Summa sidvisningar

söndag 31 augusti 2014

Blott en dag och fyra nystan garn



Precis när sommaren hade fått sin skiraste grönska fick jag telefonsamtalet. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi grät tillsammans via den sladdlösa kommunikationen. Ett liv hade tagit slut och en familj trasats sönder.

Vi skickade inga blommor. Kanske var det så att alla deras blomvaser fyllts upp under kort tid. Jag trodde att det var så därför det kom inget blombud från oss. Samvetet gnagde dock, det är ju så man gör. Visar sitt deltagande med skrivna ord och blommor. Men blommorna vissnar och korten stoppas undan i ett kuvert. Korten bränner och smärtar men kan ändå inte kastas bort. Bevaras som en påminnelse att människor står runt omkring när något ofattbart och svårt händer.

Tiden går. Blott en dag ett ögonblick i sänder......

Några fler telefonsamtal. Lite trevande. Lite mera gråt. Lite skratt. Löften om att vi hörs snart igen. Sms och varma tankar. Vi känner varandra väl. Vänner sedan vi var 12 år gamla. Då visste vi inte hur det en gång skulle bli.

Vi halkar ner i våra vanliga spår. Stretar vidare var och en med sitt. Sorg avlöses med glädje. Vardag med helg. Sommarlov, grillkvällar, semester, soliga dagar, regniga dagar. Kräftskivor och snaps.  Kanske en höstresa till varmare länder innan dess vintern har oss i sitt grepp. Vi delar med oss av våra upplevelser till nära vänner, vänners vänner och näst intill okända vänner.

Vi är sorglösa så länge vi själva inte är drabbade.

Men för andra finns inga vanliga spår att halka ner i. Näsan över det djupa hålet för en kort stund. Faller ner igen och ett nytt mödosamt kravlande inleds. Så kommer julen. Familjers familjehelg. En plats är tom. Måste leva för de levande. Ställa i ordning, som vanligt men ändå inte.....

För en tid sedan köpte jag fyra nystan garn. Idag ska jag åka och posta ett vadderat kuvert. I det ligger ett par raggsockor som jag stickade klart i går kväll. Garnstumparna är ordentligt fästade för att de ska hålla och inte spricka upp.

Jag tror det blir en mycket kall vinter. Då kan det vara gott att värma fötterna i ett par hemstickade sockor.
Även om det är kallt inombords för mycket lång tid framöver.

fredag 29 augusti 2014

Fisk en helt vanlig torsdag och en sanslös skapelse



Vad ska jag laga för mat idag? Den frågan är vi nog många som ställer oss. Inspirationen och orken tryter. Makaroner och bacon. Färdig ärtsoppa ur plastkorv. Eller Mac Donalds på hemvägen.
Nu för tiden har jag tid att både tillreda maten och avnjuta den i lugn och ro. Men ändå. Råvaror ska inhandlas utefter den tilltänkta maträtten. Ofta blir det återkommande rätter som läggs upp på tallrikarna.
Jag har ett bristande intresse för de otaliga matlagningsprogrammen som visas i tv, inte heller läser jag speciellt ofta veckotidningar fyllda med recept eller olika mattidningar. Så det blir till att plocka från min inre receptsamling.

Så träffade jag Peter. Aldrig tidigare har jag mött en mer hängiven matentusiast. Hans kök är som ett slags matlaboratorium, hans uppfinnerikedom är häpnadsväckande. Heta kastruller med termometrar uppstickande över kanterna, skummande såser, plaströr fyllda med chokladmassa, puréade rotfrukter. Smält socker som skruvas till tunna glänsande spiraler. Och mitt i alltihopa står Peter, kökshandduken slängd över axeln och han verkar ha koll på allt. Kock till yrket men även en lyriker omkring allt som går att äta.

I går hade han kallat på mig. Ville ha hjälp med att fota hans tallrikar. En egen komponerad fiskrätt. Där till efterrätter, sanslösa skapelser. Tunna trådar av stelnad choklad och sköra sockerspiraler placerades med varsamma fingrar över fruktsorbé. Färska bär och chokladmousser.  Hustrun Pia står bredvid, läppjar på en kopp te och säger med övertygelse i rösten att hon är bortskämd. Och jag tror henne!

Innan jag åker hem får jag äta upp det arbete Peter och jag gjort tillsammans under eftermiddagen. Jag skrapar med besticken mot porslinet för att få med precis allt. Hade jag vågat skulle jag ha sträckt ut tungan och slickat så rent att kocken inte behövt diska efter mig. Men jag har i alla fall så pass mycket bordsvett att jag lät bli.

Vanlig ovanlig fisk en helt vanlig torsdag.

Peter min nyvunne vän, hoppas han kallar på mig igen!


onsdag 27 augusti 2014

Arga poliser och en mjukglass vid Motala ström



Känslan som infinner sig när jag stänger dörren och lämnar lukten från tandläkarmottagningen bakom mig är översvallande. Tandsten som spottats ut i den vita porslinsskålen och tungan som löper över den polerade tandraden. Inga hål, återbesök först om ett år. Lyckorus på hög nivå.

