Summa sidvisningar

lördag 31 augusti 2013

Väggen



För flera år sedan träffade jag på en bekant som jag inte sett på länge. Efter de vanliga hälsningsfraserna som innefattade vädret och våra respektive familjers väl och ve kom vi till vår egen hälsa.
Jodå, min bekant mådde bra efter en lång tids sjukskrivning. Han hade sprungit rakt in i väggen på sitt arbete.
Jag förfasade mig, rakt in i väggen, vilken smäll det måste ha varit som krävde sjukskrivning! Hur hade han burit sig åt egentligen? Kan man verkligen rusa i full fart rakt in i en vägg utan att se att den finns där?!
Jo det kunde man, väggen syns inte, den bara finns där, helt plötsligt utan att man märker det själv.

Då, för flera år sedan, visste jag inte vad det begreppet betydde, jag hade aldrig hör talas om det. Springa in i väggen. Kände mig dum och fånig som inte förstod vad min vän menade.
Så plötsligt fanns den omtalade väggen framför mig själv. Sakta men säkert hade den byggts upp från en osynlig grund, rak och mäktig stod den där. Min familj hade förtvivlat försökt att riva ner väggen men jag och mina osynliga murare fortsatte vår byggnation tills den var helt klar. Väggen tog över och bestämde över mitt liv.

När kollisionen var ett faktum tog det många månader innan jag kunde ta bort bandaget. Läkare skrev recept som jag kastade bort, psykologer talade vänligt och ljusterapin lät sitt vita sken lysa upp det kala rummet där jag placerat min trötta lekamen.
Jag hittade platser där det gick att sova, badrumsgolvet, trägolvet på altanen, köksgolvet och stående rakt upp och ner. Min man köpte en hängmatta till mig som han spände mellan flaggstången och äppelträdet. Det blev min fristad medan han och barnen stod omkring mig med sorgsna ögon. Själv boande jag in mig under filten och lät omvärlden leva sitt eget liv. Ur min mun hoppade arga ord, som spiralfjädrar studsade de mot dem som jag älskade mest. Rev sönder deras hud och orsakade variga sår.

Det är många år sedan det här hände, jag är frisk och stark. Men någon gång ibland ser vår son på mig med allvar i blicken. Ger mig en stark ordlös kram och hans kärlek överförs till mig.
Vår dotter som är lyhörd för förändringar i min röst berätta hur mycket hon älskar mig och vad jag betyder för dem alla.
Då vet jag att det är dags att stanna upp, ta ett djupt andetag och låta energin flöda in i mig som ett porlande vatten. Rädslan finns kvar djupt inom oss alla, som en ständig följeslagare. Den går nog aldrig att fösa undan, rädslan.

Det finns platser jag aldrig besöker, platser som ger stickningar runt halsen, hjärtat pumpar hårt och det är svårt att andas. Kroppen minns och ger mig sitt skydd, hjärnan har lagrat minnen och varnar för faran.
Energislukare har jag lärt mig att undvika och jag har tränat upp mig under åren att ha rätt tidsuppfattning.

Men varför är det så svårt att säga nej? Varför är jag så rädd att såra eller ännu värre, komma i onåd.
Det är en livslång träning att uttala ett enda litet ord som har tre bokstäver. Jag tror att det gäller många av oss, osäkerheten hur mottagaren av ordet kommer att reagera gör att ordet fastnar runt stämbanden och blir kvar där.

Vi har lärt oss att prata om sjukdomstiden med varandra. Vi har en gräns som vi kallar före och efter. Det är viktigt att våga beröra den svåra tiden. Höra varandra berätta om den upplevelsen, hur den påverkade var och en av oss. Det hjälper oss på traven att se in i varandra och glädjas åt nuet.



fredag 30 augusti 2013

Bruna bönor och en torsdagskväll



Var på fest en helt vanlig torsdagskväll. Mycket folk, trångt och trivsamt, varmt och goda samtal. Dovhjotsbiffar på grillen och tårta som lutade betänkligt i värmen från den öppna spisen.
Kvällen fanns kvar i mig när jag vaknade på morgonen och hela min kropp var fylld med glädje och tacksamhet över att vi var medbjudna.

