Summa sidvisningar

onsdag 30 april 2014

Vi färgas av varandra och Marcus Birros dörrmatta


Vi tycker olika men tycker lika inför varandra. Säger vi vår mening kan vi kallas för provocerande, bråkiga eller rent av okänsliga. Inte alltid, det beror på i vilket sammanhang vi säger vårt hjärtas mening. Men det är lätt hänt att vi färgas av varandra vare sig vi vill eller inte. Det är så svårt att stå emot, lättare att hänga med av bara farten.

Ord kan såra även om ordet inte var ämnat att skada. Konflikter uppstår, ibland lyckas reparationsarbetet, ibland inte. Släktfejder kan fortgå genom generationer och det sista ledet kanske inte ens vet vad upprinnelsen handlade om.

Första gången jag träffade Marcus Birro kände jag mig lika vilsen som han själv gjorde. Vi såg trevande på varandra men jag visste att det låg på mig att starta en inledande dialog. Det var svårt, mycket svårt. Andra gången vi träffades stod tiden stilla, det kändes som syret i rummet inte räckte för oss båda.

Vi träffades inget mer, bara vinkade till varandra när han var ute på promenad. Han lyfte ena handen till en glad hälsning medan han förde barnvagnen framför sig med den andra. Skrattet nådde ögonen och jag kände mig lycklig för hans skull. För Jonnas skull och för det nyfödda barnets skull.

Marcus är modig, han låter inta andras färger föras över och blandas med sina egna. Han påstår sig vara vek, så vek att han slutar twittra för att hålla hatet från honom borta. Men är det av vekhet han gör det? Jag känner mig tveksam. För mig känns det som om han tar ett ställningstagande mot dem som visar sitt avsky över hans ord om fotboll, våld och religion.

Varför räds vi ordet? Varför är vi så rädda att vapnen blir hat och avföring på en dörrmatta? Marcus Birro kommer aldrig att tystna omkring det som är viktigt för honom och som han vill dela med oss andra även om han får sin dörrmatta förstörd. Vilken tur, tänker jag. Vilken tur att han vågar stå upp för den han är och det han tror på. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

Lång väg har Marcus vandrat fram till där han är idag. Fulla hus drar han vart än han kommer. Många är vi som vill höra om Evangelium enligt Marcus, från missbruket, döden, livet och fram till hans kristna tro.
Ord som visar att det går att komma igenom det svåra, ord som kan ge oss styrka, kraft och mod.

Hot och hat får Marcus att fundera över om han och hans familj ska flytta från Sverige. Framför allt för sina barns skull,  övergreppen mot Marcus blir även övergrepp på hans barn. Men jag hoppas att Marcus Birro stannar kvar i Sverige, kanske stöter vi ihop någon gång och han lyfter sin hand till en hälsning och att skrattet når hans ögon.












tisdag 29 april 2014

Pojken och det överfulla sjukuset




Elvaårige Fredrik hade vattkoppor. Det kliade sved, varje förälder med ett vattenkoppssjukt barn vet hur barnet i de flesta fall lider av klådan. Det är lätt att riva där det är som värst, så var det säkert även för Fredrik.
Så tillstötte en komplikation, pojken fick ont i höften och föräldrarna åkte akut till sjukhuset. Som inte visste vart de skulle göra av honom. Barnkliniken hade inget ledigt isoleringsrum och han slussades fram och tillbaka mellan olika avdelningar efter att först ha väntat i många timmar på akutmottagningen.
Så hände det som inte får hända, Fredrik dog och det visade sig att han fått blodförgiftning.

Den elvaårige Fredrik med sin barnsjukdom blev en i dödsstatistiken över de patienter som dör på en plats där de ska få hjälp och bot. Inte på grund av okvalificerade läkare utan på grund av brist på vårdplatser. Hur många som egentligen dör vet ingen riktigt säkert, personalen har helt enkelt inte tid att skriva avvikelserapporter. Däremot finns det hyllmeter av statistik över väntetider innan vi blir uppropade med namn där vi sitter och läser en gammal tidning i ett opersonligt väntrum någonstans i Sveriges många sjukhus och vårdinrättningar.

Patientsäkerheten är låg eftersom det händer att medicinska felbedömningar görs många gånger på grund av bristen på vårdplatser, den med de medicinska kunskaperna måste chansa. Fel görs ideligen och ibland går det inte att rätta till misstagen eller agera snabbt utifrån den felbedömning som gjorts.

Akutmottagningarna blir överhopade av patienter som ingen vet var de ska göra av när vårdavdelningarnas rum är fulla av redan upptagna sängar. Enda möjligheten för vård på rätt plats är att placera patienter i korridorer, men det är flydda tider eftersom det införts korridorstopp på sjukhusen.

Sjukvårdspersonal flyr fältet med sönderbrända nerver och sömnsvårigheter, orken är slut och de som är kvar får jobba dubbelt så mycket tills de inte heller orkar längre. Bördor tunga som gråstenar både för de kvarvarande klädda i vita sjukhusmunderingar och för de som tyngs av dåliga samveten både för arbetskamrater, patienter och sina slutkörda sinnen.

Det här är inget nytt fenomen, det har pågått under många år och när jag för något år sedan promenerade förbi akutmottagningen vid Vrinnevisjukhuset blev jag riktigt ängslig när jag såg en sjukhusbår placerad utanför huvudentrén. Min oro för att det införts utomhusundersökningar stillades när jag fick reda på att akutmottagningen hade storstädning, där av anledningen till bårens utomhusvistelse.

Jag är tacksam och glad att jag än så länge är frisk och inte behöver uppsöka stressade läkare, ledsna sköterskor och känna att jag egentligen är ett besvär som inte har vett nog att hålla mig kry.

Vill inte bli en bland de andra där det eventuellt (om någon hinner och har ork att skriva)  står en rad i journalen:
" Den bidragande orsaken till fru Larssons dödsfall var fullt överbelagda vårdplatser."




söndag 27 april 2014

Jamal bakom ratten och black and white



I en av Stockholms förorter sitter Jamal  bakom ratten i den bil som förhoppningsvis ska inbringa honom pengar vilket ska täcka de räkningar som dimper ner varje månadsslut. Helst ska pengarna räcka till annat också, mat, kläder och kanske något extra till barnen. Han läser ur en bok, tittar upp då och då, skylten på biltaket visar att hans taxi för tillfället är ledigt för resenärer.
Jamal är från Irak, har har studerat i många år innan han till slut tog sin juridikexamen. Nu kör han taxi i en förort till Stockholm.