Efter tandläkarbesöket begav jag mig omgående till stadens polisstation. Inbokad tid för nytt pass. Bredvid mig på bänken satt en barnfamilj och väntade på sin tur. Minstingen kanade otåligt fram och tillbaka. Ställde frågor om allt och inget. Mamman svarade tålmodigt men allt efter tiden gick blev svaren krystade och återhållsamma.
Så fick flickan syn på akvariet som är ämnat att liva upp det något trista väntrummet. Flickan pekade och frågade sin far om han visste namnen på fiskarna. "Tetra" svarade han. "Allihopa heter tetra". Mamman såg skeptisk ut men höll med.
Flickan ville gå och hälsa på fiskarna och frågade om lov. Det gick an bara hon inte knackade på glaset. Förvånat frågade hon varför. "Då kommer den arga polisen och tar dig!" blev mammans svar. Barnet stirrade bestört på sin mamma och ville ha svar på varför den dramatiken skulle uppstå om hon knackade lite försiktigt på glaset hos fiskarna. Mamman såg ut som om hon hade en inre önskan att polisen skulle komma och förvara flickan bakom lås och bom, om endast för en kort stund.
Jag undrade också i mitt stilla sinne om polisen verkligen skulle rubricera händelsen som så pass våldsam att det föranledde ett gripande, men jag vågade inte fråga den trötta mamman.

Min tur hos passpolisen. Blev uppmanad att stirra in i den blå cirkeln och se uttryckslös ut. Gjorde så gott jag kunde och resultatet blev precis så som hon ville. Uttryckslöst.

Läste just idag att Marilyn Monroes gamla pass såldes på auktion år 2006 för en summa av 800 000 kronor. Inte fy skam.  Bäst att spara mina makulerade pass utifall att. Kanske barnbarnen en dag kan tjäna sig en hacka på mormor/farmors uttryckslösa nuna.

Efter avklarade uträttningar på stadens gator och torg köpte jag en mjukglass i Carl Johans glasscafé. Satte mig tillrätta på parkbänken och njöt. Solens varma strålar fick Motala ström att glittra . De gula spårvagnarna skramlade uppe på bron, mot Vidablick och Klockaretorpet. Fram och tillbaka. Kyrkklockorna i Hedvigs kyrka ringde, antagligen begravning. Inget jag behövde bry mig om. Några eftersläntrande turister fotograferade kaktusparken.  Jag kände inte den minsta ilning av den kalla glassen i mina starka friska tänder.

En bra och händelserik dag.


måndag 25 augusti 2014

Föreställningar och verklighet



Se i källan...och källan ser på dig...Drick ur källan...Se ditt öde i dess vågor...hur den blänker till som ett mynt på botten...Inne i svalkan under pilens grenar...där det klara vattnet stilla rinner...

Många gånger har jag läst dikten Vid Hångers källa och gjort mig en föreställning om det klara vattnet som så sakteliga rinner fram under ett lövverk från en mäktig pil. Jag har sett mig själv sitta där och släcka törsten direkt från källan medan ett lugn hägrat sig. Som en ensam retreat.

Så hamnade jag då vid Hångers källa. Här har minsann Israel Kolmodin suttit på en sten och filosoferat. Det sägs att när han skulle predika vid högmässan på midsommardagen 1692 kom han för tidigt till Ganns kyrka och fortsatte, i väntan på att tiden skulle gå, bort till källan. Där blev han så pass inspirerad att han diktade ihop psalmen Den blomstertid nu kommer. Kolmodin avled 1709 men kyrkan finns kvar dock som ödekyrka, endast de tjocka kyrkväggarna vittnar om att där förkunnats Guds ord.

Platsen vid Hångers källa var vacker. Lummig grönska och jag anar att det stundom hålls friluftsgudstjänster vid den angränsande lilla gräsplanen. Men själva källan var endast ett oansenligt vattenhål. Kan tänkas att den rådande torkan bidragit till lågt vattenflöde och några vågor var stört omöjligt att urskilja.
Jag fyllde en plastflaska med vatten från källan för att ta med hem som ett minne. Att dricka ur källan var inget alternativ för min egen del. Är lite rädd för främmande vatten ute i naturen. Vem vet vad för slags mikroorganismer som simmar omkring under ytan! Att ta onödiga risker och få magont är enligt min mening dumt.
Svärsonen är däremot lagd åt det orädda hållet. Han tog en slurk ur flaskan och konstaterade förnöjt att vatten var gott. Det smakade till och med en aning citron. Kanske för att flaskans tidigare innehåll var bubbelvatten med arom av citron.

Det kändes stort och mäktigt att vara på platsen. Högtidligt på något sätt. Trots att Hångers källa inte alls motsvarade mina förväntningar och fantasifulla utsvävningar. Verkligheten såg annorlunda ut. När jag nu läser dikten igen dyker den verkliga Hångers källa upp i mitt inre, jag har fått omarbeta bilden.
Många gånger stämmer inte fantasi ihop med verklighet. Det har vi nog alla någon gång fått erfara.....