En äldre dam vid vårt bord berättade att hon inte tyckte om bruna bönor och då var det bra att det inte serverades just dessa bönor på kalaset. Anledningen till denna avsmak för en gammal husmanskost var att när hon var liten och det serverades bruna bönor i skolan tvingade läraren henne att äta trots protester. Med lärarens hårda grepp om hennes hår öppnade hon munnen, tog en tugga och kräktes.
Själv har jag inga traumatiska upplevelser omkring mat och jag äter allt som bjuds. Korv är jag dock inte så förtjust i men det går att leva utan och därför äter vi sällan korv hemma hos oss.

Vårt vinställ är nästan alltid fylld med vinflaskor, rött, vitt och rosé. Tycker det är festligt att öppna en flaska och ta ett glas vin till en god måltid eller tillsammans med lite salta nötter och en bra film som underhållning.
Däremot dricker jag ytterst sällan varken vin eller alkohol när vi är bortbjudna eller är ute på restaurang.
Det väcker oftast förvåning och ibland kan det uppstå frågor eller i alla fall funderingar omkring mitt glas med bubbelvatten. Är jag en nykter alkoholist eller bara en tråkmåns i största allmänhet?!
För att få svar på frågan trugas det ofta, ibland faller jag till föga men oftast inte. Jag är varken nykter alkoholist eller en tråkmåns. Inte heller är jag lagd åt det moraliska hållet, jag vill bara inte dricka alkoholhaltiga drycker om jag inte är hemma. Det bara är så.

Hade det serverats bruna bönor på festen hade damen vid vårt bord valt bort dem från sin tallrik och tagit för sig av de andra maträtterna. Jag tror inte att någon i hennes sällskap reagerat på att hon ratat den karotten med långkokta bönor i sås. Ingen hade tittat på hennes tallrik och undrat varför. Hon hade passat in i det sociala sammanhanget ändå.

En helt vanlig torsdagskväll var vi bjudna. En torsdagskväll med god mat, trevligt umgänge, många skratt och där ingen alkohol serverades. En kväll att minnas med glädje.

Ute regnar det, smattrar så hemtrevligt på taket. Ljusen brinner i sina ljusstakar och ljuslyktor. Det är varmt och ombonat. Två glas på fot har jag ställt fram och en flaska vin har jag öppnat. Det är ingen vanlig fredagskväll, det är en kväll då vår nya framtid ska firas.



onsdag 28 augusti 2013

Chips, öl och sport



Nu när jag ska bli en pensionär funderar jag på om jag skulle börja ägna mig åt någon sportslig aktivitet. Jag har dock vissa krav på denna sysselsättning, det första och största kravet är att det inte får vara allt för ansträngande. Smärtfritt ska det också vara och jag vill inte bli svettig. Jag har googla på en för mig lämplig sportgren och upptäckt att det faktiskt inte finns så mycket att välja på. Golf tycker jag verkar trevlig, jag får gå mycket, får frisk luft, och kan börja på morgonen och sluta på kvällen om jag håller ut så lång tid. Men så är det det där med bollen, den lilla vita som ska skickas iväg åt rätt håll och ner i ett pyttelitet hål. Det verkar svårt och så måste jag lära mig konstiga termer och ha ett handikapp av något slag. Det finns ju minigolf också, här i Skärblacka, dit kan jag ta min cykel och slå några puttar. Men minigolf är en väldigt tråkig och irriterande sport.

