Summa sidvisningar

fredag 18 oktober 2013

Rom, ömma muskler och att tränga sig före i kön


Hemma igen efter en fantastisk vecka i Rom, den romantiska, kulturella och energikrävande staden som inte lämnar besökaren oberörd.
Efter att ha besökt de obligatoriska platserna som en turist måste se och där en enkel fika för fyra personer kostade 450 kronor, lämnade vi dessa områden och hittade ett antikvariat som sålde kartor över staden. Antikvarien bedyrade att det var en mycket bra karta, dessvärre hade han föga begrepp om dess funktion då han var så skumögd att inte ens det starkaste förstoringsglas hjälpte till att förstora de bokstäver och siffror han plitade ner på sitt lilla block för att vi i laga ordning skulle få ett kvitto.
Vi litade dock på kartan och vårt eget omdöme och begav oss iväg på Roms slingrande gator, små gränder och för den ordinarie turisten outforskade områden. Spartanska måltider på små oansenliga restauranger tillsammans med ortsbefolkningen där måltidsdryckerna serverades i platsmuggar. Gator som sträckte sig utanför stadskärnan och blev till små slingrande vägar utan trottoarer, helt turistfritt dock inte bilfritt........
Tre dagars fotvandringar där varje vandring började på morgonen och slutade tolv timmar senare.
Ömmande muskler, blödande tår och värkande ryggar påminde om att ha välklippta tånaglar, rejäla skor och bereda sig på att vandra på ren viljestyrka om man ska låta fötterna bära sig fram i kulturens vagga. Ingen av oss hade varken korta tånaglar eller så värst fotriktiga vandringsskor däremot en enorm viljestyrka vilket hjälpte till att föra oss framåt med det glada humöret i behåll.

Palatino med sin historia och Catacombe di S. Sebastiano lämnar ingen oberörd och det kommer att ta dagar att smälta alla intryck jag nu bär med mig hem. Inga souvenirer som så småningom stoppas undan i någon låda kan ersätta de upplevelser vi delat med varandra under denna vecka.

Dags för hemresa. Långa köer där vi inte förstod språket slingrade sig fram till gaten på Ciampinos flygplats. Då kommer paret, mannen i röd dunjacka, frun i grön. Släpandes på tre hjulförsedda stora väskor passerade de vår kö där vi undvikit att trampa varandras fötter i 45 minuter. De svenska vokabulären hördes tydligt och där föraktet över köande människor inte gick att misstolkas.
Vi ingrep och undvek att vara diskreta med våra åsikter om att tränga sig före i kön. Mannen stod kvar medan frun släpade med sig sin väska och placerade sig sist i kön. När mannen kom fram, först av alla köande människor, blev han inte utsläppt till den väntande bussen, han hade två väskor men ingen fru......
Alla vi som fogat oss i ödet att vänta på vår tur klev ombord på både bussen och flygplanet, satte oss tillrätta med fastspända bälten runt våra magar, uppfällda bord och det prasslades här och där med tuggummipapper. Då kom mannen i den röda dunjackan som den siste ombordstigande passagerare, framför sig gick hans fru med den gröna jackan hängande över armen.
Resan hem till Sverige kunde börja.

I morgon ska jag veckla ut den prassliga kartan över Rom, den vi köpte av den nästan blinde mannen som varje morgon tar fram nyckeln, sätter i låser, vrider om och skjuter upp dörren till sitt antikvariat där de gamla böckerna trängs på bord och i hyllor, jag ska med fingret följa de gator som vi vandrat på och i mitt minne uppleva resan om och om och om igen...........