Summa sidvisningar

söndag 29 december 2013

Vassa småspikar och en bajskorv


Julmaten är uppäten, även julskinkan till makens stora sorg och bedrövelse. För att få upp stämningen till en munter nivå drog jag på mig kängorna, den nya julklappsjackan, rafsade till mig bilnyckeln och begav mig till affären för att inhandla en kokt skinka, ströbröd och en burk senap.

Kön till kassan var lång, kylskåpen har tydligen sinat även i andra hushåll än vårt. Scanern blippade, varubandet gnisslade på och plastpåsar prasslade allt medan sammanbitna kunder packade sina varor utan att ta notis om varandra.

Så rättade en mamma med ett barn i fyraårsåldern in sig i ledet medan hon höll sitt barn i ett fast grepp. Det märktes tydligt att köa hörde inte till de bådas favoritsysselsättning. Barnet började kinka och plötsligt höjdes begäret av godis till en skyhög nivå. Mamman var obeveklig, då testade barnet om det skulle gå bättre med melon. Men inte heller det förslaget föll mamman på läppen. Så urartade hela situationen och ur mammans mun studsade det små vassa spikar rakt mot barnets ansikte.
Kön intog en viss nervositet, fötter flyttades och ben avlastade varandra. Mammans röst stegrades och hon lovade barnet att sista stunden var kommen för något nytt gemensamt besök på ICA.
Då sa plötsligt barnet det hela den församlade skaran tänkte: "Du är en bajskorv!"
Vad barnet hette fick ingen av oss veta, däremot alla andra namn som dock inte var barnets dopnamn.

Jag är av naturen inte ängslig eller speciellt blyg. I mitt huvud formade jag meningar för att komma barnet till undsättning. Men ändå drog jag mig för det, barnet kände inte mig, inte heller mamman. Kanske kunde jag stilla och lugnt fråga henne om hon själv skulle känna sig generad om hon och barnets pappa köade bland många andra främlingar och han med hög röst kallade henne det ingen får kalla varandra ens i ett folktomt rum.

Plötsligt öppnades en ny kassa, jag slängde det långa benet före det andra och min egen situation var räddad och med en viss skamsenhet över min feghet slutade jag fundera över vidare ordval som jag kunde leverera till den högröstade mamman.

Trotsåldern varar ganska så länge hos ett barn. Tonårstiden ska avrunda gränsdragningar och perioden av utveckling. Det är en tid som är jobbig för alla, inte minst för barnet själv. Men vi har en accepterad benämning för detta krångliga men nödvändiga fenomen.

Fast vad kallar man en vuxen som beter sig som en trotsig fyraåring i kön på ICA? Kan det kanske heta social inkompetens?

torsdag 26 december 2013

Sofias skokartong och ett nytt år



Redan på julaftons kväll kunde vi genom Blocket köpa varandras julklappar. Besvikna mottagare ger besvikna givare hjärtesorg över fel julklappar som under några timmar fått samsas med sönderrivet julklappspapper och hopknorrade paketsnören innan en ny ägare glädjefyllt själv fick möjligheten att köpa det som inte fanns i det egna julpaketet.
Saker vi redan hade, kläder i fel märke eller storlek, smycken som inte faller i smaken eller något vi helt enkelt inte vill ha. Orsakerna kan vara många.
Själv har jag aldrig bytt, slängt eller budat ut någon julklapp jag fått. Det har aldrig behövts för det har varit klappar som inhandlats med omsorg och glädje för att glädja mig. Och just det syftet har alltid uppfyllts.

Så finns det de som aldrig får sitta bredvid den klädda julgranen, dela gemenskapen med familj och släkt. De som vi hastigt går förbi, vänder bort blicken när en framsträckt kall hand tigger om en liten allmosa.
Möjligheter som ligger bortom gränsen till att både få och ge. Det finns lika många orsaker till fattigdom som det finns att rata den egna julgåvan.