Jasmin söker arbete, hon har sett en annons som utlovar jobb och hon är ivrig att få komma på anställningsintervju. En sista blick i hallspegeln och hon är redo. Stänger ytterdörren och känner en sista gång att den är ordentligt låst innan hon kliver in i hissen, trycker på den gröna knappen och hissen startar med ett litet ryck och susar sedan nedåt till höghusets entré.
Hemma igen och hon skrollar igenom Arbetsförmedlingens annonser på internet. Slöjan har hon tagit av sig, vikt prydligt ihop den och lagt den på hatthyllan.

Mahmoud är imam och i hans bokhylla finns en pärm. Brev med hotfull innebörd, nidbilder på profeter och nedklottrade tidningsartiklar fyller pärmen. Det händer att stenar och flaskor har kastats mot moskén och Mahmoud känner en stark rädsla.

Eliza från Gambia arbetade fyra dagar inom hemtjänsten när hon plötsligt blev uppsagd. Hon förstod inte varför, ingen hade klagat, inte heller hade hon misskötts sig. Diskrimineringsombudsmannen hjälpte Eliza till en ny anställning inom hemtjänsten.

En äldre kvinna som hade hemtjänst fick sitt underliv insmord med tandkräm eftersom hemtjänstarbetaren inte hittade någon mjukgörande kräm och händelsen blev ett polisärende.
Undersköterskan skulle hjälpa till med påklädning. Samtidigt passade hon på att plocka med sig brukarens plånbok och smycken. Det visade sig att andra brukare under lång tid blivit bestulna på sina värdesaker.
Om dessa händelser går att läsa i pressen och det visar sig att de båda anställda var födda i Sverige av svenska föräldrar. De har således inte utländsk bakgrund.

Snart är det åter dags för oss att bege oss till de anvisade lokalerna och ställa oss bakom den tygbeklädda skärmen. I största hemlighet lägga valsedlarna i de vita kuverten. Vill man öka spänningen går det bra att plocka på sig lite olika valsedlar så grannen kan undra vilket parti man egentligen tillhör.

Jimmie Åkesson viftar glatt med sin flagga som pryds med symbolen för vårens efterlängtade ankomst.
Sverige är inte rasistiskt, inte heller Sverigedemokraterna lovar Jimmie och sneglar bara lite på de tidigare förgrundsgestalterna som varit verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer med viss aktivitet i nazistiska Nordiska Rikspartiet.
Partiets blåsippsmärkta fana förklarar att partiet har genomgått djupgående förändringar och är inte samma parti som för 10 - 15 år sedan.
Jimmie Åkesson och hans kamrater har en nationalistisk grundsyn och ser med kritiska ögon på ett mångkulturellt samhälle.

Kanske beställer Jimmie in en god filé mignon black and white när han är ute på sin valturné och tar en paus på någon restaurang. Fast without black, må hända.

torsdag 24 april 2014

Trädgårdstrivsel och smultron



Det har varit premiärtur i trädgården med vår gräsklippare. Den har hängt med ett tag men startar lydigt på första rycket om jag gör enligt de rätta anvisningarna. Jag hyser stor respekt för maskiner utrustade med vassa knivar och ibland drar jag mig till minnes, trots att det är mer trettio år sedan, mannen som körde över sin dotters fot under gräsklippningen och vilka förödande konsekvenser det medförde. Det pratades under lång tid om den händelsen och vi var många som därefter höll ett extra öga på barnen när gräsklipparna kom fram.

I vårt område där vi bor finns det tre trädgårdar som fascinerar mig mycket, alla tre totalt olika varandra.
Trädgården som ligger närmast oss är en naturtomt rakt igenom. Där får myrstackarna växa till sig i sin rätta miljö och någon gräsklippare har jag aldrig sett till. Vilket beror på att det inte finns något gräs att klippa utan blåbärsris och lingonris får breda ur sig efter eget behag och jag vet att det till och med växer kantareller vid stugknuten. En liten köksträdgård vid en stor sten och jag har sett över staketet att gräslöken växt sig frodig. Trädgården ger en möjlighet att upptäcka naturen utan att behöva ge sig iväg på långväga turer för att komma växter och småkryp nära.

Den andra trädgården ligger snett över vår gemensamma väg. Den är nästan som en sagoträdgård och vore jag barn skulle jag utforska den på ett barns vis. Salamandrar och små grodor lever sida vid sida, dock har trädgårdens ägarinna berättat att smågrodorna minskat drastiskt i antal.
Den vackra magnolian är nu översållade av hundratals blommor och det som jag vet växer i trädgården är på väg upp ur vinterdvalan.
En igelkottfamilj har sig hittat en trygg boplats och förra året kom även en grävlingfamilj på besök och höll efter nedfallande körsbär samtidigt som de gav trädgårdsägarinnan stor glädje med sina konster.
På baksidan huset finns en altan vars tak består av vinrankor, att sitta där ger en exotisk stämning och en känsla av utlandsvistelse.

Den tredje trädgården har allt en mer noggrann trädgårdsinnehavare kan önska sig. Vatten som porlar, ansade rabatter och oklanderligt vackra gräsmattor. Öppna ytor som inbjuder till solbad och vackra välväxta trädgårdsväxter som står i harmoni med varandra. Trädgården är en njutning för ögat men kräver en hel del arbete för att hålla den vacker från vår till höst då trädgårdsredskapen åter ställs undan för vinterförvaring.

Vår egen trädgård är en blandning av dessa tre grannträdgårdar. Det något ansade och planterade samsas med det som naturen själv åstadkommit. Blåbär växer runt huset och jag kan sitta bekvämt på vår altan och fylla blåbärskorgen till bredden. Runt ett stenparti växer det smultron till glädje för barnbarnen som gärna drar sig dit och sittande på huk plocka i sig av de söta bären. Vi har växter som vi tagit med oss till varje plats vi bott på och vissa av dessa växter har en gång tillhört min svärmor.
När hösten bjuder på sitt blommar ljungen med sina lila blomställningar bland granar och tallar medan björklöven ändrar kulören från grönt till gult.

