Summa sidvisningar

lördag 31 maj 2014

Vårtid i Malexander och ställningstagande


Det var försommar i Malexander kyrkby. Över sjön Sommen med alla sina vikar och öar och sitt klara vatten som har sin egen röding, kanske ett fiskgjusepar cirklade i vida svängar för att sedan återvända till någon hög talltopp precis vid strandkanten.

Det var försommar i Malexander för femton år sedan. Det var där, på en väg i den vackra sommargrönskan som Olle Borén och hans kollega Robert Karlströms liv tog slut. I samhällets tjänst blev de avrättade och jag undrar om de hann känna någon rädsla, om de förstod vad som höll på att hända och om de hann skicka sina tankar till de som stod dem närmast hjärtat.

Det var nazister som höll i vapnen.

Bevara Sverige Svenskt skallade ropen från anhängare med rakade skallar. BSS avknoppades och bildade Sverigedemokraterna. De värst kriminellt belastade tvättades ytligt rumsrena medan de militanta delarna fortsatte sin vandring mot Vitt ariskt motstånd för att senare bilda Svenskarnas Parti och Svenska motståndsrörelsen.

I går var jag till grannkommunen för att göra ett reportage om ställningstagande mot rasism. Över två hundra medborgare, föreningar, skolor, kristna samfund och politiker, ja till och med en greve från socknen,  hade samlats i hällande regn för att gemensamt manifestera mot rasism.

 En bit bort stod Sverigedemokraterna och kurade under sitt regnskydd medan deras vårblomsklädda flagga slokade av vätan. Jag såg dock inte att någon från deras håll kom för att ansluta sig till manifestationen, trots att deras partiledare hävdar att de inte är något rasistiskt parti. Men de såg och de hörde, genom mikrofonen fortplantade sig ljudet ut till högtalarna: "Jag är mot rasism" och letade sig upp under den våta tältduken som skyddade även en Sverigedemokrat från att få blöta kläder.

Nu står de rakade skallarna med prydligt utvuxna frisyrer och omvandlade till kostymnissar med prydligt knutna slipsar i Europaparlamentet och ska vara med och debattera om vårt lands demokrati, mänskliga rättigheter och personskydd.

Jag känner en oro inför hösten, en oro över de som är smygrasister, på alla som endast kan fokusera på olikheter istället för de mänskliga likheter vi alla har med varandra.









onsdag 28 maj 2014

Mintkyssar och gröna råttor



Vår dotter och jag gjorde en resa tillsammans och hon hade i sin tur sin lilla flicka med sig. Resans slutmål var Gripsholms slott med en fikapause vid Nyköpingsbro innan färden kunde fortsätta. För att ta sig till ostsmörgåsen och drycken var vi tvungna att passera en avdelning där det såldes godis.

Sjuhundra olika sorter...........

Långa bord som dignade under söta saker sträckte sig så långt det gick att se, utefter väggarna satt väggfasta boxar som var transparenta där röda, gula, gröna karameller lockade och pockade. Väggfasta hyllor med askar, burkar, och små kartonger fyllde  upp varje centimeter och genom detta oöverskådliga skulle vi promenera rakt fram utan att ta av varken till höger eller vänster.

Flickan höll sin mammas hand och jag såg att hon med stora ögon och hopknipna läppar försökte ta in det hon såg. Inte ett ljud, inte en tillstymmelse till antydan att hon nog skulle vilja fylla en påse för att ha med sig som färdkost. Inte ett ord.
Själv skulle jag gärna ha tagit några mintkyssar eller salt lakrits men av solidaritet med mitt barnbarn avstod jag.

Så skulle vi vandra tillbaka samma väg. Mamman och barnet gick målmedvetet mot utgången och den lilla flickan vände inte ens på huvudet utan hoppade med de nyinköpta skorna med jordgubbsmotiv glatt bredvid mammas sida med blicken riktad mot utgången.

Själv stannade jag till för ett ögonblick och fick syn på en enorm grön råtta av gelé. Godisförsäljaren försökte fresta mig, det var nära att han fick mig på kroken. Så med ens klatschade han till med handen på råttans bakdel, log mot mig och jag såg med förfärad blick på råttan. Hur den dallrade där den låg på en plåtbricka, det gick som häftiga vågor från nosen ut till svanstippen och all min längtan efter mintkyssar försvann på ett ögonblick.
En sammansättning av socker, gelatin och färgämne samt med en matchvikt på hela två kilo råtta kan få den mest hängivne godisälskare att längta efter en nyttig fruktsallad.

Idag har minnet av den dallrande råttan bleknat och till min stora glädje hittade jag en chokladkaka med krossande jordnötter i vårt skafferi. Någon i hushållet måste ha missat att den låg där och jag har njutningsfullt låtit bit efter bit smälta på tungan medan mitt sötsug sakta lagt sig till ro.






måndag 26 maj 2014

Kalla vindar och stöveltramp



Nu varnas det för att värmen är på väg bort, men en titt på väderprognosen visar att solen fortfarande kommer att skina och spegla sig i vårt vatten. Men kyligare vindar är på väg. Och den vinden svepte in redan klockan 21 i går kväll, när samtliga vallokaler stängdes och röstningen kunde påbörjas.

Två viktiga tv-händelser utspelades under den ljumma och vackra aftonen, EU-valet och ishockey. I min mening ett val mellan pest eller kolera så mitt val blev SVT Play där jag gav mig i kast med primaternas märkliga värld. Men innan dess besökte jag den uppriggade vallokalen i Parkskolan. Sneglade mot SD:s fack med valsedlar och konstaterade belåtet att den var välfylld. Inga Sverigedemokrater i Skärblacka!

