Summa sidvisningar

måndag 30 juni 2014

Semester och gummistövlar



Vi var på fest i lördags. Värdparet hade ordnat allt så bra med partytält, god mat på välfyllda fat, mycket folk och trivsam stämning. Allt var verkligen perfekt, om det bara inte hade regnat. Det fullkomligt vräkte ner, ihållande och regnet förde med sig kyla som kröp in under festkläderna och spred sig över hela kroppen.
Det givna samtalsämnet blev därmed vädret och alla var helt överens om att det förstörde en del av kvällens begivenheter.

I morse när jag vaknade låg jag och hörde hur det slog mot taket och fönstren. Stora tunga droppar och efterkontrollen visade att det kommit 13 mm regn och väderprognosen visar att än dröjer det innan sommarvärmen nått våra breddgrader.

De som har tidig semester får byta ut kalla drycker mot varm choklad, dra på sig gummistövlarna och låta solglasögonen ligga kvar i byrålådan under hallspegeln. Vissa blir till och med så frustrerade att de kontaktar SMHI för att utgjuta sin besvikelse över sin misslyckade semester. Hot och förbannelser har frestat på meteorologernas nerver när de försäkrat med stadiga röster att de endast kan leverera prognoser och inte sol och värme.

Väderoraklerna studerar gäddornas inälvor, kaffesumpens utformning och den skummade mjölken i kaffelatten och de är ganska överens om att värmen kommer andra veckan i juli. Förutom en tysk spådam som sorgset skakar på huvudet, petar i sumpen och deklamerar att någon värme kommer vi i norden att inte få på hela sommaren medan väderoraklet från Ockelbo tittar på myrornas gångsätt och anser att inget är omöjligt, ännu finns det gott hopp för de som börjar sin semester i augusti.

Den som visste och kunde detta med väder var Enok Sarri, den gamla vadhållaren som lovade att krypa mellan Nikkaluokta till Kiruna om vår drottning födde en dotter eftersom han spått att det i själva verket skulle bli en prins. Den gången spådde han dock fel, prinsessan Viktoria kom till världen och pressen reste de många milen för att se när Sarri kravlade sig fram mellan kommunens gränser. Slokörade vände de och for hemåt igen när de insåg att vädermannens hus låg ett stenkast från kommungränsen.

Eftersom jag numera har ständig semester känns vädret inte så viktigt för mig. Jag försöker ta vara på dagarna oavsett om det regnar eller är strålande sol från en klarblå himmel. Men i augusti, då vill jag inte ha något regn så jag hoppas på att mannen från Ockelbo har rätt i sin prognos.........






lördag 28 juni 2014

Peter, Molly och döden



När Peter var fyra år avled hans moster. Plötsligt och oväntat. Livet omkring pojken blev inte som det brukade vara och på ett barns vis deltog han i vad som skedde.

I ljusblå skjorta och nya jeans höll han sin mamma i handen när de gick in genom kyrkporten. Det var en högtidligt dag, det märkte Peter.

Framme vid kistan stod ett rött hjärta, han frågade mamma vad det stod på de vita banden.
"Sov gott" svarade hon.

Efter gudstjänsten samlades alla utanför kyrkan och en kvinna kom fram, kramade Peters mamma och sa;
"Jag förstår inte varför hon så hastigt gått bort, vi träffades dagen innan och då var allt som vanligt."

Tiden gick och livet gick på vanlig räls igen, krokigt, men ändå framåt. Peters mamma arbetade om dagarna och pojken var på förskolan. Hans pappa hämtade honom på eftermiddagen och de åt kvällsmat, precis som de alltid gjort.

En kväll skulle Peters mamma följa med sina arbetskamrater ut på restaurang. Hon klädde sig fin men innan hon gick läste hon en godnattsaga för Peter.
"Sov gott och nu ska jag gå bort, men vi ses i morgon" sa Peters mamma och stoppade om sin pojke.

Då började Peter gråta.
"Jag vill inte sova och jag vill inte att du går bort, då dör vi båda två" grät pojken medan hans mamma tittade oförstående på honom.

För någon dag sedan satt jag i soffan och bläddrade i en bok om människokroppen tillsammans med Molly som är lika gammal som Peter var då. Vi pratade om hur blodet rinner i ådrorna och vi tittade på varandras blodådror på våra händer.
Molly förklarade vad hjärnan är bra till och varför vi är utrustade med den under skallbenet. Vi enades om att det är en mycket bra konstruktion som vi ska vara rädda om. Genom att bära cykelhjälm under cykelturer till exempel.

"Jag tänker inte dö mormor" sa Molly och jag tackade för den upplysningen och sa att det var jag glad över.
"Jag vill inte heller dö" fortsatte hon och jag svarade att det vill ingen.
"Tänker du dö?" fortsatte mitt barnbarn.
"Nej det har jag inte tänkt just nu, men även om jag inte tänker göra det eller inte heller vill dö så gör jag det ändå" förkunnade jag.
"Just det, ingen vill dö och då behöver de väl inte det då, inte nu i alla fall. För det vill jag inte och det tänker jag inte göra och inte du heller" sa Molly och vi bläddrade vidare i hennes bok.

