Summa sidvisningar

tisdag 29 juli 2014

Äventyrlig hundpromenad och en borttappad skogsstig


Min vana trogen går jag en rejäl morgonpromenad med vår lånehund, så även i går morse. Vår vanliga promenadslinga är lagom lång, trevlig och lugn. Dock stördes lugnet när jag på avstånd fick se en väldigt stor svart hund utan hundförare. Jag stannade upp och såg hur den sprang förvirrat bland timmerbilar, personbilar och bussar på Skärblackavägen. Efter en stund lufsade den bort mot ICA och jag ansåg faran avblåst så vi fortsatte vår trivsamma vandring i den svala morgonluften. Då, med fasa ser jag hur den stora svarta hunden vänt färdriktning och är på väg rakt mot oss. Adrenalinet började pumpa och jag skrek till vår lånehund: "Spring, spring så fort du bara kan!" Hon tittade oförstående på mig.
"Spring, det är för ditt eget bästa, du tillhör den rasen av hundar som får ovett om något händer, oavsett vems felet är så spring nu är du snäll, du får godis sen" uppmanade jag vår lånehund som fick fart på benen.

Vi kom fram till en gård, jag rusade upp på kökstrappan med lånehunden i släptåg, bakade på dörren och hoppades att husägaren var uppstigen. Vilken han förmodligen inte var eftersom det var dödstyst bakom dörren.
En bil stod parkerad en bit från huset, jag slet i bildörrens handtag med insikten att den bästa platsen för en hund i trängt läge är instängd i en bil. Oavsett vems bilen är.  Bilen var låst, obevekligen.

Då ser jag den stora svarta. Gården är utrustad med en liten odling av fjäderfä för husbehov och den stora svarta verkade mer intresserad av hönornas utgifter i form av gödsel än av oss. Jag smög så tyst jag kunde genom syrenbersån och fortsatte sedan språngmarschen till en bekant som bor lite längre bort. Han stod och tvättade bilen när vi kom, stannade mitt i den svepande rörelsen med svampen mot lacken och såg förvånat upp på oss.

Då, i tryggheten hos vår bekant ringde jag min make som kom och hämtade mig och vår gemensamma lånehund.

I morse duschade jag och tog på mig lite fina kläder. Det var dags för ett besök på stadens gator. Men först morgonpromenaden.

Efter några hundra meter kom jag på att jag ville överraska vår lånehund med en liten skogspromenad. Jag visste att stigen i början av skogen leder hem till oss, det vill säga min make vet det eftersom det händer att vi går den slingan, utan lånehund. Nu var dock inte maken med så jag fick lita på mitt eget omdöme.
I vita byxor som slutar rätt högt upp på vaden och sandaler trädde vi in i skogen. Det gick bra i början men sedan var stigen som bortblåst. Sten, stockar, högt gräs, stubbar och genar åt vilket håll jag än tittade. Lånehunden tyckte ändå att det var ganska trevligt och tog täten. Rädslan för ormar, fästingar, jordgetingar och en och annan vild gris började ta form. Det stacks och kliade, mest över allt, men lånehunden drog mig på släp, stark och frisk som hon är. Att jag hade problem med skogsvandring i otillgänglig terräng iförd sandaler tog hon ingen större hänsyn till så jag snubblade vidare så fort det var möjligt.

Till sist kände jag vanmakt för jag visste inte vart vi befann oss. Lånehunden började också krokna i värmen och jag misstänkte starkt att hon kanske höll på att få ett astmaanfall. Det lät i alla fall som det.
När vi kom fram till en enormt björnbärsbuske ville lånehunden inte längre ligga i täten utan ansåg att jag skulle bana väg åt oss båda.
Björnbärsrevorna fångade in mig, de vassa taggarna rev upp mina armar och de nakna fötterna i sandalerna, ämnade för stadspromenad.
Högtidligt lovade jag vår lånehund att aldrig mer utsätta henne för något liknade, bara vi tog oss hem och hon såg med tacksamhet på mig med sina bruna ögon.

Det bar mig emot, ville inte ännu en gång telefonera hem till maken för assistans så vi fortsatte tappert framåt och kom till sista ut på kända vägar.

Svettig, blodig och med bankande hjärta klev vi in på egen tomt och i morgon går vi nog bara en liten sväng runt vårt lugna stugområde.


måndag 28 juli 2014

Född i fiskens tecken och och yvig päls


Vill du veta hur året kommer att bli? Frågan dök upp i ett oönskat mejl och tydligt var att min automatiska skräppostsorterare ansåg att just detta skulle kunna gynna mig på något sätt.
Jag blev något konfunderad eftersom mer än halva tiden av detta år passerat men det kunde aldrig skada att se efter hur resterande månader avlöper, resonerade jag med mig själv och klickade på länken.

Inledningsvis en ingående beskrivning av mitt väsen, född i fiskarnas tecken. Lite smått förvirrad dagdrömmare som ändå på något vis lyckas med uppgiften att framgångsrikt tillgodose min omgivnings önskemål. Vad exakt dessa önskemål innefattade kunde jag dock inte läsa mig till någonstans.

Värre var det med mitt stora behov av spel och dobbel. Där borde jag vara vaksam över mitt spelande om jag inte ville fastna i träsket. Bedrövad och lite skamsen erkände jag tyst för mig själv att jag då och då köper en trisslott. Sist var någon gång före jul och faktiskt vann jag en så pass ansenlig summa att en ny lott kan inlösas. Den ligger kvar på hyllan i köket och nu tycks den lysa anklagande mot mig. Jag tar det säkra före det osäkra och låter maken lösa in den så kan jag sitta bredvid och titta på när han skrapar fram förhoppningsvis tre lika valörer. Helst med riktigt många siffror. För att önska någon annan en storvinst kan inte göra någon skada. Speciellt som en fisk är mycket empatisk och vill alla andra gott. Om den där andra personen tillhör samma hushåll som mig själv är det endast ett litet plus i kanten. Men bara ett litet, jag är inte lagt åt tiggeri på något sätt och vis.

Så var det det där med min frisyr. En fisk har ett litet huvud och bör låta frisören klippa håret uppåt och inåt. Jag förstod inte riktigt principen men har beslutat mig för att fråga nästa gång jag sitter i frisörstolen. Den yviga pälsen bör däremot avlägsnas och på den punkten undrade jag om astrologen må hända har förväxlat mig som är en fisk med en hund. Mig veterligen har jag aldrig hört talas om en pälsbeklädd fisk. Å andra sidan, har jag ett litet huvud bör jag rimligtvis ha en passande hjärna och då kanske inte all viktig information omkring naturläran fastnat på den tiden jag gick i skolan och lärde mig om saker och ting.

