oss för att äta kräftor. Bara för att konstatera att hon nog gillade krabba bättre.

Så blev det följaktligen dags för krabbfest. En helt vanlig tisdag. Tillsammans var vi och köpte detta färdigkokta djur. Maken förfasade sig när vi kom hem och packade upp den och vägrade att alls befatta sig med det han ansåg inte ens var ätligt som människoföda.

Flickebarnet tog en tugga, kommenterade att det var gott men att hon var väldigt mätt. Påföljden av detta blev att jag ensam fick smälla i mig en jättestor krabba.

Hade jag gjort samma manöver när våra egna barn varit små? Antagligen. Prövar man inget får man inget veta.

Mycket har de här små barnen framför sig att lära. Allt som är ljust men även det som är mörkt.

Det som oroa mig mest är att världen inte är så god som den borde vara. Hur kommer den att se ut när barnen är vuxna? Finns det någon värld kvar till dem?

onsdag 29 oktober 2014

Höstblåsor och huvudlöss


Att arbeta på förskola är beundransvärt i flera avseenden. Ansvar att ta hand om andras barn, aldrig tappa tålamodet, trösta, leka och lära.

Nu när höstlöven fladdrar omkring som bäst börjar även baciller och virus spridas från förskola till förskola. Barn som kräks, snor som rinner och bildar en elva på överläppen, det hostar och nyser på avdelning efter avdelning. För det är inte helt självklart att sjukdomstillstånden bryter ut hemma hos föräldrarna. Det kan lika gärna ske när barnen är på förskolan. Och då blir det dagisfröken som får torka upp spyorna innan föräldrarna kan komma till undsättning och frakta hem sin kräkluktande unge.

För att inte tala om höstblåsor, visserligen en ofarlig virusinfektion, men ack så otrevlig med blåsor runt och i munnen, på händer och fötter.

Eller huvudlöss. Milimetersmå gynnare som klistrar fast sina gnetter på så många hårstrån de bara kan och suger sig mätta på blod från huvudsvålen. Helst nytvättat hår vill de ha, lössen. Så det kanske är en bra idé att inte tvätta håret innan  det är vår igen. För att vara på den lussäkra sidan...

Allt det här är en förskolearbetares vardag. Får inte vara som oss andra, rädda för smitta.

Vi som nästan inte törs svara i telefonen när någon som drabbats av vinterkräksjuka piggnat till och vill ha medömkan. Tänk om det smittar genom luren!

Vår dotter ringde och berättade uppgivet att en småtvilling kräkts hela natten. Jag kände hur det genast började åka kana bland mina egna inälvor.

En stund senare, nytt telefonsamtal. Denna gång från sonen. Han hade fått mejl om att det går huvudlöss på stortvillingarnas dagis. Minsann kände jag inte att det började krypa runt på min skalp.

Småtvillingarnas storasyster har fått bosatt sig hos oss ett tag. Till dess att hennes systrar och eventuellt föräldrar klarat av de kräkliga behoven och sanerat deras sanitetsutrymme.

En sak har jag sedan många år tillbaka haft klart för mig, aldrig att jag skulle välja att arbeta på dagis eller förskola. Ingen annan skola heller för den delen.....


tisdag 28 oktober 2014

Kärlek och ett samtal på bänken


Vi åkte in mot staden. Samtalade om stort och smått. Mest om kärlek. Bröllop och hur man lovar att älska och ta hand om varandra.

"Du är mitt hjärta och glädje" sa jag och besvarades med en nick och en stadig blick.

Vi gick hand i hand genom gallerian. Jag kände mig stolt och villa att alla skulle se oss. Hur vi hörde ihop. Människor sprang fram och tillbaka. Tomma kundvagnar in och fyllda kundvagnar ut. Alla upptagna med sitt eget.

Matkassen i bagaget. Hemfärd. Vi sa inte så mycket, tittade ut på de allt mer kala träden som svepte förbi utanför bilrutorna.

Äppelkaka och vaniljsås. Kramar och småprat. Lycka och glädje.

Ute i trädgården satte vi oss på bänken efter att vi tillsammans planterat den nyinköpta ljungen. Konstaterade att solen höll på att gå ner. Mindes sommaren då vi satt på samma bänk för att finna svalkan i skuggan. Saft och glass.

Fantiserade om en framtida resa.
"Kanske till Kroatien."
"Varför just Kroatien?" undrade jag förvånat.
"För jag tror det är härligt där."

En död råtta i ett förrådsutrymme. Vi förfasade oss över lukten. Grälade på råttan som gnagt sönder min jacka, precis där ärmen var fastsydd. Bar tillsammans jackan till soptunnan. Öppnade det gröna locket och förpassade den ner bland de andra soporna. Adjöss med den!

Solen försvann. Ljusen vi tänt i lyktorna fladdrade en aning i vinddraget som smög sig in mellan springorna i glaset. Mörkret fick ljuslyktorna att bli stämningsfulla.

En liten stund nära varandra i soffan. Lotta på Bråkmakargatan var som vanligt arg. Vi skrattade.

Två dagar ska hon vara hos oss. Flickebarnet. Som är 4 år och inte längre kissar på pottan.

"För det gör inte fyraåringar förstår du mormor. De har växt ur pottan när de är fyra år."

Ett av fem små hjärtan och glädje.....




måndag 27 oktober 2014

Ananas på kassler och krabba i skal



I min bokhylla finns en kokbok som jag plockar fram lite då och då. Där finns recept på helt vanlig husmanskost blandat med lite mer udda och annorlunda maträtter.

Så drog jag mig plötsligt till minnes att när jag flyttade hemifrån precis i början av 70-talet köpte jag under flera år Husmoderns Köksalmenacka. En receptbok med rader till för att skriva ner egna noteringar. Vart dessa rariteter tagit vägen vet jag inte, antagligen har jag kastat dem och jag ångrar mig bittert. Det hade varit roligt att bläddra i dem och få mig en nostalgisk matkick.

En favoriträtt jag ofta lagade var gratinerad kassler med ananasringar. Ris och en flaska Vino Tinto gav den festliga maten finess och fullbordan.

Ville jag fixa till något utöver det vanliga köpte jag en burk konserverad krabba som effektfullt lades upp på stora snäckskal. Lite riven ost, in i ugnen och succén var ett faktum.