Och som en bakgrundsfond ligger sjön, ibland stilla och blank, andra gånger bjuder den på ett vågskummande skådespel.

Jag förnimmer en härlig känsla, i år är första året under den tid vid bott här som jag verkligen kan njuta av vår fina men halvvilda trädgård. Precis varje dag dessutom!


onsdag 23 april 2014

Ett trasigt barn och socialtjänsten


Vi har så gott som alltid haft katt när vi bodde på lantgård. Ladugårdskatt som höll efter råttor och möss men även en katt som fick komma och gå hur den ville, åt sin mat i vårt kök och sov i våra sängar. Det hände att kattfröknarna på naturlig väg ökade i antal och den som har haft med kattungar att göra vet hur svårt det är att låta bli de små ljuvliga varelserna. En orolig kattmammas kurrande, låt barnen vara, gör dem inte illa, låt dem sova och dia i lugn och ro. Orons påfrestningar satte igång försvarsmekanismen och med varsamhet flyttades kullen till ett säkrare ställe. En inbyggd instinkt, att skydda sina avkommor.

Normalt sett har även vi människor den instinkten, hur många gånger har jag själv önskat att jag kunde ta på mig barnens sjukdomar och bekymmer.
Men så finns det barn som av olika anledningar far illa. I Dagens Nyheter går idag att läsa om bristerna i samhällets skydd av barn. Över hela landet slarvas det med inkomna anmälningar av barn som inte har en chans bland vuxna. Som blir misshandlade både fysiskt och psykiskt. Föräldrarnas åsikter står starka mot barnens behov av skydd och utredningar läggs ned. Utredningar som är långdragna och där föräldrasituationen blandat med deras åsikter prioriteras framför barn i behov av skydd. Handläggarna kan inte ge några bra förklaringar till varför de inte gått vidare med de inkomna anmälningarna.

Om familjer flyttar från orten eller om flera anmälningar hamnar på olika handläggares bord finns det inga möjligheter för socialtjänsten att se om barns situation anmälts en, två eller flera gånger. Detta för att det inte finns någon nationell statistik över anmälningarna, inte heller någon registrering över åtgärder eller insatser som gjorts.

Madeleine Cocozza är doktor vid Linköpings universitet och hon meddelar i artikeln att en riskanalys pågår och att det är möjligt att barn som far illa kan få särskild uppmärksamhet samtidigt som för hoppningarna finns att Sveriges kommunen kommer att ta bättre ansvar.
Doktor Cocozza hävdar att "tyvärr är det inte rättssäkert att vara barn i Sverige idag" och jag är benägen att hålla med i det uttalandet.

Mor-och farföräldrar som märker och förstår att barn far illa eller grannar som slår larm har inga möjligheter att rädda ett barn från en svår situation. Pappor är lika maktlösa därför att de är just pappor.
Jag gjorde en gång ett reportage angående våld i nära relationer. Där klargjorde socialtjänsten att barns mödrar bör skyddas från den de valt att skaffa barn tillsammans med. Att Tingsrätten måste lära sig att lyssna på mammorna. Men vem lyssnar på pappor? Jag ställde frågan och fick till svar att kämpande pappor finns det inte, i alla fall inte så många. Just den socialtjänsten hade inte stött på någon pappa som bara ville sitt barns bästa.

Men, hävdar jag, de finns! Men dessa pappor har mycket små möjligheter till att skydda barnen, för det finns även mammor som på olika sätt inte värnar om sina barns bästa. Dessa mammor skrivs det minimalt om i dagspressen om inte mamman har ihjäl sitt barn och det skapas feta svarta rubriker.

Vem står vid sidan av en pappa och hans barn, lyssnar till hans oro över sitt barns livssituation? Inte socialtjänsten i alla fall.
Jag anser att alla misstankar, hur vaga de än må vara, mot att barn far illa bör utredas innan socialtjänstens handläggare lägger akten i ett arkiv som inte ens registreras! Det är enda sättet att få reda på om barnet far illa eller inte..........


tisdag 22 april 2014

En korv med mos och ett uttorkat skelett



Har ägnat hela dagen åt tidningsintervjuer i vår grannkommun. Spännande möten blandat med lite mer torra inslag men allt av värde att skriva om för en frilansande reporter.

Mycket kaffe blir det en sådan här dag och jag som inte ens dricker kaffe tackar artigt ja till en balja java vid dessa tillfällen. På de flesta ställen ska det drickas ur stora muggar och företag brukar sällan ha mjölk att blanda ut det beska med så det är bara att ta djupa klunkar, svälja och verka normalt oberörd.

Den hastigt påkomna värmen och magens uppror mot kaffets syra gjorde mig både törstig och hungrig och vid lunchtiden kände jag mig mer som ett uttorkat skelett än en aktivt jobbande skribent.

Mot nästa mål stannade jag till vid en korvkiosk och beställde en grillad special. Då uppstod ett verkligt problem. Den unga damen stirrande oförstående på mig och upplyste att hon inte visste vad det var. Snabbt kollade jag in menyn över mitt huvud, böjde nacken och läste rad för rad. Ingen grillad special.......
Eftersom jag numera inte är så hemmastadd vid korvkiosker resonerade jag med mig själv att det kanske är en för länge sedan utdöd maträtt.

"En grillad med bröd och mos går också bra" försökte jag och med korvtången i högsta hugg såg flickan mer och mer olycklig ut varpå hon kallade på förtäringsställets ägare.
Med bister uppsyn förkunnade han att vill jag ha bröd till korven får jag endast två skopor mos för annars kunde de inte ta betalt på rätt sätt. Två skopor mos och det hala skulle gå ihop sig ekonomiskt med tanke på brödet som tillkom.
Korvflickan började slå in i kassa-apparaten men blev bryskt avbruten av ägaren som suckande påpekade att nu hade hon minsann slagit fel.
Jag försökte ändra min beställda meny, garanterade att en kokt med bröd och senap också är gott, men flickan ville utmana både sina kunskaper vid stekbordet, kassa-apparaten och inte minst hennes chef förtroende.

Så skred hon till verket efter att först ha förhört mig om hur jag tänkte göra med korven.
"Äta den, så här" visade jag, höll upp handen och tog ett hugg rakt ut i luften. Flickan nickade till svar.
 Ägaren övervakade noga hennes tillredning men fick lov att avvika för att ta emot en ny beställning.
"En dagens" och jag såg lättnaden i hans ansikte, äntligen en okomplicerad matgäst.