Nu letar jag efter en riktig fin flaska där jag kan tappa upp vattnet som fortfarande skvalpar omkring i den begagnade citronvattenflaskan. Minnet från Hångers källa.




söndag 24 augusti 2014

Valurnor och en prydlig slipsknut



Nu har de kommit i vår brevlåda. Röstkorten. Snart är det dags och debatterna går heta. Jag velar i år som alla andra år då det är dags att rösta. Det har blivit så krångligt. Inte hjälper det att vissa av politikerna ser ut som om de helst skulle vilja slippa ifrån allt ihop. Munnar som streck. Inte en enda rolig dag i deras liv.
Det enda jag är säker på är att det i år är av allra största vikt att samtliga medborgare med rösträtt masar sig iväg till vallokalerna. Röstar på vad som helst för att stoppa fientlighet och nazister i dörren.

När jag var barn gick gick diskussionerna höga vid matbordet vart fjärde år. Mamma och pappa var på samma politiska våglängd men ibland vägde vågskålen över lite mer åt det ena hållet.För att få vågen att väga jämt var denna stundom högröstade ordväxlingen ett måste. Vi hade ingen tv så den politiska kvällsunderhållningen dem emellan kunde pågå i timmar. Jag satt böjd över mina pastellkritor och lyssnade oförstående på deras ordsvängningar och meningsutbyten. Det fanns ingen klassklyfta mellan dem, de tillhörde arbetarna med arbetarnas moral och åsikter. Ändå skulle det stötas och blötas i för mig det oändliga.

Då det var dags att gå till IOGT som för dagen var iordningställd till vallokal tog min pappa  på sig sin slips. Knöt den lite extra omsorgsfullt. Jag fick alltid följa med och jag kände på ett barns vis att det var en mycket högtidlig promenad. Pappa extra uppspelt."Idioter Och Gamla Tanter" sa han högt när vi klev in i lokalen medan mamma generat hyschade åt honom. Det var en nykter och smått religiös byggnad som skulle visas vördnad och respekt menade hon.

Mamma och pappa klev bestämt in bakom var sin skärm, prasslade lite med valsedlarna medan jag fick sitta stilla på en stol och vänta. Kuverten damp ner i valurnorna och pappa såg belåten ut.
"Nu sänker vi borgarna" sa han på hemväg. Pappa som alltid handlade i Konsum och tankade på OK. Han satte aldrig sin fot innanför dörren på ICA. På senare år hotade jag honom med att när dagen var inne skulle jag bära hans urna i en icakasse. Han svarade aldrig på det för han visste att min moral skulle hindra mig. Så rätt han hade. När dagen var inne bar jag urnan med stoftet efter en sann socialist tillika min pappa mycket varsamt och försiktigt utan kasse av något slag.

När vi var hemma efter uträttat ärende knöt pappa av sig slipsen och hängde in den i sin garderob. Tog fram två äggkoppar och hällde upp två snapsar. En till mamma och en till honom. Därefter ställde han tillbaka flaskan i skåpet.
"Idioter Och Gamla Tanter" skrockade han. Höjde äggkoppen och utbringade en skål för solidariteten och inväntade därefter valvakan på radion.


fredag 22 augusti 2014

Slite och en ledig dag


Slite Gotland tisdagen den 12 augusti 2014. Varmt och vindstilla och vi promenerade nere vid hamnen. En fiskebåt var till salu och ett gäng medelålders män diskuterar och dividerar. Priset och båtens skick. Om det blev någon affär vet jag inte för vi begav oss till den lilla fiskebutiken som lockade med nyrökt lax och räkor.
Från den lokala matvaruaffären köpte vi goda ostar, färskt bröd, smör, dryck och sallad. I den gröna parken bredvid hamnen dukade vi upp vår lunch. Gemytligt och familjärt. Semester och sol. Cyklarna parkerade en bit bort.

En dam kom släntrande och satte sig på parkbänken en bit bort. Hon valde bänken som avståndsmässigt räckte till en konversation. Hon betraktade oss en liten stund och plockade sedan upp en öl ur sin väska.
Med en röst sprucken av allt för många cigaretter och alkoholhaltiga drycker frågade hon oss om vi var semesterfirare. Vi bekräftade sanningshalten i hennes fråga varpå hon suckade belåtet och berättade att hon också hade förmånen att vara arbetsledig en sådan vacker sensommardag. Tog en klunk öl och förtydligade att hon var ledig från sitt arbete. I den händelse vi kanske inte hörde eller förstod. Hon skrattade och kisade mot solen. Klunkade öl och berättade åter igen att hon hade en ledig dag. Hon tyckte det var mycket skönt, att vara ledig från arbetet. När solen sken och allt var så fint. Vi nickade och höll med.
Hon reste sig från bänken och önskade oss fortsatt trevlig semester. Hon var ju också ledig från sitt arbete, sa hon. Vi vinkade till varandra och hon försvann. Lite vingligt men höll ändå rak kurs. På sin lediga dag.

