Summa sidvisningar

fredag 6 september 2013

Händer och tåfis



När man träffar på en ny bekantskap är det många som först lägger märke till ögonen. Själens spegel.
Det jag först lägger märke till är händerna. För mig är just händer en trygghet och dessa viktiga arbetsredskap säger så mycket om en människa.
Kanske är det för att mjuka händer tog mot mig när jag trädde in i denna värld. Sedan mina föräldrars händer som ledsagat mig fram till det att jag tog första klivet ut i vuxenvärlden och andra händer kom in i mitt liv.

När jag träffade min man och kände hans hand i min för första gången var de grova och lite fnasiga. Arbetarhänder i mina mjuka sjukhushänder som jag smorde in ofta med mjukgörande krämer efter otaliga tvättar med både tvål och handsprit. Så småningom kom mina egna händer att bli som min mans, inte lika grova, men fnasiga och med valkar där fingrarna möter handflatan. Lantarbetarhänder som doftade svagt av ko och smörjolja.

Många gånger har jag lagt tillrätta vilande händer på ett vitt täcke och jag har fantiserat om vad de varit med om under ett långt liv. Bullar som bakats, blöjor som bytts, trädgårdsarbete, hur fingrar låtit pennan löpa över oskrivna blad, smekningar över naken hud.

Det finns även händer som ger märken både fyskiskt och psykiskt, hårda händer som jag inte vill kännas vid.
Händer som är välansade med fingrar där naglarna har lack för skönhetens skull och nerbitna naglar som ger handen ett oroligt intryck.

Jag kan än idag känna mina barns små händer, hur de ville känna sig trygga genom att hålla i min. Den mjuka huden och de små fingrarna som slutit sin runt mina.
Barnbarnens händer som sträcker sig mot mig när vi ses. Kladdiga små fingrar som ofta kräver en glasögonrengöring efter mötet, Mollys små händer som letar sig in i mitt nackhår när hon ska sova.
Vår dotters händer där fingrarna är hennes ögon, fingrar som hon aktar sig noga för att skada.

Min pappas hand som sökte min den sista natten, den i höll ett fast grepp och vi visste båda att den gjort sitt dagsverke och greppet skulle lossna för alltid. Vi gav varandra stöd genom våra händer.

När jag tittar på mina egna händer ser jag att de åldrats. Huden över knogarna har börjat skrynkla sig och har linjer som inte funnits där tidigare.
Min mans hand som finns i min när vi somnar och finns kvar där när jag vaknar. Hans händer som arbetat hårt för att vi alla ska ha det bra.

Fötter däremot kan jag tycka är lite läskiga. Beroende på vems benavslut de sitter på bör tilläggas. Mina egna fötter gillar jag, de är inte direkt snygga men än så länge funktionsdugliga. Och de enda fotsulor jag kan pussa på är barnbarnens, även om de är lite smutsiga och luktar barntåfis. Kan till och med tycka att det luktar lite gott, hur konstigt det än kan låta.