Då gjorde korvägaren en fasansfull upptäckt. Flickan hade snittat korven, tvärs över i små smala ränder!
Hans korvar skulle absolut inte snittas och flickan talade till döva öron om det trevliga utseendet på en snittad grillkorv.

Till sist hade hon, efter ytterligare tre hungriga gästers mellanlandning, fått ihop min grillade special. Jag tackade, tog skapelsen ur hennes hand men det fattades något. Lite torkad dill över allt hade gjort susen, men jag vågade inte fråga för den omuntre korvkioskägaren hade satt respekt över hela den grillosande byggnaden.

Så jag lät saken bero, satte mig i solen och åt njutningsfullt upp en hel grillad special, torkade munnen och slängde lydigt servetten i den för ändamålet uppsatta papperskorgen.

måndag 21 april 2014

Påskens sista dag och Jesu lidande


Påsktårtan som bagare Mats bakat är uppäten och idag som är påskens sista dag, har vi lyckats samla ihop oss för en påskmåltid och jag har själv fått baka tårtan till kaffet.
Det har för övrigt varit en mycket fridfull helg där solen varit vår följeslagare.
Trädgårdsmöblimanget har åter tagits i bruk, björkarna är i skir grönska och jag väntar otåligt att magnolians ludna knoppar ska brista.

Glädjens budskap om Jesu uppståndelse förmedlades under gårdagen i Ringarums kyrka och prästens hela familj satt samlade i kyrkbänken. Försökte vara samlade är den rätta benämningen, tvillingflickorna ville till sin mamma som inte hade tid för dem under sin prästerliga predikan.
Det brakade till i kyrkbänken och en odör spred sig bland kyrkobesökarna. Den som orsakade dånet kröp upp i mitt knä och vid nattvardsgången kände mamma präst när jag närmade mig henne med barnet i famnen för att ta emot Kristi kropp och blod, att det ställts till med påskkalas i blöjan och blöjbytet föll på min lott eftersom barnafadern avvikit för att valla den andra tvillingdottern bland gravstenar och påsksmyckade gravar.

Läste i dagens tidning att Jerusalem invaderats av turister som kommit för att besöka de heliga platserna. Vissa av dem, merparten svenskar trots att det enligt undersökningar visat sig att Sverige tillhör de minst religiösa länderna i världen, faller in i Jesu lidande med sådan inlevelse att de själva tror att de är Jesus eller någon annan biblisk person. Effekterna kan bli så starka att sjukhus måste uppsökas för att någon med kunskap får ge behandling innan syndromet släpper.

Själv förvånades jag inte över artikelns innehåll. Människan är påverkbar och jag drar mig till minnes när jag som barn gick i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med stor inlevelseförmåga om Jesu lidande på korset och jag minns att jag grät av fasa, inte med tacksamhet att han dog hängande på korset för mänsklighetens skull, det var för stort för att förstå.

Hemma i mitt rum försökte jag sätta mig in i Jesu situation, smärtan och plågorna och förtvivlan över att hans egen far övergett honom när han behövde honom som bäst. Som det dramatiska barn jag var ville jag sympatisera med Frälsaren, och det närmaste jag kunde komma var att dricka surt vin. Något vin fanns aldrig inte i vårt hem, varken surt eller sött, så ättiksprit fick fungera som surrogat. Bomullstoppar doppades och jag sög i mig ur den indränkta tussen och hela rummet osade ättiksinläggning. Och jag förstod Jesus frustration där han hängde och törstade medan han endast fick indränkta trasor av vin som inte ens var gott att svalka den söndertorkade strupen med.

Mamma kom in genom dörren och med fasa tittade hon på sin dotter vars läppar var kritvita och skinnen började lossna. Min pappa skakade på huvudet och undrade om jag mist förståndet, men precis som de turistande Jerusalemsbesökarna under påskveckan lade sig syndromet utan att någon läkare behövde anlitas för min egen del.

Jag bytte därefter söndagsskola och fick en fröken av lite mer lättsam natur.

onsdag 16 april 2014

Svart-vitt och en kaxig kvinna



Ibland hamnar man i en sorts tankefälla, gråskalan mattas ut, saker och ting förefaller antingen i vitt eller i svart. Ett mönster som kan vara svårt att bryta sig loss från och kan hänga ihop med att vi ställer orealistiska krav på oss själva. Det är viktigt att veta vad folk anser om oss, vi vill inte framstå som misslyckade och känslorna styr vår uppfattning av verkligheten.

Dålig självkänsla och förväntningar som inte uppfylls i positiv riktning kan få den mest högreste på fall och då hjälper inte en klapp på axeln med en uppmaning att resa sig och gå vidare. Det är den där gillrade tankefällan som slagit igen om oss som måste låsas upp och på något sätt skrotas.

Läste en artikel att det är vi kvinnor som oftast kliver rakt över gråskalan och beger sig ut bland de vita och svarta tangenterna och jag började fundera över varför det egentligen är så.

Kan det vara så att kvinnan ser sina framgångar som tur medan männen ser sina egna lyckokast som ett bevis på skicklighet och styrka och att olyckliga omständigheter är orsaken till eventuella misslyckande.
Att vi kvinnor lättare fångas upp av negativa tankeställningar, att vi har svårare än männen att ta kontroll över våra känslor och mer mottagliga för yttre störningar.

Många kraxade omkring mig när jag var i färd med att starta det egna företaget. Även fyskiska påhälsningar förekom där det förmedlades att pappen över fönstren till den nya lokalen aldrig borde plockas bort eftersom hela företaget var dömt till misslyckande.

Jag trodde på mig själv den gången, vacklade aldrig en endaste minut i tron på att jag kunde det jag stod inför. Visste att jag aldrig skulle ha turen på min sida utan endast förlita mig på min egen skicklighet. Och jag känner mig faktiskt inte dugg skrytsam över det påståendet!
"Kaxig" hörde jag rösterna viska bakom min rygg men jag lät det passera.

