Summa sidvisningar

måndag 27 januari 2014

Trender och vetegräs



Jag läste att det är trendigt att odla sin ansiktsbehåring, i alla fall för det manliga könet. Själv rensar jag överläppen med pincett för att slippa från irriterande strån som envist beslutat sig för att ha slagit rot där för evig tid.
Pyjamastrenden är just nu aktuell och het och beger man sig till New York är det trendigt att slinka in på en "hidden bars" som ligger dold bakom någon oansenlig dörr, kanske beläget i på en sliten gata kring Bowers som är coolast i staden.

I morse upptäckte maken och jag en ny trend tack vare etiketten på flaskan med apelsinjuice. För den invigde är det kanske inget nytt  men för oss vardagsjuicedrickare fick vi googla fram vad nyheten innebar.

"Drick mer grönsaker" löd uppmaningen och efter att ha studerat pålysningen lite extra noga så rekommenderades ett dagligt intag av pressad vetegräs.

Trots våra agronomiska kunskaper gällande veteodling fick vi konsultera google och informationen om vetegräs gav att det är ett livsmedel som framställs från hjärtbladen av vete och heter Triticum aestivum på fackspråk.

Min journalistiska nyfikenhet drev mig ett steg längre så jag ringde helt enkelt upp Brämhults Juice AB och frågade hur de fick ner det pressade gräset i sina flaskor.

Stina på Brämhults berättade glatt att ett lantbrukarpar i Marka Ljungby har satsat på vetegräsodling i sina växthus, Det odlas precis som krasse, på stora brickor utan jord och skördas efter nio dagar. Stina får sedan lådor levererat till sitt juicepresseri och vetegräset får sin behandling genom en skruvpress och kommer ut på andra sidan i ett grönt och rinnande tillstånd. Lyriskt berättade Stina att det doftar som en nyslagen gräsmatta en vacker sommardag när hon vevar runt på skruvpressen.
För att få extra smak pressas färsk fänkål och äpple för att blanda ut den gröna juicen och att blandningen smakar ljuvligt.

Och - tillägger Stina - det är trendigt att dricka vetegräsjuice!

Nu ska en flaska flytande vetegräs inhandlas och vi ska varva den vardagliga apelsin- och tomatjuicen med en ny och trendig hälsodryck.


lördag 25 januari 2014

Telefonsamtal och facebook



För många år sedan på en annan plats. Jag var på ett föräldramöte som gällde hela den skola våra barn gick på. Minns inte idag vad det hela handlade om, däremot minns jag mycket väl den episod som utspelades där och då.
Vi väntade vårt yngsta barn och magen hade antagit en ganska så rund form. Så pass rund att mina vanliga byxor hamnat i garderoben och ersatts av ett par som kunde regleras allt eftersom volymen ökade.
Jag kände direkt blickarna som ordlöst konstaterade att fru Larsson var i ett grossess tillstånd. Ett ärende ut i köket där några av damerna var samlade, jag hörde mitt namn nämnas och jag hörde även att den blivande pappans ålder stöttes och blöttes bland kanelbullar och medhavda kaffetermosar. Jag stannade till och lyssnade, och då nämndes även att vi utmanade ödet eftersom vi hade en handikappad flicka. När jag och magen inträde i tystnade rösterna och en viss genans uppstod. Jag kände mig både ledsen och kränkt, beslutet att utöka familjen var vårt , vi hade inte bett någon annan om varken råd eller lov.

Mötet satte igång och sedan var det dags för den efterlängtade kaffepausen. Jag tuggade bulle och svalde. Inte vet jag vad som flög i mig men jag reste på mig och förkunnade med hög röst att vi väntade barn och att nedkomsten var beräknad någon gång i januari-februari. Tror till och med att jag klev upp på stolen så alla kunde se och höra. Jag uttryckte glädjen över detta väntade barn, om det skulle få ögon som inte såg så bra hade mindre betydelse. Tystnaden blev total, efter några sekunder kom det några svaga gratulationer från några håll.