Sofia Lauffs McConnochie plockade ur sina egna skor ur skokartongen, fyllde den med olika saker och uppmanade andra att göra likadant. Projektet blev större än hon hade trott. Flera tusen skokartonger med allt från tandkräm och hygienartiklar till leksaker och presentkort strömmade in och blev till glädje i juletid för den som saknar ekonomiska möjligheter till egna inköp eller ens har en egen bostad. Ett beundransvärt initiativ!

Nu står vi inför ett nytt år. Det sista bladet på väggalmanackan är snart förbrukad. Jag summerar sällan åren som jag lämnar bakom mig men detta år har varit så speciellt på många sätt så jag har låtit tankarna vandra tillbaka över månadernas händelser.
Glädje, sorg, besvikelse och stora händelser och förändringar av olika slag kan jag konstatera i min backspegel. Även att livet är skört och kan förändras från en minut till en annan är en upplevelse som satt känslomässiga spår.
Beslut har fattats och kontrakt har skrivits. Ansvar har lagts åt sidan och nya möten har ägt rum.

Det nya året ligger framför och jag har lärt mig att inte längta så mycket utan ta vara på varje dag. Se till att den blir så bra som möjligt, se möjligheterna i timvisarens varv och leva i nuet.


söndag 22 december 2013

Ett felmessat julkort



Veckan före jul är det extra roligt att promenera bort till vår postlåda där den sitter bland våra grannars lådor, en lång rad med avlånga lådor där vissa är dekorerade med ingen-reklam-tack-remsor, ingen låda är den andre lik, det enda gemensamma är att de fylls med båda önskvärd och mindre önskvärd post. Men till jul ja då kommer de - julkorten. Motiven varierar allt från tomtar och små stugor som ligger inbäddade i gnistrande snö till fotografiska kort med små barn och vuxna som komponerat ihop juliga och trevliga inslag.

Varje år funderar jag i god tid hur vårt julkort ska se ut och sedan plockar jag fram rekvisita från skåp, lådor och skafferi för att arrangera i min lilla bordsstudio och ta bort linsskyddet från kameran. Sedan är det bara att sätta igång och skriva adresser, klistra dit julfrimärke och stoppa högen i den röda postlådan, ämnad för endast julkort.

När så de efterlängtade julkorten från släkt och vänner når fram till vår adress kan jag varje år konstatera att jag missat några vänner och då får det bli ett jultelefonsamtal istället och reparera skadan året därpå.

Att skicka julkort är inget nykommet påfund, de första korten började delas ut av Svea Rikes brevbärare i slutet av 1800-talet och de första julkorten importerade från England och Tyskland. Julkortets uppkomst är tack vare en britt som gjorde det första kortet redan 1843, en tysk bosatt i Amerika började massproducera kolorerade julgrisar, julgranar och Jesusbarn på styvt papper och så småningom började den svenske julglädjespridaren och plitade GOD JUL till nära och kära.

Förra året skickades 28 miljoner julkort vilket är glädjande för bevisligen har inte internet tagit över det mesta av den gamla hederliga jultraditionen.

I kväll plingade det till i mobiltelefonen. Ett mms hade skickats och när jag öppnade meddelandet fanns där en julhälsning om en riktigt god och mysig jul. Från Annika och Hans. Fryntligt satt de tätt ihop och såg juliga och glada ut. Jag frågade maken om han kände till dessa jullyckoönskare men han var lika frågande som mig. Nyfikenheten tog överhand och det var lätt att spåra från vilket nummer hälsningen skickats från.
Det visade sig att paret bor i den ort vi själva bodde för 25 år sedan! För oss helt obekanta människor som skickat jul-mms till fel mottagare.

När vi flyttade från den Värmländska orten för att bli Östgötar lämnade jag kvar halva mitt hjärta där i den lilla röda stuga som vi tillsammans byggt och där små barnafötter traskat fram och tillbaka. Många fina minnen finns kvar i dessa väggar där någon annan nu satt sin egen prägel. Vår identitet finns inte längre där, men den felaktiga hälsningen drog mina tankar tillbaka till den tid som då var och det blev till en blandning av både glädje och lite vemod.

