Summa sidvisningar

fredag 20 september 2013

Fullmånen och det råmande kylskåpet



Vaknade till i natt och lät tankarna flöda fritt i den mörka tystnaden. Värmen från min kropp hade kapslat in sig under täcket och svept in mig som ett skydd från det kylslagna rummet.
Jag gick upp för att dricka ett glas vatten. På köksgolvet hade en silvrig strimma letat sig in genom fönstret som den klotrunda fullmånen levererat ner från sin plats i solsystemet, 384 400 km från oss. Näst efter solen är månen den klaraste ljusstarkaste objektet på stjärnhimlen och har funnits på sin plats runt jorden i 4 527 miljarder år. Tanken lika svindlande som tanken på universum, nästan i alla fall.

Som barn fick jag boken Det blåser på månen skriven av Eric Linklater. Min mamma läste den högt för mig, sedan har jag läst den själv några gånger och den har fortfarande sin plats i vår bokhylla.
Dorinda och Diana, major Rytters döttrar som försökte lyda sin fars förmaningar och vara snälla och tänka på hur de skulle uppföra sig. Blåser det en ond vind på månen måste man tänka sig noga för hur man beter sig annars kan det gå riktigt illa om vinden blåser rakt in i hjärtat, sa major Rytter.
Det gick väl lite si och så för flickorna och jag älskade att läsa om deras öden och äventyr.

Från min plats i soffan och med mitt vattenglas, makens lugna andetag från sovrummet som med sin ljudnivå markerade att han sov djupt och gott och med månens klara ljus speglande i sjöns vatten satt jag och tänkte på hur vårt hem är så annorlunda om natten. Det är som om hela bohaget gått till vila och ser inte riktigt likadant ut som på dagen. Mörkret ger skuggor som inte finns annars, möbler och textilier har intagit en annan färgnyans, allt är så stilla och tyst.
Utanför fönstret ruvar det mörka som skrämmer så många. Vi har en inneboende vaksamhet för mörkret, vi vet inte vad som döljer sig i det svarta men vi kan även gömma oss, dra oss undan för andra och kanske även för oss själva i mörkret.
Jag har aldrig varit mörkrädd, om inte jag kan se vad som finns inne i det svarta ljuset kan inte heller någon annan se mig. Jag kan stå där helt stilla utan att bli upptäckt.

När vattenglaset tömts till sista droppen ställde jag ner det i diskhon och konstaterade att vårt kylskåp nog är det enda ur vårt bohag som inte går till nattvila. Från dess innandöme hörs ett märkligt råmande. Ibland ljudligt och långdraget, ibland mer diskret och i korta stötar men kylskåpet drar till sig uppmärksamhet om någon kommer på besök som inte är bekant med vårt råmande kylslagna matförvaringsskåp.
Själva tänker vi vanligtvis inte längre på råmandet men det händer att kylskåpet hittarpå någon ny ljudslinga som den testar på oss. Då glor vi storögt mot den metallfärgade dörren och frågar varandra vad det egentligen är för fel på vårt kylskåp.

Nu har månen följt sin bana  runt vårt klot och lyser upp en annan del av världen, solen har ersatt det silvriga nattljuset med sina egna intensiva strålar som förstärker höstens färger och jag hoppas att det inte blåste någon ond vind på månen i natt.