En långfranska skivades så den hängde ihop i botten. Mellan brödskivorna tunna skinkbitar, tomat och ost. Även denna kulinariska anrättning fick osten att smälta, brödet bli frasigt och tomaterna glödheta i ugnen med grillen påslagen.

I kylskåpet alltid en burk Nattkorv och i det lilla frysfacket en inknölad fryspåse med Kinamix.

Jag upptäckte vitlökssalt. Salta efter sunt förnuft. Det är endast i medelhavsländerna vitlök används i riklig mängd fick jag lära mig.

Så damp det ner ett flott erbjudande genom dörrens postinkast. Ett blad singlade ner och lade sig till rätta på hallmattan. Jag hade blivit utsedd som provsmakare åt Estrella. För att tugga i mig av diverse produkter skulle jag tjäna hela tre kronor!

Från Konsum släpade jag hem kassar med mat inhandlat för en vecka. 150 kronor stod det på kvittot. En gigantisk summa pengar för råvaror.

Minns när maken och jag åt vår första pizza på restaurang. Vilken fest, vilken upplevelse!

Tiderna förändras, även vår matkultur.

Palt med fläsk och vit sås, hur ofta tillreds det nu för tiden i våra kök? Det händer lite då och då i vårt och varje gång jag köper en paltbrödskaka i vår affär ser jag hur handlaren ryser lite försiktigt så jag inte ska märka det när han kommer tillbaka från affärens innandöme där han hämtat palten från butikens frys.

söndag 26 oktober 2014

Regn på fönsterrutan och dåligt samvete



Ibland är vissa dagar grå. En osynligt men tung filt omsluter hela kroppen och fötterna går knappt att lyfta från marken.

Regnet som slår hårt mot fönsterrutan och skymmer sikten ut med sina nedåtsträvande droppar gör rutan alldeles randigt. Det är tid för melankoli.

Men varför blir då vissa dagar blytunga och askgrå? När livet normalt är så fyllt med glädje och hoppfullhet.

Antagligen heter det dåligt samvete. Det samvete vi dagligen släpar runt på som en kvarnsten. Aldrig blir fria från det så länge vi lever och andas.

Vi pratade om det dåliga samvetet idag, maken och jag. Funderade på hur vi skulle bli av med det.
Så kom vi på en lösning. Genom att hjälpas åt att fördela upp det dåliga samvetet. Eller framför allt erkänna och prata om att vi ständigt blir påminda om att det finns saker som borde göras men inte blir av.

Sätta oss ner och fråga varandra: Hur ser ditt samvete ut idag? Markera upp en skala: Mycket dåligt, mindre dåligt eller inte alls dåligt. Det sista påståendet vore förstås det mest attraktiva.

Vi är i olika samvetsfaser under livet. Maken sa att han ständigt hade dåligt samvete för allt han försakade när han jobbade som intensivast i lantbruket. Nu tycker han att han hinner med det mesta av det han vill göra och att det sker i ett lagom tempo. Pensionärstempot.

Själv kan jag få dåligt samvete för att jag aldrig kan få till den där matbrödsdegen jag pratat om i flera dagar. Bagatell anser maken och åker till affären och köper en limpa.

Men det största dåliga samvetet jag dras med är att jag en gång i tiden tillät mig att arbeta så hårt att jag blev sjuk. Det förföljer mig varje dag. Samvetet mot min familj som fick hela sin tillvaro omkullkastad.

Och så flyger de där små dåliga och grå samvetstussarna omkring. Gör sig ständigt påminda. Det går inte att schasa iväg dem utan de kletar sig fast med sitt osynligt klister.

Jag borde, jag måste, jag skulle ha gjort för länge sedan. Rubriker har de också de där rackarna.

Nu har vi i alla fall beslutat oss, maken och jag, att någon gång då och då lätta på våra samveten för varandra. Dela upp dem mellan oss i rättvisa högar och sedan jobba oss igenom dessa högar och inte låta dem bli allt för omfångsrika.


fredag 24 oktober 2014

Gula löv och Pajalagröt


Det rasslar under skosulorna när jag går ut i trädgården. Löven ligger i oordnade små högar dit blåsten för dem och rasslet när jag kliver i högarna vittnar om att sommaren oåterkalleligt är över.
Till och med oktober månad närmar sig sitt slut. Snart får vi ställa om klockorna till vintertid. November, denna för mig förhatliga månad träder in. Mörk, kall och rå.

Jag är i alla fall glad att vi inte bor i Pajala. Där är vintrarna så kalla att bildäcken blir fyrkantiga när bilarna stått parkerade en längre tid. Snön kommer tidigt och björkarna släpper inte fram sina löv fullt ut för än i juni. På midsommar finns det fortfarande snö kvar på sina ställen. I Pajala.

De kokar visst en speciell sorts gröt där upp i nordligaste Sverige. Pajalagröt. Med havrekli, linfrö och fiberhavregryn. Kan förvaras upp till en vecka i kylskåp och värmas i mikrovågsugnen vid behov. Kanske behövs det rejäl mat för att hålla kroppsvärmen när det är som kallast.
 Fart på magen lär det även bli med alla dessa fibrer.

Glassbilen körde förbi på vår mörka gata för en stund sedan. Spelade sin käcka melodislinga och det känns en aning malplacerat. Glass hör ju sommaren till. Jag tror knappt att någon av oss som bor här var hugade spekulanter på glassbåtar, strutar och isglass.

Vi tänder ljus. Kurar ihop oss och stirrar in i den fladdrande ljuslågan. Det är mysigt med höstens mörker. Vi intalar oss, försäkrar varandra om att mysfaktorn är hög. Dricker hett te och suckar lite över att sommaren nu är slut.

Och faktiskt, när vi upprepar vårt mantra gång på gång är det riktigt trevligt i mörkret. Vi hittar fram till lugnet och gillar när det knäpper i det varma elementet som sprider sin energi runt i huset.

Det livar upp och vi kontaktar våra vänner. "Kom hit, umgås med oss!" Och alla har plötsligt tid för gemenskap. Grillar och solstolar är undanplockade. Gräsklipparna smorda och rengjorde. Står i vila tills det är dags igen.

Sommarhetsen är över trots att glassbilen gör allt för att hålla skenet uppe. Än finns tid att äta glass.

Nej, säger jag! Ingen glass! Glögg och lussekatter är vad jag trånar efter.