Idag har ett av tvillingbarnbarnen varit behjälpliga med att klä farmor och farfars julgran. Små händer som med tveksam försiktighet hängde färgade glaskulor på stickiga grenar.

torsdag 19 december 2013

Chilli som chillar och irritation på apotek



Har idag bakat vörtbröd. Det gör jag endast en gång om året. I år hade jag en hund liggande bredvid mig som följde varje rörelse från bakbord till plåt. Hundar har en förmåga att titta med ett öga i taget, det ser nästan ut som de zoomar in åt flera håll samtidigt medan de vilar huvudet mellan framsträckta tassar lätt småsuckande och ideligen gäspande.

Jag lider av hundrädsla sedan jag i de yngre tonåren blev hundbiten av en svart schäferhane. Det var en bitsk hund som satt tänderna i flera av byns innevånare som helt oprovocerande flanerade i stilla mak. Om hunden var galen eller om det var fel på hundens ägare ska jag låta vara osagt, men troligtvis det sista alternativet.
Min rädsla för hundar grundades vid det där första bettet som var djupt och krävde läkarvård. Eftersom min rädsla för läkare var lika stor som den begynnande hundskräcken valde jag att hemlighålla sårskadan för dem som genast skulle konsultera en som studerat kirurgi. I största hemlighet tvättade jag och lade sårförband, mitt kött läkte så småningom ihop, huden blev slät men med några vita märken som minne av den bitska händelsen. När faran var över bekände jag hundens framfart för mina föräldrar och mamma ville genast låta mig bli stelkrampsinsprutad vilket jag inte tog på så stort allvar.

Igår var jag inne till stadens apotek för att lämna över mitt recept till farmaceuten på andra sidan disken. Efter sedvanliga klistranden av klisterlappar med mina personuppgifter var det dags att gå till disk nummer två för betalning. Två långa köer ringlade sig fram och jag ställde mig i den ena när det kom in en dam som ville ha rådgivning omkring en hudkräm varpå den som skulle ta betalt av oss i min kö lämnade kassaapparaten och gav sig in i hudkrämens innehållsförteckning.
Jag kände hur irritationen stegrade sig inom mig och jag ropade med en röst som var vass och otrevlig att "hallå, står jag inte i kö längre?!" varpå den kvarvarande apotekaren såg olyckligt på mig.
Då kom en mycket klok man i kön på att det hela skulle avlöpa smidigt och lätt och det upprättades ett varannan-persons-system mellan de två köerna. Vilken genialisk idé och innan jag visste hur det egentligen gått till var jag på vandring mot bilparkeringen med apotekspåsen käckt dinglande och studsande mot mitt lår.

Den här apotekshändelsen tänkte jag på när jag bakade vörtbröd och hunden Chilli chillade precis bredvid mina fötter. En av de få hundar som accepterat min hundrädsla och att visar mig en blandning av respekt och tillit. Det är därför vi tycker så mycket om varandra, den heta kryddhunden och jag.

söndag 15 december 2013

Midvinterblot och söta efterrätter



December månad är julbordens tid. Innan själva julafton ska vi gå på restaurang och försöka fylla upp våra magsäckar så mycket som möjligt av utbudet. Först av det kalla bordet, sedan av det varma och sist de söta efterrätterna.
Jag läste för flera år sedan att en kunnig i ämnet uppmanade oss att äta av det varma först, då tar magen mot det kalla bättre och gör plats för mycket mer. Valuta för pengarna med andra ord.

Julbordet har en lång historia bakom sig. Det äldsta dukades upp redan på vikingatiden då det firades midvinterblot. Några matrester från den tiden tror jag knappt att det finns kvar. Och lutfisken, var har den tagit vägen? Jag syftar på den där torra och stela som handlarna brukade ställa i tunnor och där kunden köpte och bar hem under armen för att själv lägga i blöt och lut. Jag kan endast se fiskdiskens vacuumförpackade vita bitar, färdiga att slänga i grytan.