Så fick jag ett mejl efter flera års verksamhet där tid och plats var utsatt för ett möte. Det gällde försäljningen av mitt företag. Som dock inte var till salu och skapade därför en kort tankemässig förvirring hos mig.
När jag avböjde att delta på detta möte fick jag ett kortfattat men kraftfullt svar i min mejlbox: "Sälj eller jag sänker dig!" Meljet var skrivet av en man, samme man som ville ha ett möte med mig.

Då visste jag att jag nått mitt mål, målet att verkligen ha lyckats och jag var ett hot i konkurrenternas egna verksamheter.

Jädrans vilket självförtroende det ger och jag ler ofta när jag tänker på det!






tisdag 15 april 2014

Andra bestämmelser och en slaktad spargris



Undanstoppad i en låda ligger min plånbok, tom och innehållslös på kontanter, endast ett gammalt kvitto ligger hopvikt i ett av de penningfattiga facken.
Plånbokstiden är förbi, numera bär jag på mig ett metalletui för alla de olika plastkort som behövs för den ekonomiska överlevnadens skull. Kort med olika koder som jag memorerat in i den sifferkunnig hjärnhalvan.
Stundom strejkar mitt sifferminne, det sägs att det går att övas upp genom att ihärdigt traggla den niosiffriga kombinationen som finns för ljusets hastighet. Som en sorts hjärngymnastik, sant eller falskt ska jag låta vara osagt. Vet dessutom inte sifferföljden och tänker inte lära mig och blanda in den i de jag redan har, allt för att inte skapa onödiga oreda.

Många gånger har jag stått med plastkortet i kortdragaren och funderat över de siffror som ska låsa upp och lösa ut mig från de inköp jag gjort. Nervositeten kryper in under skinnet när kön bakom mig växer och det hörs spridda skurar av suckar och pustar.

De som bestämmer har gjort bestämmelser att vi inte längre ska hantera kontanter, säkerhetsåtgärder i ett samhälle där rån och penningatvätt förekommer. I början var det ovant, nu har jag rättat in mig i ledet och har ytterst sällan lösa sedlar och mynt i min ägo. Skulle jag någon gång till trots ha en tjuga eller hundralapp vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem, vanans makt är stor och betalkortet åker fram och sedeln förblir liggande till något annat tillfälle.

När jag var liten hade jag en röd sparbössa med Sparbankens emblem eken på. Den var finurligt inrättad och garanterat inbrottssäker. En metallisk läpp öppnade sig när pengarna skulle matas in och den föll obönhörligt ner efter avslutat verk. Med en kniv kunde den pressas upp och innehållet beskådas men mer än så var det inte och jag fick inte se penningahögen förrän det var dags för den årliga tömningen på Sparbanken.

Med ett stadigt tag i den röda bössans metallhandtag följde jag min pappa till bankkontoret och den lilla nyckeln som damen i banken förvarade på ett säkert ställe låste upp min årsförmögenhet. Sedlarna frasade snabbt mellan tummen, som då och då doppades i den vattendränkta skumgummibehållaren, och pekfingret. Ettöringar, tvåöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och enkronor rasslade genom räkneverket och paketerades i prydliga pappersrör som omsorgsfullt tillslöts.
I min bankbok noterade summan av det hopräknade och pappa präntade in i mitt barnamedvetande vikten av att vara sparsam och ekonomisk.
Med tom sparbössa i ena handen och färgglada ballonger i den andra, som en sorts premie för ivrigt och duktigt sparande, begav vi oss hemåt för att under året åter fylla på den röda sparbössan.

Under den här sparande perioden i mitt liv fick jag dock en traditionell spargris. Den gick att slakta genom att dra ur en plastpropp under grisens runda buk, påkommen av pappa fick grisen passera revy och den mer stabila och säkra bössan togs åter i bruk.







måndag 14 april 2014

Ett hungrigt barn och grädde i mustachen


Var på ett café och njöt av en god latte och en präktig bakelse. Vid bordet bredvid satt en barnfamilj, den minsta låg i sin barnvagn och sov sin fridfulla sömn. Det hördes några svaga snusningar från vagnens innanmäte och jag såg hur mamman ivrigt högg in på det som låg framför henne på assietten. Hur länge en bebis tänker sova är en oklarhet vilket är varje förälders dilemma vid det uppdukade bordet.

Plötsligt började det röra sig i vagnen, ett gnyende som övergick till ett starkt skrik. Mamman svalde den sista tuggan och började fingra med knapparna i blusen. Så lade hon upp ett mjölkstint bröst på cafébordet, precis bredvid den trendiga svarta servetten med vit snirklig text och den tomma assietten där endast några smulor låg kvar som visade att hon ätit en kaka med rabarber. Pappan lyfte ur barnet från vagnen och gav det till mamman som i sin tur lyfte upp sitt bröst från bordet till allmän beskådan, lade barnet intill barmen och barnet började girigt suga i sig av den kroppsvarma mjölken.

Naturligtvis är detta inte sant, det är något jag hittade på i skrivandets stund. För ingen ammande mamma vevar runt med sina bröst, i alla fall ute bland offentligheten. Ingen annan kvinna heller om hon inte befinner sig på ett ställe där det är helt i sin ordning att göra så.

Debatten har gått varm omkring ammande mödrar på caféer, restauranger och andra platser där det rör sig människor efter att en mamma matade sitt barn på det mest naturliga sätt på ett café och caféägaren kom rännande med en servett som han placerade över det ätande barnets huvud.

Jag funderar, vad är det egentligen som väcker ett sådant anstöt när en mamma ammar sitt barn? Det måste vara själva barnet som får känslorna i svall. För en liten bit av ett naket bröst kan det ju inte vara eftersom vi konfronteras med andras bröst så gott som dagligen. I filmer, tv-serier och top-less på badstranden har länge varit ett känt begrepp och jag har då aldrig hört talas om att någon skyndsamt lagt ett badlakan över den solande kvinnans överdel.

Eller är det själva ätandet som stör. Det kluckande ljudet när barnet sväljer i djupa klunkar. Ja så måste det vara, för om vi tittar på varandra när vi äter så är det faktiskt inte så värst aptitligt. Munnar med söndertuggad mat som gapar stort över gaffeln, matrester i mungiporna, grädde i mustachen och prickar av grönpepparsås på hakan. Läppstift fastkletad på vinglasets kant och söliga servetter.