Som barn åkte jag skridskor på Färjestads hockeybana. Vissa dagar i veckan var det åkning utan klubba och det var bra för oss flickor som inte hade någon utan vi gjorde piruetter och åttor baklänges. Andra dagar var det åk med klubba och då fick vi med de vita konståkningsskridskorna hålla oss i ett hörn medan grabbarna forsade fram, bromsade in så det rök vitt mot oss, slog hårt med sina klubbor i isen och vi skrek av rädsla. Är osäker på vem av grupperna som tycket det var mest roligt.
Det hände att blodvite uppstod, genast samlades vi kring den sårade och efteråt körde vi våra skenor med taggar längst fram över blodet som antog en rosa ton allt eftersom vi gjorde våra baklängesåttor.

Så på en given signal fick vi lämna isen och göra plats för ismaskinerna. Sedan kom de stora in på arenan. De riktigt stora, de som spelade i Färjestad BK. Vi hängde över sargen och tittade på, de var våra idoler men jag tror inte de märkte att vi var där.
Men en gång kom Uffe Sterner fram till oss och frågade om någon ville sitta barnvakt åt hans telningar, det ville vi alla.

Efter avslutat tonårstid lade jag all idrott åt sidan. Skidorna som min pappa vallat så noga hamnade på vinden, skridskorna i någon låda och spikskorna längst in i garderoben. Alla diplom, bucklor och plaketter arkiverade jag och min pappa sörjde.

Det finns många som utövar sport och idrott, både på elitnivå och som amatörer. De jagar tider och lägger in sina resultat i datorerna, en hel vetenskap som blandas med svett, snor och ömma fötter.  Försöker slå sina egna rekord och blir besvikna när det inte lyckas. Kämpar och sliter för att uppnå sina mål. Beundransvärt på sitt sätt. Men slitigt.

Så finns det en grupp av människor som utövar idrott och sport hemma i soffan. Med öl och chips. En riktig feststämning uppstår och hela Sverige hurrar när hemmalagen och de svenska teamen får medaljer. Om medaljglansen uteblir slutar ölen att skumma och chipspåsarna ligger tomma och flottiga i sophinkar under diskbänken. Det analyseras och diskuteras vad som gått snett. Antagligen beror det på tränaren. Så måste det vara. Och den stackaren får i värsta fall sparken.

Jag ska fundera ett tag till vad som är lämpligt för mig att syssla med, det blir i alla fall inte brottning för där har det konstaterats att det uppstår deformiteter i kotpelaren och för tidigt åldrande i mellankotsdiskarna och det vill jag inte riskera att råka ut för.

U E A



Registreringsskyltar är alltid lite intressant. De tre bokstäverna kan bilda ord och på långresor går det att göra roliga billekar med hjälp av framförvarande registreringsskyltar för att få tiden att gå lite fortare.
Förr i tiden gick det att läsa av vilket landskap de bilburna resenärerna kom från. Om en lantortsbo dristade sig till att köra in i den kungliga huvudstaden gällde det att lugn och behärskat kasta sig med dödsföraktat mod mellan de olika filerna, men framför allt inte stoppa upp bakomvarande trafik som orsakade köer. A och AA tutade och den svettige S hamnade på Djurgården istället för i Bromma. Idag går det att vela omkring precis hur som helst i de stora städerna, vi är alla lika anonyma i våra plåtburkar.

Själv har jag svårt att komma ihåg vad som står på vår registreringsskylt. Om jag ska beställa tid på bilverkstaden hör jag en djup suck i andra änden av telefonluren med en försäkran om att mottagaren av beställningen väntar tålmodigt medan jag går ut på gårdsplanen och läser av bokstav- och sifferkombinationen. Gäller det att boka tid på bilprovningen kan det bli riktigt pinsamt, där vill de ha både registreringsnumret och  bilmärket.

När vi köpte ny begravningsbil fick vi fiffiga och lätta bokstäver på skylten. U E A, mina föräldrars initialer, Uno Elisabet Axelsson. Jag har kört den bilen i många mil, mellan kyrkor och kapell både i staden och ute på landsbygden. Vi har även färdats i tjänstens vägnar till norrland och västkusten, Gotland och Värmland och en tur till Finland och Norge har det också blivit. Efter alla år är det ingen överdrift att säga, det är just den bilen jag känner bäst av alla bilar.