Barn är tänkare, det borde vi tänka på, ganska ofta faktiskt.

fredag 27 juni 2014

Du blir vad du äter och Clysmatic med spännarm



För några dagar sedan var jag och besökte en man som är KRAV-odlare. Växthus där frodiga tomat- och gurkplantor växte radvis och klasar av olika sorters tomater väntade på att bli röda och färdiga att säljas i den lilla gårdsbutiken.
På frilanden fanns allt som går att önska sig i grönsaksväg och hans jordgubbar är de enda KRAV-odlade gubbarna i hela Östergötland. Prima vara alltihop!

Att odla på gammalt sätt, gödsla med ko- och hästdynga och bättra på lite då och då med det hönsen släpper i från sig samt bekämpa ohyra med såpvatten och rovkvalster var grönsaksodlarens motto vilket han med största iver och självlärd kunskap utövade. Denna förnämliga gårdsbutik med KRAV-grönsaker, frukt och bär kommer att besökas fler gånger av mig.

Det är viktigt att vi äter men även vad vi äter. Rönen blir fler och fler, framför allt omkring det vi inte bör äta. Vad vi som vuxna människor stoppar i oss är vårt eget ansvar anser jag som personligen föredrar en allsidig kost. Om den är giftfri är dock ett viktigt plus i kanten och något jag strävar efter.

Men jag känner mig störd på att bli tillrättavisad på så många olika sätt gällande min kosthållning och vad den gör med kroppens väl och ve. Jag vill att mitt sunda förnuft ska få råda och förpassar de otaliga mejl som landar in min inbox vilket handlar om hur jag ska sköta mig. Omtanke kanske, men ändå......

Nu har jag även fått ett fantastiskt erbjudande omkring de restprodukter som det jag äter omvandlats till och som hör till mitt mest privata. Nu räcker det inte med att i lugn och ro sätta sig tillrätta på den vita tronen, bläddra i en tidning och låta tarmen frigöra sig från det som rimmar på majs, nu har internet hittat in i vår toalett och jag kunde inte motstå att läsa detta märkliga erbjudande.

En kvinna vid namn Christina vill gärna följa mig och min tjocktarm men först ska hon studera mina ögon, hon kan då se, inte om jag är nödig, utan vilka tarmsjukdomar jag bär på.  Därefter analyseras min iris och sedan sätts själva behandlingen in. Under tre timmar ska min tarm sköljas medan magen utsätts för akupressur.
Blandningen som kommer ut ur min kropp ska vi sedan tillsammans noga studera och samtala omkring, bara tanken får mig att bleknade darra inombords.

Just nu är det ett förmånligt erbjudande, endast riktat till mig. Slaggprodukten med alla gifter och annat som kan tänkas följa med ner i avloppssystemet kommer att få mig att känna mig som en ny kvinna. Huvudvärken släpper, jag blir pigg och glad samt alla världens bekymmer blir nerspolat tillsammans med allt det andra som är väl genomgånget under olika faser.
Priset är lågt, 3. 000 kr plus 500 kr för den nödvändiga örtblandningen jag därefter tvunget måste intaga.

Så nöjd kommer jag att bli att en Clysmatic med spännarm för endast 2. 099 kr inkl frakt säkerligen blir min så jag med viss assistans av maken själv kan utföra en tarmsköljning hemma. Det har i alla fall många nöjda kunder vittnat om, utan Clysmatic med spännarm är livet fattigt. Maken är ännu lyckligt ovetande om sin medverkan i projektet, han kanske bli så hänförd att han sätter upp sig på väntelistan till Christinas praktik.

Om jag inte är snål mot mig själv kan jag köpa en tarmsköljningsapparat med sittring, den ska visst vara lite mer komfortabel och kostar bara 200 kr extra.

Eller också struntar jag i alltihop och fortsätter som jag alltid gjort, tarmen fungerar helt som den ska utan Christinas metoder. Finns det inkomster finns det även utgifter hur jag än bär mig åt...........


torsdag 26 juni 2014

Skräckmusslor och reslystna ålar


Året runt ser jag dem, fritidsfiskarna. Om vintrarna sitter de med nedböjda huvuden över hålen de borrar upp ur isen, håller stadigt i termosmuggen och låter den heta medhavda drycken värma upp ådrorna medan den andra armen rör sig taktfast upp och ner.

När isen släppt är fiskeentusiasterna bilburna och vid bilens dragkrok sitter båtkärran fasthakad med båten som ska föra dem ut på vattnet och fiskelyckan.

Gös är den största attraktionen men under Glans vatten finns även abborre, gädda och ål. Förra året hittade sig även en annan och ny art av vattendjur till vår sjö, och i år har den fått sitt namn i rubrikerna: "Skräckmusslan." Om den är så värst skräckinjagande vet jag inget om, då anser jag att de stora och slingrande ålarna verkar mer att ängslas över om jag skulle råka på en sådan vid en simtur. Nu är risken liten eftersom jag aldrig ger mig ner i kallt vatten. Däremot har jag haft förmånen att få vara med när Glans ålar fångats och släppts ut i Bråviken. Där önskade jag dem en god och trevlig resa mot Sargassohavet.