Var sak har sin tid.




torsdag 23 oktober 2014

Bonden och hans fru



För några veckor sedan fick jag se dem. Breven från de kärlekskranka som vill ha sig en bonde att dela livet med. Naturligtvis läste jag inte breven. Man läser inte andras brev. Men jag fick ändå se brevhögen. De låg på Madeleines köksbord, prydligt uppsprättade med en brevkniv.

Nu var det inte Madeleine själv som sprättat breven. De var redan sprättade när Linda kom i sina käcka gummistövlar och med ett stort leende tömde ut skörden av brev fyllda med förhoppningar.

För så är det fick jag veta. Det kan ju vara knäppskallar som skriver otrevligheter till bönderna och då måste produktionsbolaget vara på den säkra sidan.

Nu kom Madeleine inte med i tv-programmet. Synd tycker jag och fler med mig som känner henne. Det bestämde produktionsbolaget i ett tidigt skede. Men hon hängde inte läpp för det. Hon har så mycket annat att styra med på sin gård än att valla karlar bland sina alpackor. Hon är en kvinna med båda fötterna stadigt förankrade i den lantliga myllan, Madeleine.

Vi sitter förväntansfulla och funderar över om sommaren blir så där lantligt romantisk hos de fyra bönderna som får flickor och damer boende under sina tak. Det vi inte vet är att de endast bor tio dagar hos respektive bonde.

Då gäller det att vara het på gröten och pang på rödbetan om kärleken ska infinna sig.

Det är kanske därför det inte riktigt vill sig för många tidigare okända lantbrukare som efter programmet blir riksnyheter. För hur ska man kunna välja ut den rätta livskamraten på så kort tid.

Tänker i alla fall jag.

Nu läste jag i tidningen Land att vi kan slå vad om vem som får vem. Det fina förstapriset är ett uppfriskande och stärkande spa-besök.

Madeleine vet hur det hela kommer att sluta. Men hon tiger som muren. Synd, annars kunde jag kamma hem spa-behandlingen. Bara att fuskande para ihop de rätta personerna med varandra.

En av de unga bönderna tycker att flickorna är för mycket väninnor. Han tänker skapa intriger och har redan börjat smida planer. Genom att hångla upp dem. En efter en när tv-teamet packat ihop och tagit kväller. Produktionsbolaget rasar. Så får han icke göra. Och tidningarna hänger på. Stora rubriker och intressanta nyheter!

Nästan lika stort som den ryska u-båten. Som kanske inte är en u-båt när allt kommer omkring. Må hända är det ett stort sillstim som förra gången ryssarna kom på undervattensbesök i vår skärgård.

Den som lever får se om bonden får sig en fru och ryssen tar sillarna med sig och åker hem till sitt.

Det är i alla fall spännande att följa det dramatiska slutet.

onsdag 22 oktober 2014

Valsafari och blå spypåsar



Har sorterat bilder. 731 stycken närmare bestämt. Reseminnen, värdefulla för oss som var där. För andra endast bilder bland andra semesterbilder tagna av hänförda resenärer.

Det är svårt att skildra i bild och ord den faktiska upplevelsen för en icke medresenär men det är svårt att låta bli. Vi är ju så uppfyllda av vår egen personliga upplevelse.

En av dagarnas upplevelser vill jag ändå dela med mig av.

Vi klev ombord på båten som skulle föra oss ut på Atlanten. Det stundade valsafari. Spända och förväntansfulla klämde vi ihop oss för att få säkerhetsinformation i den händelse vi skulle råka i sjönöd. Vi visste att det skulle bli en händelserik strapats eftersom det blåste hårt och vågorna var höga. Det hade bleka turister som klev av båten före oss berättat.
Jag satt bredvid en läkare från Holland och jag förvarnade honom om vad som väntade. En kvinna hade till och med ramlat och slagit sig illa. Jag vet inte om min engelska var otydlig för läkaren blev mycket intresserad eftersom han tolkade det hela som om hon avlidit i fallet. Jag försäkrade att så illa var det inte men han misstrodde mig. När jag upplyste honom om att en som arbetat under många år som begravningsentrepenör kan avgöra huruvida en person är död eller inte blev han något lugnad.

Färden på öppet hav blev precis som vi befarade. Mycket lustfylld för den som älskar höga vågor. För andra blev det ett äventyr tillsammans med spypåsar i blå plast. Över allt kräktes och ulkades det, bortkastade pengar kan man tycka....

När så en stor våg slog in och fällde många av passagerarna till däcket blev det nästan olidligt spännande. Själv stod jag och maken så högt upp på båten vi kunde komma och klamrade oss fast i relingen så hårt vi förmådde. Vinden rev i våra kläder och det salta vattnet piskade oss i ansiktet. Kaptenen ombord såg lugn och behärskad ut. Vi var varken rädda eller illamående. Bara spända på om vi skulle få se några valar under den tre timmar långa färden.

Båten kastades omkring som ett tomt äggskal, Det kräktes ännu värre och en del av resenärerna såg över sina blessyrer de fått i fallet när stora vågen slog in över oss.

Men så efter nästan en och en halv timmas väntan kom de. Valarna. Som ubåtar steg de mot vattenytan och blåste upp en pelare av utandningsluften. Det var magiskt. Tyckte vi alla som inte hade huvudena i blåa påsar av plast.

Att fotografera de mäktiga djuren som även hade bebisar i släptåg var en bedrift. Med ena handen klamrade jag mig fast medan maken stod bakom mig som en skyddsbarriär. Med andra handen siktade jag med zoomobjektivet och lät kameran jobba i snabb takt. Utan att se vad jag egentligen fotade.

Det var nästan overkligt att få se dessa djur i total frihet. Ingen människa som lärt dem uppträda inför publik. De kom upp till ytan för en kort stund, försvann sedan iväg bort i det oändliga havet.

Hänförda och en aning knäsvaga klev vi av båten i hemmahamnen och för besättningen återstod endast att samla ihop ett stort antal spypåsar och spola däcket rent från maginnehåll som hamnat bredvid påsarnas öppning.

För vår egen del stannade lunchen dit vi svalt den och vår resa hade berikats med ett minne för livet.

(För säkerhets skull hade jag valt en inte allt för kostsam men även en lättspydd lunch, i den händelse den skulle bli returnerad.)

tisdag 14 oktober 2014

Söta bakverk och en skorpa till supen



"Köp hem något gott när du ändå åker förbi hembageriet. Helst bakelser" sa maken under gårdagseftermiddagen.