Föga anade jag då att jag gick händelserna flera år i förväg. Jag kan faktiskt stoltsera med att jag introducerade facebook fast ingen av oss visste det då. För idag delar vi ogenerat med oss om allt vi företar oss i våra liv. Bilder på runda magar läggs upp där kända och okända vänner kan se vad som väntas. Vi vet vad som serveras till middag, vi delar varandras glädje och sorg, nya förhållanden som bildas men även förhållanden som spräckts. Vi står huttrande i busskurer och berättar att vi fryser och att bussen är försenad, håller ordning på varandra när vi är på bio eller solar på en sandstrand många mil hemifrån. Vi trycker på gillaknappen för att ge meddelaren bekräftelse och blir förfärade när vi inte själva får tillräckligt många gillamarkeringar. Känslan att var betydelselös och ointressant kan lätt smyga sig på.

Även jag är med i detta ekorrhjul, delar villigt och glatt med mig av mina livshändelser. Ibland känner jag mig skamsen och bedrövad över att jag missat någon väns födelsedag. Femtioåtta grattishälsningar och jag, den femtionionde, har totalt missat detta högtidliga tillfälle.
Vi kan även välja bort eller ännu värre blockera en vän som vi inte längre vill ha i våra liv. Men vi kan ändå hålla kollen, googla på varandra för att se efter vad som händer eller inte händer. Vi kan aldrig göra oss osynliga för varandra om vi en gång trätt in i internets värld.

Jag saknar faktiskt att inte längre skriva ett fint kort och posta till jubilarer som står mig nära, saknar telefonens ringsignal där några minuters tid tas i anspråk och livet dryftas om både stort och smått. Saknar att lyfta på postlådans lock och hitta andra brev än de som belastar mitt konto.

Bekvämligheten med att enkelt och smidigt få iväg hälsningar och få snabba svar har tagit överhanden, vi sms:ar, mms:ar, twittrar och facebookar, mejlar och skypar med varandra och det händer ibland att jag känner mig isolerad i en värld omgiven av så många.

måndag 20 januari 2014

En vintrig skogsväg och ett nytt liv


"Kom till mig, jag bjuder på lunch så ska jag berätta för dig om hur en dröm vändes till en mardröm" sa kvinnan till mig i telefonen. Om en timma är jag på väg dit, men jag funderar redan nu varför vissa stigar genom livet är mycket krokigare än andra. Jag ska skriva ner kvinnans berättelse för att delge den till andra, jag tycker kvinnan är modig för de flesta av oss vill inte att ytan som vi strukit med hård lack ska repas och släppa in andra som sedan ska analysera och moralisera.

För fyra vintrar sedan satt maken och jag vid köksbordet hos dottern och hennes man. Vi fikade när beskedet kom. Ett hjärta i mycket smått  format hade börjat ticka under det stora. Glädjen blev enorm.
När vi sedan gick en promenad på den snöiga och vintriga skogsvägen tittade jag på dotterns ryggtavla och förundrades. Bäraren av makens och mina gener. Nu fanns vi även med i det nya livet, tillsammans med barnets farmor och farfar. Farfar som inte fick uppleva sitt första barnbarn, men han fanns ändå med, som en liten del, barnet kommer för alltid att ha sin farfar med i sitt innersta led. Han lever vidare genom sitt barnbarn.

Hur vi sedan så småningom förvaltar våra liv är upp till var och en av oss. Vi kan som föräldrar vara behjälpliga med att göra det bästa för att hjälpa till, stötta och lära för att livet ska bli så bra som möjligt. Ibland blir det fel åt alla håll för ingen av oss är fullkomliga.

I går var vi på gudstjänst. Jag satt mellan maken och vår dotter.  Hon hade tagit av sig sin egen prästskrud för att själv ta emot det hon så ofta förmedlar till sin församling. Sedan det första barnets ankomst har två liv till i den familjen kommit oss alla till glädje och lycka. Tvillingflickorna var med oss medan deras storasyster var och red tillsammans med sin pappa.
Kyrksalen var fylld med konfirmander, halvvuxna barn som är i förstadiet till att stå på egna ben. De hade tillsammans satt ihop kyrkans förbön och det stycket av bönen som berörde mig mest var när vi tillsammans bad för att alla barn har rätt till att bli älskade av någon vuxen. Mina böner om barns rätt till kärlek och omsorg riktades då speciellt till ett annat tvillingpar som vi har förmånen att vara farmor och farfar till. Deras första levnad har varit tuff, små prematurer behöver extra värme.
Tacksägelsen fyllde ljusbäraren, många var de som lämnat jordelivet, kvar fanns de som sörjde. Axlarna på kvinnan framför mig skakade, dova snyftningar och jag lade min hand på henne. Hon vände på huvudet och vi tittade på varandra. Två par främmande ögon som förstod varandra. Jag har själv fått känna av sorgen då min pappa dog,  jag såg i ögonvrån att min mamma satt med näsduken hårt i handen. Hennes sorg är enorm.