Jag har nu fått bevis på att det inte bara är jag som läser och tolkar registreringsskyltar. Även mina konkurrenter i staden gör det. Och den de bäst läst av är just U E A och de har bildat egna ord:
Ute Efter Allt. Det gör mig stolt för jag inser nu att syftet med att vara konkurrenter är vara just en konkurrent. Vilket behövs för då kan folk undersöka vart de kan gå och vart de får den bästa servicen, det är bara att välja och vraka. Det gäller alla konkurrerande företag, de ska vara bra, pålitliga och ge av det bästa. Det har jag och mitt företag lyckats med eftersom det tydligen uppstått en viss nervositet i branschen.

Nu har jag kört färdigt på U E A, om jag dristar mig till att åka in till stadens gator och den kommer körande ska jag vinka glatt till den och låta den passera mig, helt Utan Eget Ansvar!

måndag 26 augusti 2013

Sulfit och ett glas rödvin



Sulfit
 luktar skit.
Sulfat
luktar mat.

Det var en ramsa vi ropade när det närbelägna pappersbruket spred sin doft över det lilla värmländska samhället jag bodde i som barn.

Nu bor jag åter igen i närheten av ett pappersbruk, men det luktar varken det ena eller det andra hos oss. Inte så ofta i alla fall. Om vinden ligger på från fabrikshållet kan vi ana en svag doft av vad som kokas i de stora kärlen innanför de tjocka väggarna. Om några månader kommer det inte att lukta något alls eftersom vi fått brev från Billerud om att efter att ha fört oväsen under en period kommer samtliga Skärblackabor att bli luktbefriade när det nya systemet inne i fabriken tagits i bruk.

Aldrig trodde jag att jag skulle bli bosatt i Skärblacka. Det berodde inte på de bolmande skorstenarna utan endast för jag tyckte det var den mest tråkigaste plats som är utsatt på kartan. Om den ens är utsatt. Det har jag inte kollat upp, faktiskt.
En genomfartsled som kantas av några hyreshus, ett litet torg och så fabriken. Där kan man väl inte bo!?
När min man hittade vårt hus var jag motsträvig, han övertalade mig dock och jag följde, om än mycket motvilligt, med för att säga min åsikt om ett nytt boende. Jag smälte direkt, vem kunde tro att Skärblacka hade så vackra omgivningar?!

Nu har vi bott här permanent i fem år i höst och jag tänker aldrig flytta härifrån. Det behöver jag inte heller för det finns två mycket fina äldreboenden som kunde passa mig när jag blir orkeslös.

Att åka in till staden för att köpa förnödenheter är inget tvång. Här finns allt man kan behöva, dock inte kläd- och skoaffär. En fin ICA-affär som snart blir ännu finare när utbygget är klart och det blir kafé och gallerior på övervåningen.
Det bästa hembageri man kan tänka sig, Skärblacka Hembageri. Där huserar bagare Mats som även värnar om oss tillsammans med sina kamrater i Skärblacka deltidsbrandkår.
Frisörer, massörer, gym, läkare och tandläkare, optiker och simhall. Simhallen är i anslutningen till brandstationen och i vinter ska dottern och jag gå dit och simma. Har vi tur kan vi få se de snygga brandmännen som har en egen almenacka där de lättklädda poserar till allmän beskådan på hembageriet vägg bakom bakelsedisken. Att få titta på dem i rörelse iförda badbyxor medan vi själva simmar oss till bra kondition är inte helt fel. Det är lite långtråkigt att simma tycker jag.
För den andligt sinnade finns olika kyrkor att välja på och den hungrige kan välja mellan tre pizzerior och en restaurang.
Bensinstationen är välbesökt och de har gott kaffe med doppabröd och maskinell tvätthall.
Bygghandel och återvinneingsstation, glasmästare och vulkcentral.
Kort sagt, Skärblacka är en liten stad i miniatyr och vi försöker vara köptrogna alla aktörer så långt det är möjligt. Det är på oss konsumenter det hänger om de små kan hålla sig kvar på ett litet ställe så pass nära storstaden.
Stoltheten är kanske Kalle Baah och varje år anordnas en reggiefestival vid Folkets hus. Drar ofantligt med folk från staden.