I morse vaknade jag av stöveltramp, det marscheras ute i hela Europa och Jimmie Åkesson deklarerar belåtet att han och hans parti inte vill hamna i fel sällskap där borta i Bryssel. Han håller som bäst på att bilda sig en egen uppfattning om Front National, kanske Björn Söder kan vara honom behjälplig. Björn som varit stödmedlem i Front National, dessutom är han för dödsstraff, men helt privat bör tilläggas. Bland annat......

Detta val är en föraning om hur höstens val ska sluta. Vill stora delar av det svenska folket skicka Sverigedemokraterna till Bryssel vill de med största säkerhet även se partiet högt upp i regeringen.

Vi lever i ett land där demokratin får råda, vilket jag är oerhört tacksam över. Men  jag vill inte vakna av ett kraftigt stöveltramp även i höst för då känner jag att demokratin kanske är i fara.
Demokratin är det viktigaste vi har och vapnet mot nazister, rasister och fascister är valsedlar och ansvaret ligger på oss att trygga en framtid för den generation som är på uppväxt just nu.

söndag 25 maj 2014

Hinder och förhinder



"Jag önskar så att jag kunde, men jag kan inte!"
Vad är det då som hindrar dig? tänkte jag. Har du ens försökt? Ofta är det så det är, vi bär på drömmar men motstridiga känslor, sviktande självförtroende och yttre påverkan av till exempel andra gör att bromsen slår till och vi fastnar i obeslutsamhetens klister.

För många år sedan, när jag var ung, tog jag ett stort kliv ut i det okända. Dagar och nätter hade blivit till månader och år innan jag vågade leta reda på ett lagom stort hål i den inhägnad som höll mig fast för att till slut, bit för bit pressa mig genom till andra sidan. Jag kan när som helst återskapa den känslan, ja till och med förnimma doften jag kände när jag öppnade dörren till det nya. Det händer att jag berättar om känslan för min man och han skrattar när han ser på mig och min lyriska bakåtblick.

"Vänligen meddela förhinder snarast." Så frestande tanken är att meddela förhinder när en känsla av hinder infinner sig. Skjuta upp det som verkar oöverstigligt att mäkta med. Problemet är då att det åtagande man blivit ombedd att utföra ligger kvar. Men på andra sidan hindret finns tillfredsställelsen när det obehagliga är överstökat och med belåtenhetens leende på läpparna kunna luta ryggen mot det spända stålnätet som forcerats.

Inom en snar framtid ska jag iväg på ett uppdrag jag blivit utkommenderad till. Redan nu ser jag hindret långt där borta i horisonten och det blir högre ju närmare jag kommer. Jag vet att jag kommer att ta mig igenom det hela, förhoppningsvis helskinnad, men oron sitter som en liten råtta och gnager på mina nervtrådar. Bladen i min filofax vänds med hög hastighet, dagarna rinner iväg som ett forsande vattendrag.

Vi har även blivit bjudna på en fest som jag ser fram emot med stor glädje och jag hoppas verkligen att inget hinder med förhinder från vår sida måste meddelas till värdfolket............




torsdag 22 maj 2014

Den bästa tiden och iskall frost


Jag njuter av värmen och vill inte att det ska bli väderomslag på mycket länge. Känner mig priviligerad över förmånen att få ta dagen i den takt som kommer, ganska så bekymmersfritt och kravlöst.

Den bästa tiden är här och nu, tacksamheten är utan gränser.

Så kom telefonsamtalet. En hinna av iskall frost lade sig som ett gnistrande kristalltäcke över allt det vackra och jag blev påmind, som så många gånger tidigare, att livet inte är beständigt. Att vi måste lämna allt det vi har runt omkring oss, medan andra står kvar med frågor, sorg och smärta, för att sedan klättra uppåt på den branta och hala trappan som ska leda oss bortom det outhärdliga.

För vissa tar trappstegen aldrig slut, högt där uppe skymtar kanske det sista steget men nivåskillnaden är för stor att ens orka dit. Platåer får bli fotfästen där varje platå har sin egen innebörd. Minnen, glädje, skratt, gråt, vardag och fest. Allt det där som finns omkring oss, när allt är som vanligt. Men ändå aldrig kan bli som vanligt.

Nu är mina tankar spridda.

Jag såg på våra barnbarn, hur de höll var sin melonskivan med sina små fingrar, bet i frukten och fruktsaften rann ner under ärmslutet. Jag kan känna pussen som smakade sött av melon när de skulle åka hem till sitt. Stortvillingarna.
Jag ser småtvillingarna och deras storasyster. Hur den ena sitter på sin pappas axlar och hur de skrattar när de får syn på mig.

Tillfredsställelsen över att sitta bredvid min make och äta lunch, vinden som ger svalka och svanarna som speglar sig i sjöns vattenyta nedanför vår altan.

Men mina tankar är uppdelade, de finns här och de finns där. De finns hos dem där det aldrig blir som vanligt. De som når de olika platåerna men aldrig kommer att klättra hela vägen upp.

Hon sa: "Carina, vi har alla våra helveten, nu är vi mitt uppe i vårt."