Maken och jag var till IKEA för ett kompletterande inköp. Där serverades det julbord och vi slog till. Ett litet pepparkakshjärta i papp placerades på vårt bröst, sedan var det bara att hugga in. Maten smakade bra och vad jag kunde se fattades det inget. Skedar och gafflar på uppläggningsfaten var kletiga som brukligt är vid ett uppdukat juligt smörgåsbord och den rätta stämningen fanns där i form av sorlande röster och julmusiken strömmade ur varuhusets högtalaranläggning.

Jag petar alltid bort det feta från skinka och köttbitar. Studerar noga det jag huggit gaffeln i innan jag stoppar i munnen. Det är sviter från när jag som barn fiskade upp det min mamma skurit bort från julskinkan innan griljeringen. Vit och dallrande med några strån från grisens ragg låg svålen i slasken och med ett barns ofattbara infall doppade jag det feta i sirap och svalde. Det gick lika lätt att få svålen med grisragg att komma tillbaka upp genom halsen som att svälja den. Än i dag kan jag se hur vita klumpar guppade på toalettskålens vattenyta.

Idag tänker jag bjuda maken på kalops, köttet puttar i grytan och är helt befriad från feta ränder. Doften sprider sig i vårt julpyntade kök, den elektriska ljusstaken sprider sitt sken och regnet smattrar mot rutan.



fredag 13 december 2013

Tarm, Mun och Snopptorp



När vi är ute och färdas på kända och okända vägar kan jag ibland förundras vem som egentligen satt namn på orter, byar och städer. Vissa namn går att finna en logisk förklaring till men inte alla.

Förra sommaren bilade vi genom Danmark. En trevlig och händelserik resa och vi fick uppleva ett Danmark som inte bara innefattade Köpenhamn. Vi höll oss till småvägarna, stannade till i mindre byar och besökte olika näringsställen eftersom vi även ville uppleva en kulinarisk resa i vårt grannland.

Ett av stoppen gjorde vi i Tarm och naturligtvis väckte stadsnamnet stor muntration hos både maken och mig. Ett foto på stadsskylten till resealbumet var givet.
Staden har i evigheter konkurrerat med grannstaden Skjern om vilken stad som är störst och bäst, ingen fajt vi märkte av, det vilade en lugn och fredlig atmosfär över gator och torg.
Folk var vänliga över det turistande paret, endast en kvinna höjde på ögonbrynet när hon skulle serveras oss kaffe utan sprit. Cigaretten dinglade i ena mungipan, lite aska föll ner på serveringsdisken och hon sopade undan askan med näven medan hon upplyste oss om att i hennes servering serverades det endast starkvaror till kaffet. Eftersom vi var sötsugna tog vi extra sockerbitar som vi girigt sög på till kaffeslurkarna. De andra gästerna tittade lojt på oss och smuttade på innehållet ur sina glas.

I Frankrike finns en kommun i departementet Hautes-Pyrénées i regionen Midi-Pyrénées beläget i den sydvästra landsdelen, som heter Mun. Det är en mycket liten ort med endast 108 innevånare. Jag har dock aldrig varit där och kommer antagligen aldrig att göra något besök bland dessa innevånare. Man jag kan i min fantasi föreställa mig en ringlande väg med tvära kurvor mellan några typiska franska landsortshus. Ett litet bageri där en skylt av plåt med en ditmålad baugette som kanske flagnat något i väder och vind, vajar av och an med ett litet knirkande ljud. En tupp som gal på håll och en katolsk kyrka som slår sina klämptande slag från klockan i kyrktornet för att upplysa om vad timman är slagen.