Utanför samhället finns en storslagen natur med vattendrag, bergknallar och en naturreservat. Skolor och förskolor ligger inbäddade i grönska och cykelvägarna är många och väl underhållna.

När vi varit bortresta kvittar det från vilket håll vi närmas oss Skärblacka. De höga skorstenarna från Billerud/Korsnäs fabrik och den vita röken syns lång väg och då känner vi att vi är nära hemma. En trygghetskänsla i två bemärkelser. Tryggheten i att ha ett hem och tryggheten i att ha ett arbete för alla de som har sin anställning där.

Idag har sulfiten ersatts av sulfat i pappersframställning. Däremot utvecklas sulfit i vin när det jäser. Den förhindrar vinet från att surna när det kommer i kontakt med luft. För att undvika att få skitlukt i rödvinsglaset, vilket inte är så trevligt under en festlig tillställning eller när romantiken är på topp kan man köpa en flaska vin som kostar mer än 500 kronor. Då är det ett riktigt bra årgångsvin för ju äldre vinet är ju mindre sulfit finns det i flaskan. Kanske slipper man även ont i huvudet om konsumtionen varit lite för hög, det vet jag faktiskt inget om, så jag lovar inget.





söndag 25 augusti 2013

Ståbas och International Harvester



Jag har alltid önskat att jag kunde spela på ett instrument av något slag. Ståbas eller saxofon vore tufft men mina musikaliska talanger har stannat vid kam inlindad i papper.
Jag har allt försökt, blockflöjt som barn i småskolan, detta avskydda och älskade instrument som spred falska, spröda toner på skolavslutningarna. Har tagit pianolektioner och gitarrlektioner utan några som helst resultat. Det vill sig inte helt enkelt. Jag förstår inte hur jag ska göra och  jag har många gånger tittat och beundrat kyrkomusiker när de trampar på pedalerna, spelar på olika klaviaturer med båda händerna, läser noter som är i flera våningar, drar i spakar med kryptiska tecken och det låter lika fantastiskt som det fantastiska i att klara alla moment på en och samma gång.
Jag tror fullt och fast att det beror på en infödd talang om man ska klara det eller inte. Jag har tyvärr inte den talangen.

När jag träffade min man arbetade jag på ett sjukhus, när vi sedan flyttade ihop tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle ta av mig sjukhusutstyrseln och dra på mig en overall och arbeta tillsammans med honom i lantbruket.
Många är vi som sett Bonde söker fru på televisionsapparaten, min bonde hittade sin fru utan tv:s hjälp, men likheten mellan den regisserade framtiden och den helt utan manus föreföll sig lika på en punkt. Den tilltänkta fick åka med i bondens traktor när bonden själv styrde. Så även jag.

Vi skulle anlägga en liten grönsaksodling men det fattades matjord. Min blivande make sa halvt på skämt att jag skulle ta traktorn, den som hade skopa förtydligade han, och hämta ett lass matjord. Jag hade aldrig kört traktorn tidigare men trodde inte att det borde vara svårare än att köra bilen. Vilket det inte heller var. Hur en traktorskopa manövrerades var inte heller några problem, jag hade sett hur traktorns ägare gjort när jag suttit bredvid honom. Skopan med matjord levererades och jag tror det var då min man bestämde sig för att det var mig han ville gifta sig med.
Efter den händelsen fick jag uppdragen att köra förutom traktorerna även grävmaskinen, lastbilen och skördetröskan och jag älskade det. Tyvärr älskade även min svärfar att köra traktorn vilket betydde att det var en kamp mellan honom och mig varje vår över vem av oss två som skulle sitta framför harven. Förloraren fick dra välten efter sådden vilket var både tråkigt och inte krävdes en lika stor traktor och föraren surade och glodde ilsket efter måsar och tofsvipor som flockades efter harven, ända tills svärmor kom ut med kaffekorgen och dukade upp innehållet och vi satt i dikesrenen och lapade sol medan de olika rätterna avnjöts. Då kunde det även hända att högmodet sjönk och vi dristade oss att ge varandra ett varmt handslag och byta traktor. Tills en ny morgon grydde.
När  min svärfar inte längre kunde köra traktorn saknade vi båda de vårar vi arbetat tillsammans och än idag tänker jag ofta på den tiden med stor glädje.