Min egen livsstig är krokig och kantad av mörka partier. Men jag försöker att inte vända på huvudet allt för mycket. Ibland kan jag inte hålla näsan i färdriktningen framför mig, nacken vrids och jag tittar bakåt. Men ju längre framåt jag vandrar desto längre bort kommer jag från det som en gång var.

Min egen förbön är att alla ska försöka se framåt, känna att det finns någon som älskar. Just idag ber jag extra mycket om det.




fredag 17 januari 2014

Lyckad satsning och konkurs



Har precis bläddrat igenom ortens dagstidning och avnjutit en kopp latte allt medan snöflingorna dalar ner utanför fönstret. Tvättmaskinen jobbar på och ljudet tränger igenom dörren med ett dovt brummande. Annars är det lugnt och stilla omkring mig och min tidning.

Ögonen studerar sidornas svarta rubriker, vissa är stora medan andra lite mindre. Jag väljer och vrakar innan jag bestämmer mig för vad som i mitt tycke är läsbart eller inte.
"Anlagda bränder blir allt vanligare" hamnar i inte så intressanthögen "Mor och son vann kampen om boendet" gör mig glad och "Skrapa rutan - slipp böter" gör mig uppmärksam, vill inte åka fast för vårdslöshet i trafiken.
Just den rubriken väcker ett minne, maken, svärfar och jag skulle en vintrig dag bege oss iväg med vår bil. Rutan skrapades nödtorftigt, jag gnällde i baksätet att sikten var dålig, speciellt för föraren som var min man. Svärfar lugnade mig med att det inte var någon större fara, han såg vägen utmärkt bra på den sidan han satt och färden kunde påbörjas. Brottet skedde för mycket länge sedan och är antagligen preskriberat.

Jag bläddrar vidare, "Åsas satsning ger fler jobb" en glädjerubrik. I slutet av förra året var 20 705 östgötar arbetslösa men jämför man med året innan så har arbetslösheten minskat med 220 personer. En liten minskning i det stora hela, men dessa personer kan glädjas över att deras konton berikas med en stadig summa pengar varje månad.

"Dagens ros" där allt från tandläkare och dietistsköterskor till grannar och fastighetsuthyrare får sin pappersros och en glad dag.

När dagens tidning var genomgången var det dags för gårdagens som av tidsbrist inte hunnits med. Samma procedur som med föregående tidning.
Så plötsligt, precis som jag trodde att jag var klar hamnade ögonen på en liten rubrik, före sidan med allt som vi vill bli av med och lagt in till försäljning för andra som vill förnya sina hem eller köpa en liten hund.

"Konkurs" i mager stil. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin ägnat den rubriken någon uppmärksamhet, men denna gång stannade jag upp. Ett företag i vårt lilla samhälle har försatts i konkurs och det gör mig bedrövad och fundersam. Jag dryftade detta sorgliga tillkännagivande med maken som blev förvånad eftersom han aldrig uppfattat att just det här företaget gått dåligt.
En tanke slog mig, kan företaget ha konkurrerats ut av de stora företagen i staden? Är Skärblackaborna inte köptrogna? Sviker vi de företag som ligger så geografiskt när oss och som behöver sin kundkrets för att överleva?

Tanken skrämmer mig eftersom det är vi konsumenter som ser till att företagen lever vidare. Varje affärsman som vänder affärernas skyltar från öppet till stängt för att aldrig mer vända den tillbaka driver oss in till stadens jättevaruhus. Så klagar vi inför varandra om ödeläggning och sämre service för oss som bor lite i utkanten. Mycket är vårt eget ansvar att mindre orter ska överleva och ge oss bekvämligheter som i slutänden sparar både bensinpengar och miljö.

tisdag 14 januari 2014

Bukfett och akrobatik



Paret som bor några hus bortom oss är flitiga besökare på Skärblackas Hälsobruk som är en lokal där man kan utöva inomhusmotion av alla de slag, stånkande och stönande lyfta på tunga grejer och koppla ihop sig med märkvärdigt konstruerade maskiner.
Det märks att mannen som bor i huset bortom oss ofta är i den lokalen, han har en viss atletisk framtoning i sin kroppsbyggnad, och idag beslutade jag mig för att även jag skulle göra visit bland denna för mig nästan obekanta miljö.
För säkerhets skull beväpnade jag med med kamera och mitt reporterblock, persedlar som vaggar mig in i en sorts trygghet eftersom det är då jag har full koll på mitt eget handlande.