Kärleken är det väl beställt med och kommer så att vara, men i juli, som snart är till ända, kommer ensamstående att flockas omkring den som är född i fiskarnas tecken. Några ensamstående har jag inte sett till under hela månaden, men om jag skulle råka göra det ska jag leta upp ett annat stjärntecken som passar lika bra, eller helst ännu bättre. Men de ensamstående måste sno på om jag ska hitta någon lämplig partner åt dem, om ett par dagar är det för sent och vederbörande kanske måste vänta ett helt år på nästa tillfälle för amorösa äventyr.

Det som oroande mig mest var att en fisk står med ena benet i graven ända sedan födseln. Det andra benet är på fast mark och förskräckt insåg jag att jag måste ha haft en haltande gång i snart sextio år. Jag beslutade mig för att dra upp benet ur gravens mörker och gå som en vanlig människa den återstående tiden jag har kvar här på jordelivets vandring.

Ekonomin är och förblir god under hela året och det tackar jag för. Likaså hälsan och välbefinnandet. Någon resa var det aldrig tal om men det hade antagligen ramlat bort ur texten eftersom en resa är förestående inom en snar framtid.

Fötter, tår och elfenben ska ha någon sorts viktig betydelse i mitt liv som fisk. Det påståendet övergick också mitt förstånd, men är kanske inget jag behöver bekymra mig om så länge de elementen är där de är.

Det är otroligt spännande med horoskop!





lördag 26 juli 2014

Som en dålig människa och förvarade brev


Det gäller att hålla sig uppdaterad. Födelsedagarna fladdrar förbi på min dataskärm, många gratulationer rullar fram när jag scrollar. Det enda som fattas är mina lyckönskningar, jag har missat och känner mig som en mycket dålig människa och internetvän.

Lika usel känner jag mig när jag inte gör tillräckligt många gillatryckningar på bilder av mat, sammanboende par som älskar varandra och husdjur i olika sovställningar. Jag gör så gott jag orkar och förmår samtidigt som funderingarna finns där. Ser vederbörande om jag över huvud taget sänder iväg en gratulation eller klicket med tummen upp? Kanske försvinner jag i mängden och det ger en viss lindring till det svidande samvetet. Mitt osynliga intresse av vad andra gör kan leda till borttagande av min vänskap men det är risker jag kan ta och leva med. En nära vän till oss är en sån där tittare, han kollar andras inlägg men gör ytterst sällan några egna och jag kan nog sälla mig till den skara han tillhör, fast kanske inte lika hårdnackat. Lite vill jag i alla fall synas och märkas.

I en låda finns buntar med brev från en väninna. Hopbuntade med band och i varje hörn står en siffra, jag numrerade breven när de kom, kanske en överdrift men idag är det roligt att se hur flitiga vi var med att delge varandra våra liv i skrift. De flesta är handskrivna men så kom datorn in i vår vardag och därefter blev breven skrivna med olika teckenstnitt  beroende på humör och känsla.

Maken stötte på hårt motstånd när det blev tal om att köpa dator. Rädslan inför det nya och onödiga fanns inom mig men en dag stod en tjock dator på skrivbordet bredvid min skrivmaskin. Min gamla maskin hade skrotats en dag när maken kom hem och överraskade mig med en elektriskt som själv kunde sudda mina felstavningar.
Den fick dock fortsätta att jobba och dåvarande chefsredaktör på Länstidningen klagade över min envishet att skriva mitt material enligt en uråldrig metod och sedan faxa över den färdiga skriften till redaktionen. Enträget förklarade han alla fördelar och insparade arbetsmoment om jag bara kunde ta mitt förnuft till fånga och sända över allt i en bifogad fil med hjälp av vår nyinköpta datamaskin. Han hade starkt medhåll av maken och när chefredaktören sade ifrån på skarpen gjorde jag några prövande försök att skriva en artikel med maken som handledare. Det visade sig att alla parter hade rätt och datorns fantastiska värld utåt låg nu öppen även för mig.

Skrivmaskinen hängde dock med i många år, den var användbar i flera sammanhang innan den hamnade på vad jag gissar återvinningsstationen. Jag var inte personligen närvarande då den fördes bort utan det var min äkta hälft som ombesörjde den saken.

Den enda människa jag känner är min mamma som fortfarande använder skrivmaskin i dessa datatider. Hon är mer hårdnackad än vad jag är så någon laptop eller Ipad kommer aldrig in i hennes hem, det är då visst och säkert! Behöver hon googla tar hon bara fram ett av sina otaliga uppslagsverk, bläddrar sig fram och om hon händelsevis behöver uppdatera sig av något modernare slag ringer hon till mig och ber mig att slå på datorn för där finns ju allt!

Fortfarande hoppas jag på att postköraren kanske, kanske har ett brev med sig som han lägger i vår brevlåda. Ett brev fyllt av berättelser och händelser från ett vardagsliv.
Så klart postköraren inte har det, allt jag behöver veta får jag veta via mejl, sms och facebook. Det gäller bara att jag håller mig uppdaterad så jag inte missar något.

Så delar även jag livet med andra, det ska villigt erkännas. Även om vi inte känner varandra så bra. Jag är väl social, "i alls sin dar," som maken brukar säga........


fredag 25 juli 2014

Rök över sjön och aska av en ladugård



Precis som vi skulle sätta oss att äta kvällsvard ringde min telefon. Sonens röst deklamerade att det brann någonstans i närheten av hans hus eftersom brandbilar med blåljus och tutande horn dundrat förbi på vägen.

Oroskänslan gjorde sig påmind och sittande vid det dukade altanbordet såg vi pelaren av tjock rök stiga över barrskogen på andra sidan viken av sjön.
Markens torka är extrem, en enda liten eldunge blir på ett kort ögonblick till ett eldhav som inte låter sig kuvas i första taget.

Svettiga brandmän och frivilliga Blackabor hjälptes åt att få kontroll över det övertända kalhygget bortom högresta granar och tallar medan vänligt sinnade såg till att eldbekämparna fyllde på sina egna vattendepåer med sprattelvatten. Tack vare närheten till sjön kunde de två pumparna jobba upp vattnet till slangarna och efter några kvällstimmar var läget under kontroll. Alla kunde andas ut, lokalnyheterna berättade under kvällens sändning om händelsen, varnade för torra marker, påminde om det gällande eldningsförbudet och den stora brandfaran även vid utomhustillredning av den svenska fläskfilén. Precis så sa de kanske inte, att den skulle vara svensk, utan det är jag som på eget bevåg gör ett förtydligande om vikten att endast köpa svenskproducerat.