Talangen att spela instrument fattas men jag har talangen att köra stora maskiner, vilket jag tycker är mycket märkligt. Men det har väl att göra med det finmotoriska eller hur välutvecklade hjärnhalvor jag är beskaffad med, antar jag.


fredag 23 augusti 2013

Chilli och unikaboxen



Var med sonens sambo och deras hund Chili till staden för att få Chillis klor klippta. En mycket trevlig hund, dessutom en av de få hundar som verkligen tycker om mig. Kanske beror det på att jag, som har stor respekt för hundar efter att en gång i min ungdom blivit svårt biten, inte känner någon rädsla för henne. Vi brukar ta långa promenader på tu man hand och det händer att maken och jag är hundvakt då och då. Vi kommer bra överens och känslorna för varandra är besvarade åt båda håll.
När klorna var avklarade återstod betalningen av utförande av tjänsten vilket visade sig vara mer problematiskt än det borde. Kortläsarterminalen fungerade inte, inte heller bankomaten inne i det stora köpcentrumet. Köerna var långa av irriterade penninguttagare och det konstaterades att det antagligen berodde på överbelastning i samband med lön.

Min pappa var virkesmätare under hela sitt verksamma liv. Hela sommar och vinterlov samt lediga helger från skolan var jag med pappa ute i skogen när han mätte timmer.
Under några somrar mätte han massaved vid en terminal vid Vänern. Timmerbilarna kom med sin last, pappa mätte och sedan stjälptes massaveden i vattnet och bogserades i buntar till något pappersbruk med hjälp av isbrytaren Dan.
För mig var det riktiga sommarupplevelser att vara med pappa där. Timmerbilar kom och for, folk pratade med mig och jag fick vara nära min pappa.
En eftermiddag stod det en brun unikabox i en grässlänt som jag genast fattade tycke för. Den borde fungera bra som förvaring till små saker så jag lade in den i pappas bil.
Hemma väntade mamma med kvällsmaten och efter måltiden jag tog fram min upphittade praktiska box. Remmen var hårt åtdragen så jag bad mina föräldrar om hjälp. Pappa öppnade den och en märklig tystnad spred sig i köket.
Pappa tittade allvarligt på mig med sina blå ögon och jag märkte att han hade ett bekymrat uttryck i ansiktet.
Unikaboxen var fylld med pengar. I stora sedlar. Jag fick noggrant redogöra var jag exakt hittat unikaboxen med det dyrbara innehållet.
Kvällen gick och det var oroligt i vårt hem. Så ringde telefonen. Jag hade gått till sängs men hörde pappas  lågmälda röst. Det var en upprörd åkeriägare i andra änden av den luftburna telefonledningen. Han frågade om pappa sett en brun unikabox som han glömt då han plockat ur sin matsäck ur den på frukostrasten när han levererat massaved till Kroksvik. Jodå, den fanns i tryggt förvar och kunde återfås med sitt innehåll orört nästkommande dag.
Enligt uppgift var pengarna åkeriägarens lön till sina anställda.
Pappa fick en ask cigaretter som tack för hjälpen, själv fick jag en klapp på huvudet av åkeriägarens stora näve.
Pappa kastade cigaretterna, la in en snus under läppen, tog upp mig i sitt knä och talade om att man måste vara ärlig och hederlig för det är den bästa belöningen här i livet.