Musslans rätta namn är Vandrarmussla eller Zebramussla på grund av dess randiga skal. Första gången den nådde svenskt vatten var redan 1920 och den har sin egentliga hemvist i Kaspiska havet. Utvandringen från sitt hemmahav har antagligen skett med båtar som de liftat med och nu har färden fortsatt till östgötska Glan.

Det blev ett intensivt pådrag av massmedia som riggade upp sina filmkameror medan dykare krängde på sig sin utrustning för att få en närmare till på musslorna som trängs med varandra på klipporna så ingen längre kan bada utan att få fötterna uppskurna. Vattenekologerna och marinbiologerna skakade bekymrat sina lockar och hummade om att nu minsann är läget kritiskt och mycket oroligt. Länsstyrelsen och Havs- och Vattenmyndigheten jobbar febrilt med att följa musslans utbredning och gör allt för att hindra dess framfart mot nya vattendrag och kanalslussar som kan få sina konstruktioner förstörda.

För den då inget positivt med sig så den kan bli befriad från sitt öknamn som människan gett den? Ja vill man ha besvär så är den faktiskt ätbar. Men personligen anser jag att det är mycket skrik för lite ull eftersom den är liten och det skulle krävas mängder av musslor att pilla upp för att mätta en enda person. Då är musslans arbetsuppgift mer tilltalande. Genom att den filtrerar stora mängder vatten och  tar bort partiklar blir vattnet klart och siktdjupet ökar. Vissa partiklar äter de upp medan andra lindas i slem och förpassas ner till sjöbotten där de inte kan göra något skada, däremot blir sjöbotten näringsrik åt de för sjöar viktiga organismer som lever där.

Nu är Vandrarmusslan här för att stanna och mig bekommer det inte. Däremot har jag större bekymmer för mördarsniglarna som bor i vår trädgård, de är varken ätbara, nyttogörare eller fina att se på utan ger endast ett tråkigt kvällsarbete för mig som utvecklats till en hängiven mördarsnigelmördare.

måndag 23 juni 2014

Bröllop och en blå klänning


För sex år sedan var det efter ett helt års förberedelse dags för vår yngsta dotter att gifta sig med sin fästman. De sista förberedelserna återstod och förväntningarna var höga.

Hennes syster hade omsorgsfullt valt ut sin klänning, den var blå och vacker.

Måndagen den 23 juni, idag exakt den dagen, fem dagar innan bröllopet, stod jag på mitt arbete med min portfölj i handen för att åka på ett hembesök. Då ringde telefonen.
-Ni måste omgående bege er till Universitetssjukhuset i Linköping, er dotter har varit med om en allvarlig olycka.

Mitt hjärta stannade och jag kan när som helst återskapa känslan som föll över mig. När vi kom fram till Norsholm var det broöppning, semesterfirarna i sina segelbåtar skulle vidare mellan slussarna och jag greps av panik.

Vi blev mottagna i entrén och visades in i traumaavdelningen. Där låg vår dotter inpackad under Landstingets gula filtar.
Dagen övergick till natt och natten var mycket lång. Hennes kropp skulle röntgas och jag passade på att gå på toaletten. Där inne hörde jag hjärtskärande skrik från röntgenavdelningen och jag rusade ut. En blek pappa stod och höll sin flicka i handen, läkare med sin stab såg allvarsamma ut, lungan hade spruckit och läget var mycket kritiskt.

Vi var inte med när den grova slangen sattes på plats i lungan. Vi fick sitta på var sin hård stol i en öde korridor och jag förbannade nöjet med att sitta i sadeln på en häst. Min ständiga oro hade plötsligt blivit verklighet och vårt barn var illa skadad.

Intensivvård och mera oro. Bröllopet närmade sig och den blå klänningen hängde på en galge bredvid sjukhussängen. Kanske kunde det ordna till sig och bruden fick ha sin syster vid sin sida.

Sorgset såg jag på vår flicka när jag hämtade hem den blå klänningen. Mobiltelefonen låg på altarringen och hela vigseln avlyssnades genom sjukhusets patienttelefon.

Tre år senare, en vacker och solig dag i maj klädde sig vår dotter i sin blå klänning. Hon höll sin man i handen och deras äktenskap välsignades i Gårdeby kyrka. Brudbuketten tog upp det blå tygets färg och
under den blå klänningen fanns ärren från den grova slangen och en aningen sned och lite tillbucklad bröstkorg.

Idag är det sex år sedan då dagen blev till en lång natt. Jag känner en stor tacksamhet över livet.

söndag 22 juni 2014

Säkerhet och användingsförbud



Jag tillhör inte den kategorin av människor som studerar användarhandböcker med största noggrannhet utan chansar på att det hela reder sig utan extra information i den händelse att vi införskaffar oss något nytt till hus och hem. Det finns ändå en viss inbyggnad i ryggmärgen att dessa oerhört viktiga små böcker bör förvaras på en säker och lättillgänglig plats i den händelse att de skulle behövas någon gång i framtiden. Vilket betyder att vi har en hel lunta med föreskrifter gällande microvågsugnar, elvispar, strykjärn, datorer och andra hushållsnära maskiner.

De få gånger jag läst dessa manualer förvånas jag över deras säkerhetsföreskrifter. Vår nyinköpta ugn får till exempel inte på villkors vis göras ren, varken utvändigt eller invändigt, med högtryckstvätten. Synd, för det vore ett förnämligt sätt att få bort fastbrända fläckar som kan envisas med att sitta hårt fast i botten av ugnen.