Den 11 juni 1986 gick min make ut i ladugården för att morgonmjölka våra kossor. Vi delade upp den arbetsuppgiften på helgerna så en av oss på så sätt fick en sovmorgon en dag i veckan. Eftersom jag skulle ha morgonmjölkningen dagen därpå sov jag lugnt och stilla när min personsökare ettrigt började pipa och kallade ner mig till brandstationen. Tystnaden var total när jag rusade in bland de övriga ditkallade för att kränga på mig mitt brandställ och trä hjälmen med nr 34 på huvudet. Ögon som stirrade och någon som ställde frågan om jag inte visste vart det brann......

En enda liten gnista från fläktvingen på höskullen och hela vår ladugård var övertänd. Det nybärgade höet hann aldrig bli till foder, mjölkkor som rusade ut när maken öppnade reglarna och skrek sprang förvirrat omkring på ladugårdsbacken, kvigor som skulle kalva och de kalvar som redan kommit till världen, den brölande tjuren och en tjock kanin fick en varm, sorglig och sotig hädanfärd. Lutad mot en stängselstolpe stod min make med mycket ledsna ögon och tillknäppt ansikte. Vi tittade på varandra när jag kom körande i brandbilen medan mina kollegor  försökte få mig att komma ihåg vart vår bäck hade sitt flöde. Bäcken som jag ofta förbjöd våra barn att drutta i, plötsligt mindes jag inte var den rann.........

Mannen som hindrade maken att den tidiga morgonen återvända in till djuren för att rädda dem försvann lika fort som han obemärkt dykt upp, Han grep tag i maken arm, sa med tydlig röst att gick han in där kom han aldrig mer ut. Vi efterlyste en ängel och hoppades att änglar lyssnade på radio,såg på tv och läste dagspressen. Vilket visade sig att änglar gör, för en ängel var nog den okände man som sedan ringde för att höra hur det hela avlöpt. En genomresande som såg lågorna, helt resolut knacka på en främmande dörr för att låna telefonen och sedan fortsätta till ladugårdsplanen för hindra bonden från att rädda sina djur.

Efter den händelsen har jag stor respekt för både eld och änglar, fast på lite olika sätt.


onsdag 23 juli 2014

Levande sopor och lejonets tecken


Innan dagens hetta hunnit lägga sitt lock över mig och den övriga mänskligheten tog jag i morse en rejäl promenad med vår lånehund. Tänkte belåtet att frukosten kommer att smaka så mycket bättre när jag återvänt hem om promenaden sker på nattens fastande mage.

Den svaga brisen efter vår väg förde med sig dunster av förruttnelse varje gång jag släntrade förbi de gröna och bruna soptunnorna som står placerade utanför varje villaägares husknut. När jag passerade en sopbil, som med sin käcka dekal längst hela sidan tackade varje medborgare att vi sköter vår sopsortering föredömligt, var stanken outhärdlig och jag vek av för att kunna hålla ett så stort avstånd som möjligt.
Sopåkaren ryckte med likgiltig min i spaken, den bruna tunnan skramlade till och dess innehåll försvann. Stora flugor surrade förvirrat omkring bilens tömningslucka, det syntes att de var besvikna över att deras äggläggningsplatser saboterats med ett enda spakryck.

"Undrar vad en sopåkare tjänar?" tänkte jag samtidigt som jag konstaterade att han inte såg nämnvärt påverkad ut, varken av flugorna eller odören. De som tar hand om det vi själva inte vill befatta oss med när det hamnat under de bruna och gröna soptunnornas lock, samhällets avfallshanterare, föds de till sopåkare eller går det helt enkelt att vänja sig vid yrket? Jag beundrar dessa män och kvinnor, för det finns faktiskt några få kvinnor som hänger sig åt att tömma tunnor, få utslitna knän och kämpa mot kräkreflexer heta sommardagar. För hur behärskade de än må verka vara måste en viss äckelkänsla uppstå.

Själv vägrar jag för tillfället att kasta soporna i våra tunnor, spelar ingen roll om det är den bruna, avsedd för komposterbart avfall eller den gröna där brännbara hushållssopor dumpas. Under locken sjuder det av liv, det surrar och det krälar. Maken har av mig utsetts till vår sopavlämnare och han tar ett djupt andetag, öppnar locket, tittar bort och uträttar sitt ärende med beundransvärt mod och enorm hastighet.

Rötmånaden är här, solen står i lejonets tecken, det är då mjölken surnar och köttet ändrar karaktär om vi inte är vaksamma och försiktiga. Oförsiktighet leder till toalettbesök där vi får tömma oss från båda håll, blir svaga, utmattade och längtar efter vinterns kyla då vi kan glömma osten på köksbordet utan att den blir svettig, får hårda kanter och oaptitlig.

Själv längtar jag just nu till fredagen, då kommer sopbilen och tömmer våra tunnor. Med skammens rodnad för dess extra innehåll av levande materia får jag stå bredvid med en flaska Klorin och trädgårdsslangen, redo att sanera och desinficera. Om jag inte överlåter även den sysslan åt maken vill säga. Han är en mästare på utmaningar av alla de slag.

Jag kan istället ha vatten, tvål, ren handduk och rinnande vatten i beredskap när han är klar. Den förmånen har inte alla. Länder som inte har tillgång till rent vatten orsakar omkring 1800 dödsfall av barn under fem år per dag. Eller fyra miljoner människor per år som drabbats av vattenburna sjukdomar och epidemier..........


måndag 21 juli 2014

Kvällssol och begynnande höst



"Galet varmt, rekordvärme och intorkade mördarsniglar." Rubrikerna avlöser varandra precis som inläggen på det sociala näten om semestrar som börjat och semestrar som slutat. Bilder på sommarmat, bruna ben och barn som plaskar i sjöar och uppblåsbara pooler. Isiga vinglas och båtar på väg mot någon skärgårdsö.

Så finns det de som avlägsnar sig, bokar semesterresa till ett varmt land för att komma tillbaka hem och möta kyla och regn. Vädret har ingen garantisedel, värmen som slår emot oss när vi öppnar ytterdörren för att njuta av frukostfrallan i trädgårdar och balkonger kan plötsligt förbli stängd och vi sitter med håglös min och stirrar ut genom köksfönstret medan morgonkaffet värmer upp det dystra sinnet och regnet skvalar på rutan.

Bäst att njuta av sommaren så länge den varar. Snart är det höst, det märks, kvällarna blir allt mer mörka och morgonduschens värme får det öppna badrumsfönstret att imma igen.

Vemodigt, men än är det ett tag kvar innan trädgårdsmöblerna plockas undan för vinterförvaring, blomrabatter klipps ner och fågelbordet fylls med frön och talgbollar.