Instruktör Mia tog mot mig med ett glas rykande hett kaffe som vi sippade i oss av små klunkar allt medan hon förde mig in i motionens moderna värld.

Efter en timmas långt samtal där jag nogsamt antecknade allt som yppades fick jag lägga mig på hennes brits, ta av vänster strumpa och Mia placerade några sorters elektroder på min nakna fot. Jag kopplades till strömförande sladdar och blev programmerad in i en dator. Allt för att jag som reporter skulle få en egen upplevelse av det jag senare skulle förmedla till tidningens redaktion. Under några korta sekunder behandlades mina kropp och skrivaren spottade ut resultatet. Det kunde konstateras att allt som flyter genom min lekamen var helt i sin ordning med goda värden, likaså kraftig och stabil benstomme, men resultatet av fetthalten kunde diskuteras.
Med stor förvåning och viss förskräckelse visade datorns uträkning, om den inte var ansatt av en för resultatet förstörande form av virus, att jag måste göra mig av med 4,6 kilo fett för att förbättra mitt välbefinnande! Tankarna snurrade för att landa precis på mitten av min kropp. Det är där det sitter, överflödet av 4,6 kilo fett och med ens fick jag förklaringen till varför blixtlåset går så trögt vid uppdragandet och att mina blusar krympt trots att jag nogsamt följt plaggens tvättråd.

Innan vi skildes åt visade Mia mig prov på några gymnastiska övningar som kan vara av värde att kunna. Inte för att jag tror att jag är i stånd till att veckla ihop mig på det sättet, men det hela slutade med att jag vandrade hemåt med ett kort i ena handen som är laddat med pengar och magi för att öppna portlåset till Hälsobruket även om det är tomt på personal. I den andra handen hade jag fått med mig två stora semlor från Skärblacka hembageri.

Det gäller att inte gå till överdrift så här i början av den gymnastiska karriären!

måndag 13 januari 2014

Snökristaller och en isig bil



Samtalsämnet har bytt karaktär för nu är den här, snön som många av oss väntat på. I alla fall fram till nu. Vi står svärande och skrapar bort isen från bilrutorna medan fingrarna valnar, blir kalla och stela för att få en röd nyans när blodet släppts på igen med hjälp av motorns tillflöde av varmluft när barriären så småningom forcerats. Isskraporna gnisslar mot glaset,  utom hos vår granne. Hans vita bil är oklanderligt fri från is och snö, vindrutetorkarna pekat pedantiskt mot den vintriga himlen för att förhindra dyra inköp av nya torkarblad. Jag vet inte hemligheten bakom den rena bilen, kanske heter den kupévärmare.

Jag studerade det vintriga landskapet när jag körde mot vår grannkommun. Snön lyser upp och gömmer det torra fjolårsgräset och jag tänker, hoppas det vita får ligga kvar så jag får njuta av vårens dagsmeja när den tiden kommer.

Vi har funderat över den uteblivna snön, undrat om det är klimatförändringar som ger oss denna milda vinter. När så vädret slår om blir vi överraskade, oförberedda står vi där utan långkalsonger, vantar och mössor som raskt får plockas fram ur gömmorna. Trots att vi alla innerst inne visste att snön skulle dala ner över våra huvuden förr eller senare. Och nu är den äntligen här, till både glädje och förtret.

Hundar är klädda i tjocka specialdesignade kläder, lyfter högt på tassarna medan hundägarna kör ner sina händer djupt i jackfickorna. Så även jag när jag rastade vår dagishund. Jag uppmanade henne att raskt göra i från sig, hundens ögon stirrade anklagande på mig och vi vandrade hem igen med oförrättat ärende. Jag förebrår henne inte, har en viss förståelse när jag sitter på vår toalett och låter golvvärmen krypa upp genom mina fotsulor. Det kan inte vara trevligt att stoppa ner ändan i en snödriva när det är dags att uträtta sina behov.

Experter har siat om invasion av både mördarsniglar och löss om inte kylan slår till så det är bara att välja vad vi önskar oss. Några månader med bitande kyla eller en sommar där vi idogt jagar bort inkräktare från gräsmattor och rosbuskar.