Vi åt vår lunch. Kastade soporna på anvisad plats. Klev upp på våra cyklar och begav oss mot apoteket.
Där stod den lediga damen. Hon sken upp när hon såg sina nyvunna vänner från fastlandet. Hon skulle dock inte in på apoteket utan in i butiken bredvid. Den med grön skylt ovanför dörren. Dörren där man går in tomhänt och kommer ut med klirrande flaskor. Oftast i samband med sin från arbetet lediga dag.

Jag blev beklämd. Anande att hon önskade sig ett annat liv. Ett arbete som hon kunde få semester ifrån. En familj att följa med på semesterturer. Kanske inte nödvändigtvis på cykel. Men ändå. Eller också har jag förutfattade meningar. Kanske var hon nöjd med sitt liv. Sitta och småprata med främmande människor, ta en öl och tycka livet är skönt. På sin lediga dag.

Vi vet så lite om vad det rör sig inom andra människor. Däremot är vi otroligt snabba på att dra egna slutsatser.


torsdag 21 augusti 2014

En stor kopp te och en blodig uppgörelse


Jag tillhör det tedrickande folket. I köket har jag en utdragbar låda som doftar ljuvligt var gång jag drar ut den. Olika sorters teer samsas i lådan och besöker jag en tebutik vill jag köpa på mig av de flesta sorter som erbjuds till försäljning.
I koppen vill jag endast ha det nydragna teet. Inget socker, honung eller mjölk. Inte ens en citronskiva. Påste går bra ibland men helst vill jag fylla upp en tekula och låta den ligga i det heta vattnet som jag fyllt koppen med och låta den ligga i länge innan jag avnjuter brygden. Vattnet får inte koka, bara nästan.

Har fått för mig att just te har en lugnande inverkan på sinnelaget. Är jag glad väljer jag ett lätt te, kan vara med smak av blommor och bär. Nedstämdheten vänder med en kopp lapsang och känner jag mig lite kulen passar det bra med en sort som innehåller kryddor av olika slag.

Något tilltugg är inte nödvändigt men ändå önskvärt. Däremot en bra bok eller en fängslande film är näst intill en nödvändighet som icke bör försakas.

Efter en rejäl maginfluensa är en slurk te det enda magen vill ta emot när den lugnat ner sig. Inte helt oväntat eftersom kineserna använt drycken i medicinskt syfte ända sedan slutet av 300-talet. Länge höll de på hemligheten bakom både odlandet som framställandet av tebladen. När sedan hemligheten yppades blev engelsmännen stordrickare och Ostindiska kompaniet såg till att Kina fick opium från de indiska odlingarna i utbyte mot silver som täckte kostnaderna för teblad. Illegala förehavanden är aldrig helt lyckade och brukar sluta med elände. Därmed startade det stora opiumkriget 1839 som höll i sig i tre år. Kinesiska myndigheterna förstörde allt opium de kom åt medan de tetörstiga engelsmännen svarade med att beskjuta kinesiska hamnstäder. Det var en blodig och dramatisk uppgörelse omkring en mycket trevlig dryck kan jag tycka.

Vår egen botanist Carl von Linné gjorde ett tappert försök att odla te men utan någon större succé så han kokade te på kungsmynta istället vilket inte alls är så oävet enligt mina smaklökar. Det händer att jag går ut i min örtagård, repar av lite mynta och slänger i en kastrull med hett vatten.

Nu är tedrickartiden inne. Varma dagar har ersatts med med långbyxväder. På kvällskvisten kan det hända att det börja knäppa i de under sommaren vilande elementen. Och jag drar ut min låda i köket och funderar över vad jag ska välja för tesort.




tisdag 19 augusti 2014

Kontaktlinser och grönsaksblandning



Jag har aldrig riktigt kommit överens med mina glasögon. Det bästa med dem (förutom att jag kan se skarpt och bra när de sitter där de ska) är att rynkorna runt ögonen döljs bakom glaset. I alla fall syns de mindre för betraktaren, rynkorna.
Annars är det mest ett gissel att vara glasögonbärare. De skaver, halkar ner och i liggande ställning vid tv-tittandet verkar de mest leva sitt eget liv vilket medför att tv-skärmen blir suddig.
Inte är jag speciellt snygg i glasögon heller trots att maken gör sitt bästa för att övertyga mig om motsatsen.

För snart en månad sedan slog jag slag i saken och bokade tid hos stadens optiker för utprovning av kontaktlinser. Vid första besöket garanterades det att alla, precis alla, kan bära kontaktlinser. Oavsett synfel. Om man inte råkar vara blind förstås, då finns ingen hjälp att få utan man blir utrustad med vit käpp från syncentralen. Och eventuellt ledarhund.