För min del är det första sommaren på evigheter som jag helt och fullt har kunnat njuta av den lediga tid jag så lyxigt har förmånen att spendera precis som jag vill. Alla människor som jag velat träffa har jag fått umgåtts med och på ett sätt har det varit omtumlande. Säkert ovanan över att inte behöva passa tider, göra mig i ordning för att möta en arbetsdag och hetsa över att de få dagar av ledighet som jag tidigare haft måste pressas maximalt för att hinna med både socialt umgänge, någon resa utanför kommungränsen och sköta om alla måsten.

Kvällssolen har fått gå ner och färgat vattnet rött, jag har suttit kvar helt stilla och låtit det ske, samma sol har väckt mig tidigt om morgonen utan att det stört mig med att jag egentligen skulle ha behövt ett par timmars ytterligare sömn. Tiden har ingen betydelse, den bara finns där.

När jag summerar de bakomvarande månaderna märker jag att denna sommar varit den bästa sommaren på många år. All min oro och stress har sköljts bort, lagrats i en pöl som sedan upplösts, dunstat och sugits upp i atmosfären. Märkte det tydligt när våra barn och släktingar från när och fjärran samlades hos oss för en familjeträff under helgen. Att ha dem omkring oss under ett par dagar ingav känslan av rikedom och förnöjsamhet.

I går kväll backade en husbil upp på vår gård. Den står fortfarande kvar och om en stund får vi fortsätta dela gemenskapen där vi slutade igår med varandra. Smörgåsar ska bres, termosar fyllas med kaffe, ryggsäckar packas och med vår lånehund i kopplet beger vi oss ut på en skogsvandring.
Mitt hjärta fylls av stor glädje och tacksamhet när jag tittar på huvudet där den färggranna schaletten döljer det hår som så sakteliga börjar växa ut.

Det kommer att bli en fin vandring och smörgåsarna är med stor säkerhet mycket goda.


onsdag 16 juli 2014

Blogg och cremefärgad spis


Pratade med en väninna som jag haft sedan 11-årsåldern i telefon häromdagen. Hon berättade att hon haft kontakt med en person i ett sammanhang och jag frågade om denne person var i vår ålder. Det visade sig att personen i fråga var yngre, kanske tio år yngre. Vi förvånades över att det finns yngre personer än oss i det viktiga ärende detta gällde, eftersom vi själva anser oss vara mycket ungdomliga. Om vi då bortser från stela hårstrån som envist rotat sig under hakan, ett visst och sant ålderstecken som dock lätt kan åtgärdas med en pincett framför förstoringsspegeln.

Så läste jag i tidningen om en bloggerska som råkat i blåsväder på grund av smygreklam som hon av misstag råkat få med i en mening. Nyfikenheten tog överhand och jag började läsa runt bland dessa unga bloggerskor. Kanske kunde deras livsberättelser ge näring åt mitt eget bloggande och på så sätt locka till mig fler läsare och följare.

Snabbt insåg jag att med min präktiga tvättlapp av sliten frotté som jag varje morgon gnider mina nyvakna kinder med för att därefter skölja ur den och ta ett varv i armhålorna innan deon appliceras och tröjan jag köpte för mycket länge sedan dras över mitt huvud, inte platsar bland dess bloggare som har 1 200 000 läsare om dagen.
Om kvällarna behöver jag inte sminka av mig mitt ansikte, byta om efter först ha haft bekymmer och ställt frågan helt öppet till alla bloggläsare: Kjol eller klänning? Fester, vänner och resor till kusternas inneställen där svala drinkar, smala sallader och snälla bloggare kommer fram för att hylla och ära tillhör alltså inte min sort av blogginlägg. Därmed sagt att jag helt krasst inte kan räkna med att ansluta mig till skaran och inte heller göra anspråk om ekonomisk ersättning för ett innehållslöst, sminklöst, festlöst och icke världsvant bloggande.

Så tänkte jag, vad var egentligen revolutionerande i min ungdom, vad kunde väcka sådan uppmärksamhet att det var värt att lyfta upp i offentlighetens ljus.

Då kom jag på det! Min första spis i mitt första egna hem! Den skilde sig mot övriga spisar i mina utflugna kamraters kök.  Så ofta jag fick tillfälle pratade jag vitt och brett om den och såg med belåtenhet avunden lysa skarpt ur åhörarnas ögon.
Själva modellen skiljde sig inte avsevärt mot andra modeller. Fyra plattor som rostade lätt om de inte noga torkades av med hushållspapper, locket som kunde fällas upp så att matrester och överkok kunde skrapas bort samt kraftiga vreden i svart backelit som med ett hårt knäppande ljud fick fart på plattorna.
Nej det var färgen som gjorde min spis så unik. Cremefärgad stod den där under luckan som fungerade som matosutdrag vilken reglerades med en kedja som dröp av flott.
Med en ömkans blick satt jag vid köksborden hos mina kamrater, tittade dystert och medlidsamt på deras vita spisar då de kokade tevatten i små kastruller.

Hemma hos mig hade jag min egen dyrgrip, den cremefärgade spisen!

I vårt kök har vi numera induktionshäll med touch, men vem har väl inte det så det är inte mycket att orda om, egentligen.......

Puss, som vi bloggare brukar avsluta med!

Pekpinnen och kossans magar


Att få följa med lärarinna till materialrummet och hämta skolplanscher hörde till ovanligheternas höjdpunkt. Oftast var det av fröken utvalda elever som fick den äran men i rättvisans namn kunde det hända att även de som inte hörde till dem som placerade ett äpple på katedern fick gå med in i det heliga rummet där de stora planscherna och kartorna hängde på rad i sina metallkrokar.
Med uppsträckta armar och planscher föreställande trädgårdsfrukter i genomskärning eller bondgårdens olika djur släpades den in i klassrummet och fröken hängde upp den så svarta tavlan doldes.
Andäktigt studerade vi planschen och hela lektionen fick en festlig stämning över sig och fröken pekade med sin pekpinne, knackade med spetsen på kossans juver, det raspade i den hårda pappen när hon förde den bort mot de fyra olika magarna. Våmmen, nätmagen, bladmagen och..........lösmagen, lödmagen, nej löpmagen!

Jag tillhörde inte den givmilda sorten som släpade med mig frukt till skolan bara för att skänka bort den till en fruktsugen fröken. Girigt åt jag upp mitt äpple, till och med skrutten slank ner och om jag inte hade tyckt att det lilla kvarvarande skaftet var så träig och oaptitlig hade jag säkerligen slukat den också.