Det har hänt jag själv haft god lust att resa mig från stolen, veckla ut min servett och lägga den över huvudet på någon restauranggäst som inte äter på ett snyggt sätt. Men då skulle jag antagligen bli utkastad eller i alla fall bli uttittad precis lika mycket som en ammande mamma.

För en ammande mamma måste man ju bara titta på, kanske får man då en skymt av bröstet för det behövs för att kunna starta upp en debatt huruvida en mamma ska sitta hemma och mata sitt barn eller om hon ska drista sig till att gå ut bland folk och låta barnet skrika av hunger eller inte för att ta hänsyn till sin omgivning.

söndag 13 april 2014

Jesus och den flygande kvasten


Vi förbereder oss inför den största årliga högtiden i det kristna kyrkoåret. Ljusa färger som hör våren till och maträtter, inte lika tungsmälta som julens uppdukade bord.
Det är en glädjens högtid som inleds med en tyngd, ämnade för oss alla.

När vår yngsta dotter gick i lågstadiet skulle klassen åka in till Norrköping och få berättat för sig varför vi firar påsken. Några av oss föräldrar var med och körde barnen så kommunen inte skulle bli drabbade av de ekonomiska kostnader det kunde medföra om barnen skulle åka buss de drygt sex milen tur och retur.
Förväntningarna var höga och damen som skulle lotsa barnen genom påskhögtiden ställde en fråga: Varför firar vi påsk?
Vår dotter räckte upp handen och svarade att det gör vi för att Jesus dog och sen blev levande igen.
Påskdamen tittade på flickan och svarade att "nej vi firar påsken för att påskkäringarna far till Blåkulla och att vi målar och äter ägg!"
Jag såg förvirringen i vår dotters mörka ögon när hon tittade på mig och jag förblev tyst. Vilket jag än idag skäms över.
Damen fortsatte snabbt att guida barnen vidare genom stilla veckan och fram till för henne den verkliga höjdpunkten och påskens avslut.

Efteråt skulle vi äta lunch tillsammans med barnen och jag försökte mig på att prata med klassens lärarinna om den information barnen fått och att jag nog tyckte det var en aning märkligt. "Nu var vi ju inte här för att prata om Jesus utan om vår påsktradition" svarade lärarinnan och de andra föräldrarna nickade i djupt samförstånd.
Jag fortsatte måltiden under tystnad.

När mitt äldsta barnbarn var liten frågade han mig varför Jesus föds varje år på samma datum men dör varje år på olika datum. Det var svårt för mig att förklara att det beror på fullmånen och vårdagjämningen på ett sätt som ett litet barn kan förstå. Det är nätt och jämt att jag själv begriper en tideräkning som hängt med sedan  år 325.
Kanske påsktanten i Norrköping hade lika svårt att förklara varför vi egentligen firar påsk för den ditresta småskoleklassen.  Kanske var det lättare för henne att förmedla en gammal folktro, att häxor beger sig till Blåkulla på kvastar där allehanda försiktighetsåtgärder bör vidtagas för att göra färden så besvärlig som möjligt.
Eller också var det hela meningen med klassresan, att de skulle få lära sig om den folkliga traditionen och utesluta den kristna innebörden.

I alla fall, kommer det några påskkäringar till vårt hus ska jag inte göra det omöjligt för dem utan lägga något gott i de framsträckta korgarna, artigt ta emot de målade påskbrevet och önska en Glad Påsk och trevlig resa!



torsdag 10 april 2014

Otrivin Comp och en knöl i bröstet


Under vintern har det snorats och hostat. Små rinnande näsor och nysningar rakt ut i luften och jag har andats in miljontals förkylningspartiklar som barnbarnen delat med sig av. Varje dag har jag väntat, nu slår det till, den första kliande känslan i halsen som eskalerar till värk, problem att svälja, täppt näsa och sprängande huvudvärk.
Men samtliga symptom har uteblivit och jag har ställt mig undrande. Varför blir jag inte sjuk nu när jag kan unna mig att ligga under täcket, dricka varmt, läsa en bok eller helt enkelt sova bort förkylningen?! Är det kanske så att när stressen inte längre finns i min kropp blir jag motståndskraftig eller har jag helt enkelt blivit immun mot ettriga barnbaciller?

Flaskan med Otrivin Comp, starka halstabletter och mjuka pappersnäsdukar från Lambi har förblivit liggande i sin låda och mitt friska jag har konstaterat att kanske flaskans innehåll snart passerat bäst före datum.

För många år sedan upptäckte en väninna till mig en knöl i bröstet. Den karvades bort och hon såg livets möjligheter, faran var avblåst och hon startade egen firma. Kanske en avlägsen dröm som hon förverkligade som ett tack till livet.

En ny knöl i andra bröstet upptäcktes i höstas och när vi var och gästade deras hem följde jag med henne till sjukhuset som sällskap i det trista sjukhusväntrummet där sönderlästa veckotidningar är enda förströelsen.
Hjärtat slog under mina revben och skamset tackade jag för att det inte var jag själv som satt där på den röda soffan av konstläder.

Knölen är borta, likaså hela bröstet som bäddat in den cancerfyllda samlingen i sin mjuka vävnad. Tuffa behandlingar är påbörjade och min väninna finns med mig varje dag i mina tankar.

Vi kan prata om det. Prata om illamåendet som lindras med tabletter. Vi kan prata om håravfall och ändrade behandlingar. Men det som berör mig mest är att vi kan skratta tillsammans. Vi kan skratta när jag varnar för att håret som en dag kommer att växa ut kanske blir rött. En önskan från väninnans sida att så blir fallet, rött hår har alltid stått högt upp på hennes önskelista om hårets kulör. Vi kan tillsammans fundera över hur fingrar och tår kommer att se ut om behandlingens hårda biverkningar får naglarna att falla av.

En öppen dialog omkring hennes tillstånd, inga krusiduller eller överslätande tomma fraser. Hon har framtidsplaner, ett starkt psyke och ser varje stund som en möjlighet.