Vår kaffemaskin har ett helt eget blad med många trianglar och tillhörande stopphänder.
Maskinen mal kaffebönor som vi fyller på i en särskild behållare högst upp. Där får inga fingrar stickas ner då den jobbar med att få bönorna förvandlade till kaffepulver. Inte heller får vi dricka av avkalkningsmedlet. Om någon mot förmodan skulle komma på tanken att sköta maskinen med fötterna, ja då är det en grov överträdelse. Likaså är maskinen inte lämpad för att doppas ned i vatten och sedan torkas i ugnen, varken i hög eller låg värme. Att kasta maskinen mot något hårt som en vägg eller ett golv kan förorsaka svåra skador på maskinen och då gäller inte garantin i den händelse skadorna är så omfattande att maskinen helt enkelt går sönder.

På sidan av kaffemaskinen finns ett blankt rör som är ämnad för att skumma mjölk med. Att rikta detta rör i ansiktet på sig själv eller någon annan under tiden det strömma ut het ånga ur den är strängeligen förbjudet.
Inte heller få vi klippa eller skära i den strömförande sladden, varken om den är kopplad till eluttaget eller ej.

Men det värsta brott mot regelbokens föreskrifter vore nog att låta någon funktionshindrad använda sig av vår hemmabaristamaskin. Jo, om dessa personer noga övervakas kan de få tillåtelse att trycka på knappen och tillreda sig en kopp kaffe, men endast då. Vår synskadade dotter har fått erbjudande om att brygga kaffe men hon har visat ett svalt intresse, kanske beror det helt enkelt på att hon inte dricker denna form av dryck. Hennes make har däremot ingen funktionsnedsättning så honom behöver vi inte bry oss om ifall han blir kaffetörstig, han får klara sig själv så länge han inte bryter mot reglerna.

Barn får dock aldrig under några som helst omständigheter leka med maskinen, varken i sin ensamhet eller under uppsikt av någon vuxen. Jag har dock inte läst något om åldersgränsen för att få börja använda sig av kaffemaskinen, kanske när barnet kommit upp i den ålder då de får börja övningsköra familjebilen........

För att vara på den säkra sidan har tillverkaren av vår kaffemaskin bifogat alla varningsregler även på finska. Reglerna finns dock inte dokumenterat på några andra språk,  kanske betyder det att vi svenskar och våra grannar på andra sidan Bottenhavet inte förstår hur vi ska sköta om en kaffemaskin av det här slaget så säkerheten blir så säker som möjligt.

onsdag 18 juni 2014

Mitt liv och mina plastkort



Vi brukar köpa ägg hos grannen. Bruna, vita och ibland grönskimrande ägg i brun papperspåse. Oftast köper jag fyra kilo åt gången, två till vårt hushåll och två till behövande hushåll som oftast, närmare bestämt de hushåll som tillhör våra barn.Nästan alltid blir det till att leta upp äggpengar, känna i fickor, undersöka bilens gömslen eller den lilla lådan där vi förvarar våra nycklar. Lösa pengar som ligger skramlande bland någon prasslig tjuga som hamnat på den överblivna kartan av löst förvarande pengar.

Livet och inköpen kretsar  uteslutande omkring de olika plastkort som idag är ett nödvändigt ont.
Det absolut sista köpet jag gjorde med mitt Visakort var i måndags när vi var på Visingsö. Lydigt tryckte jag in kortet i kortläsaren som lika lydigt svalde det den del där chipet sitter. I samma sekund jag tryckte till med tummen delade sig kortet i tre ynkliga delar. Ett kraftfullt ord föll över mina läppar och butiksinnehavaren bleknade i takt med att jag rodnade. Inte av skam utan av ilska. Nu var det färdighandlat på ett bra tag för min egen del. Den vänliga mannen bakom disken lyckades fånga upp den kvarvarande delen ur maskinen, efter att jag först knappat in min kod och avslutat köpet, med en liten näbbtång.

I dag var en ny katastrof ytterst nära i mitt plastkortsliv. Maken, jag och våra tvillingbarnbarn skulle åka till vår angränsande kommun för att först utföra mitt reportagejobb och sedan fika på ett litet hembageri. För att få framföra vårt fordon måste jag ha mitt körkort som ligger tillsammans med alla övriga viktiga kort. Tiden började bli knapp och stressen hög när jag inte hittade mitt rosa plåtetui där de nödvändiga nödvändigheterna är förvarade. Vi fick åka ändå och den första milen funderade jag över vad som hänt föregående dag. Vilket jag inte hade en aning om, att jag inte varit till affären var enda ledtråden, jag kan ju inte handla för jag har inget kort! Jag inser att skulle jag behöva vittna i domstolen är jag ett uselt vittne som inte ens kommer ihåg vad jag har för färg på strumporna om jag inte kikar ner på mina fötter för att få färgen bekräftad.

Halva Visingsö blev därmed involverad i mitt kortlösa tillstånd. Alla tilltalade lovade att göra sitt yttersta för att hitta mitt rosa plåtetui. För på Visingsö måste det vara kvar, det var min fasta övertygelse. Vilket i sin tur betydde att jag även kört körkortslös vid minst tre tillfällen.