Inte vet jag om fröken tyckte att jag var ett snålt barn eller om hon hyste agg mot mig av andra orsaker än att jag egoistiskt åt upp mitt äpple själv har jag ingen uppfattning om för själv ansåg jag mig vara ett artigt och belevat barn. Visserligen pratsam med en ända som ofta skavde runt på skolbänkens stol, samt storförbrukare av Björnklister som jag tyckte smakade lika gott som ett äpple. De andra barnen använde sitt klister till det som det var ämnat för, själv stoppade jag ner näsan i burken och luktade hänfört, slevade upp det vita mandeldoftande klistret med den röda plastpenseln och åt njutningsfullt.

Kanske var det därför vår fröken ofta var så arg på mig, för att jag var en limgourment och en extra kostnad för Skoverkets kassa? Hon tappade i alla fall tålamodet och med den pekpinne som hon nyss använt till att förevisa mjölkproducenternas arbete från ko till ost och smör förevisade hon klassen hur det går när en elev inte uppför sig på ett anständigt sätt.

Det sved i mitt åttaåriga skinn och det sved in min åttaåriga själ när jag efter avslutad behandling och förevisning fick stå i skamvrån längst fram i hörnet mellan materialrummet och klassrummet. Det var tyst i klassen, precis som det skulle vara på den tiden. Fröken andhämtning var det enda som hördes och jag vände försiktigt på huvudet, tittade på min fröken och log. Sedan klev jag kavat ut ur mitt hörn, hämtade den sladdiga tygryggsäcken som innehöll pinnen från mitt uppätna äpple, hängde den på ryggen och gick hem.

"Vad ylar och tjuter du för"? hörde jag min pappa gorma in i den svarta bakelittelefonens lur. Han lät mycket arg och jag frågade min mamma vem han pratade med.

"Det märker du förhoppningsvis i morgon" svarade mamma och jag nickade, plockade upp äppelpinnen ur ryggsäcken och kastade den i soppåsen under diskbänken.

lördag 12 juli 2014

Tid och otid



Tåget skulle gå om tjugo minuter. I god tid stod jag på perrongen, det blåste kallt och jag ångrade att jag inte väntat hemma lite längre. Inne i vänthallen var det trångt och rörigt. Människor rörde sig fram och tillbaka i en strid ström. Ankommande tåg, avgående tåg. Min ovana att komma till mitt mål via järnväg gjorde mig orolig, att tiden skulle gå i från mig och mitt sittplats i kupén bli överlämnad åt någon som inte köpt biljett med sittplats.

På en bänk satt en frusen man. Han brydde sig inte om urets visare, alla hans dagar var lika. Varje förbipasserande fick samma fråga, en peng till lite varmt kaffe. Rullväskorna smattrade mot den hårda perrongen, framåt, framåt.
Tick tack, tick, tack visade tiden att avgången snart närmade sig. Vattniga ögon stirrade in i mina, en sedel prasslade i min ficka. Femtio kronor. Jag följer med dig till kaffet, det räcker till en smörgås och pengar blir över till toaletten.

Vi rusade lika fort som tiden, jag rusade tillbaka och såg genom fönstret hur mannen sög i sig kaffet och bet av smörgåsen. Värmen slog emot mig när jag klev ombord och jag hittade min plats.

Min första klocka hade jag i många år. Den drogs upp för hand, fingrarna runt den lilla räfflade uppdragningsskruven, fram och tillbaka tills det tog stopp. Inte längre, då gick den sönder.
Jag sparade pengar och köpte nya armband, urmakaren tog bort fästets piggar och satte dit uret på breda läderband. Vi visade upp för varandra, studerade och jämförde. De breda banden fick mina smala handleder att verka ännu smalare, men det var mode fram tills dess att modet ändrades. Nya klockarmband köptes och vi fortsatte att studera och jämföra.

Jag ser sällan armbandsur på de som är i den ålder jag var då. Smarta telefoner håller ordning på tiden. Nya modeller ute på marknaden, det köps, studeras och jämförs. Smarta skal till smarta telefoner och det viktiga livet döljer sig bakom displayen.

Tiden stannar aldrig, den jagar vidare och vi jagar i kapp med den. Ingen stoppar oss längre för att fråga hur mycket klockan är.


fredag 11 juli 2014

Nyckelbarn och sommarkollo



I affären idag träffade jag på en bekant. Hon frågade hur jag nu trivdes med livet när vi sålt vårt företag och jag numera är frivilligt arbetslös.
"Bara bra, dagarna går fort som pensionär har jag märkt, tidningen tar sin tid och så alla barnbarn förstås" svarade jag och log.
Genast ifrågasatte hon varför jag vill ha barnbarnen så ofta, hennes barnbarn fick föräldrarna själva ta hand om, hon kunde tänka sig det ibland, när hennes 68-åriga liv inte hade andra planer för dagen.
Att jag ofta är ute och gör reportage för tidningen tyckte hon var helt i sin ordning, det var ju mitt intresse som dessutom ger lite inkomst. Barnbarn är söta på sitt sätt, men några pengar drar de inte in, tvärtom. Tröttsamt är det också, huvudet kokar när de äntligen återbördats till sina föräldrahem.

Jag har hört det tidigare, frågor som hur jag orkar, om jag inte känner mig bunden, att jag säger väl ifrån till föräldrarna om jag inte själv vill ha barnen så ofta.

Men jag vill! De är tillför livet så enormt mycket glädje, jag slipper det huvudsakliga ansvaret, bara ta emot och ge och resten sköter upphoven till dessa små människor.

För en liten tid sedan var gossen bland alla flickor hos oss och han kröp upp i famnen, "farmor läs sagor!"
Fem sagoböcker på raken avverkade vi tillsammans, jag har ju tiden för sagoläsning.
På en av bilderna hängde en nyckel kring halsen på pojken boken handlade om. "Nyckelbarn" förklarade jag. "När jag var liten var det vanligt. Mammorna och papporna jobbade som de flesta mammor och pappor gör om de inte valt att jobba hemifrån. Då fanns det inget dagis, kanske dagmammor men de var inte heller så vanliga. Då fick barnen klara sig själva, en nyckel kring halsen och de kunde själva låsa upp dörren när de kom hem från skolan," fortsatte jag. Gossen nickade, nyckelbarn sa han och vi läste vidare.

När jag var barn var det ovanligt att båda föräldrarna arbetade, mammorna var hemma och såg till barnen och att maten stod på bordet när papporna kom hem. I det samhälle jag växte upp i kom papporna även hem mitt på dagen för att äta lunch. Bruket "lurade" och när signalen ljöd kom männen trampande på sina cyklar. Mistluren var ett tecken på att även jag skulle hem och äta även om inte min pappa kom hem eftersom han arbetade i skogara runt om i andra orter.
Tillsammans sprang vi barn hem till dukade bord, när så luren skar genom samhällets nejden hängde papporna över cykelstyrena tillbaka till järnbruket och vi barn följde efter fast åt andra håll.