Jag tänker i alla fall göra det bästa av situationen, ha grannens goda exempel om vinterbilvård i åtanke, ta på mig varma kläder och vill jag inte vistas ute så kan jag sitta inomhus med en kopp te, en trevlig bok och låta vintern ha sin gilla gång.

Det kan väl bara hålla på i ungefär två månader till.......







fredag 10 januari 2014

Gamla rötter och en penna


"Berätta för mig om när du var liten pappa!" sa jag ofta när jag var barn och la mig till rätta på hans arm. Pappa öppnade sin minnesbok och delade med sig av sin barndom. Om allt var sant kan jag inte orda om, så här i efterhand går det att fundera över om han verkligen hade varit med om alla bravader, men jag lapade i mig vart enda ord utan att ifrågasätta sanningshalten i hans berättelser.

Som vuxen tänkte jag många gånger att jag skulle be min pappa berätta mer om sin uppväxt. Om sina föräldrar och deras föräldrar. Men jag slarvade bort tiden och så blev det för sent. Plötsligt sviktade pappas minne, klockslag blandades med dagar och blev en oredig massa utan varken början eller slut. Djupt och bittert ångrar jag att jag inte tog mig tid, lade undan vardagen och sköt upp det jag kunde göra då till en annan dag. Pappas ord har han tagit med sig dit han nu är och de kommer för alltid att bli osagda. Jag kan inte längre fråga och få några svar.

Idag har jag träffat en släktforskare. Hans rötter sträcker sig ända till 1500-talet. Gamla skrifter som nedtecknats med en penna för hand  i snirkliga, inte fullt lättlästa ord och meningar berättar om hans förfäder, deras liv och leverne. Barn som fötts och namngivits, dödsfall och bouppteckningar som visar om de gamla förfäderna var stadd i kassa eller inte, uppkommen kärlek, svek och bedrägerier, emigranter och återvändare. Alla händelser lika viktiga inför historien.

Är min egen historia viktig för kommande generationer? Blir mina skrifter, fotografier och minnen levande om hundra år? Tanken svindlar.

Många beslutar att få sitt sista vilorum i en minneslund, vill inte besvära den efterföljande generationen om skötsel av en grav. Men när jag vandrar över en kyrkgård och läser namnen över dem som vilar där är det ett sorts kulturarv där namnet och minnet lever kvar och jag tycker personligen att det är en viktig del av livets sekler.

Ett timglas vänds, sanden rinner sakta ner mot botten, bildar en pyramid, tiden kan inte stoppas men tiden går att ta tillvara och förvalta efter bästa förmåga. I tiden finns möjligheten att bli vetgirig och skriva ner släkthistorier som berättats av den som ännu minns.






torsdag 9 januari 2014

Cafébesök och ett väntrum i Burundi


Mitt liv höll på att ta slut i en röd varm våg som strömmade ner i ett rostfritt kärl. Händer med lång erfarenhet förde mig tillbaka medan min man satt i ett angränsande rum med vår nyfödda dotter tätt intill sitt hjärta som bultade av rädsla över att kanske inte få dela glädje, ansvar och uppväxt tillsammans med barnets mamma.
Det är över trettio år sedan och jag tänker nästan aldrig på den händelsen.

Enligt studier är risken att dö i Sverige i samband med förlossning en på 14 1000. I Niger är risken en på 23.......

I ett sjukhus i Burundi satt Rosatte Mukanyana i ett väntrum i flera timmar. Säkert med skräck och bävan inför den omfattande operationen som skulle förändra hennes liv. Men samtidigt med en trygghet och tilltro på att läkaren skulle befria henne från tio års plåga.

Som artonåring skulle Rosetta föda sitt första barn. Allvarliga komplikationer tillstötte och efter fyra dagar tog hennes make med henne till sjukhuset. Då var det för sent. Hennes livmoder hade fått svåra skador och hennes make ville inte längre ha en kvinna som inte var frisk. Hon fick leva sitt liv i ensamhet i ett litet hus bredvid sitt hem och maken slutade helt att prata med henne.

Rosetta har många medsystrar med liknande problem. Hon är inte ensam. Men Rosetta och hennes systrar har fått hjälp av Läkare Utan Gränser, omkring 12 000 kvinnor har opererats och fått sitt liv tillbaka.