Besöket skulle ta två timmar i anspråk. Det tog sex. Utprovningen gick utmärkt. Linserna skulle "sätta sig" och jag blev kommenderad en rask promenad på stadens gator under femton minuter. Jag promenerade direkt till närmaste konditori. Där fungerade allt väl, jag såg vad jag beställde och klarade även av kortläsarens knappsats.
Tillbaka hos optikern skulle jag lära mig att plocka ut linserna själv. Det var då det verkliga problemet uppstod. De hade sugit sig fast på hornhinnan och satt där utan att vilja röra sig trots mitt ihärdiga grävande med fingrarna. Optikern hejade friskt på och mina ögonvitor blev allt rödare och rödare. Till sist satte optikern dit sitt eget pekfinger medan jag med vilt uppspärrade ögon befriades från de näst intill osynliga pyttesmå plastskålarna.
Så höll vi på tills den gravida optikern inte orkade längre. Antagligen hade hon suttit obekvämt med sin stora mage allt för länge och ville gå hem till sig för att vila.

I den anpassade behållaren med ett vitt och ett grönt lock placerades mina linser och jag skickades hem. Med stränga förmaningar att inte försöka mig på att exprimentera på egen hand efter stängningsdags.
Jag lovade, åkte hem och satte in linserna. Optikern stängde kl. 15.00, det var fredag och kliniken höll strängt på helgstängningens vilodagar.
Vid sänggående satt linserna där de satt och efter ett par timmars resultatlöst grävande och med svidande ögon var paniken nära. Främst hos maken.

Nu har det gått ett tag och med vana fingrar får jag både dit och ur linserna. Jag kan inte påstå att jag ser så värst bra men jag tycker ändå att jag ser bra ut. Varje vecka är jag hos den allt mer tjocknande optikern för att byta linser och efter dagens besök kan jag belåtet konstatera att jag läser även den finstilta texten. Dock ser jag uselt på långt håll. Om sex veckor ska optikern lägga sig på förlossningsbordet men hon har lovat att få ordning på mitt seende innan dess.

Så läste jag av en ren händelse att det är nyttigt för synen att äta mycket grönsaker. Helst övergå till vegetarisk kost. Jag har fått in maken på samma spår efter att han under gårdagskvällen tittade på ett ruskigt program där det varnades för ett allt för stort intag av rött kött. Jag märkte att han blev skakad av den dystra prognosen en köttätare går till mötes. Det vegetariska förslaget klubbades igenom och det var maken själv som höll i klubban.

I kväll tillredde jag en mycket god vegetarisk måltid. Jag måste ge kontaktlinserna en rejäl chans genom att hjälpsamt öka på mitt seende till det bättre på ett naturligt sätt. Men jag lovade maken att det nog kan bli en och annan köttbulle och även fläsklägg när det gått ett tag fram på höstkanten.

måndag 18 augusti 2014

Att komma hem och en blöt skogsväg



Aldrig är vårt hem så fint och hemtrevligt som när vi varit från det under en tid. Öppna ytterdörren och känna doften av det egna. Solen som skiner in på sin bestämda plats på morgonen efter nattens sömn i en säng som inte tillhör någon annan.

Efter en vecka i det landskap där det serveras saffranspannkaka och där fornlämningarna avlöser varandra bär vi med oss minnen, inte minst i form av ömmande bakdelar efter dagliga och långa cykelturer.

En resa är svår att dela med sig av till den oinvigde. Bildbevis och händelser tas ofta mot av artighet men med bristande intresse av åhöraren. Inte så konstigt eftersom upplevelser måste upplevas på plats och ställe.
Men vi som var med kan dela minnet med varandra. De soliga dagarna där den svaga varma vinden var vår följeslagare. Regnet som vräkte ner och blötte ner all vår packning. De 3,5 milen då livet minst sagt var surt, punkteringen och bondens maskinhall.
Vägar som knappt någon boende på platsen känner till och den smala blöta skogsvägen som till sist kunde kallas skogsstig.

Det varma köket där det serverades lax och ett glas vitt vin medan våra kläder torktumlades för att sedan stuvas ner i samtliga cykelväskor. Rasten vid Hångerns källa. Rökta räkor och en upp-och nervänd salladsskål i parken. Pannkakor till frukost och goda bakverk från stenugnsbageriet. Förvirrad vandring på Fårö och matservering som inte tar kort. Salmbär vid dikesrenen och Pippi Långstrumps häst. Cykelkarta och Google maps.

Glada barn och arga barn. Trötta barn och tålmodiga barn. Cykeltrampor som taktfast trampats runt, mil efter mil. Dofter och ljud. Grusvägar och asfalterade vägar. Havet och fina stenar på stranden.

Mitt i allt gemenskapen med varandra. Sju dyrbara dagar som fyllts med minnen. Gräset har växt, smutstvätten avklarad, barnen går till dagis, föräldrarna till sina arbeten. Livet återgår i sina vanliga spår och hösten närmar sig allt mer.

Jag känner mig tillfreds.


lördag 9 augusti 2014

Fastkedjad och en snål kommun



Det är sällan eller rättare sagt nästan aldrig som jag funderar över min förmåga att på egen hand förflytta mig dit jag vill. Hur ofta jag vill och när jag vill. Det är en ynnest.