Jag såg sedlarna från mitt konto segla iväg med sommarens vindar. Nytt körkort, nytt förarkort, nytt tankkort, nytt Icakort, allt i nytt utförande och nya fotografier på en kvinna som åldrats lite mer sedan det förra körkortet tillverkades. Plus nytt Visakort........

Jag bad en stilla bön att den som vår dotter tjänar skulle ge mig en fingervisning om var jag skulle leta och mitt i spenat-och ostpajen kom en ingivelse från något håll om att det rosa plåtetuiet skulle finnas hos just vår dotter. Med min egen nyckel som tillhör henne och hennes familj låste jag upp deras ytterdörr, larmade av och gick raka spåret till deras fåtölj och hämtade mitt rosa plåtetui där hela mitt nödvändiga liv är förvarat.

Det känns som jag vunnit på ett lotteri och vi tänker fira händelsen med ostkaka, grädde och sylt.




tisdag 17 juni 2014

Ansvar och glädje



Så har då dagen kommit då vår väckarklocka skramlade igång 05.30 i morse. Efter månader med sovmorgon gav den tidiga timman grusiga ögon, speciellt som mitt liv som pensionär numera innebär sena kvällar som jag tar igen på morgonen genom att sova tills sömnbehovet är mättat och jag vaknar.

Vi har under två veckor fått en mycket ansvarsfull uppgift, att ta hand om småtvillingarna under tiden deras storasyster är på förskolan och föräldrarna ägnar sig att dra in familjens försörjning. Halv sju stod jag utanför deras ytterdörr och två små flickor var förväntansfullt beredda att kliva ombord i min bil där två bilbarnstolar monterats av barnens morfar föregående kväll.
Barnens pappa kastade sig på cykeln mot den väntande bussen, mamman vecklade ut sin vita käpp, fattade det äldsta barnets hand och vinkande åt oss bilister promenerade de bort mot förskolans grind.
Hemma i köket väntade morfar med dukat frukostbord och vårt ansvar började.

Nu är barnen återbördade till sitt eget hem och jag funderar över vår uppgift som inte endast är mor- och farföräldrar utan nu också dagbarnvårdare med allt vad det innebär.

Att ta mot barn i sitt eget hem och försäkra deras föräldrar att inget ska hända barnen, att de får kärlek och omsorg men även stimulans är bland det viktigaste någon kan göra. Jag tror inte att enbart en utbildning ligger som grund att det ska fungera, man måste även ha en inbyggd känsla och stor respekt för dessa små människor. Och tålamod bör tilläggas.
Tilliten till den som under flera timmar i veckan ska vara behjälplig med att se efter andras barn är oerhört viktig för barnens själva men även för deras föräldrar. Och vad är bäst för barnen?
Förskola eller dagmamma? Viktiga ställningstaganden i viktiga frågor.

Bland politiker och samhällsplanerare är stöder för dagmammorna lågt vilket lett till att dagmammor blivit en mindre betydelsefull form av barnomsorg, vissa föräldrar föredrar ändå familjedaghem och tycker att just den formen är bra och mindre kostsamt än förskolan. Det resoneras även om huruvida barnen i familjedaghem blir isolerade och inte får samma stimulans som de barn vilka går på förskola, men å andra sidan påstår vissa att förskolan stressar upp barnen med sin livliga miljö.

Själv kan jag inte orda om det ena är bättre än det andra, det enda jag kan säga är att jag beundrar de människor som valt att arbeta med barn, det är ett arbete som kräver full koncentration, hela tiden.......

Nu har första dagen i vårt ärofyllda åtagande snart nått sitt slut och i morgon är en ny dag laddad med trevligheter och jag hoppas på att kanske tvillingarnas tvillingkusiner kommer hit och hälsar på en stund. Då blir lyckan dubbel, ja till och med fyrdubbel.........

..........de får säkert plats i skottkärran de också!




fredag 13 juni 2014

Utspring och övergångsrit



De finns över allt i dessa dagar. Hyllas och äras, utspring med tonårens övergångsrit till ytterligare ett kliv in i vuxenlivet.
Så har även vi bevittnat barnbarnets avslutande gymnasieår och fått äran att hänga rosen kring hans hals. Som alla andra mormödrar i vårt avlånga land ansåg jag att han var den stiligaste studenten av dem alla. Lång och reslig stod han där på skolgården, kostymklädd och solstrålarnas värme som säkert blandats upp med en inre värme över att åren äntligen tagit slut fick svetten att bryta fram och strila ner i pannan under mössans svarta skärm. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp och ge en kram och en liten puss på kinden medan hans pappa höll upp plakatet med en liten gosse som leende visade upp tandraden av förlorade mjölktänder som förde tankarna till  ett glest spjälstaket. På måndag börjar han jobba, den ränglige studenten som även är körkortsinnehavare. Tiden har inte stått stilla........

Nu som då inleder de nybakade studenterna friheten från skolböcker och pluggande med fest. Mormor får delta i förfesten, tillsammans med övriga släktingar, sen när det kvällas då är det ungdomarnas kväll. Morgonen därpå får vi som inte var med läsa rubrikerna som ger upphov till oro för många. Där sorgen ersatt glädjen och i vissa fall blev det tre års hårt arbete och inget mer.