Och jag tänkte, varför kan det aldrig få vara som vanligt..........




tisdag 20 maj 2014

Svenskt kött och utländska clementiner



Var till affären för att köpa en fläskfilé att lägga på grillen. Kyldisken är välfylld med färdigmarinerade bitar av alla de slag. Snabbt, enkelt och utan onödigt kladd. Men jag ville ha en helt vanlig filé och den skulle komma från en svensk gris. Vilket jag dock inte kunde hitta, den röd-vita flaggan prydde varje inplastad importerad grisdel och jag vägrar att köpa ett dött djur som plågats innan det förts till slaktbänken. Ska jag äta gris så ska den ha haft knorr där bak. Bland annat........
Till sist hittade jag två bitar karré och jag ångrade mig att jag inte haft orken att åka den dryga milen till den köttbutik som säljer endast svenskt. Men nu blev det karré och den hade ändå suttit på en svensk gris medan den levde.

Läser nästan dagligen att handlare runt om i vårt land plockar bort importerat kött och fläsk, heder åt dessa handlare. Nu väntar jag bara på att vår lokale handlare ska göra samma sak! Med kundpåtryckning borde det gå kan jag tänka mig.

Så skulle jag lägga några bananer i varukorgen. De ekologiska var slut, som så ofta, och jag blev bananlös.
Däremot köpte jag en påse clementiner, "bäst att passa på sa fruktflickan, snart är de slut och vi kommer att ersätta clementinerna med nektariner."

Vi ska följa kostråden och äta mycket frukt och grönt, det hindrar oss från att dra på oss sjukdomar, vi får vitamintillförsel och mår allmänt bra.

Men - vi får även en dos extra miljögifter på köpet. Om vi inte köper och äter ekologiskt. Nu kommer jag till ett stort dilemma. Vår affär har inte så mycket ekologisk frukt och grönsaker. Det ekologiska de har köper jag men det oekologiska de har köper jag också. För om jag ska handla helt ekologiskt måste jag ta mig in till staden och det har jag varken ork eller lust till så min bekvämlighet vinner över det nyttiga.

Nu har jag och maken satt i oss påsen med clementiner men vi har även satt i oss 81 procent bekämpningsmedel. Vad det medlet innehåller har jag inte bemödat mig att ta reda på men det är med all säkerhet väldigt onyttigt fast jag intalar mig att det mesta sitter kvar i skalet.

Kanske även kundpåtryckning om mer ekologiskt i frukt. och grönsaksdisken får handlaren att ringa andra leverantörer. Det vore det ultimata, svenskt kött och fläsk samt nyttiga nyttigheter utan onödigheter som vi bör äta daglig dags.

Försöka duger, men känner jag mig själv rätt så kommer jag fortsättningsvis att svälja frukter och grönsaker trots att de dryper av gift.

Men jag har i alla fall kommit så långt att jag vägrar betala för annat än svenskt kött, fläsk, ost, mjölk och grädde, det är i alla fall en bra bit på vägen.

lördag 17 maj 2014

Loppisfynd och tv-kändis



I ett av våra uthus håller vi på att iordningställa en handelsbod åt våra barnbarn, där de kan leka affär med tomma kartonger, ursköljda ketchupflaskor och uttjänta burkar.

Genom en kontakt har vi fått fatt på en gammal kassaapparat som en gång i tiden låtit sedlar prassla och småmynt klirra i penningalådan där den stod på disken i en riktig handelsbod. Nu fattades bara en affärsdisk så vi beslutade oss för att åka till loppis för att se om vi kunde hitta något passande både i längd och höjd.

Varje gång jag ska gå på loppis är jag fylld av förväntan. Och varje gång jag kliver genom dörren och ser hyllor, lådor och korgar sprängfyllda av gods blir jag förvirrad och vet inte vart jag ska börja leta.

Även ett vemod sköljer över mig. Porslin, prydnadssaker, textilier, husgeråd och glas som varsamt packats ner ur dödsbon ger mig en klump i magen. Finsaker som inhandlats för att ägaren tyckte att de var finsaker, när ägaren är borta vill ingen annan befatta sig med arvegodset av många olika anledningar och de slutar på ett loppis. Där någon annan köper och fyller upp sitt hem med nya gamla saker. Kommer våra grejer att hamna på loppishyllan och föras vidare till någon som ser ett värde i det? Antagligen är det så.

Vi kan även tröttna på våra pinaler och låta det gå in i det köpstarka kretsloppet, så hela idén med att sälja och återanvända är en mycket god gärning mot såväl plånboken som miljön.

Jag önskar att jag kunde göra det där riktiga klippet, hitta en till synes anspråkslös men vacker sak för att sedan låta mig inspireras av Antikrundan, högtidligt bära med mig pjäsen och stå timtal i en ringlande kö för att till sist möta Knut Knutsson öga mot öga.
Han tar av sig glasögonen, granskar noga, sätter på sig glasögonen, vevar med armarna och frågar närgånget vart jag fått tag i denna raritet och hur mycket den kostat.
"På loppis i Norsholm, och den kostade 25 kronor" svarar jag då blygt medan kameramannen zoomar in mitt ansikte och jag blir en tv-kändis för en kort stund.
"Den är värd, ja minst 60 000 kronor" skorrar Knutsson och jag slår mig för pannan, fnittar nervöst och funderar över vart jag nu ska ställa dyrgripen när jag kommer hem så inte barnbarnen kan riva den i golvet.......

Men det är bara ett önsketänkande och ett önsketänkande slår aldrig eller i alla fall ytterst sällan in.