Dagis visste jag inte vad det var däremot sommarkollo, jag minns än idag hur barnen samlades utanför affären på Jernfeltsgatan, klev på bussen och försvann i flera veckor. Kvar var mammorna som dukade lunchbord för två och vilade upp sig.
Jag fick aldrig åka på kollo, det var bruksungarnas privilegium, men mamma tröstade mig att jag ändå bara skulle längta hem så jag åkte till min farfar istället.

Våra barnbarn åker till sina dagis som heter förskolan. Men ibland åker de hem till mormor/farmor och morfar/farfar, det är deras minikollo och vår bästa fritidssysselsättning. Alltid!

torsdag 10 juli 2014

Att överge och glömma bort



Det är inte så ofta vi ser dem nu för tiden. Säkert finns det några kvar i någon skog där uppväxt av mossa och sly gömmer den rostiga karossen. Nedsuttna säten med trasig överdrag och krossade lyktor som en gång lyste upp färdvägen hem eller bort.

Övergivna och uttjänta bilar som dumpats då de blivit obrukbara eller startats olovandes och bytet i all hast gömts för både ägare och ordningsmakten.
Öde bilkyrkogårdar där prakten och putsad lack sakta vittrats sönder i väder och vind. Ingen vill veta av dessa skelett av plåt, värdelöst skrot.

Då är sjukna skepp mer åtråvärda. Dykare finkammar undervattensområden i jakten på det perfekta vraken som kanske gömmer stora hemligheter i sitt skrov. Lagarna är stränga vid dess expeditioner. Inte vidröra vraket, varken exteriört eller interiört. Inte plocka med sig föremål eller göra åverkan på något sätt.

Havets gömmor inger respekt och det vilar en tyst spänning omkring de etthundratusen vrak som på botten av Östersjön fått sin vilostad.

I den åländska ytterskärgården hittade några dykare ett skeppsvrak som innehöll inte mindre än 145 flaskor champagne och fem flaskor öl, alltihop från mitten av 1800-talet. Lyriska provsmakare och experter blev hänförda och det ställdes till med stor auktion där utropen för en flaska champagne från Veuve Cliquot klubbades till 30. 000 euro. Vem ska man bjuda på ett glas med dessa dyrbara bubblor? undrar jag.

Men vem kan få äganderätten till ett helt vrak om det hittas och upphittaren vill göra anspråk på fyndet? Det är en knivig juridisk fråga där vissa hävdar att det är först till kvar som gäller. Men om jag förstår saken rätt så gäller det endast de vrak som ligger dolt under ytan. De övergivna skutor som ligger synliga ger kommunernas anställda inom området grå hårstrån eftersom ägaren måste hittas för att sedan på anmodan av det kommunala styret frakta bort sin skuta.
Vart är min nästa tanke? Vart finns det uppställningsplatser för gistna båtar? Eller är det bara att bogsera ut dem på djupt vatten och låta det sjunka ner mot botten för att sedan glömmas bort?

De här funderingarna kom till mig då jag var vid Bråviken och såg den halvt sjunkna skutan som ingen tycks vilja ha något som helst att göra med. En tragisk syn mitt bland segel- och motorbåtar som gav sig ut på sjösemester. Männen vid rodret eller vid ratt och reglage i styrhytten, kvinnorna på däck med utsträckta nakna ben, barn och hundar i färggranna flytvästar flöt de förbi och gladdes åt att vara ombord, bryggseglare eller riktiga sjöfolk, ingen ägnade vraket en tanke eller ett enda litet ögonkast.

Och vraket verkade på något sätt mänskligt där det låg så tyst och stilla..........








onsdag 9 juli 2014

Pinaler och fyra generationer



Idag förde mitt frilansande arbete mig till en plats där fyra generationer varit verksamma. Medan jag väntade att den fjärde generationens företagare skulle bli klar med sitt för att sedan ägna sig åt mig och det jag ville fråga om vandrade jag runt på egen hand och såg mig omkring. Där fanns saker jag aldrig tidigare sett eller ens begrep vad de används till.
När jag plötsligt upptäckte en liten visp som hängde på en spik bland alla verktyg förstod jag att jag på ett nästan overkligt sätt hamnat i Sven Nordqvist värld. Jag hade blivit föga förvånad om små varelser hoppat fram ur skrymslen och vrår och jag måste så här i efterhand erkänna att en aning besvikelse föll över mig att så aldrig skedde. Det som ändå förvånade mig var vad vispen egentligen fyllde för funktion bland allt det andra. Kanske det inte ens var en visp för redning av mjöliga såser?!

Allt var intakt sedan staren i slutet av 1800-talet. Märken från de tidige generationerna fanns kvar, till och med den gamla stolen där en vilande bak i arbetskläder suttit medan räkenskaper som utgifter och inkomster gjorts.
Tidskrifter med tunna, sköra sidor där trycksvärtan bleknat och bladen gulnat, kassaböcker med snirklig skrift och i dagens mått små summor skrivits ned med blyertspenna. Säkrad inkomst och levebröd.

Trappor nötta av grova kängors travande upp och ned, ålderdomliga maskiner som fortfarande är i bruk och framställer produkter för försäljning.

Då fanns inga hypermoderna gym och jag är både viss och säker att efter arbetsveckan värkte både ryggar och knän. Inga kontroller av säkerhetsanordningar, drift eller mänskliga kroppar.
Idag lyfttekning och myndighetskontroller.....

Tiden hade stannat där den var, då en gång, och det kändes andäktigt att stå mitt i den historiska atmosfären
där de döda var vid liv genom forntidens ting.

Företagaren var stolt över sina förfäders verk och den egna viljan att fortsätta där hans far slutade. Jag tänkte, många fler än honom har tagit över sina fäders sysslor men byggnader och lokaler har ändrat planlösning, moderniserats och datoriserats. Allt för den ekonomiska vinnings skull. Det gamla ersätts med det nya och välfärden sprider ut sig som en klick smör i en het stekpanna.

Här fanns inga krav annat än omsorg för råvaran och kundens belåtenhet att få med sig prima vara, helt utan tillsatser av gifter och bekämpningsmedel.

Gången tid som lever än idag och jag insåg det unika i att vårda ett arv utan förstörelse.

tisdag 8 juli 2014

Början på en roman och verkligheten


"Hon satte sig på trätrappan framför dörren in till hallen. Trät hade ännu inte blivit uppvärmt men morgonen var stilla och varm. Daggdroppar fick de vita rosornas kronblad att skimra i morgonsolens strålar och när hon såg ut över sjön såg hon två svanar och deras kroppar speglade sig i det blanka vattnet."