Som vanligt är jag aldrig sen att lyda den uppmaningen, Vi låter ofta dörrklockan pingla i vårt lilla hembageri. Kaffe och var sitt sött bakverk fick således bli vårt kvällsfika.

Innan sängdags kokade vi oss var sin stor kopp choklad och burken med skorpor plockades fram. Dessa torra alternativ till bakelser är grovt underskattade enligt min mening. Rikligt med smör och en skiva getost toppad med marmelad. Ett knastrigt bett och sedan hålla igen munnen så inte smulorna flyger över bordsskivan. Kan nästan mätas med en bakelse.

Det är även komplicerat att baka skorpor. Eller rättare sagt tidskrävande. Därför bakar jag sällan skorpor, eller jag menar aldrig, denna sort av kakor som härstammar från 1500-talet.
Då, på den tiden var det inte ovanligt att en skorpa inmundigades tillsammans med en klar sup och någon kom även på att det med utmärkt resultat gick att koka brännvinssoppa på skorpor och brännvin.

Jag har alltid tyckt om skorpor. Men som liten flicka åt jag en annan form av skorpor, nämligen sårskorpor som jag själv hade rikligt av. Ständigt trillade jag och skrapade mina knän. Det berodde på att jag inte kunde gå utan endast springa. Fötterna var snabbare än kroppen och sårskorpornas tillväxt var ett vanligt förekommande faktum.

Men fingrarna petade jag upp kanterna, drog loss den hårda skorpan och knaprade njutningsfullt i mig den. De riktigt torra och knastriga gillade jag bäst. De vuxna i min omgivning förfasade sig över mitt sårskorpeintag. Mina närstående grälade högljutt medan de som stod längre från mig i relationen äcklat tittade bort.
Mormor förklarade att sårskorpan har till sin uppgift att vara människans eget plåster och därför borde få sitta kvar tills den gjort sitt. Fula ärrbildningar kunde dessutom få mina knän och smalben att bli missprydande i den händelsen jag skulle vara fin i klänning. Vilket jag då inte hade några som helt planer på att klä upp mig i.

När övergången från sårskorpor till vanliga ätbara skorpor inträffade minns jag inte men om jag idag skulle se en unge äta av sitt mänskliga plåster har jag full förståelse över detta.
Det är ett övergående fenomen.





måndag 13 oktober 2014

En ensam ros och Kristi kropp


Vi har en rosbuske som ger oss glädje och ögonfröjd när den sommartid är översållad med ljuvligt doftande rosor. Lika mycket glädje som den ger mig lika mycket vemod skänker den då kronbladen släpper och dalar ner till marken för att bilda en ljusrosa matta.

Jag blir påmind om livets förgänglighet. Vi står i fullaste blom under en tid för att sedan vissna ner och försvinna.

Så en dag upptäckte jag att busken har flera små knoppar. Mödosamt spräcktes ytterhöljet och rosorna vecklade ut sig. Som ett sista försök att trotsa naturens lagar om att det börjar bli dags för vintervila.

Nu har jag dock inga större problem med att ta mot höstens mörker. Kan till och med tycka att det är ganska skönt att få boa in mig och unna mig den kravlösa vilan. Sommaren är till för så mycket. Framför allt ska mycket hinnas med. Utomhusaktiviteter för att inte få dåligt samvete över att sitta inne då solen står högt på himlen och inte ett enda regnmoln sys till.

Det som ger mig tankeställare är att tiden går så fort. Jag känner ibland att jag har tidsnöd. Inte för att jag slösar bort tiden på onödigheter, jag försöker göra det jag själv berikar mig, men det faktum att jag levt mer än halva mitt liv stör mig. Jag kan i rimlighetens namn inte leva 60 år till och tur är väl det när jag tänker efter. Så mycket besvär jag skulle vålla både mig själv och andra om så vore.
Men ändå....

Vi var i kyrkan i går. Vår dotter stod vid ambon och plockade med sina papper innan kyrkklockorna ringde. Hennes dotter, vår barnbarn, smet ur kyrkbänken och gick fram till henne. Tryckte sig mot mässhaken som omslöt henne och jag hörde hur hon sa upp till sin mamma: "Jag älskar dig mamma."
En mammahand på den ljushåriga hjässan: "Jag älskar dig också Molly."

Barnet mellan mormor och morfar i kyrkbänken. Rotande i den nya handväskan där Pippi Långstrump med sina röda flätor skrattade mot oss.

Den lilla handen som sträcktes fram och där mamma lade brödet. Pappas grova hand som tog mot brödet från sin dotter. Hennes fingertoppar mötte mina när hon gav mig mitt bröd.
En mycket speciell känsla av samhörighet där Kristus är mitt ibland oss.

Fika hemma hos dottern efter kyrkan. Småtvillingarna och deras storasyster. Vill sitta nära vid bordet. Kommer med böcker. Läs för oss!
Påtår och blåbärsmuffins hos sonen där stortvillingarna kryper upp i våra knän. Varma och fulla av liv. Blåbärsmunnar och klibbiga fingrar.

Det är vid sådana stunder jag tänker att jag måste verkligen ta vara på tiden.

söndag 12 oktober 2014

Tre damer och nya jeans



Bland det värsta jag vet är att ställa mig i en provhytt för att prova ut kläder jag eventuellt tänker köpa. Bara det där med att klä av sig för att sedan klä på sig, klä av sig igen och slutligen dra på plaggen jag tagit på mig hemma på morgonen gör mig svettig redan vid första tanken. Har jag sedan otur måste proceduren upprepas tills dess att jag hittat rätt storlek och passform.

För det mesta tar jag plagget och håller upp det framför  mig för att på så sätt kolla om det passar i längd och omfång. Det sista kan vara ganska vanskligt för vid hemkomsten kan det visa sig att det fattas lite tyg i den nya blusen. Jag muttrar att det skulle ha varit lite mer i bakstycket...

I går stod jag utanför provhytten. På rätt sida denna gång. Som smakråd åt maken, han skulle köpa sig nya jeans. Tre provhytter på rad och vid glipan mellan golvet och de tre skynkena gick att urskilja håriga ben med ankelsockor prydligt uppdragna.
Jag flankerades av ytterligare två damer som tillhörde var sitt benpar med ankelsockor.