Dagens loppisrunda slutade i alla fall med en praktisk och bra bänk som kommer att fungera utmärkt i handelsboden och maken kaxade upp sig när han hörde priset, högg en gammal telefon med petmoj och sa myndigt att då skulle allt telefonen ingå, vilket loppisförsäljaren och maken tog varandra i hand på.

Så nu kan barnbarnen telefonera när de ska beställa hem varor från leverantörerna.


fredag 16 maj 2014

Ögonfröjd, nyklippt gräs och grillmästare



Äntligen, som jag har väntat! Varje dag har jag studerat magnolians knoppar, kylan och regnet har bromsat de vackra kronbladen att veckla ut sig men så kom värmen och med den de mörkt rosa, näst intill lila, väldoftande blommorna. Förra året trodde vi att vårt lilla magnoliaträd strukit med och att vi skulle bli tvungna att såga ner det för att sedan dystert beskåda den tragiska stubben. Men icke då, livsviljan fanns där till vår stora glädje.

Precis som mördarsniglarna kryper vi nu ut ur våra bon för att ägna oss åt trädgårdens växtlighet. Fast på olika sätt, sniglarnas huvudsyfte är att ödelägga allt i sin framfart medan vi ser till att det frodas, hålls snyggt, planterar nytt och klipper gräset. Den karaktäristiska doften av nyklippt gräs sprider sig från villatomt till villatomt. Oftast är det mannen i huset som sköter gräsklipparen, speciellt om den är utrustad med sadel och styre.

När kvällen kommer och alla är nyduschade efter dagens vedermödor är det dags att tända fyr på grillen. Klotgrillar från Statoil, engångsgrillar från matvarubutiken, grillhinkar, hemmabyggen eller gasolgrillar. Det finns en uppsjö av grillar som förgyller våra sommarkvällar och ser till att grilloset lägger sig som en slöja över ansade rabatter.
Dessutom blir de flesta män i hushållet riktigt intresserade av matlagning och håvar upp den marinerade fläskfilén ur den marinadindränkta plastpåsen för att lägga den på det heta grillgallret. Hans kvinna står i köket och passar potatisgratängen, tillreder en grönsallad, skär upp brödet och luftar vinet.

Grillmannen ropar in mot köket att köttet är färdigt och en viss aktivitet infinner sig eftersom potatisgratäng har en förmåga att tillreda sig långsamt. Men till sist är läget under kontroll och måltiden kan börja. Då har oftast solen börjat dala, men under filtar och iklädda tjocka tröjor brukar det fungera att sitta utomhus och äta.

Gräsklipparen är undanställd för dagen, grillen har slocknat och ingen vill göra rent grillgallret. Och sommaren har bara börjat............


onsdag 14 maj 2014

Nyhetsflöden och vassa knivar


Min vana trogen bläddrade jag genom nyhetsflödet som strömmat in under natten. Scrollade uppifrån och ner. Det första som mötte mig var Malik Bendjellouls död. Mycket sorgligt att en ung duktig filmskapare gått ur tiden. Sorgen är stor, främst för hans familj, men även för hans publik. Det blir ett tomrum.

"Man hittad död bredvid tomhylsor", misstänkt mord i Stockholm. Ingen vet vad, varken den dödes identitet, motivet eller vem som är banemannen.

I Borlänge brinner det med full styrka. Någon har tuttat på, obemärkt och sedan slunkit undan.

I Alingsås har en livlös kvinna hittats i en lägenhet och tre män är gripna misstänkta för dådet.

Maud Olofsson sitter i Nuon-klistret och Jimmi Åkesson fortsätter sin landsturné.

Våra diskmaskiner kan övergå från att diska rent nedsölat porslin till att självantända och bränna ner våra hus och hem.

I Norrköping har polisen avväpnat en knivförsedd man på spårvagnen medan en vettskrämt spårvagnsförare låst in sig i sin hytt och en annan spårvagnsresa slutade i misshandel då en ung pojke bad en vuxen man att inte röka ombord. Och i Getå står tågtrafiken stilla på grund av skredvarning.

Porrklubbsägaren Mille Markovics mord håller på att uppklaras medan polisen letar efter en yxbeväpnad man med mc-hjälm som rånat en värdetransport vid Skanstull.

Ett liten 2-åring har blivit ihjälslagen, innan dess en 8-årig flicka.

Det är farligt att vara människa, farligt att vistas på gator och torg, resa kollektivt och färdas längst järnvägsrälsen. Det är även farligt att göra stora affärer, vara diskmaskinsinnehavare och det är farligt att vara barn........

.......tänkte jag där jag låg under täcket, konstaterade att idag blir det sol medan maken donade med frukost i köket. Jag tänkte också på den låda med beslagtagna knivar, järnrör, knogjärn och andra farliga saker som dödar och skadar, som jag såg när jag var hos Norrköpingspolisen och gjorde reportage om polisens arbete i samhällets tjänst.

När ägget var lagom kokt för min smak, mitt te fått den rätta aromen, det mjuka brödet uppskuret, ropade maken på mig, jag slog ihop min Ipad, bad en stilla bön att denna dag ska vara en ofarlig dag, steg upp och klädde på mig.










söndag 11 maj 2014

Rasta, skägg och ryska tvillingar



Gårdagen gick i kulturens tecken. Konstutställning, reggaefestival där rastaflätorna taktfast gungade med musiken och som avslutning Eurovision Song Contest. Eller schlagerfestivalen som det kallades en gång i tiden.