Men så finns det de som på grund av sjukdom, handikapp eller olycka har mist den möjligheten. Som är beroende av andra. Bestämda tider och bestämda dagar. Allt detta kväver den mänskliga friheten.

Otaliga gånger har vår dotter svurit och frustrerat behövt anpassa sig efter de som bestämmer i färdtjänstens värld. Samåkning flera mil, kors och tvärs mellan orter. Tid som bara runnit ut i ingenstans. Stressade chaufförer som gör sitt yttersta för att få det att fungera. Pengar sparas in genom att telefonister på andra sidan jordklotet tar mot de inkomna beställningarna. De har aldrig besökt Reenstiernagatan eller Albrektsvägen. Vad som är kyrka eller gravkapell, sjukhus eller vårdcentral är dolt i dunkel för de boende telefonsvararna i Moldavien. De har lärt in ord utan betydelse på ett främmande språk under några veckors intensivkurs.

I morse läste jag om en man, 67 år gammal och hans hem är ett vårdboende som han delar med andra, långt mycket äldre än honom själv. Hans enda önskan är att få en ledsagare som kan följa honom dit han vill och behöver gå. Fyra timmar per vecka är hans önskemål. Norrköpings kommun är dock av en annan åsikt och har avslagit hans begäran. Motiveringen är bland annat att mannen inte deltagit i de aktiviteter som erbjuds de boende. Han har även varit för trött att gå ut på promenad med personalen. Dessutom har han fått utökad hemtjänst så de nitiska tjänstemännen inom Norrköpings kommun tycker att han borde vara nöjd med det han fått sig tilldelat.

Skrämmande tanke. Att inte själv få avgöra sin situation. Bli fråntagen sin trötthet av någon som kan komma och gå som den vill. Lägga sig ner och vila på sin fritid om en ansträngande aktivitet föregåtts. Shopping till exempel. Kan vara nog så uttömmande på ork och energi.

Min ilska växer i takt med tanken att jag år ut och år in betalt skatt för att bland annat säkra ålderdomen. Både för egen del men även för andras. Vi ska ha rätt att leva ett bra liv även om åldern sagt sitt.
Ilska över att mina hoptjänade pengar ska föda de som är friska men inte vill arbeta. För de finns ute i samhället. Och de är tyvärr många.
Jag är gärna med och betalar med mina skattepengar till de som verkligen behöver det. Men inte till de som unnar sig utlandsresor och krogbesök på skattebetalarnas bekostnad!

Nu har dock Norrköpings kommun fått sig en näsbränna av Förvaltningsrätten. Beslutet är upprivet och den 67-årige mannen får sin ledsagarservice. Han behöver inte längre känna sig fastkedjad av kommunens snålhet. Det vore långt mycket bättre att de kommunalt avlönade tjänstemännen samlades och såg över budgeten och delade ut av den till de som är behövande och sluta mata de som lider av arbetsskygghet.

Inte ens kommunala tjänstemän är för evigt unga. Snabbare än vad man kan tro är dagen inne, de sitter på ett vårdboende och bara längtar efter att det ska knacka på dörren och någon från ledsagarservice står beredd med ledsagning. Det oberoende folket kommer även de en dag att bli det beroende folket.


torsdag 7 augusti 2014

Äventyr och cykel utan motor



Det börjar dra ihop sig. Vi ska ut på semester, en hel vecka. Jag tror att det blir den mest äventyrliga vi gjort, åtminstone den smärtsammaste.

När dottern frågade om vi ville följa med på cykelsemester på Gotland tvekade jag aldrig. Maken var däremot mer skeptiskt inställd. Och är fortfarande om sanningen ska fram. Visst är det ett helt företag, med tanke på att småtvillingarna nyss fyllda två år och deras storasyster ska följa med. Deras föräldrar tar det med ro trots att det verkar föreligger en gnutta nervositet hos deras mor. Hon drömde en natt att vi istället för cyklar hyrde oss giraffer och färdades på dessa långhalsade djur runt den vackra ön. Det anser jag vara en mardröm eftersom jag avskyr höga djur av alla de slag. I alla fall om jag måste sitta på dem.  En hel vecka dessutom.

Maken önskar sig en cykel med hjälpmotor men den önskan har inte gått i uppfyllelse. Så till vida han inte i smyg gjort upp med grannfrun om att få låna hennes. Jag har dock inte hört henne nämna något om detta.

Själv funderar jag över packningen. Det är mitt största bekymmer. Vad tar vi med oss i cykelväskorna för en veckas utomhusaktivitet på en ö där det blåser från samtliga håll? Vårt bagageutrymme är snålt tilltaget så det gäller att tänka i de rätta banorna. När jag var till staden inhandlade jag var sin cykelcape i den händelse vädret får för sig att slå om. Då blir vi endast blöta om benen och det borde vi överleva.