För andra tar det slut redan där på lastbilsflaket. "För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy f-n vad vi är bra!" Skrålet tystnar, förvirrade, ledsna och rädda ungdomar i fina kläder och en lastbilschaufför som blir förhörd och eventuellt dömt till vållande till av personskada eller ännu värre - död..

Vi har sett det på nära håll. Upplevt hur en förtvivlad mamma och pappa suttit och vakat över sin son som slog huvudet i en bro när han reste sig precis då lastbilen körde in under bron. Sett hans kamp tillbaka till livet med bestående men som alltid kommer att följa honom. Det är många år sedan men jag minns än i dag mammans tårar som aldrig verkade ta slut.

Två stora lastbilar med lövade flak stod parkerade på den värmländska skolgården. Jag blev lättad när beskedet kom att vår egen student inte hade för avsikt att klättra upp på någon av dem.

"För han har tagit studenten, för han har tagit studenten, för han har tagit studenten, fy f-n vad han är bra!"

Ursäkta språkbruket men det är inte jag som skrivit den käcka visan, inte heller har jag tagit studenten. Men jag är ganska bra ändå........

onsdag 11 juni 2014

Andra Mosebok och en saknad kompost



Så länge det har funnit lagar har det varit förbjudet att ta något från någon annan. Ja faktiskt längre än så eftersom det i Andra Mosebok sjunde budet går att läsa att man inte ska stjäla.
Men så finns det de som glömt bort konfirmationsundervisningens inlärande omkring de tio budorden och speciellt då det sjunde budet, eller till och med glömt bort de lagar som står nedskrivna i Sveriges Rikes lag. En annan hypotes är att strunta i alla föreskrifter och roffa åt sig det som behagas för stunden eller noga planera sitt rövarstråt.

Själv är jag rädd att tjuvar ska ta sig in i vårt hem och plocka med sig vårt bohag om vi inte är hemma. Därför har vi införskaffat ett larm med kamerautrustning som i den händelse av inbrott filmar hela händelseförloppet och den som utför det. Om det hjälper vet jag inte så noga eftersom vi inte varit drabbade men jag vet i alla fall att kameran fungerar. Det fick vi erfara när jag bakade pizza som släppte från sig en kraftig rökutveckling då jag öppnade ugnsluckan. Larmet ska även indikera eldsvåda och filma denna, så att det fungerar tillfredsställande det vet jag efter ett snabbt agerande av larmoperatören via vår hemtelefon.

Den ruggigaste händelsen som långfingrade människor utsatt mig för var när jag fick inbrott i min bil. Känslan av förvirring och maktlöshet när jag kom till bilen och upptäckte att rutan var inslagen är svårt att beskriva. Min make råkade ut för samma sak, bytet blev då en väldigt gammal och omodern telefon som han glömt kvar. Det vållade i alla fall mycket besvär för oss båda.

I går fick jag dock höra talas om den mest märkliga stöld som jag aldrig ens föreställt mig kunde ske.
Min svåger och svägerska landade på svensk mark för att under några veckor byta ut sitt hemland Frankrike mot svensk sommar i deras sommarhus. Då svågern gjorde en inspektionsrunda på ägorna upptäckte han att någon stulit deras kompost! Det måste vara någon som odlar utan tillsatser av konstgjort framställt gödningsmedel eftersom hela innehållet var borta. Till saken hör att svågern, svägerskan och deras eventuella gäster får uträtta sina behov i torrdasset. Om de blandar ut det innehållet i sin kompost ska jag låta vara osagt, men om så är fallet får komposttjuven ett rejält näringstillskott åt sina morötter.

Men nu vet jag i alla fall säkert, det finns komposttjuvar fast jag aldrig trodde att de förekom. Men allt som kan stjälas är väl värt att stjäla antar jag. Om vi någon gång beslutar oss för att anlägga en riktig kompost är det väl bäst att larma även den!


tisdag 10 juni 2014

Sommarinsekter och att våga lyfta från ett vingligt strå



Barfota stod jag i köket och torkade av diskbänken efter dagens lunch när jag hörde ett högt knäppande ljud precis bredvid högerfoten. En grön och skimrande skalbagge hade letat sig in genom den öppna ytterdörren och landade tungt på golvet.
Sommaren är full av smådjur, både luftburna och mer jordnära. För många är det en plåga, antingen på grund av rädsla eller allergi i den händelse ett bett eller stick inträffat. Själv är jag varken allergisk eller speciellt räddhågsen, getingar särskilt bålgetingar, är inte direkt några favoriter ska erkännas men de hör sommaren till och det är inte så mycket att göra åt den saken.

Jag har hört eller läst att just skalbaggen är den artrikaste insekten av alla. Dagligen upptäcks nya arter och dokumenteras tillsammans med de övriga 350 000 arterna och bara i Sverige lär det finnas över 4 000 baggar. En av dessa hamnade alltså bredvid mina tår på vårt köksgolv.