Det är flera år sedan vi dukade upp vardagsrumsbordet med småplock och dryck för att följa sångarna fram till ära och berömmelse. När Anders Berglund lade undan taktpinnen försvann den festliga festivalskänslan, men i går kväll var det alltså dags att soffhänga till dagens andra livekonsert men denna gång via etern och inte i friska luften.
Det var mer av en slump att vi tittade, jag var fast i den övertygelsen att det var tredje deltävlingen som gick av stapeln men maken hade bättre koll på läget. Skeptiskt bläddrade jag i tidningens tv bilaga och konstaterade att han verkligen hade rätt.

Jag måste säga att koreograferna fått jobba hårt och det råder ingen brist på fantasi. Mänskliga hamstrar som ålar sig genom hamsterhjulet, piruetter på rullskridskor för att inte tala om polskorna i folkdräkter. Med uppkavlade ärmar och den yppiga bysten över tvättbaljan blev lördagstvätten avklarades. För att sedan avsluta med en klick nykärnat smör. Med våta läppar, sug i blicken och smörkärnans laggkärl mellan låren förde polskan rundstaven upp och ned med ett stadigt grepp. Men vad hjälpe det, de halkade på smöret och hamnade på plats 14 i tävlingen.

Det var Conchita Wurst som ägde. Både scenen och respekt. Den vackra kvinnan med sitt välansade skägg. Beviset på att var och en måste få vara hur hen vill. Eftersom jag stått utanför denna form av musikalisk gemenskap visste jag inte först vad det hela handlade om eller vem den skäggiga damen var, så jag var tvungen att få svar på vem som döljde sig bakom skägget och det mörka hårsvallet.  "Man" kom svaret för att efter en liten stund få ytterligare upplysningar, nej "hon" är det, en "hon".
Jag struntar egentligen i vad hen är, hen är modig och har fin sångröst och jag är glad för hens skull. Det är Sanna Nielsen också och det kallar jag för ödmjukhet.

Men det jag däremot inte förstår är varför de två ryska tvillingarna blev rejält utbuade vid röstningsomgången! Wurst drabbades av svimningsanfall, tårarna rann och hen var lycklig över all kärlek hen fått i samband med alla 12:or som regnade ner som ett kärlekstecken över hen.
Att skrika och bua är bristande bevis på kärlek. Systrarna kan sannerligen inte hjälpa att de är födda i ett land där förtryck, homofobi och yttrandefrihet tillhör det dagliga livet.
Den samlande publiken i Köpenhamn lät sitt förakt över Putins försök att stoppa Wurst gå ut över hens medtävlande. Det är verkligen ingen kärleksfull handling!

Det var inte så länge sedan OS gick av stapeln i just Ryssland. Vem buade då? Röster hördes visserligen att det hela borde bojkottas men rösterna var mest som lama viskningar för större delen av Sverige och hela Europa, ja till och med hela Världen följde med stor spänning de olympiska tävlingarna. För sport och idrott är heligt, på vilken arena eller i vilket land det än må gå av stapeln. Då spelar tydligen pengar, politik och makt inte så stor roll.

Det borde finnas en Conchita Wurst inom oss alla!

fredag 9 maj 2014

Ett liv fyllt av minnen och en gammal tall


Han satt där på bänken i dungen, tittade ut mot sjön och lät händerna vila i knät. Precis stilla satt han och det var som om han lyssnade efter något annat än småfåglarnas kvitter.
Jag satte mig bredvid höll min penna och mitt block i handen men lät kameran ligga kvar i sin kameraväska. Tyst satt jag bredvid mannen och väntade. Han gjorde sig ingen brådska utan lät mig förstå att det var han som skulle tala först när han var beredd.

Efter det som verkade en evighet vände han sig mot mig och började sin berättelse.

"Hit till den här platsen kom jag för 70 år sedan. Jag var bara nio år och tillsammans med mina föräldrar och mina fyra syskon, där den yngste bara var 2 år, hade vi gjort en resa för livet. Kvar i det land där jag var född stod mina morföräldrar, vinkade och grät för de förstod att vi aldrig mer skulle återförenas."

Jag svalde hårt när hans röst stockade sig och ögonen som såg på mig blev röda och blänkte i solljuset.

" I tre dagar färdades vi över öppet hav. Båten läckte och vi låg på en ströbädd av massaved för att inte bli våta. Min mor hade packat en färdkost av några limpor, lite smör och flaskor med vatten. Jag var rädd och jag förstår idag att mina föräldrar liksom de övriga 150 personerna var lika rädda."

Småfåglarna fortsatte sin konsert, Glans vatten glittrade mellan buskagen. Jag höll andan.

"Ett hundra baracker fanns det här. Människor som talade ett främmande språk. Sedan kom kvinnorna som befriats från koncentrationslägren. Endast de friska och starka fick möjlighet att sätta sig i de Vita bussarna, mot friheten och framtiden."

Jag ser rester från lägret som evakuerat 8000 människor. Mannen visar mig vart de åt sina måltider. Jag tittar på de mossbeväxta stenarna som vittnar om att en gång för länge sedan fanns här byggnader.
Taggtråden ser jag dock inga spår av.

Mannen tar tag i mig, drar mig mot en liten udde där det växer en tall. Trädet har under åren böjts sig ner mot vattnet, dragits dit som för att söka svalka.

"Här kan man få se havsörnen sitta och spana" säger mannen. "Jag minns den här tallen, minns den trots att det passerat sjuttio år. Jag var 9 år den gången, men jag minns allt klart som kristall."