Det är vår dotter och hennes make som är våra reseledare. De har sett ut rutten och möjliga övernattningsställen. Det är bara för oss att hänga med så gott vi förmår. Som en säkerhetsåtgärd har jag beställt en trave böcker, tar orken slut och ändan ömmar allt för mycket får vi slå oss ner på dikesrenen och läsa några kapitel tills orken återfunnit sig och mjölksyran planat ut.

Så tänker jag att långt innan vår bekvämlighet slog till och  bilar, husbilar och husvagnar packades fulla med nödvändigheter åkte familjer i flera mil på cykelsemester. Skulle de iväg och förlusta sig fanns inga andra möjligheter för de som var billösa. Visserligen kunde de ta tåg eller buss dit de skulle men det var en kostnad som sparades in genom att trampa runt på pedalerna. Rejäla cyklar med rejäla däck, hårda sadlar och inga växlar.

Idag är det näst intill exotiskt att företa sig en sådan här resa. Två veckor i Thailand är inte jämförbart eftersom det är den naturligaste sak i världen att göra. Så gör folk. Åker på charter med all inclusive. Då behöver hotellområdet aldrig lämnas, allt finns inom bekvämt avstånd.

Några inbrottstjuvar behöver inte göra sig besväret när vi är på vår resa. Vi har tagit hit en norsk dam som kommer att vaka över hus och hem. Risken är på så sätt minimal att vi finner vårt hem utan bohag när vi återvänt.

Äventyret väntar på oss..........




måndag 4 augusti 2014

Att välja yrke och bli kriminell


Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan fick jag otaliga gånger som barn. Något svar som passade de vuxna hade jag dock inte att ge. Däremot närde jag en dröm om att bli kirurg och de anatomiska kunskaperna införskaffade jag mig genom det rikt illustrerade läroboken om kroppens alla delar. Invärtes likaväl som utvärtes.

Då jag låg i moderlivets trygga kammare spådde många att av den rådande aktiviteten som försegick där inne tydde allt på att barnet  säkert blev en fotbollsspelare. Vilket aldrig skedde. Jag har dock aldrig hört någon utgjuta sitt missnöje att det inte blev så.

Jag funderar ofta på vad våra barnbarn kommer att syssla med när de avlagt alla examen som kan avläggas. För utan många slutbetyg är det svårt att träda in i yrkeslivet.
Än så länge är barnen sorglösa. Ett papper, några kritor, farfar/morfars tumstock och med handräckning även hans såg och en brädstump. Kärlek och omsorg från alla som står runt omkring. Då är de glada och till freds.

Hemma hos småtvillingarna och deras storasyster frågade jag en dag det stora barnet vad hon skulle tänka sig bli i framtiden.
"Kriminell" blev det rappa svaret. Jag försökte utröna vad för slags kriminalitet hon tänkte välja. Barnens far visade ett plötsligt intresse av samtalet och lade fram att ekonomisk brottslighet kanske var något att tänka på.
Jag blev en smula förvånad eftersom jag bedömt att den mannen är ärligheten själv. En rekorderlig karl. Jag tror mig veta att så är fallet, trots allt.

Flickan kanske inte förstod innebörden av att vara en ekobrottslig, dock stod det snart klart att det aldrig var aktuellt för hennes del.
"Pirat" förkunnade hon. "Pirat är vad jag ska bli, mormor. Då kommer jag att få en sån där krok." Hon viftade med handen framför mitt ansikte. Jag nickade och sa att det där tål nog att tänka på både en och två gånger innan beslut fattas.

För ett par dagar sedan fick jag genom jäntungen reda på att hon ska lägga den påtänkta kriminella banan bakom sig och avancera till klohållare istället.

Det lät inte helt rumsrent det heller men fick snart klart för mig att det är en som aldrig blir gammal och dör.
Efter en del efterforskning från min sida visade det sig att själva innebörden med att vara klohållare är att hålla rent med ett instrument utrustat med en klo längst ner. Ta reda på andras sopor och skräp.
Om en klohållare är särskilt långlivad har jag dock inte fått något konkret svar på.  Jag vet däremot att det finns människor som viger sina liv till att rensa upp efter andra. Eller rensa upp inom andra så de kan leva ett drägligt, glatt och lyckligt liv. Rensa upp inom sig själva också för den delen så de kan glädjas tillsammans med de som redan är glada och nöjda.

Kanske borde vi alla vara något av en klohållare. Dela varandras instrument så vi får möjligheten att leva i harmoni med oss själva och vår omgivning. Hjälpas åt med lite av varje. Då det behövs.

Det där med klohållare är kanske inte så dumt när jag tänker efter.






söndag 3 augusti 2014

Heavy metal, hard rock och Ringarums kyrkokör





I går var maken och jag ute och röjde runt lite. En helt vanlig lördag. Det brukar inte höra till vanligheterna minsann, nu frångick vi soffhänget och for iväg till Rejmyre och Skogsröjet. Visserligen i tjänstens vägnar, men ändå.
Den som tillhör pressen behöver inte betala etthundra kronor för parkeringen, det är bara att glida förbi kön med ett utdelat presskort i framrutan och ställa sig på bekvämt avstånd från entrén.
Vi blev kommenderade till presstältet för att få våra plastkort runt halsen. Sen var det bara att knalla in bland hårdrockarna och ta för sig. Vilket visade sig inte vara så enkelt som det låter.

