Tankar i skrift

Så länge jag minns har jag skrivit dagbok. Minns de dagböcker som hade ett litet lås och den lilla nyckeln förvarade jag i en tom chokladask tillsammans med bokmärken. Bokmärksänglarna släppte från sig ett puder av glitter som hamnade på nyckeln och mina fingrar överförde glittret på dagbokens sidor.

Som vuxen började jag skriva i kalendrar, röda kryss på vissa dagar i månaden, de kryssen har för flera år sedan upphört, om det regnade, när våra kor kalvade, vårbruket inleddes, när höskörden var bärgad, tröskan rullade ut på åkrarna och när vi tog fram plogen.

Så småningom avancerade jag till att skriva i inköpta böcker om vårt liv och leverne. Inte bara om väder, vind och kalvande kor.

Mina dagböcker handlar om mitt liv, mina innersta tankar, men till största delen är innehållet baserade på våra barn och deras uppväxt. Resor vi gjort tillsammans, skolstarter och skolavslutningar, jular och påskar, födelsedagar och semestrar.

Tänker ibland om dessa böcker kommer att ha något värde för våra barn. Om de sparas och läses den dag jag är borta. Kanske kommer böckerna med min egenhändiga handstil att bli betydelsefulla för våra barnbarn. Eller så kastas de bort i en behållare på återvinningen och blir till bränsle åt norrköpingsborna.

Så till nästa tanke, jag skriver numera allt på datorn och lagrar i olika mappar på hårddisken. Kanske borde jag göra något åt det, skriva ut och förvara i en pärm. Men texterna blir på något sätt anonyma, det är inte min handstil, lite rund och barnslig, som pryder sidorna. Om nu de handskrivna dagböckerna kommer att ha ett känslomässigt värde kommer även de utskrivna texterna att ha det?

Plockade fram mina dagböcker och satt och läste i dem. Det var rolig läsning men en speciell känsla fyllde mig. En längtan efter det som var och ett vemod spred sig inom mig. Känslan att tiden går alldeles för fort gjorde sig påmind.

Så är det även nu, sedan, om en vecka, om en månad, om ett år, då blir det andra tider. Då ska jag göra det jag inte hinner idag, det jag inte hann i går eller det jag helt enkelt inte orkade.

Ofta är det praktiska saker och ekonomin som sätter gränser för att kunna leva i nuet, att göra det man själv vill, ta en dag i taget. Känner att jag är glad och tacksam över att jag nu har den möjligheten. Att de fina linjer som finns i mitt ansikte sakta men säkert börjar djupna och bli mer påtagliga inte stör mig. Det är livslinjer, helt enkelt, något jag inte kommer undan, men jag ska i alla fall försöka njuta av dagen som är och ta med tacksamhet mot varje ny dag som kommer.

Spisa Ribb och vandrarmusslor

Jag har sedan barnsben haft en förkärlek till gammalt porslin. I timtal kunde jag titta in i farfars porslinsskåp och jag minns än idag när middagen serverades på matservisen Karina från Rörstrand.

Samma år som jag föddes tillverkade Gustafsberg barnservisen Krakel Spektakel där Stig Lindberg stod för dekoren, jag har fortfarande kvar tallriken, muggen är dessvärre sönder.

När vi köpte vårt hus lämnade förra ägarinnan kvar en del porslin i skåpen, bland annat 5 tekoppar med tillhörande fat. Jag blev nästan euforisk över dessa Spisa Ribb och jag fick lätta rejält på plånboken för att införskaffa det sjätte exemplaret. Nu finns kopparna att köpa i nyproduktion men Stig Lindbergs succékoppar som jag har i min ägo är från -50 talet och jag tror att vår företrädare i huset inte förstod värdet i dessa underbara koppar.

För en tid sedan kom min man hem från staden och hade köpt en present till mig. Han är av den åsikten att vi inte längre får plats med mer gammalt porslin och han har säkert rätt. För att stilla min habegär hade han köpt boken Svenska Serviser 1950 - 1975 och att bläddra i den är en riktig nostalgiresa.

Min första servis som jag köpte då jag flyttade till eget bo hette Amanda, idag retro från -70 talet. Synd bara att jag inte har en enda tallrik kvar.......

I boken finns en bild på barnservisen Sambo, glada barn och vilda djur från Afrika. Den tillverkades av Gefle 1956 och Dorothy Clough har ritat dekoren. Idag är det säkert många som har synpunkter på motivet och jag tänker på Stina Wirsén och hennes berättelse om Lilla Hjärtat och vilket rabalder det blev omkring både Stina och Lilla Hjärtat.

Jag skräms av att det finns rasfientlighet i Sverige år 2013. Skräms av att människor i byn Stråssa i bergslagen flyttar från orten eftersom det där finns asylsökanden som får tak över huvudet i väntan på att få stanna i Sverige. 

Polisen i Stråssa visade upp omkring trettio inkomna anmälningar för upprörda Stråssabor som anklagade de asylsökande för stölder och störande beteende. Det visade sig att nio av anmälningarna hade en förvirrad man gjort som trodde sig ha blivit bestulen på sina löständer, resen var polisanmälningar mot helt vanliga svenskar bosatta på orten och dess omnejd.

Allt medan de asylsökande lagar sin mat i lägenheter där kackerlackor riskerar att ramla ner i kastrullerna och bli kokta. 

Efter en härlig skogspromenad i morse med sonens sambo och hund satte jag mig på altanen, drack en kopp te och åt hembakade kanelbullar och funderade hur vi ska bli av med de miljontals vandrarmusslor som invaderat Glan och förstör vår fina sjö. 

Så tänkte jag också på att det inte dröjer innan vi ska gå till vallokalerna. Och att det finns ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det partiet är i mina ögon  ungefär som musslorna i Glan.