Jag tittar ut över vattnet, pekar och säger till mannen vid min sida:

"Åt det där hållet bor jag, om du står här och jag där så kan vi nästan vinka till varandra. Den här platsen ligger bara tvärs över vattnet där jag bor."

Mannen tittar på mig och ler. Det har gått sjuttio år sedan, men han minns..............


onsdag 7 maj 2014

Nära upplevelser och köttätande växter



Att resa och upptäcka nya platser i andra länder är trevligt och berikande på många sätt och vis. Spännande och annorlunda mat, möten med människor och andra kulturer, fyllda fotoalbum och resedagböcker samt souvenirer som egentligen inte har någon plats att fylla utan hamnar till sist i ett tillbommat skåp när vi blivit trötta på ytterligare en dammfälla i vårt hem.

Jag tycker mycket om att resa, planera och packa väskan. Spänd av förväntan och tillfredsställelsen med att få komma bort någon vecka för att sedan längta hem till det gamla och invanda. Dock lite fattigare under en period  innan kontot åter fyllts på och nästa resmål kan så smått börja inplaneras.

Men vi behöver inte boka långväga resor för att få upplevelser. Om vi vänder blicken runt det som finns hemma  i våra omgivningar upptäcker vi att mycket är outforskat men kanske ligger för nära så att vi blir hemmablinda.

I söndags beslutade min make och jag oss för att gå Glansgruvans vandringsled. Den ligger bara tio minuters bilväg från vårt hem och innan leden kom till har vi tidigare med packade cykelväskor trampat dit för att fika mellan de rakt uppåtstigande bergväggarna där människor en gång i tiden slitit för brödfödan.
Nu har Vånga hembygdsförening, Länsstyrelsen och nuvarande markägare iordningställt en helt fantastisk vandringsled på 3,6 kilometer.

Att vandra i den tysta och stilla naturen var som att vandra århundraden bakåt i tiden. Gruvfälten med sina vattenfyllda hål, vissa så djupa som 122 meter rakt ner i underjorden, var så farliga arbetsplatser att det krävdes morgonbön innan det var dags att stiga ner i de farofyllda djupa gruvhålen.

Rester av torp där endast stengrunden och gamla fruktträd vittnar om att den en gång varit liv och rörelse på platsen. Torp som funnits sedan år 1693 och där gamla dokument visar att sista familjen som bodde där var husfadern född på 1700-talet.

Vandraren får ta del av människornas liv och leverne men även lära sig om industrihistorien från sent 1500-tal till mitten av 1900-talet genom informationstavlor där mycket arbete ligger bakom för att få fram all fakta.

Floran är häpnadsväckande och arter av mossor, örter och växter, vissa som till och med är köttätare, växer i den kalkrika miljön, växter som inte borde finnas där men som på något märkligt sätt ändå har rotat sig och lever vidare.

En enkel, kostnadsfri och inte ens ansträngande upplevelse fyllde hela mitt sinne och känslan sitter fortfarande kvar fast det gått några dagar och jag är styrkt i min uppfattning att inte rata det som ligger nära och på bekvämt avstånd.




tisdag 6 maj 2014

Drink i baren och tidningsrubriker



Petter Northug mötte mig på ICA, denna gång såg han inte glad ut när hans ögon blickade ner på mig och min varukorg från löpsedelns storbild. Det ska han inte heller göra för denna gång är han ingen segrare eller hjälte med blanka medaljer runt halsen. Medaljen är utbytt mot en kvarnsten och den kommer att sänka honom ner i avgrunden.

Jag läste för en tid sedan polisens uppmaning att inte blinka med billyset åt mötande bilar när ordningsmakten står med lasersiktet i beredskap. Själv har jag alltid varit en ihärdig blinkare för att skona mina vägkamrater för onödiga böter. Men efter att ha läst uppmaningen förstår jag bättre, tidigare har jag faktiskt inte insett att den bil jag lyckligt och väl mött på rätt sidan om mittenlinjen kanske ödelägger en hel familj vid nästa möte.
Där föraren fortsatt sin färd tack vare mina blinkningar och ett utandningsprov visat att föraren aldrig ens skulle ha satt sig i bilen. Jag vet nu att det är mitt ansvar att inte vara oansvarig.

Unge herr Northugs fyllekörning har skapat rubriker, vissa oroas över att hans karriär i skidspåret nu är ett avslutat kapitel och må hända är det så. Men jag tänker på de kapitel som avslutats i tragik på grund av rattonyktra förare. Vi kan se dem i tidningarnas små artiklar, vi läser dem och glömmer sedan bort det vi läst medan andra aldrig kommer att glömma. Någon efterföljare blir det sällan om inte en veckotidning letar upp de som drabbats och de får berätta, både om sitt lidande men även för att varna andra.

Nu hade Petter Northug tur om jag kan uttrycka mig så. Tur så till vida att hans medpassagerare överlevde och ett den lyxbil han framförde efter nattklubbarnas barhäng med välfyllda glas blev ett oreparerbart vrak. Plåt kan ersättas och Northug har säkert ekonomi till ett nytt fordon i de högre prisklasserna. Men ett människoliv går aldrig att ersätta. Så Northug hade tur, eller alla andra hade tur är ett bättre formulering. Alla som inte kom i vägen för honom.

När Northug nyktrat till faller tårarna efter hans kinder, nu när han inte längre är varken full eller bakfull är han istället ångerfull. Och i pressen talar han ut. Petter Northug drabbades av en chock. Bilens "svarta låda" ska undersökas och den unge norrmannen har gått under jorden.