Det nya livet och dödsannonser


Idag är det precis en vecka kvar innan vårt nya liv tar vid. Dagarna fram till dess blir fyllda med avslut av allahanda slag, kartonger ska fyllas och innehållet arkiveras, papper ska skrivas under och det praktiska ska avslutas. Men framför allt ska vi, maken och jag, mentalt programmera om oss vilken kan vara den svåraste biten. Vi har varit med om det tidigare, när vi sålde vår gård. Det dröjde innan tanken vande sig, den inre klockan var inställd på vissa tidpunkter och det tog lite tid innan vi kunde stoppa uret.

Under snart 20 år har jag varit tillgänglig med en hjälpande hand då det svåraste av det svåraste inträffat. När ett andetag upphört och allt blivit stilla. Många känslor har jag mött, ilska, frustration, sorg och förvirring.
Ibland har jag känt mig så oerhört tafatt, önskat att jag hade ordnat ett barndop eller ett bröllop istället, fått varit med om att dela glädje och festyra. Jag har stått ensam i ett annat rum och låtit tårarna falla fritt över mina kinder, torkat näsan och sedan uppfyllt kravet av förlängda händer. Gjort det människor inte själv orkat göra. Det har stärkt mig och jag har känt mig behövd.

När jag tog beslutet att öppna egen begravningsbyrå hade jag min familjs fulla stöd. Det var en förutsättning.
Många röster höjdes, konkurrensen var stor, förutsättningarna att lyckas små, men det fanns även de som trodde på mig, som stöttade och tilldelade mig lyckönskningar. Det största stödet har jag fått från min man som funnits där vid min sida, det är han som skött allt "bakomarbete", utan honom hade jag aldrig klarat av allt det praktiska som rört bokföringen, skatteverkets lagar och förordningar är en djungel av paragrafer. Tur att han stannat kvar hos mig av kärlek eller inte dött, jag hade aldrig klarat av momsen på egen hand!

Den största anledningen till att vi för ett år sedan tog beslutet att sälja var när vår son fick sina tvillingbarn. De fick en mycket svår start i livet och då kom tankarna på oss själva. Livet behöver inte bara bestå av arbete som är fokuserat på att ge främmande människor stöd. Vi behövs även för de som står oss riktigt nära.

När så Fredrik kom med i bilden som medarbetare och kollega kände vi att han var rätt person att ta över det som vi vårdat och värnat om under många år. Han var rätt person att föra vidare det vi byggt upp. Det känns tryggt att lämna över till honom, en duktig yrkesman som har många års erfarenhet, är lyhörd och en stor människokännare.

Jag har summerat de här åren, många människor har jag mött. Några har blivit mina vänner, det finns de som jag aldrig kommer att glömma och de som har boat in sig för all framtid i mitt hjärta.
Tacksamheten över att jag och min man lyckats skapa ett fint och framgångsrikt företag är stor och jag känner en enorm stolthet och att jag kan gå ut genom dörren med mycket rak rygg.

Under de här åren har jag inte läst en enda dödsannons. Jag vet många som slår upp tidningens sida över annonser det första de gör på morgonen och avhandlar vem som dött över koppen med morgonkaffe. Det är en viktig social del det är jag fullt medveten om, men själv har jag undvikit just den tidningssidan av flera olika anledningar.

Men, lördagen den 1 september, då ska även jag börja läsa dödsannonserna!

torsdag 22 augusti 2013

Valoner och Converse



I vår skohylla står, förutom makens skor, två par sandaler, ett par sommarskor, ett par vår/höst/vinterskor och så ett par Converse. Dessa fyra par skor tillhör mig och det är de enda skor jag äger förutom ett par riktigt snygga smala skor med klack som ligger i en skokartong ute i förrådet. Det är just klacken som gör att de får ligga i sin låda, köpte dem till dottern och svärsonens bröllop, men efter den tillställningen har de blivit förpassade ut till förrådet för all framtid.
Förra hösten köpte jag ett par snygga stövlar med en liten finess, en dragkjedja som assesioar  på stövelskaften som skramlar när jag går. Stöveln är snygg men inte så diskret som jag skulle önska eftersom det hörs tydligt och klart vart jag befinner mig.