Jag tänkte att nu är jag väl patetisk, men kom på att ordet inte endast betyder löjeväckande utan även starkt känslosam. För det var så jag kände när jag satt där i min morgonrock och tog in dagens första timmar.
Starkt känslosam. Och tankarna blev som början på en smörig roman ända tills maken ropade att nu var mitt ägg perfekt kokt, bara att komma in till det dukade frukostbordet. Verkligheten i form av ett lagom löskokt ägg förde mig tillbaka, men jag är ändå kvar i den andra verkligheten. Jag finns här och ingen kan flytta på mig för här vill jag stanna, om inte liemannen kommer och knackar på. Men honom ska jag försöka hålla på avstånd så mycket mina mänskliga krafter förmår.

Ibland känner jag mig otacksam när jag vänder mig runt i den verklighet vi lever i. Otacksamheten kommer efter det att jag gått omkring och surat över små bagateller som egentligen inte behöver betyda något eller meningsutbyten som inte stämmer överens med varandra. Irriterat kan jag pusta och stånka över människor som försöker ta makten från varandra, verbalt eller handlingskraftigt. Bättre vore att engagera sig i något som kan påverka situationen, vara mer noggrann med sopsortering är en bra sak att börja med. Inte så kraftigt ansträngande heller men som vår dotter säger, varje liten sak gör skillnad för mänsklighetens överlevnad. Det brukar jag tänka på när jag så obemärkt som möjligt slänger en bit plast bland hushållssoporna på grund av min stundom uppkomma lathet. Då hör jag hennes ord och fiskar upp det som hamnat fel och lägger var sak på sin plats.

Kanske borde vi även sopsortera det som finns inom oss. Rensa upp och paketera om. Köra avfallet till det brännbara så det inte blir återvunnet. Eller återvinna det som är fult och trasigt för att formatera om det så det blir brukbart igen, fast på ett annat sätt.

Kommunen delar ut Sopbladet till alla berörda hushåll, kanske skulle ett av bladen innehålla instruktioner om våra invändiga sopor. Nästa gång jag kommer till staden ska jag promenera förbi huset där de kommunala tjänstemännen arbetar för att se efter om de har någon "önskelåda" på väggen.

Nu är daggen borta från rosornas kronblad. Jag har gjort mig färdig för att ta emot dagen. Den nytvättade och nystrukna vita klänningen doftar sol och vind efter att ha hängt ute på tork. Precis så som reklamen vill att vi ska dofta.

Vart svanarna har tagit vägen vet jag inte, kanske paddlat iväg med sina breda fötter till nästa vik av sjön.



måndag 7 juli 2014

Ostyriga skator och en ögonoperation



Någonstans i utkanten av vår tomtgräns bor en skatfamilj som anser att vår trädgård tillhör dem lika mycket som oss. Till en början var det riktigt trevligt att titta på dem när de jazzade fram med vippande stjärtfjädrar, men nu har de tagit sig allt vildare friheter. Arla morgonstund stampar de hårt på taket precis över vårt sovrum, familjens barn har fattat tycke för våra barnbarns leksaker och de snor allt löst de kan hitta. Riktigt förgrymmad blev jag vid upptäckten av att de länsat vår buske med röda vinbär, förtretad plockade jag av de mogna bär som de sparat till ett senare tillfälle och nu står en ynklig burk sylt i vårt kylskåp.

Idag har jag dock lämnat skatorna framfart för idag var den stora dagen inne som min mamma väntat på så länge, undersökningen i Vrinnevisjukhusets ögonmottagning. Mamma var skeptiskt inställd till läkaren utlåtande gällande en starroperation för hon är av den åsikten att Landstinget önskar livet ur gamla människor för att på så sätt spara på Landstingets medel och jag mumlade tyst att det inte är gratis att ligga på ett bårhus heller. Synen må vara skraltig för mamma men hörsel är god och hon ifrågasatte mitt påstående angående kostnaden för övernattning i kyla och ansåg att det måste vara billigare än en starroperation.

Snålheten slog till och jag parkerade längst ner på gratisparkeringen och mamma blev euforisk över den enorma ytan där bilar trängdes för att bli mänskliga grillar i solgasset. Hon trodde knappt på mig när jag berättade att parkeringen på US i Linköping är större, ja så stor att jag en gång tappade bort min bil när jag parkerat där. Förtvivlat ringde jag hem till maken och bad honom komma och hämta mig eftersom min bil blivit stulen. Han såg det orimliga i påståendet och uppmanade mig att systematisk leta mig fram, rad efter rad, tills jag hittade en bil där nyckeln motsvarade tändningslåset. Mamma såg tveksamt på mig men sa inget.

När vi suttit av två väntrum och förpassats till det tredje var jag fylld av mänskliga livsöden. En liten iransk pojke skulle få ögonen undersökta och han hade sina föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder mor-och farföräldrar och en tolk som sällskap. Samt en mycket avundsjuk syster som även hon ville få sina ögon fotograferade. Brodern viftade energiskt med klistermärket framför sin syster, jag log inom mig själv och tänkte att även om vi inte förstår varandras språk så är vi alla lika från begynnelsen.

Det som förvånade mig mest var att ingen plockade med sina mobiltelefoner i något av väntrummen. Förutom en lite äldre dam som kollade sin face booksida i smyg med telefonen nedstucken i den vita handväskan.

I sofforna trängdes män och kvinnor, en dörr öppnades ideligen och en sköterska som hela tiden log medan hon frenetiskt smorde händerna ropade upp patient för patient för ögondroppning. Till sist såg hela skaran av människor förfärliga ut, ögonvitor som färgats gula från den lilla droppflaskan, jag tittade på hur de torkade sig med vita servetter över sina kinder medan jag undrade hur mycket handkräm sköterskan egentligen gjorde över med under ett arbetspass.

Två timmar och två leverpastejsmörgåsar senare åkte vi hemåt och mamma var nöjd, glad och en smula förvånad över att hon äntligen ska få sin starroperation.

söndag 6 juli 2014

Födelsedagsfest och kyrkklockorna i Jönköping



Vår dotter har firat sin 35-årsdag. I köket trängdes maträtterna och på altanen trängdes gästerna. Trevlig och uppsluppen stämning, precis som ett kalas ska vara. Eftersom tvillingdöttrarna precis i dagarna firat sin 2-årsdag var kalaset sammanslaget och på paketbordet fanns presenter ämnade för de olika åldrarna.

En av gästerna var en sedan länge bekant till familjen och det var roligt att ses eftersom det var väldigt länge sedan. Tyvärr blir det aldrig riktigt läge för djupare samtal vid dylika tillställningar men vi kunde ändå växla några ord när vi stod bredvid varandra för att fylla upp våra tallrikar.

Jag fick tillfälle att orda om min stora beundran för denne man, Fredrik Hollertz, prästen i Jönköping som står upp mot både nazism och rasism.

