Summa sidvisningar

onsdag 18 september 2013

Från ingenstans



Efter att vi bott där vi gör nu ett par år fanns den plötsligt där. Som en trevlig överraskning från ingenstans letade den sig upp mot ljuset och bjöd av sig själv, majestätisk och spikrak precis utanför vårt vardagsrumsfönster. Den vita liljan.
Ingen av oss har köpt och planterat en liljas skrovliga och oansenliga lök utan den har hittat till oss helt på egen hand.
Min man har varje år lite bekymmer om den, han funderar på hur den kan tänkas föröka sig, han tittar efter sidoskott och frökapslar. Men den verkar inte vilja yngla av sig utan bli beundrad helt utan konkurrens.
Varje vår går vi runt platsen där liljan växer, oroligt letar vi efter tecken på att den ska visa sig igen och när den börjar titta upp, först som en grön liten topp, drar vi efter andan och säger nöjda till varandra att nu är den här. Den kom i år igen.

Liljan är enorm, först håller den hårt om sin skönhet innan den vecklar ut sina kronblad och bjuder alla som vill att njuta av hennes prakt. Den är magisk vår främmade lilja och under någon vecka dårar den oss, drar oss till sig och vi förundras av naturens skapelse.

Så släpper den sina kronblad, ett efter ett dalar de ner och täcker marken under sig som bildar ett vitt täcke.
När det sista kronbladet släppt från sitt fäste står liljan där i sin ynkedom. Ingen beundrar den längre, den är rent av riktigt ful med resterna av sin forna skönhet som bleknat och gör sig beredd att multna ner och återförenas med myllan.

Den som inte är vacker väcker inte samma uppmärksamhet som en skönhet. Finns där men har inte samma möjligheter i livet. Får kanske jobba hårdare för att nå ett mål som hägrar.
Skönheter som åldrats blir en dag ensamma, vårdas av främmande händer och allt ljus som en gång föll på det perfekta ansiktet slocknar och tänds för någon annan som kanske är vackrare än den vackra.

Naturens egna kretslopp är ändå lika för oss alla. Ingen kommer undan. Kanske inte direkt en uppmuntrande tanke, men sann.