Länstidningen skulle stå i någon sorts lista i en dator, vilket Länstidningen inte gjorde. Febril aktivitet utbröt och jag förstod att vi kanske skulle få åka hem i outrättat ärende.
En kvinna spände ögonen i mig och ställe frågan om jag tillhörde en viktig tidning på något sätt. "Mycket viktig" svarade jag och då tillkallades en person som hade hand om alla utsända reportrar.
Hon i sin tur såg på min make som bar min kameraväska och konstaterade omgående att han måste vara fotografen och jag själva reportern. Maken sa inget. Vidare upplyste hon oss om att vi inte kunde få vilket kort som helst, det handlade om säkerheten. Jag sa inget. Men tänkte att det var mycket enklare när jag träffade prinsessan Victoria på biogasanläggningens tak i Norrköping än att ta sig in på en hårdrocksfestival.

Så till sist. Med var sitt kort runt halsen, maken fotografen fick ett grönt och jag reportern ett rött, blev vi visade till själva festivalområdet.
"Nu går ni genom backstage, här får ni absolut inte vistas" sa den pressansvarige och vi nickade, fotografen och jag. Följde snällt efter den grönklädda och bastanta kvinnan som så småningom, efter att vi passerat många grindar och hårda artister som drack kaffe ur plastmuggar inom backstageområdet, släppte oss lösa bland fyratusen headbangande huvuden.

Musiken dånade, marken vibrerade, det pulserade i ådrorna av basens takter.  Det var en upplevelse utöver det ordinära. De musikaliska framträdanden vi oftast brukar avnjuta är Ringarums kyrkokör och det är inte riktigt samma sak som detta.

Jag plockade upp min kamera som fotografen höll i ett fast grepp. Han fick därefter hålla i linsskyddet medan jag tog 285 bilder. I smyg eftersom jag var reportern. Själva fotografen stod och vred på linsskyddet. Han såg inte riktigt bekväm ut. Dessutom hade han dragit sig bakåt en bit från scenen vilket oroade mig i den händelse att den stränga pressansvariga plötsligt skulle dyka upp. Då skulle det säkert ha blivit en massa frågor varför inte fotografen fotograferade och reportern skrev. För så var den sagda ordningen.

På vägen ut stod kommunens lastbil med tank bredvid tjugo bajamajor. Precis som vi passerade vred bajstömningsmannen på reglaget till den grova slangen och det var ingen angenäm doft som spred sig över nejden.

När vi satte oss i bilen tittade fotografen på mig och bad mig att omgående köra honom hemåt där lugnet råder. Nöjda lämnade vi Megadeth, Black Star Riders, Skitarg, Långfinger och de andra grabbarna åt den allt mer mörknande augustikvällen i Rejmyre.


lördag 2 augusti 2014

Framtidsplaner och upptrappning



Jag vill blunda. Fly undan verkligheten genom att inte se på tv-nyheterna. Där jag är kan jag skydda mig mot ondskan. Sitta på altanen och njuta av färgerna som solnedgången sprider över himlen när solen försvinner bakom trädtopparna. Men jag tittar ändå. Ser rädda reportrar i skyddsvästar och hjälmar.

Här har jag inget att frukta. Kan sova tryggt om nätterna. Åka till affären utan att riskera att flyga i småbitar vid entrédörren. Hjälpa till att hämta barnbarn från dagis. Läsa sagor, bada i sjön, äta glass och lägga puzzel.

Där borta finns barn som aldrig uppnår sina mål. Föräldrar som skriker ut sin förtvivlan bredvid sina söndertrasade och livlösa barn. Barn som plötsligt inte har några föräldrar. Saknade syskon, mor-och farföräldrar. Kamrater och grannar. Sönderbombade hus. Rädsla och ångest. För varje timma upptrappas striderna, fler människor dör och skadas

Hur ska vi kunna förstå? I vår värld där vi ideligen försöker överglänsa varandras lycka, framgång och rikedom.

Våra barnbarn. Vad ska världen erbjuda dem? Hur ser det ut när de blir vuxna och själva få barn? Finns det ens någon värld då?

Jag skäms över mina bekymmer. Trivialiteter som vad vi ska äta till kvällsmat. Ånger att jag inte köpte den där blusen som var på rea. Pustar över värmen, suckar över kylan. Klagar att det inte regnar, klagar ännu mer om det regnar. Blir godissugen precis när filmen på tv börjar. Orkar inte åka till macken och köpa en chokladkaka. Brer istället honung på en macka för att stilla sockerbegäret.

Hur ska det gå att få stopp på galenskaperna? Genom fackeltåg och manifestationer? Knappast, men det är ändå ett sätt att visa att länder i fred tänker på de som dödats och skadats i striderna. En protest mot krig där makthavare inte lyssnar.

Mitt i skammen känner jag rädsla. Världen är ond.