Summa sidvisningar

onsdag 25 september 2013

Mekanisk vardag


I måndags var maken och jag inne i en verkstad där det tillverkades ramar till hissar. Stålkonstruktioner som svetsades samman av en ensam robot som hade sitt eget tillhåll i den stora hallen. Oförtrutet utförde den sitt jobb, programmerad efter mänskliga kommandon.
Den första roboten ritades av Leonardo da Vinci, den primitiva ritningen av en robotriddare finns än idag tryggt förvarad, om herr da Vinci fick möjlighet att återuppstå för en dag skulle han med största säkerhet häpna över teknikens utveckling sedan 1400-talet.

Gräsklippare och dammsugare utför hushållsnära tjänster i mångas hem och på verkstadsgolven är arbetarna befriade från tunga lyft och monotona rörelsemoment. Mjölkrobotar inte bara mjölkar korna, de känner även av mjölkens kvalité.
Den autonoma roboten kan tänka, känna och agera precis som ett mänskligt väsen.

Ibland kan vi människor liknas med robotar. Vi tänker, känner och agerar helt monotont men till skillnad från den mekaniserade roboten kan vårt handlande få konsekvenser. Det är då som vi måste stanna upp, ta ur datachippet och göra en omprogrammering.
Stressen över att uppnå mål, ekonomiska, känslomässiga eller statusjakt påverkar oss negativt och vi glömmer att ta vara på det som finns runt omkring oss. Det som inte kostar något.

Jag har precis kommit hem från en skön långpromenad i en höstligt landskap. Luften är klar och lätt att andas. I trädgårdar böjs grenarna från fruktträden och fallfrukten lockar till sig insekter med sin sötma.
Färgerna sprakar och i tidningen står att läsa att rysskylan är på väg in över vårt land. Men än behövs inga frostskyddande tjocka underställ eller bylsiga jackor.
Det är under de här promenaderna som tankarna får fritt spelrum i ensamheten och tystnaden. Mitt liv har varit fyllt av arbete och ansvar. Jag har många gånger känt mig som en robot med ett inrutat liv som måste följas och jag har försökt göra det som förväntats av mig.
Nu kan jag lägga undan mitt armbandsur och ta dagen som den kommer. Roboten inom mig har skrotats och den kommer att få bli stående i det hörn jag ställt den. Instruktionsboken är oläslig och kasserad och jag kan bara känna glädje och tacksamhet för att jag har fått den här möjligheten till förändring i livet.

Tänka, känna, agera - precis som jag själv vill utan att vara programmerad i en mekanisk vardag.