Mitt hjärta bultar ändå lika hårt under mina revben och flaskan med Otrivin Comp ligger fortfarande oöppnad i sin låda i vårt badrumsskåp.

tisdag 8 april 2014

Lördagsgodis och Stortrumma



För några veckor sedan var vi på familjegudstjänst i Ringarums kyrka. Efter gudstjänsten slut var det tårtkalas i församlingshemmet och fikasugna kyrkobesökare i olika åldrar radade upp sig framför tårtbuffén.
Barnbarnet Molly stod bredvid sin mamma som i egenskap av församlingens präst hälsade alla välkomna i dörröppningen, precis bredvid skåpet med Fairtradeprodukterna. Där bland olika varor finns påsar med godis. Barnet sneglade omväxlande på sin mamma och skåpet med läckra hallonbåtar, sega råttor och choklad. Hon ryckte i mammans hand och viskade upp mot henne. Jag hörde att frågan gällde vilken dag det egentligen var. "Söndag" blev svaret och flickan nickade i tyst samförstånd. Inget godis på en söndag och med det lade hon skåpet bakom sig.

I lördags hade vi förmånen att vara barnvakt till Molly och hennes systrar. Helt enligt instruktionerna tillagade vi kvällsmaten och efter det var det dags att plocka fram innehållet ur skafferiet. Åtta bitar godis till var och en från det kyrkliga skåpet som flickornas mamma ansvarar fördelades i tre små skålar.
"Lördagsgodis" förkunnade den äldsta av de tre syskonen och när det var slut ställde flickorna sina skålar på diskbänken.

När jag var barn hade jag 1 krona och femtio öre i veckopeng. Stora pengar för en liten flicka och det räckte till mycket gott. Ibland slog jag på stort och köpte en Stortrumma som kostade 1 krona och tio öre och slevades upp ur bägaren med en lite träspatel. Längst ner i botten fanns en liten, liten klick röd sylt. För pengarna som blev över köpte jag mig en Merry fruktsoda och när allt var slut ångrade jag mig. Ångrade att jag inte istället fyllt upp en påse med kola eller inhandlat Mintkakor, Bazokatuggummi eller ett avlångt paket med Nickel, ett sådant inköp hade varat mycket längre.

"Modern och självständig, säker i sin personliga smak och med känsla för kvalitet.....
väljer naturligtvis Pommac med härlig vinbouquet....
den rätta drycken för moderna människor...."

Så klart att vi alla ville ha Pommac, vad den härliga vinbougueten egentligen var begrep jag inte, men att öppna en helt egen Pommac och halsa var höjde av lycka. Rapen efteråt smakade sött och det var en bedrift att klämma en hel glasflaska med den bubbliga drycken och mättnadskänslan höll i sig åtskilliga timmar.

Idag räcker det inte att parkera bilen för 1 krona och femtio öre, inte heller räcker det till en stor glass och en kaffe latte. Femtioöringen är ett minne blott och i ett skrin på köksbänken lägger jag de förargliga enkronorna och plockar ihop några stycken om det fattas när jag ska gå bort till äggproducenten och köpa en påse färska lantägg.



fredag 4 april 2014

Ett glas rött och grannens jordnötsodling



Vår granne satt och njöt i solen, bredvid sig på trädgårdsmöbelns bord hade han ett glas rödvin och en liten skål med tilltugg. När jag hämtat posten stannade jag till för att växla några ord, grannen boende lite längre bort hade också anslutit sig till det trevliga samtalet och vi konstaterade gemensamt att livet är trevligt när solen skiner från en klarblå vårhimmel.

Plötsligt reser sig grannen och börjar högt och kraftfullt att hosta. Vi förstod genast att han satt en jordnöt i halsen och grannen som bor lite längre bort och jag tittade förfärade på varandra allt medan hostan tilltog i styrka och ljudvolym. Jag blev rädd och frågade om jag skulle göra en insats av något slag men den hostande grannen slog avvärjande med handen, han skulle klara sig själv allt medan ansiktsfärgen steg. Hans hustru syntes inte till någonstans och lika bra var det, för situationen kunde bli lite väl nervpåfrestande för henne.

Jag började desperat leta i mitt minne, när någon sätter i halsen ska man då lägga vederbörande över sitt eget knä och dunka den drabbade i ryggen eller var det någon sorts omfamning med ett grepp runt magen och sedan klämma till som var den lämpligaste metoden? Insåg att båda sätt skulle vara en omöjlighet, grannen har rejält med muskler och jag som är liten och späd skulle nog inte rå på honom.

Plötsligt hostade grannen upp nöten och den hamnade som en projektil i den ännu slumrande blomsterrabatten. Lättnaden framkallade ett nervöst skratt och jag mumlade något om att små barn absolut inte bör äta jordnötter eftersom risken är överhängande att det hamnar i fel strupe. Grannen nickade instämmande och konstaterade att även pensionärer bör undvika dessa snacks.

Nu är jordnöten ingen nöt utan är en art tillhörande familjen ärtväxter, baljkapseln innehåller ett eller två frön och växer i jorden, som potatis ungefär. Den näringsrika jordnöten innehåller 50 %  fett och dess släktingar är bland annat sojabönor, bönor, ärtor, linser och lupiner.

Det går även att själv göra sin egen jordnötsodling, lägg några jordnötter i blöt under tolv timmar och därefter planterar i en kruka med jord så gror det förhoppningsvis och man kan med lite tur stoltsera med sin egen odling.

Huruvida grannens jordnöt gror och rotar sig i deras rabatt återstår att se, den har visserligen inte legat i blöt någon längre tid men grannfrun har gröna fingrar så har jordnöten livsvilja får hon nog ordning på den.

torsdag 3 april 2014

Kanelbullens dag och töntiga tanter


Under hela året firas alla möjliga dagar som Kanelbullens dag, Alla hjärtans dag, Mors dag och Fars dag. Kanske är vi i behov av att lätta upp vardagen med lite extra festligheter för att få ett extra skimmer i våra liv.

Från andra lördagen i juni till nästkommande söndag kan den som är mer eller mindre händig med stickor och garn fira Världsstickningsdagen som är en världsomfattande dag för att främja stickning och idén kommer som så många andra idéer från USA.
Och varför inte, syftet är behjärtansvärt, barn, barnbarn och andra som inte själv kan sticka eller är i behov av stickade plagg kan få något nytt och snyggt som dessutom är ett riktigt hemmagjort handarbete.

Att samlas i grupp med gott fika i pausen, skvaller och världsnyheter kan behandlas under tiden stickorna klirrar mot varandra och arbetet växer fram
Sitta skönt avslappad hemma i den egna soffan eller se förbi ett dåligt tv-program fungerar också utmärkt bra. Vissa hävdar att stickning till och med kan jämföras med yoga, att det är bra för den mentala hälsan.