I specialbutiken för jeans hängde även damkläder på ställningar och vi sneglade åt det hållet. I tyst samförstånd drog vi oss bakåt, fingrade på blusarna och lyfte av dem från stängerna.

"Hallåååå, är du där?" Det ropades med manliga stämmor. Blusarna hängdes snabbt tillbaka och vi rusade mot skynkena för att assistera. Var och en noga med att hålla ordning på vilken provhytt vi kunde sticka in våra huvuden i.

Utprovade byxor stacks ut av manliga händer och vi överlämnade dem till försäljerskan som stod beredd med andra par i andra färger och storlekar. Hon var suverän på att hålla ordning på vilken herre som skulle ha vilka byxor. Och vi fruar assisterade och var noga med att ingen kunde se in till männen i kalsonger.
Ankelsockorna hade kanat ner en smula.

Vi log och nickade mot varandra, sneglade mot damblusarna och fortsatte assistera.

Affärens röda fåtölj i plysch som oftast tar emot manliga bakdelar stod tom.

"Köp de du vill ha och tycker om."

"Köp inte de dyraste."

"Jag tycker inte att du ska köpa byxor i den där färgen."

Tre repliker från tre damer.
Det var herrarnas dag.

Maken köpte sig två par jeans. De han tyckte bäst om. Jag höll hårt i den vita blusen jag inte provat. Glada och nöjda åkte vi hem och konstaterade att vi är väldigt bra på att köpa oss nya kläder.




lördag 11 oktober 2014

Diskvatten i Glan och Åsas båt



Det är stora saker i görningen där vi bor. Visserligen mal myndigheternas kvarnar otroligt långsamt men nu ser vi och våra grannar ett ljus borta i fjärran. Det fladdrar än så länge svagt, men vi ser det.

Fram till den dag då vi äntligen fått vårt kommunala avlopp och vatten får Norrköpingsborna nöja sig med att sörpla i sig av vattnet från Glan, den sjö som sedan en tid tillbaka är vattenskyddat, och där vårt disk- och duschvatten än så länge hamnar.

Men tänker jag, vad gör väl det när det finns värre saker att bekymra sig för. Vår miljöminister till exempel. Helt ovetande om vad hennes sambo köpt för bottenfärg i färgaffären är hon med och gladeligen målar deras gemensamma båt. Höll ena handen runt burkens innehållsförteckning medan andra handen jobbade med penseln.
Båten som är ett slags kulturarv där den ligger och ger möjlighet till miljöministerns släkt och vänner att med det giftiga underredet bege sig ut på en seglats i den vackra skärgården.
När de ändå är ute på seglatsen passar det bra att göra sig av med gråvattnet direkt i Östersjön. Men det är väl en piss i havet, så att säga. Östersjön är ändå så förstörd så lite spill från en miljöminister gör varken till eller i från.

Brottet att måla båten med den giftiga bottenfärgen är inte så stort. Det tog åklagaren endast en förmiddag att konstatera detta faktum och lägga ner åtalet där Åsa polisanmälts för miljöbrott.
Dessutom hade hon bett om förlåtelse att hon målat båten med giftig färg.
Fast egentligen hade hon själv inte hållit i penseln. Det var hennes sambo och hans polare som varit penselförare. Hon hade endast bara hjälpt till lite. Så där som man gör i gemensamma projekt där den ena parten har större huvudansvar än den andre.

Man kommer långt genom att skylla på andra men även att be om ursäkt. Ska lägga det på minnet.

fredag 10 oktober 2014

En full måne och ökad brottslighet



Täcket snodde sig runt min kropp. Försökte nästan ta stryptag och jag sprattlade mig loss, varm och svettig. Sedan låg jag och vred mig som en metmask allt medan ett ljus strömmade in genom vårt sovrumsfönster. Jag lyssnade på makens lugna andetag och försökte andas i samma takt. Han rullade från sida till rygg och började sedan dra timmerstockar. Innan han fått i hop till en hel timmervälta gav jag upp, slängde fötterna över sängkanten. Traskade ut i köket och drack ett glas vatten.

Det var fullmåne. Då sover jag alltid dåligt. Dumheter, hävdar maken. Men jag ger mothugg. Kan månen flytta på hav så kan även jag påverkas. Människokroppen består av upp till 65% vatten och borde i rimlighetens namn få vågskvalp allt eftersom månen genomgår sina faser.

 Månen har även magiska egenskaper. Månmagi kallas det. Speciellt magiskt blir det när månen är full. Aktiviteten ökar under fullmånefasen. Akutmottagningarna får extra hög arbetsbelastning. Även förlossningsavdelningarna får mycket att göra. Kanske ökar även den aktivitet som kan resultera i ett besök på förlossningen. Månen kan få känslor att svalla lite extra. Det är allmän känt.

Astronomen Shoemaker är som enda människa begravd på månen. I alla fall en del av honom eftersom lite av hans aska följde med rymdsonden Lunar Prospector ut i rymden. När sonden gjort sitt kraschade den på månen och Shoemakers dröm att komma till månen gick i uppfyllelse. Lite väl sent, men ändå.

I England menar polismakten att folk blir  aggressiva vid fullmåne och ser till att fler poliser är i tjänst och håller sig patrullerande utanför pubar och nattklubbar. Allt för att stävja den tillfälligt ökade brottsligheten.

I går fick boende på andra sidan jordklotet blicka upp mot himlen och se en röd måne.
Tokyoborna gjorde yogaövningar under den röda månen och Nasas experter höll sig vakna för att svara på amatörastronomernas frågeställningar.

Så på ett eller annat sätt påverkas vi faktiskt av månen...




torsdag 9 oktober 2014

Stand up, älgjakt och kontraster


I går kväll lämnade jag soffhörnet och den fluffiga blå filten för att med block, penna och kamera åka till grannkommunen. Redan när jag klev in i lokalen märktes att det låg förväntningar i luften. Framför bardisken hade det bildats små grupper som serverades öl av dem bakom disken.
Skummet på de manliga överläpparna torkades bort med handens baksida  medan damerna diskret och snabbt lät tungspetsen hålla läppen fri från ölskummet för att sedan då och då bättra på läpparnas färg med sina läppstift.

Av allt att döma hänger onsdagens benämning lill-lördag fortfarande i för lokalen fylldes alltmer ju närmare klockan drog sig mot 20.00.
Det var stand up på programmet och framme vid scenen gjorde sig komikerna redo.