På stapplade ben och med ryckiga rörelser kravlade den vidare när den lyckats sprattla sig runt från  ryggläget och till synes planlöst rörde den sig fram och tillbaka över golvet. Jag studerade den en stund innan jag fångade upp den på ett vykort och satte ut den på gräsmattan. Tyckte nästan att den vände det lilla huvudet åt mitt håll och log, men jag kan ha fel.

Tillbaka vid diskbänken funderade jag över hur lika vi är en skalbagge. När något känns jobbigt kan vi krypa in under ett hårt skal, skydda oss från omvärlden,  falla på¨rygg och ligga med stirrande ögon ut i tomma intet. När det är dags rullar vi runt och stapplar iväg tills dess att benen fått styrka och styrsel.
För att komma vidare måste vi upp på ett vajande grässtrå, veckla ut vingarna, blotta det ömtåliga som finns där under och med vindens hjälp och en portion mod kasta oss ut för att hoppas på att det bär dit vi vill.

Så finns det dyngbaggar också. Inte så många, men de finns. Lever på andras skit och mår gott av det. De behövs de också, antar jag........

..........tänkte jag, vred ur disktrasan och gick ut i solen där humlorna surrade runt den doftande honungsrosen som slagit ut sina vackra kronblad. Precis idag!


måndag 9 juni 2014

En samlare och Nora



Idag som så många andra dagar körde jag över vår kommungräns och in i grannkommunen. Jag skulle besöka ett hem, ja närmare bestämt sextio hem där jag med nyfikenhetens törst öppnade dörrar till olika rum, förflyttade mig våning efter våning åt båda hållen och såg efter vad de välfyllda skafferihyllornas burkar och påsar innehöll. Kikade in genom gardindraperade fönster och pillade på prydnadssaker. Innevånarna satt helt stilla med stela ögon och jag kunde rumstera om helt ogenerat.

Hemmens olika karaktärer skilde sig markant, vissa var från 1900-talet medan andra sent 1970-tal. Jag såg tydligt hur möbelstilarnas mode växlade år från år, både i form och färg. Det enda gemensamma dessa hem hade var att allt var i miniatyr. Pyttesmå grejer men ändå så naturtrogna och levande. Det kändes som om jag ville krypa in i varje tidsepok, både den som varit före mig och den som jag själv levt i bara för att få uppleva känslan att sitta i en fåtölj där förlagan i riktigt format designats av Arne Jacobsen, dricka te tillsammans med en fin fru eller baka bröd i ett stort gammeldags kök, ta ut limporna ur den vedeldade ugnen för att sedan skära upp det vid skänken.

Kvinnan bakom samlingen av ett sextiotal dockskåp har samlandet som sin hobby men även som rehabilitering av sin sjukdom. Vilken fantastisk möjlighet att på så sätt glömma bort det onda, om än bara för en liten stund!
Vi kunde konstatera att eftersom vi var jämngamla fick vi våra dockskåp av märket Lundby ungefär samtidigt. Enda skillnaden var att hon i sin varsamma lek som barn bevarat sitt där även alla möbler var intakta. Själv förmanade jag mitt inre att jag som vuxen inte förstått att mitt dockskåp en dag skulle komma att bli ett värdeföremål, en raritet. Vart det har tagit vägen har jag ingen aning om, antagligen har mina barnfingrar när de blivit vuxenfingrar ersatts av nya små fingrar och dockskåpet har till sista hamnat bland alla andra uttjänta föremål som kasserats.

När jag gick runt bland de olika dockhemmen letade jag efter Nora. Hon syntes inte till någonstans, inte heller hennes make advokaten Torvald. De som levde i det perfekta hemmet där fasaden till sist krackelerade. Nora, som lämnade sin man för att kliva ur gestalten som docka och bli en människa. Upprörande slutscener av många  under senare hälften av 1800-talet. Idag svalnar skvallrens nyheter snabbt när någon från båda könen väljer att lämna sina övergödda prydliga dockhem för att flytta in i något nytt.

Det gäller att vara rädd om sitt dockskåp så det håller hela livet ut!

lördag 7 juni 2014

Motala ström, en cykelkyrkogård och huggtänder



Många gånger har jag vandrat längst Motala ström som slingrar sig genom Norrköping. Fallen vid de gamla industrilandskapen är väl fotodokumenterade av både stadens innevånare och utsocknes som turistar staden. Det är rofyllt att flanera runt de gamla byggnaderna där det rikskända "Strykjärnet" reser upp sin gula huskropp mitt ur strömmen. Med en gnutta av stolthet att bo i kommunen, trots att jag på intet sätt är involverad i byggnaden mer än som besökare till Arbets museum, kan jag precis som Carl Milles påstå att "Strykjärnet" med intilliggande byggnader tillhör landets vackraste industribyggnad.

Sommartid brukar grönytorna draperas med filtar och både unga som gamla dukar upp sina medhavda korgar och njuta av den medhavda matsäcken medan Motala ström står för sinnesfriden.
Vintertid pryds broarnas omgivning av fantastiska belysningar och under en av broarna hänger en mäktig ljuskrona och speglar sitt sken i vattenytan.

Den här sommaren bjuder strömmen på en helt annan upplevelse. Mellan Bergsdammen och Stordammen är strömmen helt torrlagd och vandrare över Bergsbron kan känna en stark doft av ruttnade sjöväxter. En vilsen bäver har varit synlig där han förvirrat lufsat runt i dyn medan Holmen sakta men säkert stoppat upp vattenflödet för att grundläggningen av nya bostäder intill Strömmen ska gå smidigare.

