Summa sidvisningar

söndag 25 augusti 2013

Ståbas och International Harvester



Jag har alltid önskat att jag kunde spela på ett instrument av något slag. Ståbas eller saxofon vore tufft men mina musikaliska talanger har stannat vid kam inlindad i papper.
Jag har allt försökt, blockflöjt som barn i småskolan, detta avskydda och älskade instrument som spred falska, spröda toner på skolavslutningarna. Har tagit pianolektioner och gitarrlektioner utan några som helst resultat. Det vill sig inte helt enkelt. Jag förstår inte hur jag ska göra och  jag har många gånger tittat och beundrat kyrkomusiker när de trampar på pedalerna, spelar på olika klaviaturer med båda händerna, läser noter som är i flera våningar, drar i spakar med kryptiska tecken och det låter lika fantastiskt som det fantastiska i att klara alla moment på en och samma gång.
Jag tror fullt och fast att det beror på en infödd talang om man ska klara det eller inte. Jag har tyvärr inte den talangen.

När jag träffade min man arbetade jag på ett sjukhus, när vi sedan flyttade ihop tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle ta av mig sjukhusutstyrseln och dra på mig en overall och arbeta tillsammans med honom i lantbruket.
Många är vi som sett Bonde söker fru på televisionsapparaten, min bonde hittade sin fru utan tv:s hjälp, men likheten mellan den regisserade framtiden och den helt utan manus föreföll sig lika på en punkt. Den tilltänkta fick åka med i bondens traktor när bonden själv styrde. Så även jag.

Vi skulle anlägga en liten grönsaksodling men det fattades matjord. Min blivande make sa halvt på skämt att jag skulle ta traktorn, den som hade skopa förtydligade han, och hämta ett lass matjord. Jag hade aldrig kört traktorn tidigare men trodde inte att det borde vara svårare än att köra bilen. Vilket det inte heller var. Hur en traktorskopa manövrerades var inte heller några problem, jag hade sett hur traktorns ägare gjort när jag suttit bredvid honom. Skopan med matjord levererades och jag tror det var då min man bestämde sig för att det var mig han ville gifta sig med.
Efter den händelsen fick jag uppdragen att köra förutom traktorerna även grävmaskinen, lastbilen och skördetröskan och jag älskade det. Tyvärr älskade även min svärfar att köra traktorn vilket betydde att det var en kamp mellan honom och mig varje vår över vem av oss två som skulle sitta framför harven. Förloraren fick dra välten efter sådden vilket var både tråkigt och inte krävdes en lika stor traktor och föraren surade och glodde ilsket efter måsar och tofsvipor som flockades efter harven, ända tills svärmor kom ut med kaffekorgen och dukade upp innehållet och vi satt i dikesrenen och lapade sol medan de olika rätterna avnjöts. Då kunde det även hända att högmodet sjönk och vi dristade oss att ge varandra ett varmt handslag och byta traktor. Tills en ny morgon grydde.
När  min svärfar inte längre kunde köra traktorn saknade vi båda de vårar vi arbetat tillsammans och än idag tänker jag ofta på den tiden med stor glädje.

Talangen att spela instrument fattas men jag har talangen att köra stora maskiner, vilket jag tycker är mycket märkligt. Men det har väl att göra med det finmotoriska eller hur välutvecklade hjärnhalvor jag är beskaffad med, antar jag.