Eftersom jag aldrig tidigare varit på dylika tillställningar var även jag förväntansfull. Intervjun var avklarad, nu skulle jag bara lyssna och försöka få till några bra bilder.
Sorlet tystnade och den första stå-upparen greppade mikrofonen. Snabba repliker, gapskratt bland publiken och ett allt mer ökande tempo där orden smattrade ur den talandes mun..

Där satt jag och förstod inte något av skämten. Antingen är jag helt humorbefriad eller onormalt korttänkt och obegåvad. Det enda jag gladde mig över var att jag inte själv betalt biljetten utan tvärt om fick pengar på kontot för att vara på plats och ställe.
Men publiken njöt och det var huvudsaken. Speciellt mycket njöt och skrattade de då någon stolsgranne fick ett pekfinger följt av en dräpande replik rakt mot sig.

Jag packade ihop min egen nödvändiga rekvisita innan det ens var dags för första kiss- och fylla -på-ölglasenpausen. Satte mig tillrätta bakom ratten i min bil och körde i mörkret hem till Skärblacka.

Rädslan för att möta någon vilsekommen älg var dock överhängande. Jägarna sitter nu som bäst och smörjer upp sina gevär inför den stundande jakten och kanske känner  älgarna vittringen av det jagande folket och blir en aning spattiga. Tänkte jag och lät bilradion hålla mig sällskap. Och, tänkte jag vidare, jag åker hellre ut och hänger med en jägare för då måste alla hålla tyst. Det är faktiskt som så att under ett älgpass får man inte ens andas så det hörs.
Inte berätta roliga historier heller för den delen, de sparas till kafferasten runt den värmande brasan.

Det finns kontraster i livet.





tisdag 7 oktober 2014

En doft av apelsin och bröstkompression



Hissen stannade med ett surrande ljud, de automatiska dörrarna for upp och jag klev in i det skarpt orangefärgade utrymmet som skulle föra mig upp till våning fyra. Det doftade apelsin i hissen, någon hade skalat och ätit morgonens första frukt.

Den vita skylten med blå bokstäver ledsagade mig rätt. Egentligen hade jag inte behövt läsa den. Vartannat år i tjugo års tid har jag i åkt samma hiss, klivit ut ur den och sedan vikt av till vänster. In genom den vidöppna dörren, ryckt av en nummer lapp från nummerlappshållaren och satt mig ner för att vänta.

I dag fick jag nummer 26. Hoppas det var ett bra nummer. Ett turnummer. Kan inte tro annat men vet inte säkert för än om två till tre veckor. När det vita kuvertet kommer. Då får jag veta.

Vi satt och bläddrade i gamla veckotidningar. Trist väntrum och trista möbler. Men allt behöver inte vara glatt och roligt. Det kanske räcker med att måla hissen orange.

Damer med två saker gemensamt. Bröst och samma postnummer. Garvade damer som varit med förr. Det kallas för bröstkompression och är inte någon angenäm upplevelse. Tala om stekta ägg under några minuter.
Så finns det alltid några nykomlingar i gruppen. De som fyllt 40. Som spänt lyssnar på oss andra.

"De som är utrustade med små bröst har det värst." Vi nickar mot varandra. De nya med eventuellt små bröst ser bleka ut och tänker att det kan väl aldrig vara möjligt. "Jodå, garanterar vi. Så är det."

Vi som inte har så där pyttesmå utan mer av åldern avlånga kan utan några problem låta sköterskan med varliga händer lägga upp tutten mellan plexiglaset sedan låter hon foten sköta fotpedalen som sammanför de båda plexiglasskivorna. Med bröstet som mellanlägg. Maskinen pyser och stånkar i kapp med bröstens ägarinna. Gånger två.....oftast....

Mammografi. Motsatsen kallas skämtsamt för pappografi. Om det vore möjligt att utföra prostatakompression i en liknande apparatur som är konstruerad för oss kvinnor skulle jag vilja vara med och titta på. Tror att det skulle vara ganska intressant. I alla fall få vara med och lyssna hur samtalen flyter i väntrummet. Män emellan.




måndag 6 oktober 2014

Falla tungt och klättra tyngre



Det är lätt att knuffa någon utför en trappa. Stå där högst upp och se hur personen drullar ner, steg för steg och vid varje duns slå sig allt värre. Det vi dock glömmer är att när vi vänder oss bort får den vi lämnat nere i pölen av skam och bottenlösheten en tung klättring uppåt.

Sociala medier som till exempel Facebook är ett bra sätt att förmedla känslor och tankar Kärleksförklaringar, romantiska middagar,  och andra glädjefyllda roligheter. Men även prestationer som kan få andra att känna prestationsångest samt det sista jag nu fått höra, ett inlägg samt två bilder på för mig främmande människor. Bilder tagna av en för de uthängda främmande människa.

Just det inlägget har fått tusentals gilla-klickningar och många kommentarer. Av människor som inte ens var där när det påstådda hände. Inte heller jag var på plats och ställe och har således inte kunnat varken gilla eller kommentera. För hur skulle jag kunna göra det?!

En bild och en beskriven händelse. Påhittad eller äkta. Hur kan jag veta vad som är rätt och riktigt. Jag kan ryckas med av kommentarerna, kanske klicka på "gillaknappen" för att någon annan jag är facebookvän med gjort det. För att visa att jag minsann tycker lika som alla andra.

Läser jag vidare i inlägget har de "åtalade" och dömda gjort ett försök till försvar. Dömd utan rättegång vill jag kalla det för. En för många främmande människa har fått med sig andra från norr till söder, fula kommentarer har kastats vilt och de som vill gå i försvar får ingen plats.

Vi ser ofta till det som är eländigt och fel.  Blir sammansvurna, en hord mot den ensamme som inte kan  armbåga sig fram genom massan av okända röster.

Vi kan inte längre skydda oss. Mobiler med kameror är förrädiska och utan att vi anar det slår bilden av någon vi känner mot oss. Eller bilden av oss själva. För alltid ligger den där, kan aldrig raderas, lagrad i en gigantisk hårddisk. En evighetsbild.

 Någon klättrar nu tungt uppför de trappsteg där ett enda fall förändrade en dag som kanske började bra.

Ibland är vi väldigt snabba att trycka på "gillaknappen." Alldeles för snabba.