Även här i vårt land finns några ögonbrynshöjande ortsnamn. En del riktigt oanständiga till och med.
Snopptorp,  Mors Torva eller Balleberget. Jag undrar om jag någonsin kommer att köpa hus och flytta till Muttabo. Troligtvis inte eftersom jag trivs väldigt bra här i Skärblacka så det blir aldrig aktuellt med någon flytt, inte enbart för namnets skull.......




tisdag 10 december 2013

Krut och hyacinter



Kronprinsessan Victoria och statsminister Reinfeldt är i Johannesburg vid Nelson Mandelas minnesceremoni och prinsessan Madeleine är så gravid att hon inte klarar av två dagars festligheter. Det kan man ju förstå, att vara grossess sliter på kroppen.

I kväll serveras mat på finporslinet och mannen bakom kastrullerna är kocken Andreas Hedlund. Menyn är så hemlig att inte ens Hedlunds fru har fått smygtitta på varken förrätter eller efterrätter. Inte provsmakat heller kan jag då misstänka. Vid sin sida har mästerkocken Skärblackas egen mästerkock Morgan och som Skärblackabo sväller mitt stolta hjärta!

I veckor har serveringspersonalen tränats inför den stora banketten där måltiden varar i fyra timmar och två ceremoniella skålar utbringas, en för vår konung och en där han själv lyfter glaset till krutgubben Nobels minne. Jag hoppas ingen glömmer att kissa innan det hela drar igång, det kan vara jobbigt att behöva hålla sig under så lång tid.

Vi har från tv uppmanats att putsa upp finsilvret och förena oss i den stora middagen. Men för mig känns det lite svårt eftersom jag varken har finsilver eller vet kvällens meny och kan sålunda inte tillreda en ståtlig Nobelmiddag.

Tänk om Alfred Nobel inte lyssnat på sin far utan fortsatt att hänge sig åt sitt intresse poesi. Då hade han aldrig åkt till Paris och utbildat sig till kemist. Hade vi varit utan dynamit då? kan man undra. Men med Nobelmiddagen hade det i alla fall inte blivit något med.

Vid sin död var spänningen enorm när det var dags för testamentesuppläsning. Släktingar gick slokörade hem även kung Oscar II blev upprörd över att större delen av förmögenheten skulle komma till nytta för framstående forskare och uppfinnare inom kemi, fysik medicin, fysiologi, litteratur och inte minst fred.

Jag har läst att herr Nobel dog som en olycklig man. Rikedom, ära och framgång kan tydligen inte skapa lycka. Därför är det ganska så synd att han inte får sitta med vid vår drottning sida och äta av maten Hedlund och Morgan från Skärblacka tillrett. Tror han skulle ha tyckt det smakade bra och kanske hade det lättat upp hans sinne.

5 200 stolsben kommer att skrapa Blå Hallens golv i kväll och där kvinnorna drar till sig blickarna på deras kreationer. I morgon får vi läsa om vem som hade den finaste och fulaste klänningen med tillhörande accessoarer.

Borden är smyckade med 10 000 blommor och 5 000 gröna blad från San Remo, den plats där Nobel drog sitt sista andetag.

Idag kom ett reklamblad från en blomsterfirma i vår stad. Hyacinter och amaryllis i vackra färger. Tror jag ska åka in och köpa lite och pynta upp vårt lilla hus. Men först ska jag värma på lite matrester från igår.

fredag 6 december 2013

I mörkret är alla katter grå



Jag satt i det hemtrevliga köket med en kopp kaffe och bulle bakat med rikligt innehåll av saffran.
"Lussepojke" upplyste mig kvinnan bakom bakverket medan jag girigt bet i det mjuka brödet.

Kvinnan började berätta om hur hon i över trettio år vigt sitt liv till att hjälpa utsatta i sin kommun. Människor som blev vänner för livet, resor till Arlanda där andra människor tog mot för att föra de resande till länder där en oviss framtid väntade. Gråt som blandades med skratt och livslånga minnen.
Bilturer till grannstadens sjukhus, tungrodda pappersarbeten, telefonsamtal och frustration med myndigheter på Migrationsverket. Sorgset inre och glatt hjärta beroende på det slutgiltiga beskedet.