Det enda den feta rubriken har skapat hos mig är tankarna på alla okända som fått sina liv förstörda på grund av en sådan som Petter Northug.


söndag 4 maj 2014

Tjuvkika och schyssta produkter för män



Vi har nog alla gjort det någon gång. Fast mycket diskret med rädsla för att bli påkomna. Det moraliska inom oss säger ifrån på skarpen men nyfikenheten tar överhand och vi öppnar försiktigt badrumsskåpet. Som inte är vårt eget utan tillhör värdfolket som inviterat oss på middag. Låter vattenkranen rinna lite extra mycket och hoppas på att ljudet inte tränger ut genom den låsta badrumsdörren. Knepigast blir det om badrumsskåpet är konstruerat på så sätt att man måste dra hela dörrspegeln åt sidan, det kan skapa ljud och när vi uträttat både behovet att kissa och behovet att tjuvkika kan värdinnans ögon avslöja att hon bildligt talat hittat gästens fingrar i hudkrämsburken.

Jag läste någon stans att det är ett kvinnligt fenomen att inte låta bli att snoka bland krämer och flaskor när hon är bortbjuden. Kanske ligger det i den kvinnliga naturens intresse att se efter vad hennes medsystrar har för mirakelkrämer som döljer hudens skavanker så väl. Det går visserligen att fråga men misstänksamheten ligger lite på lur, är det en billig kräm från ICA:s hudvårdshylla eller är det en mer exklusiv produkt som passar de mer tjocka kreditkorten. Det går aldrig så noga att lita på upplysningar om man inte själv tar reda på fakta.

Men nu måste nog även kalasets värd lägga undan nästrimmern på ett säkrare ställe så inte hans manliga gäster förstår att näsborrarna som till synes är oklanderligt rena från generande hårväxt i själva verket är lika perfekt plockade som värdinnans smala ögonbryn.

För nu finns grooming endast för herrar. Produkter framtagna för problemhy av alla de slag, doftvatten som kan stänkas både här och där, ansiktsskrubb som rengör på djupet, krämer för mogen hy, blandhy, fet hy och helt normal hy samt oljor att smörja in skäggväxten med.

Skägg är högsta mode just nu och det måste groomas lagom och med stor omsorg. Skägget skall skrubbas regelbundet och sedan smörjas in med skäggolja medan en längre skäggfrisyr hålls på plats med mustaschvax.
För att konturraka hakans ansiktsbehåring så de skarpa kanterna blir helt perfekta behövs ett singelrakblad, därefter ett transparent rakgel. Om det råkat uppstå blodvite avhjälps det lätt med ett alunstift som stoppar blodflödet.

Männens hud- och hårvård är lika avancerat som kvinnans och de manliga produkterna måste ta lika stor plats i badrumsskåpet som de kvinnliga.  Dofterna blandas mellan maskulint och feminint så även badrumsskåpet ingår numera i vårt jämställda samhälle.

Så nästa gång det hålls en bjudning i det egna hemmet, då kanske kranen över handfatet spolar lite extra länge och den manlige gästen kollar efter om det finns några schyssta produkter i skåpet!




lördag 3 maj 2014

Att våga och en liten bok


Utanför fönstret till min skrivarbod är det ett litet hav av påskliljor och pingstliljor där bin och humlor flyger fram och tillbaka, ivriga i sin jakt på blommornas innehåll. Magnolian har vecklat ut sina mörkrosa kronblad och små öar i gräsmattan skiftar i ljusrosa och vitt av bellis. Den bästa tiden är kommen, det är nu jag njuter som mest, innan sommaren tar vid. Allt det jag väntat under vintern börjar spira och jag förvånas att jag blir lika exalterad varje år. Det är som om gamla bekanta plötsligt dyker upp, vänner jag saknat och längtat efter.

Men jag har haft något som gnagt inom mig. Det har pågått ett par veckor nu och jag har funderat över varför. Ett sorts oro och jag har vaknat flera gånger under nätterna med fladdrande tankar.

Så fick jag plötsligt se en bok i vår bokhylla som stack ut lite extra. Pärmen var inte i linje med de övriga böckerna, jag blev nyfiken på den och tog ut den från hyllan.

"700 dagar av mitt liv" är titeln och boken är skriven av Maria Jaobs som är präst. När jag öppnade boken har jag själv skrivit på det blanka försättsbladet: "Carina i maj 2002. En liten bok som speglar min egen sjukdom."
Jag kan inte minnas om jag köpt den själv eller fått den av min man eller barn, minns inte heller om jag över huvud taget läst den, men det antar jag att jag gjort med tanke på de rader jag präntat in på bokens första blad.

Med ens har jag förstått vad det är som oroar mitt inre!

Jag var och gjorde ett reportage om en kvinna som lider av en sjukdom som ger henne ständiga smärtor i kroppen. Hon har precis öppnat en egen firma och jag var spänt nyfiken på att få höra henne berätta om det mål hon så länge arbetat för.
Hon bjöd mig på en kopp te och vi satt mitt emot varandra och efter en kort presentation av varandra började hon berätta. Om hur duktig hon en gång var, om tiden som aldrig räckte till, hur hon jobbade femton timmar om dagen och lät bli att sova för att på så sätt tillgodose sig dygnets alla timmar.