Idag har jag skickat ett sms. Två hundra kostade en enkel inmatning av texten och ett enda litet tryck på mobilens display. Det är fyra cafébesök med kaffelatte och en god kaka.

I Burundi och andra platser i Afrika sitter kvinnor i sjukhusens väntrum för att få hjälp och behandling.

Fyra cafébesök och kvinnor med svåra underlivsskador i ett väntrum i Burundi.

tisdag 7 januari 2014

Fönstertittare och draken vid sjön



Smågruset knastrade under de grova sulorna och jag hörde mina andetag, rytmiskt och nästan i takt med stegen jag tog. Fjolårslöven prasslade och vinden lyfte upp de lätta eklöven som naturen har svårt att bryta ner.
Skymningen hade lagt sig och i människornas boningar släppte fönstren
ut ett gulvitt sken och siluetter rörde sig fram och tillbaka.

Huset låg ganska ensligt, bredvid verandan sträckte sig en jättelik cypress mot den svarta himlen. Fruktträdens kala grenar spretade ut som smala armar och längtade efter våren då knopparna som låg dolda skulle sprängas och träden översållas med svagt rosa blommor.

Jag stannade till framför huset, om jag vågat skulle jag ha öppnat grinden och kliva in på grusgången. Men stegen skulle kanske avslöja mig och jag hade inget att göra innanför den stängda grinden.

Den gamla mannen och hans kvinna satt mitt för varandra. Kaffekoppar med ett otydligt mönster höjdes och sänktes. Ljuset som stod mitt på bordet lät lågan fladdra av luftströmmen från deras munnar då de talade till varandra. Det såg varmt och hemtrevligt ut. Kvinnan log åt något mannen sa, kanske delade de minnen med varandra.
Jag vände bort blicken under några sekunder, när jag tittade tillbaka mot fönstret var det mörkt. Nakna spröjs som en gång dolts från insidan av nystrukna gardiner lös vita mot den kalla glasrutan.

Det var många år sedan det gamla paret satt vid bordet, drack kaffe och lät minnen strömma mot varandra som fick kvinnan att le.

En vårdag vid sjön. Barnbarnet kastade pinnar i vattnet som föll i med ett plumsande och efterlämnade ringar där vattenytan spräcktes. Barnets glada röst färdades över vattnet där doppingar sträckte sina långa halsar mot varandra i en enda stor kärleksförklaring.
Vi vandrade längst strandkanten då flickan stannade och blev allvarlig. Det låg en drake i vattnet med huvudet vilande mot en sten. Draken hade munnen öppen, tungan syntes mellan käkarna och den stirrade stelt bort mot den den andra sidan av sjön.
En liten hand sökte morfars stora och grova, den stora handen slöt sig om den lilla och överförde trygghet.

Stannar vi upp en stund kan vi alla uppleva händelser och känslor som finns där och som kan omvandlas till olika synintryck. Glädje, tröst, spänning, lösryckta fragment ur livet som är eller livet som passerat och inte vänder tillbaka.

I somras gick jag till den plats där draken hade legat. Den var borta, kvar fanns bara några grova fjäll som den lämnat efter sig på stenen som ett bevis på dess existens.

fredag 3 januari 2014

Barista och en skolmåltid i Muka Dhera


Kaffe, drycken över alla drycker. Den vi samlas omkring, vardagsfika, högtidsdryck, sorgedryck, vänskapsdryck eller ensamhetsdryck. Det finns olika tillfällen då kaffekoppen har sin givna centrala plats mitt i bland oss.
Mitt eget förhållande till kaffe är obefintligt. Det är en dryck jag aldrig lärt mig att uppskatta trots upprepade försök. Det skapar problem eftersom jag ofta blir bjuden på denna heliga kopp tillred av rostade bönor. Att be om en kopp te ställer till oreda och det far en obekvämskänsla genom kroppen så stundom händer det att jag tackar ja och med en behärskad min sörplar jag ur koppen och ber mina smaklökar hålla sig lugna.

Så kom Barista i mitt liv. Den utbildade kaffekokaren som öppnade dörren till kaffe där kaffesmaken endast kan anas svagt genom blandningar av Noisette, Amaretto eller Irish. Mjuk skummad mjölk som med säkra händer avslutas med ett hjärta eller bladverk. Mjölkmustaschen som jag med en girig njutning slickar bort från överläppen. Att sättas sig i ett café, lyssna till fräset från mjölkskummaren och sedan få drycken serverad ur ett högt glas är en vardagslyxnjutning.