En berättelse som grep tag och jag tänkte att år efter år vid den här tiden, om jag lever och har hälsan, kan jag tugga i mig nya lussebullar i mitt lugna och trygga hem.

Efter pratstunden ställde jag ordentligt min tomma kopp på diskbänken, tackade och åkte vidare till nästa anhalt som var barnbarnens dagis där jag lovat hämta och föra tvillingarna hem till det egna hemmet.

Glada barnaröster mötte mig från dagisets bakgård. Mörkret hade sänkt sig och gården lystes upp av de omkringliggande husens fönster. Barn iförda overaller med likadana reflexvästar och mössor nerdragna över ögonen satt på cyklar, lekte i sandlådan och sparkade med benen i tomma luften medan fröknarna puttade på gungorna.

Jag fick genast syn på den ena tvillingen som sprack upp i ett glatt leende när våra ögon möttes. Den andra tvillingen var en bit bort och jag styrde kosan mot den gula västen och den mörkblå overallen. Fattade barnets hand och gick mot en av fröknarna som tog hand om den gula reflexmunderingen.

Men någon kändes inte riktigt rätt, kanske var det barnets utomhuskläder och mössan, jag kände inte riktigt igen utstyrseln och dagisfröken var benägen att hålla med. Hon hade vänligheten att gå in i dagisets korridor för att kolla om barnet fått fel kläder, men hon hann bara ett par steg när en annan fröken kom klivande, med mitt rätta barnbarn i handen!

Jag undrar om barnens föräldrar märkt om jag tagit fel barn med mig hem..............

I morse när vi vaknade möttes vi av beskedet. En av världens största män har gått ur tiden. En man som var fylld av den kärlek som han trodde på och ville förmedla till oss alla. Trots det han upplevt sviktade aldrig hans tro på att kärleken övervinner ondskan.




onsdag 4 december 2013

En prinsessa på vift


Som alltid försöker jag vara ute i god tid inför ett möte. Så även idag då jag skulle placera mig bland alla andra reportrar och fotografer högst uppe på Händelöverkets tak. Kylan och den långa väntan på huvudpersonen förpassade mig själv till min bil där jag fördrev tiden med att lyssna på en dokumentär om Gottröraolyckan.

Så var det då dags. På med skyddsvästar och orange hjälmar med EON:s dekal, innan jag och stora män med ett gemensamt för dessa män, deras stora kamerautrustningar trängde ihop oss i hissen som tog oss elva våningar upp till det mycket blåsiga taket med en vidunderlig utsikt över hela Norrköping och Bråviken.

I nästan en timma stod vi så beredda, stint stirrande på den gula plåtdörren. Kameramannen från TV 4 bjöd från sin snusdosa med Generalpotionssnus och stämningen var god.

Plötsligt öppnades dörren och H.K.H Kronprinsessan Victoria klev försiktigt ned på taket. Kameror klickade och filmutrustning surrade. Alla hjälptes åt att samsas på den för oss anvisade platsen allt medan högbröstade män höll sina vakande ögon på oss. Själv klämde jag in mig med min kamera mellan SVT och TV 4 medan Fredrik Ahl från Östnytt flåsade mig i nacken.

En annan gång och en annan tid. Delfinariet i Kolmårdens djurpark hade byggts ut och kungafamiljen med sina småttingar skulle inviga med saxklippning av det gul/blå bandet. Jag var ditkommenderad och i min reporterväska låg förutom block och penna en liten kamera och några extra filmrullar. Pressuppbådet var enormt, hela djurparken var avspärrad dagen till ära. Väntan var lång, den kungliga familjen skulle anlända med helikopter och de var mycket försenade. John Pohlman gjorde allt för att roa och hålla humöret uppe bland irriterade journalister. På ett bord låg enorma kameror och jag närmade mig försiktigt och nyfiket dessa imponerande fotoutrustningar.