Kvinnan berättade om det totala kaos som drabbade henne och hennes familj. Om alla timmar hon tillbringade i sängen, det enda dagsverke hon kunde klara av var att gå de få meter som sträckte sig mellan ytterdörren och hennes postlåda. All den kraft och energi hon förbrukade på de stegen gjorde henne utslagen och världen runt omkring henne rasade.

Hennes resa från total utbrändhet till resningen och kraften att så småningom ta sig vidare landade likt en bom inom mig för att sedan explodera. Jag hamnade tolv år tillbaka i tiden, hamnade i maj månad 2002. Helt oförberedd på min egen reaktion. Kvinnan såg på mig med häpnad, letade fram en pappersnäsduk, fyllde på våra tekoppar och när lugnet lade sig kunde vi fortsätta intervjun.

Efter ett par dagar fick jag ett mail från kvinnan. Hon ville att vi skulle träffas igen, två för varandra främmande människor med ett gemensamt. Vår sjukdom. Den ligger latent och lurar, som aldrig lämnar kroppen trots att vi båda är friskförklarade. Alltid måste vi vara på vår vakt och ge akt på varningssignalerna som då och då klingar, om än svagt.

Det var som att jag såg mig själv i en spegel där jag satt i den bekväma soffan och hörde kvinnan tala. Hon är där jag var då och jag kände en glädje över att även hon lyckats ta sig upp ur ett djupt hål med kanter som riskerar rasa om hon inte ser efter vart hon placerar händerna.

"Jag är jag och det är precis hur okey som helst att vara den jag är, så är det även för dig" sa kvinnan och avböjde mitt erbjudande att ställa min tekopp i diskhon.

Jag ska tänka lite extra på det, speciellt nu i maj. "Det är precis hur okey som helst att vara den jag är!"

Det gäller bara att inte glömma bort det för stundom kan minnet vara kort!











fredag 2 maj 2014

Rå fisk och rostade gräshoppor



Länge hade jag sneglat på de vackra uppläggningarna när vi varit på japansk restaurang och ätit av de fyra små rätterna. Varje gång har jag tänkt, "i dag ska jag prova" men lika många gånger har modet svikit mig.
Den trevlige restaurangägaren, som vet vilket bord vi föredrar att sitta vid, övertalade mig till sist och det blev en kulinarisk smakupplevelse vilket bidragit till att jag stundom kan känna ett starkt sug efter sushi. Maken är inte lika trakterad och om jag någon gång beställer take away så får han sin sushi serverad på vegetariskt vis, vilket inte heller är direkt uppskattat men ändå helt klart godkänt från hans sida.

I går kväll var vi hos sonen och hans sambo som hade gjort ett bakverk av choklad serverat med hallonsås. De har lyckan att äga ett flertal rader med trädgårdshallon och när de mognat brukar jag stå vid odlingen och äta solvarma hallon direkt från hallonbusken. Noga tittar jag i varje bär om den är fri från inneboende innan jag stoppar det i munnen. Jag har alltid avskytt hallonmask och en gång för flera år sedan var jag bjuden på ett Tupperwareparty och för artighetens skull köpte jag den billigaste varan som erbjöds. En dyr burk med lock ämnat för just hallonmaskar. Med locket på klättrade maskarna upp för att hämta syre, avled och kunde sköljas bort under rinnande vatten. Den billiga dyra burken fick aldrig tas i bruk som maskavlivare men passar än idag utmärk som vispskål då det krävs vispad grädde som tillbehör.

Nu kommer FN med en uppmaning till oss alla, vi ska börja äta insekter i allt större skala än vad vi redan gör. Jag räknar mig inte in i den insektsätande skaran och får kväljningar redan vid tanken på att använda småkryp som hoppar och krälar för att tillreda mig en måltid.

Visserligen är larver, skalbaggar, gräshoppor och andra diverse kryp proteinrika, innehåller hälsosamma fetter ämnen som järn, zink och kalcium, men det hjälper inte mig. Inte heller hjälper det att ju mer insekter vi stoppar i våra hungriga magar desto bättre mår vår miljö. Insektsodlingar producerar ingen metangas eller avger ammoniak, de är lätta att föda upp utan dyrbara tekniska hjälpmedel vilket är till god nytta för fattiga länder. Människorna kan bli småkrypsfarmare och producera mat åt världen, som så småningom kommer att lida brist på nöt- fläsk- och fågelkött, samtidigt som de tjänar till sitt uppehälle.

Att ta steget från att lära mig äta sushi till att lära mig äta larver, skalbaggar och rostade gräshoppor är mycket stort för mig. Jag har gjort ett försök för många år sedan när det gick att köpa konserverade gräshoppor på burk som Tempo i Karlstad saluförde. Länge tittade jag på gräshoppan efter att jag fiskat upp den ur plåtburken, såg hur den stirrade på mig med livlös blick, vingarna tätt slutna intill kroppen och när jag bet i den krasade det.

Jag kan dock tillstå att ett köttdjur, en gris eller ett fjäderfä inte är smakliga att beskåda på nära håll. Inte luktar de speciellt gott heller, varken som levande eller vid själva slakten då allt invändigt innehåll ska tömmas. Trots det äter jag med tillfredsställelse kött, fläsk och fågel med god aptit för jag är uppfödd sedan barnsben med att sätta tänderna i lantbrukarens kreatur.

 Kanske ändå att jag någon gång kommer att övervinna mina kväljreflexer om en kunnig kock tillreder en larvig måltid garnerad med mjölmask, i dagsläget känner jag mig dock ytterst tveksam.