För några år sedan köpte vi oss en kaffemaskin, med tillhörande bruksbeskrivning som förbjuder användaren att vara handikappad, inte spola maskinen i vatten, inte sköta den med fötterna eller Gud förbjude, stoppa in den i ugnen, så jag kan själv skumma mjölk och tillsätta valfri smak i kaffet som malts fram från bönorna Gran Crema Espresso. Som barista är jag inte lika proffsig som den proffsiga baristan, men ändå........

Ett glatt gäng bildade för sju år sedan Barista Fair Trade Cofee. Ekologiskt hela vägen från odlare till konsument. Bra för alla, inte minst för den som sliter för att vi ska kunna dricka vårt kaffe. Men det som jag tycker är finast med Barista Fair Trade Coffe är att för varje kopp vi köper går två kronor oavkortat till en FN-skola i Muka Dhera i Etiopien vilket betyder att skolbarnen inte behöver sitta under lektionerna med hungriga och knorrade magar! Två kronor räcker till en skolmåltid och eftersom vi är ett kaffedrickande folk så har många magar mättats och mätta magar ger energi till att orka med skoldagen. Avslutad skolgång ger barnen en säker framtid i ett land som inte har våra förmåner.

När jag var liten såg jag med förundrad blick på tant Greta, då hon drog kaffepannan från vedspisens glödheta platta och hällde upp kaffet i farbror Edgars kaffekopp. Hur han med stadig hand hällde över kaffet på kaffefatet, stack en sockerbit mellan läpparna, blåste lite på kaffet och medan han balanserade fatet med den skvimpiga drycken på tre fingrar slörpade han i sig kaffet, smackade, klippte med ögonen och log belåtet åt dagens höjdpunkt medan tant Greta bjöd på sina hembakade kanelbullar.

Föga anade det gamla lantbrukarparet kaffets framtida utveckling.

torsdag 2 januari 2014

För ung att dö och en förfallen boning



För många år sedan öppnades dörren och en gammal man stod framför mig. Händer möttes i en artighetshälsning och jag bjöd honom att sitta ner. Klara ögon tittade in i mina och han tillkännagav att han uppnått en ålder av etthundra år. Nästa, det fattades bara några månader. Nu ville han anordna en begravning, dock inte sin egen eftersom han ansåg sig för ung för att dö.
Min första tanke var att han skulle stå med en handblomma i sina skrynkliga händer och ta ett sista farväl av sin hustru, men den tanken avfärdade han snabbt. Det gällde hans son som slutat sina dagar på ett äldreboende.

Mannen uttryckte en lättnad över att sonen äntligen fått somna in. Livet hade de sista åren varit besvärligt för den åttioårige mannen och av kärlek och ansvar till sin son hade den snart hundraårige fadern sett till att inget fattades honom så varje dag promenerade han till sin son, stödd på sin rollator.
Lättnaden var även stor för åldringen, nu kunde han ägna sin tid för eget bruk, det hade inte varit så värst av den varan så länge sonen behövde honom. Nu såg han en framtid kantad av välbehövlig egentid.

Mannen blev ett bevis om att kärleken till sitt barn är evig.

I går läste jag om en kvinna som korats till Sveriges äldsta innevånare. Etthundranio år. Jag förundras över att ett hjärta orkar arbeta under så lång tid. Att muskeln klarar av att driva runt den mänskliga mekanismen och föra runt blodet i sitt omlopp, sekund för sekund.

Min make och jag cyklade runt i den närbelägna trakten. En liten väg med hög gräsbevuxen mittsträng förde oss till en förfallen gård. Taket hade raserat och mellan takpannorna hade några frön landat och utvecklats till lågvuxen sly. Multnade löv och regnvatten hade hjälpt till med växtligheten. I det som en gång varit trädgård stod ett knotigt päronträd och grenarna dignade av snart mogna frukter.
Det vilade tysta minnen över hela den lilla gården, någon hade prydligt hängt upp en hemmasnickrad stege på några spikar på baksidan av ladan. Rutorna i ett naket fönster speglade gårdens omgivningar.

Den gamle fadern som följt efter sin son på hans sista resa, Sveriges äldsta kvinna och den förfallna gården vittnar om att vi ska vara rädda om livet, vårda oss själva, ta vara på varandra och den tid vi fått att förvalta.