1 maj dränktes nazisternas stöveltramp på Jönköpings gator av kyrkklockorna som på gammalt vis varnade för fara. Precis framför kyrkan dånade tre klockor och dränkte slagorden som ropades ut av den nazistiska skaran. I två timmar pågick klockringningen som varning för de människor som inte respekterar människans värdighet utan i stället sträcker upp knutna nävar.

Klockringningen är anmäld till domkapitlet i Växjö stift, något som föga bekymrar Fredrik Hollertz.

Nu har även kyrkklockorna på Gotland fått fart och klämtat för fara mitt under Almedalsveckan då Svenskarnas Parti samlades i Visby. Många kyrkor runt om på ön ringde som en tydlig markering att varken nazism eller rasism tolereras samt att alla har samma värde.

När jag läser att 19 av 48 riksdagskandidater från Svenskarnas parti är dömda för brott som är kopplade till de politiska aktiviteter de utövar blir jag skrämd. Misshandel, hets mot folkgrupp, vapenbrott och att vissa av partimedlemmarna visar en nazistisk öppenhet gör mig ännu räddare.

Ska bli intressant att höra hur domkapitlet i Växjö resonerar sig fram, men jag är viss och säker på att kyrkklockorna över Sverige hädanefter fortsätter att ringa både för andlig sammankomst och mänskliga rättigheter.





torsdag 3 juli 2014

Tre ynglingar, en äldre gentleman och fyra cyklar


I morse öppnade jag ytterdörren till vår dotter och hennes mans hus. Tre små barnbarn och grannens stora hund kom mig till mötes i hallen. Precis när jag tagit av mig skorna öppnades dörren till källaren och tre amerikaner och en holländare klev ut. I handen höll de var sin tekopp och av frisyrerna att döma var de ganska så nyvakna. De hälsade artigt och gick ut i köket där de plockade fram en kastrull för att värma nytt vatten till sina tekoppar.

De tre ynglingarna och den äldre mannen hade anlänt kvällen innan, genomblöta och frusna parkerade de sina cyklar i cykelboden, tog en varm dusch och gick till sängs. Egentligen skulle de varit tre amerikaner men de hade hittat den äldre holländaren efter vägen och eftersom han var lika blöt och kall som de övriga i sällskapet fick han slå följe mot den efterlängtade duschen.

Couchsurfing är ett fiffigt sätt att i vilket land som helt låna en soffa i någon annans hem i utbyte om ett löfte att värdfolket får sova på deras om de skulle ge sig av på en resa. Ett billigt, ja till och med helt gratis sätt att dryga ut reskassan och nya kontakter knyts runt vårt jordklot.

Warmshowers är ett lika bra sätt där cyklister anmäler sin ankomst om att få duscha och sova kostnadsfritt. Det enda kravet är att vara trevlig, hänsynsfull och inte stanna kvar i de främmande hemmen allt för länge. När det är dags för avfärd ska det gästande hemmets dusch och sovplats vara snyggt och inget kvarlämnat skräp får finnas kvar.

Det var intressant att smyglyssna på deras samtal och planer för vidare resmål. Goeta kanal och Noersholm var första etapp och vidare runt Roeksen och de hoppades på att kunna få åka med en ferry to the next city. Det bläddrades i de smarta telefonerna för att kolla kartan och jag föreslog dem att cykla till Vånga och vidare till Vreta Kloster och Bergs slussar. De såg oförstående på mig och ville ha hjälp med att beskriva vägen. Jag önskade att de hade haft en karta i pappersformat med sig så hade allt varit mycket enklare.

Nu funderar jag allvarligt på att öppna vårt hem för både Couchsurfare och Warmshowers. Ett fantastiskt roligt sätt att träffa människor från andra delar av världen, även om vi kanske aldrig kommer att låta dem återgälda gästfriheten med soffa och dusch så finns ändå möjligheten om vi skulle komma på att bli backpackers på äldre dagar.

onsdag 2 juli 2014

Att gå långt ut och att vända tillbaka


Jag var tio år och höll som bäst på att ta ett simmärke av något slag. Minns inte vilket men det jag minns var att för att få det efterlängtade märket och nåla fast det på den blå sammetsskölden med ett guldband tvärs över, ingick det att jag var tvungen att hoppa från den högsta trampolinen i simhallen.
På magra darrande ben klättrade jag upp för de många rostfria stegen med halkskydd för att plötsligt befinna mig högt upp under simhallens tak. Vattnet släppte genom det blå kaklet och avgrundsdjupet låg under mina nakna fötter.
Andra barn var där i samma ärende och jag klev snällt åt sidan för att låta dem passera mig och med bävan såg jag hur de med dödsförakt kastade sig ut i tomma intet för att sedan klyva vattenytan och triumferande åla sig upp från bassängkanten och med utsträckta händer ta emot sina märken.

Själv stod jag kvar, fötterna hade växt fast mot den knottriga trampolinen. Mamma befann sig under mig, ivrigt manande att jag skulle hoppa. Tiden gick och tiden blev till timmar. Badvakten slöt upp vid min mammas sida och gemensamt ropade de för döva öron. Vattnet under mig hade stillat sig och bassängens botten syntes tydligare, därmed hade avståndet mellan mig och vattnet ökat betydligt.

Jag frös och jag svettades växelvis, mamma ropade och badvakten såg bekymrad ut. Han skulle släcka, stänga och låsa men ville inte verka ohövlig genom att låsa in en förtvivlad mamma med sitt skräckslagna barn i den klordoftande hallen.

Den stora väggklockans visare rörde sig obevekligt mot den tidpunkt då vårt tåg skulle gå, utan oss. Det var före mobiltelefonens era och antagligen satt pappa där hemma och undrade om hans barn dränkt sig eller om vi valt att stanna kvar i staden av helt andra orsaker.

Badvaktens tålamod tröt och han beslutade sig för att hämta ner mig från den himmelska höjden. Då skrek jag gällt att jag tänkte hoppa och han klev ner från första steget, gick tillbaka till sin plats bredvid mamma och båda väntade på det stora plasket. Som aldrig kom........

När badvakten till slut gjorde slag i saken och började släcka ner de långa ljusrören greps jag av en annan sorts rädsla, att bli lämnad kvar i stadens simhall. För till och med min mamma började dra sig mot dörren till damernas tvagningsrum, antagligen i ett lamt försök att få mig att hoppa.

När jag kom hem plockade jag ner den blå sammetsskölden med guldbandet, lade den tillrätta längst ner i mitt skåp och där fick den ligga kvar med den förvissningen om att det räckte med att vara simkunnig, det var inte helt nödvändigt att hoppa från höga höjder.