Under ett par timmar har jag idag flanerat i omgivningarna för att få en titt på vad Motala ström har att uppvisa när inget vatten rinner fram.
Det visade sig vara en begravningsplats för staden efterlysta cyklar. En och annan kundvagn som kanske kommer från ICA Strömmen, några stolar, ett bord och två gamla flaskor har dränkts tillsammans med de en gång rullande cyklarna och att följa uppmaningen om att registrera sin cykel har i detta fall varit helt lönlöst.

Jag kände mig tragisk till mods men även fascinerad över det jag såg, cyklar ämnade för herrar, damer, barn och för den hängivne sportcyklaren har kommit upp i dagsljuset. Lånta fjädrar för den orkeslöse vandraren har hivats över broräcket till förtret och sorgsenhet för den rättmätige ägaren.

Min vandring fortsatte in mellan industribyggnaderna. Två överförfriskade män med blå kassar och en skräckinjagande hund firade Pingstafton. De erbjöd mig en klunk öl, jag tackade artigt nej. Nästa erbjudande var att klappa hunden, även detta avböjde jag men tackade ja till att få hundens tänder förevisade, om jag fick göra det på behörigt avstånd. Hundens käftar bröts isär, ett ljusrött tandkött och enorma huggtänder blottades och med mitt zoomobjektiv fick jag en skaplig bild på djurets tuggorgan. Vi tackade varandra för visat intresse och de bad ödmjukast om ursäkt i den händelse jag ansåg att de störde mig i min promenad.
Hunden tittade likgiltigt på mig och vi återgick alla till våra egna göromål.

Motala ström har mycket spännande att erbjuda.


torsdag 5 juni 2014

Apotekskö och ett ärofyllt arbete



Jag öppnade dörren till Apoteket och bad en stilla bön att jag var morgonens enda kund. Så vad dock inte fallet, kön till kassan var relativt lång och på raden av uppställda stolar framför receptluckan satt människor och tummade på de gula nummerlapparna i väntan på att nummerskylten skulle plinga fram de efterlängtade siffrorna.

Jag gick längst med raden av uppställda produkter, hudkrämer, plåster, piller och salvor. Men den salvetub jag sökte fanns inte någonstans och mitt tålamod började tryta. Då kom en kvinna klädd i Apotekets vita rock fram och fråga om jag behövde hjälp.
Så nära hennes öra jag vågade mig sa jag med en röst så låg att hon knappt kunde uppfatta det.
"En bra salva mot hemorrojder, tack."

Trötta och uttråkade ansikten sprack upp i glada flin, jaha ja där kommer en kvinna med röven full av ändtarmsåderbråck, det var väl ett trevligt avbrott i tristessen av väntan.
Naturligtvis var det ingen som hörde mitt och farmaceutens samtal, och om någon till äventyrs skulle ha gjort det tror jag att ingen skulle ha brytt sig om mitt akterkastell. Men jag var ändå rädd att någon skulle göra det eftersom jag anser det som pinsamt att i offentlighetens ljus lyfta fram min bakdel.

Vi bär nog alla på något som vi vill hålla för oss själva, det behöver inte vara trivialiteter, om än ömmande, som hemorrojder utan större händelser som påverkat våra liv på ett eller annat sätt. Vi kan vara olyckliga i skenet av lycka eller bära på sjukdomar, ha dålig ekonomi eller leva i ett dåligt förhållande. Bara det inte syns utanpå, ingen får ana att under den polerade ytan döljer sig någon annat.

Strävan efter det avundsvärda är stor hos mänskligheten, vilket stundom även gäller i arbetslivet. Ett bra och välavlönat arbete höjder statusen, helst om arbetet föregåtts av mångåriga universitetsstudier.

När jag träffade min man tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle sluta mitt arbete i stadens sjukhus och övergå till att jobba i lantbruket. När vi femton år senare avvecklade lantbruksverksamheten, sålde gården och flyttade till bebyggelsen fick jag en fråga som förvånade mig mycket.
"Hur ska du klara dig när du blir pensionär? Du som aldrig i hela ditt liv har arbetat!"
I den här människans värld är lantbruk inget arbete, inget riktigt arbete i alla fall. Visserligen är min man utbildad lantbrukare, dock inte jag utan fick lära mig yrket genom hans kunskaper.
Antagligen var mitt arbete inte så högt uppe på rankningslistan över jobb med status, men jag har aldrig trivts så bra med någon sysselsättning som just lantarbetare.

Nu har jag förmånen att sex år innan min folkpension ta ledigt och endast hänge mig åt det jag tycker är roligt. Tack vare alla mina yrkesverksamma år kan jag unna mig den lyxen. Med block, penna och kamera kan jag bland annat följa med andra ut i deras yrkesliv utan några som helst aspekter på om de är statusjobb eller inte, utan jag finner det otroligt spännande att få se bakom kulisserna hur olika system och yrkesroller fungerar. Det är ett privilegium och jag har till och med fått lära mig hur ett 25 meter högt träd sågas ner med början  i den vajande toppen. Ett riktigt höjdarjobb!