Summa sidvisningar

torsdag 22 augusti 2013

Valoner och Converse



I vår skohylla står, förutom makens skor, två par sandaler, ett par sommarskor, ett par vår/höst/vinterskor och så ett par Converse. Dessa fyra par skor tillhör mig och det är de enda skor jag äger förutom ett par riktigt snygga smala skor med klack som ligger i en skokartong ute i förrådet. Det är just klacken som gör att de får ligga i sin låda, köpte dem till dottern och svärsonens bröllop, men efter den tillställningen har de blivit förpassade ut till förrådet för all framtid.
Förra hösten köpte jag ett par snygga stövlar med en liten finess, en dragkjedja som assesioar  på stövelskaften som skramlar när jag går. Stöveln är snygg men inte så diskret som jag skulle önska eftersom det hörs tydligt och klart vart jag befinner mig.

När jag skulle köpa mina Converse tvekade jag i det längsta. Var lite av den åsikten att de fotskodonen tillhör de unga och jag rådfrågade vår son som ansåg att det är just damer i min ålder som ska bära dessa skor eftersom de tillhör min generation, ja till och med en generation före mig.
Skorna, som är opraktiska för längre promenader och vid väta, inhandlades och nostalgin föll direkt över mig när jag tänkte på min ungdom och mina dåtida Converse. Fick jag ett par med höga skaft var lyckan total, de gick att vika ner för att få variation och den rätta looken på det hela. På vårarna jämförde vi våra Converse och de högskaftade slog de låga och vi grupperade oss. Grupperna kunde se olika ut från år till år, det berodde lite på våra föräldrar som antagligen aldrig förstod vitsen med det hela.

Mina förfäder tillhör valonsläktet och karaktäriseras av långa rejäla stortår vilket gått i arv till mig. Därför har jag svårt att få passande storlekar på skodon. Helst ska de vara breda och rymliga, herrskor passar mig utmärkt men är inte så nätta och fina som damskor och är definitivt inte snygga till klänning. Ändå har jag ägt ett flertal herrskor och gått i dem tills sulorna lossnat. Bland annat när jag för första gången träffade min man. De skorna gjorde ett djupt intryck på honom och han funderade länge över mina fötters utstyrsel.

När våra barn bodde hemma var hallen fylld av skor i olika storlekar och modeller. Suckande föste jag undan dem och undrade varför de inte kunde ställas upp direkt i skohyllan.
När barnen flyttat hemifrån blev hallen så tragiskt skotom och under en period ersatte jag den tomma platsen med mina och makens skor och sprätte isär dem lite för att få ordningen säkerställd. Den rätta känslan infann sig dock aldrig.
Nu börjar vår hall fyllas på med skor igen. Pyttesmå i glada färger. Då och då skor som tillhör tonårsfötter.

Själv behöver jag snart utöka mitt magra skoförråd med något nytt. Breda, bekväma och fotriktiga, utan klack.