Stickning härleder ofta tankarna på att det är gamla tanter som sysslar med denna form av handarbete och att det till och med kan betraktas som en aningen töntig aktivitet. Och var finns männen i de stickande damernas skara? Finns det kanske smygstickande män som sitter runt om i landet och snabbt plockar ner sitt handarbete i en tygpåse de en gång  tillverkat i syslöjden.......

Jag är själv ingen fena på att läsa krångliga stickbeskrivningar men köper gärna ett snyggt garn som helst ska vara grovt med tillhörande stickor. Det ska gå snabbt och vara helt okomplicerat för att falla mig i smaken. Finmaskigt rätt och avigt överlåter jag åt andra och jag beundrar gärna deras förmåga och färdiga alster.

Stickningen har funnit i vårt land sedan 1600-talet och knuffade undan nålbindingstekniken.
Idag är det åter på mode att bära stickade plagg oavsett om de är maskinstickade eller handgjorda.

I mars firade Sveriges Stickförening Sticka 10 år, bara det värt att fira!


onsdag 2 april 2014

Bobyggare och pensionärsliv


Med ytterdörren öppen har jag suttit på tröskeln mellan hallen och veranda, njutit av solen, kisat mot solen och  mina ögonfransar har silat strålarna så det bildats ett mönster som när ljuset reflekteras i prismor.

Hundens hoppande efter humlor som retsamt surrar kring hennes huvud får mig att le och hon tittar förebrående på mig och lägger ner huvudet på tassarna med en djup suck.

Småfåglarna som suttit vid fågelbordet och burrat upp sig för att stänga vinterns köld ute från sina små kroppar bygger bo i holkarna medan de ivrigt pockar på varandra uppmärksamhet. Studerar och inspekterar sina hyreshus som är fästa på trädstammarna innan de tar det slutgiltiga beslutet hur deras avkommor ska få de bästa och mest skyddade reden.

På många år kan jag nu unna mig att njuta av den lediga tid jag har att förvalta. Följa knoppar som sprängs och höra hur sjöfåglarna håller konsert nere vid strandkanten. Känner mig glad och nöjd med att ha lagt allt ansvar bakom mig, det är först nu det verkligen har smält in i mitt inre och frihetskänslan fyller alla mina sinnen.

Solen ger mig tillbaka min energi som jag tappat en del av under de mörka månaderna och jag ser fram mot den fortsatta våren som snart övergår i försommar. Den bästa tiden på hela året.

I augusti har vi bokat en resa som ska gå genom delar av Gotland och vi ska färdas på våra cyklar tillsammans med vår dotter, barnbarn och svärson. En resa att se fram mot men inte längta till utan istället ta vara på varje dag och fylla den med positivt innehåll. Inge längta, stanna upp i nuet och låta tiden långsamt sippra i små portioner för att på så sätt hålla kvar den så länge som möjligt.

Tiden är snabb och den tid vi lägger bakom oss får vi aldrig tillbaka. Jag har kommit till det stadiet i livet att jag inte längre kan tänka att jag har tiden framför mig. Men jag kan tänka att jag ska ta vara på tiden och försöka förvalta den som en dyrbar gåva.

tisdag 1 april 2014

Trasiga ögon och en höna


Har under ett par dagar smält intrycken från vår Värmlandsresa vi gjorde under helgen. Till orten där vi byggde vårt första bo, inrättade oss tillsammans med varandra och startade vårt nya liv med nya möjligheter.
Letälven slingrar sig genom byn, förbi Nysunds fina kyrka, 22 km långt vatten som förenar Värmland med Närke.

Varje gång jag är där känner jag saknaden, inte bara av vårt första riktiga hem, den lilla röda stugan med vita knutar som renoverades under många långa timmar, där våra barn kom till världen, där vi arbetade tillsammans sida vid sida. Jag känner även saknaden av de vänner vi hade där, gemenskapen som ofta handlade om helt vanlig vardagsgemenskap. Den saknaden kändes så stark när vi åkte hem efter att ha tillbringat ett dygn med vänner som finns kvar där, lever sina vanliga liv men utan oss. Märklig känsla.

Det finns även minnen som jag tryckt undan, som är små fragment av ett förflutet där okunskap och rädsla sammanflätas. Helgens resa fick dessa minnen att vakna till liv, jag kunde sätta ord på dem och arbetade mig upp till en inre känslomässig storm.

Ett barn är fött, ett barn inte riktigt som andra. Ett barn ska börja skolan och en proteststorm väcks från vissa håll, inget annorlunda får förekomma, rubba inte det normala, blanda inte in det som är annorlunda bland våra icke annorlunda barn. Vi svalde och det annorlunda barnet såg förväntansfullt fram mot sin första skoldag.

Idag är barnet en vuxen kvinna, hon är själv mamma och har ett arbete som förmedlar kärlek, omsorg och att vi alla är lika inför Gud. Kvinnan var inbjuden till sin barndoms by för att föreläsa om det annorlunda.
Längst fram i en kyrka som på den tiden tillhörde Missionsförsamlingen och som hennes farfar varit med och byggt upp, där hennes farmor omslutit sitt barnbarn i bön, där längst fram fick hon berätta för sjuttiofyra personer om sitt liv.

"Jag ser nästan inget, lite åt sidorna, ungefär som en höna" inledde kvinnan sitt föredrag. Små osäkra fniss, men när kvinnan själv log stort kunde fnisset övergå i skratt.

Det annorlunda kanske inte är så annorlunda ändå.

Stark och säker stod hon där i den kyrka hennes farfar varit med och byggt upp. Bjöd på sig själv och det som är annorlunda i andras ögon. Hennes ögon är inte seende men hon har förmågan att se in i en människa som inte kan maskera sig med ett leende vilket inte når upp till ögonen. Med andra sinnen känner lär hon känna de människor hon möter oavsett om de uppfyller normen över en perfekt modell av det som anses vara normalt eller inte.

Med ömhet, stolthet och kärlek såg jag på kvinnan som är mitt barn medan en av hennes små döttrar sov stilla i min famn och när hon vaknade hade hon lämnat en fläck av saliv på min blusärm.
Hon och hennes systrar växer upp i en familj där inget är onormalt, vilken styrka det kommer att ge dem i framtiden!