Summa sidvisningar

onsdag 23 oktober 2013

Fina fiber och grannens kobra



Vi har nu gjort som många andra, sagt upp vår fasta telefon. Innan beslutet klubbades funderade vi på vem som ringer till oss på den vägganslutna förbindelsen med omvärlden. Försäljare, min mamma och en dam som brukar slå en signal för att höra att vi alla mår bra. Alla andra slår numren till våra mobiler om de behöver komma i kontakt med oss så det blev ett enkelt och okomplicerat val. Att jag med min mobiltelefon måste stå exakt stilla på en noga utmätt punkt i köket för att inte enstaka ord ska falla bort och bli en källa till förtret för både mottagare och uppringare är en annan historia.

Spänningen var stor när vi i vårt hem skulle få den svarta bakelittelefonen inkopplad. Som det nyfikna barn jag var surrade jag runt telefoninstallatören som en envis fluga. Hans försök att vifta bort mig var lönlöst, jag flaxade runt och han hade stora problem med sig själv eftersom han hade ett flertal brutna revben. På den tiden var sjukskrivningar sällsynt och gjorde sjukdomsbilden komplicerad i onödan eftersom Försäkringskassan skickade ut sina nitiska anställda för hembesök. Vila i ryggläge och bara koka potatis till endast sig själv i hushållet var det som gällde. Så telefonmannen hade inget annat val än att åka runt i stugorna och göra sitt smärtsamma jobb, envisa ungar fick han på köpet.

När han packat sin montörsväska och stängt dörren efter sig började det roliga. Skulle den svarta apparaten ringa. Det gjorde den, ofta. Pappa hade ett arbete som krävde att han ständigt skulle vara nåbar och han svor många gånger över telefonens envisa ringande när han skulle lyssna på radiosporten. Att dra ur jacket var uteslutet, det satt stadigt i väggen och någon knapp för att minska ljudet var inte uppfunnet.
Ibland var det flera talande på samma linje. Tydligt och klart kunde tjuvlyssnaren höra hur gemensamma bekanta hade det med hälsan och kärleken, även bekantas bekanta avhandlades och de gick inget ont anande runt på Konsum och köpte sin mjölk och fläskkotletter medan andra visste saker om dem som de inte själva hade en aning om.

Vi hade telefon men dock ingen tv. När Familjen Flinta öppnade sitt tecknade hem fick jag gå tre trappor ner och se på grannens tv. En kväll när jag kom dit såg jag den. De hade skaffat en Kobratelefon! Röd och smäcker stod den på ett bord i hallen och frun i huset satt ofta med den vid örat. Cigarettröken slingrade sig runt både henne och kobran och jag såg med beundran på de båda skapelserna.
Tjatet ville inte avta där hemma, men pappa var istadig. Ingen kobra, den svarta rejäla var mer i hans smak.

Förra veckan var jag till Ljusfors och gjorde ett reportage till tidningen. De är först med att ha fått bredband med fiber nedgrävt och inkopplat. Smala färggranna strån ligger nere i marken och med blixtens hastighet förses hushållen med allt som kan behövas i ett modernt samhälle. Det hela firades med tårta från hembageriet och glädjen stod högt i tak.

De luftburna ledningarnas tid är förbi. En gammal dam sa till mig när jag var liten, medan hon såg upp mot telefontrådarna där småfåglarna satt fastklamrade,  "hör Carina vad det sjunger i ledningarna, det är kärringarna som pratar med varandra". Nu får vi väl läggas oss med örat mot marken för att höra om det är någon trafik i fibern.