Till sist anlände de efterlängtade och föreställningen kunde börja. Jag tog mig ned till avspärrningen för att med min lilla kamera få en riktigt bra bild. Tre steg, sedan tog det stopp av en kraftig hand som brutalt förde mig tillbaka till min plats. Där tog hovets ständige fotoföljeslagare Charles Hammarsten mot mig med en vass armbåge. Jag tumlade runt, föll in i en jättelik växt som med ett brak dundrade nedför trapporna, rakt mot drottningen och hennes familj.

Bilden som publicerades var skakig, suddig och mycket dålig.

Idag känner jag att jag kan samsas bland de stora. Min kamera är nästan, i alla fall om jag monterar dit zoomobjektivet, lika imponerande som de andras och jag är mycket nöjd med dagens insats, bilderna på vår nästa kronbärare i det kungliga hovet!



måndag 2 december 2013

Råttan i skon och ett konstgjort öra



Idag har jag köpt saker för utomhusaktiviteter vintertid till våra barnbarn. Eftersom jag tror att det kommer att falla nysnö om inte förr så efter jul eller nyår så kommer pulkor och sparkar väl till pass och jag hoppas på dagar med lek i snö och på is.

Förr året skulle vårt barnbarn Molly och jag bege oss ut på en tur med min spark. Det var en kall och klar dag med gnistrande djup snö efter den upplogade grusvägen som hade ett perfekt sparkföre på den hårda isbeläggningen.
Vi var väl rustade med både underställ och tjocka overaller, det var endast mina vinterkängor som fattades. De hade stått orörda i vårt förråd sedan vintern innan men nu skulle de komma väl till pass.
Till min bestörtning hade en råtta eller om det kanske var en mus, bosatt sig i den högra kängan och ett välfyllt hushåll hade byggts upp. Frön och nötter hade samlats från kängans tåspets upp till toppen av skaftet. Lite isolering fungerade som sovplats och för att få den rätta hemtrevnaden fanns ett avgnagt skosnöre och en liten plåtbit från någonstans som inredningsdetalj.
Bredvid mina kängor stod makens placerade och den ena stod under ett dräneringsrör till varmvattenberedaren. Ett läckage hade uppstått vilket fyllt kängan med vatten och den fungerade som badkar och dricksvattenreservoar till vår objudna hyresgäst.
Allt detta gav ett djupt intryck på flickebarnet och med morfars hjälp gillrades en fälla och dräneringsröret lagades.
Kängorna tömdes på sitt innehåll och vår sparkfärd kunde påbörjas.
Råttan tog osten från fällan, tackade för sig och flyttade till någon annan bostad och vi har inte sett till den sedan dess.

Råttor och möss i våra bostäder skapar olustkänslor hos många. De förstör, lägger sig i trossbottnar, dör och luktar illa under flera veckor. Att få in dessa grå-bruna små gnagare är som ett misslyckande med att hålla sitt hus fritt från pepparkornsögda förstörare. Det gäller att hålla sitt hem råttfritt!

Men möss är en viktig ingrediens i vetenskapens värld. De smörjs in med olika preparat för att vi inte ska få utslag och eksem när vi vill berika våra mänskliga kroppar med väldoftande krämer och oljor. De får äta medicinska hopkok så vi inte blir sjuka när vi botas från våra sjukdomar. Mössen fylls med alkohol och fylleslagen studeras noga, det kan ju hända att den mänskliga fyllans biverkningar kan lindras eller till och med utrotas.

Nu kan våra förlorade kroppsdelar odlas på 3D-mallar. Det öra som fortfarande pryder bärarens huvud skannas och med det som mall framställs ett nytt öra och printas ut. På ett par timmar är örat färdigt men för att växa till sig kommer även här råttans roll in i bilden. Under huden på råttan opereras det nästan färdiga örat in och under en tremånadersperiod får djuret vara bärare av ett växande mänskligt öra.
Det måste onekligen se ganska märkligt ut, men mottagaren har säkert inga synpunkter på att den nya kroppsdelen haft en tillfällig plats på ett av världens mest avskydda djur!

Ska försöka tänka på råttans många fördelar om vi någon gång får påhälsningar i vår bostad.