Lycka till du okände och den jag känner som har ett tungt och sorgset sinne i kväll.
Må nattens vila ge dig tröst så du orkar ta mot morgondagen med förnyade krafter.



söndag 5 oktober 2014

Begynade tandlossning och bekantas utlandsresor



För några kvällar sedan fick jag reda på att vi som är bosatta i östra Östergötland mår sämre än innevånarna i de andra delarna. I ett försöka att stärka och främja vår hälsa har de drabbade kommunerna tillsammans med landstinget dragit igång en stor hälsosatsning. Först ut var vårt Skärblacka och här arrangerades den första hälsotemakvällen.

God mat, intressant föreläsare, spännande montrar men framför allt trevlig samvaro. Speciellt livat var det omkring sköterskorna från vårdcentralen som gratis erbjöd provtagning av blodtrycket. Kön ringlade sig lång, det skrattades och pratades. Mest om sjukdomar. Detta intressanta och outtömliga samtalsämne. Flera av blodtrycksprovtagarna fick med sig gula lappar där trycket var angivet och med en uppmaning att boka tid på vårdcentralen. Gissar att telefonkön varit lång dit de här dagarna.

Folktandvården var också på plats. Kostnadsfri tandborstutdelning och föreläsning om tandlossning där en makaber modell visades upp. Normal tand med normalt tandkött som slutade i bara tandhalsar och inflammationer. Jag borstade tänderna lite extra noga den kvällen...

En representant från Norrköpings kommun med ansvar över vår hälsa minglade runt. Eftersom jag var där i tjänstens vägnar passade jag på att få en intervju med henne.
Mycket av intresse att för egen del lägga på minnet och försöka i bästa möjliga mån efterleva för att hålla mig frisk, kry och glad i sinnet.

Vi stressar fram genom livet. Det är inget nytt. Men vi kan även bli stressade över att bekanta köper resor och åker utrikes. Eller byter bil. Pressen att efterlikna blir hög och kan leda till kollaps och sjukhusvistelse.
Kan det vara så att östra östgötar åker på solsemester eller byter bil mer än de västra? Nej det låter osannoligt. Det måste vara något annat som ligger bakom hälsoproblemen.

Att gemenskap främjar hälsan tvivlar jag dock inte på. Beviset var tydligt när jag och några andra damer träffades i vår nystartade bok- och läsecirkel. Vi pratade böcker men vi pratade även om mycket annat. Viktiga och oviktiga händelser från våra vardagsliv. Timmarna gick och på vissa av oss blev till sist ögonlocken så tunga att vi fick bryta upp. Kände att jag fick en energikick av den kvällen. Goda endorfiner strömmade genom kroppen och nu längtar jag till nästa gång vi ska träffas.

Goda vänner och små sår ska vi vara rädda om och vårda på bästa sätt. Samt borsta tänderna ordentligt.






lördag 4 oktober 2014

Utspilld öl och offentlig skam



Kanelbullens dag. Vår lokale handlare säljer bullar billigt. Fyra stycken för 15 kronor. I vår frys ligger hembakade bullar, kanske att det räcker fram till det är dags att baka lussekatter.

Gårdagen gick i ett rasande tempo. Skrivbordsjobb, hemmafix och biltvätt. När det blev dags för kvällsmat stirrade jag in i ett ekande kylskåp.
"Borde ta en tur till affären," tänkte jag och smällde igen kylskåpsdörren.

Sedan satte vi oss i den nytvättade bilen och for in till en av stadens restauranger.

Vår servitris var av den glada sorten. Blandade ihop pommes med klyftpotatis och skrattade gott åt sitt misstag. Likaså gjorde vi eftersom det hela löste sig och vi fick det vi beställde.

Höggravid sprang servitrisen fram och tillbaka. Jag tittade på henne medan vi åt vitlöksbröd i väntan på maten. Det såg jobbigt ut, magen putade tungt framför henne och hon kunde lätt ha serverat tre tallrikar åt gången. Använt magen som en extra hylla.

Med svullna ben och typiskt vaggande gång balanserade hon vant våra tallrikar i händerna. Ställde dem framför oss och stannade sedan upp en liten stund. Jag ömkade henne och tyckte hon skulle sitta hemma med fötterna bekvämt upplagda på en pall istället för att springa runt och servera lata gäster.
Hon skrattade med hela ansiktet och berättade att hon snart skulle föda. Det var inte långt kvar. Åtta veckor ungefär. Lika länge som hon vetat om att hon var gravid.
Antagligen såg maken och jag lika förvånade ut som hon gjorde då det gått upp för henne att den begynnande muffinsmagen inte innehöll överflödigt fett utan något helt annat.

Längre hann vi inte i att utveckla hur det hela egentligen gått till. Ett våldsamt brak hördes och det flög glassplitter och skummande öl över restaurangens golv. Servitris nummer två hade tappat brickan som var fullastad med glas till brädden fyllda med öl. Hennes gäster såg förvirrat på varandra.

Tystnaden blev därefter total. Restaurangägaren dök upp från restaurangens innandöme och han såg bister ut.
Den stackars servitrisen glodde på de sorgliga resterna av det som skulle rinna genom gästernas strupar. Hon skämdes mitt i offentligheten och mitt hjärta blödde för hennes skull.

När ordningen var återställd, golvet rent och vi ätit upp vår förträffligt goda mat betalade vi (maken!) och tackade för oss.

Vår servitris vinkade farväl, tittade på mig och fällde en snäll kommentar om att hon tyckte jag var smal och snygg.

"Det blir du också, om så där en åtta veckor" svarade jag och klappade på min egen muffinsmage som endast innehöll plankstek där kocken bytt ut köttet mot lax.




fredag 3 oktober 2014

Vänskap och en hylsnyckel


Minnen av min farmor är få, hon dog när jag var en liten flicka. Däremot har jag hört mycket berättats om henne genom mina föräldrar. Farmor Elin var en kvinna som var av den åsikten att vad andra sysslade med var dennes ensak. Hon ordade aldrig om händelser hon inte själv var inblandad i eller pratade illa om något. Det är vad jag har hört om min farmor och jag kan tro att det är sant när jag tänker på min pappa. Han delade sin mors ståndpunkt gällande andras förehavanden.

Men det är så lätt att ryckas med i samtal där huvudpersonen själv inte är närvarande. Antagligen är jag själv en verbal måltavla i min frånvaro men tänker att det är bra. Då är jag inte bortglömd och kan jag bidra med ett intressant samtal så bjuder jag gärna på det.

För många år sedan skulle ett par som var utsocknes flytta till byn. För oss helt okända människor men när flyttlasset kom tyckte vi att vi kände dom riktigt bra. Genom upplysningar var detta riktigt besvärliga människor och vi var garderade upp till tänderna och sällade oss till mottagningskommittén. Som dock var mycket frånvarande men ändå svävade över de främmandes flyttkartonger.

Tiden gick och av en händelse behövde den besvärlige utbölingen en hylsnyckel och han sökte upp min make som genast lånade ut sin.
Maken är som min farmor trots att de av naturliga själ aldrig träffats så  han har inte blivit influerad av hennes åsikter. Han bara är sån. Anser att det är den felaktiga handlingen människor stundom gör som ska fördömas om det nu är nödvändigt att fördöma. Inte människan bakom handlingen eftersom människan är just människa med mänskliga skröpligheter. Det är helt naturligt, påstår maken. Själv har jag tyvärr inte kommit dit i mitt ställningstagande. Men jag jobbar på det.

Tack vare ovan nämnda hylsnyckel fick vi goda vänner på köpet. Ett förtjusande par utan några som helst olater eller konstigheter i sitt uppträdande mot sina medmänniskor.
Det kröp till sist fram av befolkningen i byn att en släkting till den manliga delen i paret, som dock var död och begraven sedan lång tid tillbaka, var mycket märklig och besvärlig. Därför måste i rimlighetens namn även dessa personer vara skapt och funtad som den döde släktingen. Resonerades det.

När jag tänker tillbaka på den händelsen och att jag föll med in i den fördömande gemenskapen skäms jag en smula. Det gör däremot inte maken eftersom han är som min farmor. När andan faller på och jag pratar skit om någon verkar det som om han drabbats av någon form av hörselskada. Och talsvårigheter också för den delen.

Dessutom lånar han gärna ut verktyg till verktygslösa, om det skulle behövas....




torsdag 2 oktober 2014

Årets sista solrosor och ett par gula byxor


Jag såg dem i går, årets sista solrosor. En humla kröp omkring i den för att förse sig av det som fanns kvar. Det kändes vemodigt på något sätt.

Samma känsla av vemod kände jag när jag vaknade upp i natt. En dröm hade väckt mig och jag låg en stund och funderade över om det jag drömt var sant eller inte. Det var då vemodet kom över mig. Sorgsenheten att det inte var sant, bara en dröm. Ändå kände jag en form av glädje över drömmen, den var så verklig.

Blundade hårt och försökte föra mig tillbaka till skogsvägen där vi promenerade och småpratade. Gula långbyxor, precis som det gula från solrosorna. Vi skrattade och gruset knastrade under våra skor.

Ibland är det skönt att drömma. Omedvetet låta hjärnan forma ihop en historia. Plocka fram bitar ur hjärnbiblioteket och sammanfoga verklighet med det overkliga. Önskningar som faller på plats för en kort stund.

Kanske drömmar kan få en människa att kämpa vidare. Bevara drömmen och förvalta den. Forma om känslan till ett ställningstagande. En riktlinje för hur vi ska handla och komma framåt i livet.

De tankar vi samlar på oss under en dag måste bearbetas, läggas till rätta och bevaras. Sova på saken är ett talesätt och det är nog inte helt fel. Ofta rätas frågetecknen ut under nattens vila och vi får en klarare syn på våra grubblerier.

När jag lägger mig för att sova i kväll ska jag försöka frammana nattens dröm. Se om det går att återskapa den. Så vi kan vandra på skogsvägen igen. Du med de gula långbyxorna, ivrigt pratande och jag ska bara lyssna. Flika in en kommentar, andas den klara höstluften och känna glädjen över att få finnas till.

Om det fungerar kommer jag att vara så där vemodigt glad när jag vaknar.





onsdag 1 oktober 2014

Gott nytt år och en misslyckad jul


I morse när jag vaknade kunde jag konstatera att idag om precis tre månader är det år 2015. Då åker julgranen ut, tomtarna förpassas till förrådets julförvaringslåda och de röda julstjärnorna hamnar i soptunnan.

På förmiddagen har jag gjort ett besök i en handelsträdgård. Apropå julstjärnor...
Stora bord med små stjärnor, ännu endast gröna, meter efter meter. Väntande på att bladens ändring från grönt till rött ska inträffa.
De behöver mycket mörker, en enda liten ljuskälla kan sabotera allt, upplyste mig trädgårdsmästaren och lade till att bäst mår blomman i en mörk garderob. Då behåller den sin röda färg.
Känns faktiskt lite så där, att behöva gå in i garderoben för att njuta av fägringen i adventstid. Det är då jag köper våra julstjärnor. Varsamt inlindad i papper så inte kylan fäller bladen innan de hamnar i våra fönster.

När julen är över har jag tröttnat på blomman. Vill ersätta den med vårliga växter och jag tror inte heller att jag skulle lyckas med bedriften att vara så omvårdande det skulle krävas för att få julstjärnan i så god vigör att den kan återanvändas nästkommande advent.

Hur julen kommer att bli i år är ovisst. Misslyckad antagligen eftersom Aladdinaskens trillingnöt får stryka på foten av mer trendig choklad. Gamla julvärdar från tv rasar. Utom Arne Weise. Han har aldrig under sina trettio år som julvärd nallat ur chokladasken.
Ingvar Oldsberg däremot funderar på att fly landet och fira julen utomlands. Kanske det finns trillingnöt dit han kommer så åtminstone hans jul är räddad.

Det är en viktig händelse detta  Media slår upp stort och många är vi som förfasar oss. Vet inte om maken upptäckt denna feta rubrik. Han som alltid tar trillingnöten först. Från båda lagren, samtidigt.
Först den ena biten, sen petar han försiktigt upp mellanlagret och han vet exakt vart den andra ligger. Han har mångårig vana.

Mig kvittar det lika. Det kliar i munnen om jag äter nötter så speciellt upprörd över det här beslutet är jag inte. Jag glufsar obekymrat i mig av både eventuellt nya och  gamla sorter. Blandar ett par bitar åt gången. Tuggar, sväljer och önskar att det kunde vara tre lager i asken. Minst.