När jag skulle köpa mina Converse tvekade jag i det längsta. Var lite av den åsikten att de fotskodonen tillhör de unga och jag rådfrågade vår son som ansåg att det är just damer i min ålder som ska bära dessa skor eftersom de tillhör min generation, ja till och med en generation före mig.
Skorna, som är opraktiska för längre promenader och vid väta, inhandlades och nostalgin föll direkt över mig när jag tänkte på min ungdom och mina dåtida Converse. Fick jag ett par med höga skaft var lyckan total, de gick att vika ner för att få variation och den rätta looken på det hela. På vårarna jämförde vi våra Converse och de högskaftade slog de låga och vi grupperade oss. Grupperna kunde se olika ut från år till år, det berodde lite på våra föräldrar som antagligen aldrig förstod vitsen med det hela.

Mina förfäder tillhör valonsläktet och karaktäriseras av långa rejäla stortår vilket gått i arv till mig. Därför har jag svårt att få passande storlekar på skodon. Helst ska de vara breda och rymliga, herrskor passar mig utmärkt men är inte så nätta och fina som damskor och är definitivt inte snygga till klänning. Ändå har jag ägt ett flertal herrskor och gått i dem tills sulorna lossnat. Bland annat när jag för första gången träffade min man. De skorna gjorde ett djupt intryck på honom och han funderade länge över mina fötters utstyrsel.

När våra barn bodde hemma var hallen fylld av skor i olika storlekar och modeller. Suckande föste jag undan dem och undrade varför de inte kunde ställas upp direkt i skohyllan.
När barnen flyttat hemifrån blev hallen så tragiskt skotom och under en period ersatte jag den tomma platsen med mina och makens skor och sprätte isär dem lite för att få ordningen säkerställd. Den rätta känslan infann sig dock aldrig.
Nu börjar vår hall fyllas på med skor igen. Pyttesmå i glada färger. Då och då skor som tillhör tonårsfötter.

Själv behöver jag snart utöka mitt magra skoförråd med något nytt. Breda, bekväma och fotriktiga, utan klack.

onsdag 21 augusti 2013

Väderspänning


"Jag längtar till vintern mormor" sa barnbarnet till mig häromdagen. Jag tittade bestört på henne och kontrade med att njut nu av det som är kvar av sommaren.
"Men, envisades hon, på vintern är allt så lugn, vi kan sitta inne och mysa, tända ljus och kolla på film."

Vi är väderberoende, tittar på klockan så vi inte missar väderleksrapporten som ska förutspå hur vi ska inrätta vårt liv nästkommande dag.

Den här sommaren har varit fantastisk, sol och värme, lagom med regn och jag har inte sett några brända gräsmattor som sett så där tragiskt knastertorra ut. Då minns vi förra sommaren, klagar och gnäller över hur blöt, kall och ruggig den var.
Nu gruvar vi oss över vintern som ligger framför oss. Fasar över den snö som kommer att falla ner och ställa till bekymmer.

Vädret är ett bra samtalsämne. Finns det inget annat att prata om så kan vädret dryftas, en gemensam nämnare där alla kan delta i samtalet.

Sjukdom är också väldigt intressant. Beroende vad det är för sorts sjukdom det gäller förstås. Alla krämpor går inte att prata om, det finns sjukdomar som skrämmer och de vi inte vill tala om. Sjukdomar som syns utanpå, där kroppen sakta bryts ner, utan återvändo. Eller sjukdomar som gör en människa personlighetsförändrad, det är tabu och vi nuddar inte ens vid ämnet med varandra.
Det finns fula och fina sjukdomar, precis som med vädret, skillnaden är bara att vi kan prata om både fint och fult väder.

Väderspänning.
Det är ett spännande ord som kan ha två betydelser. När åskan närmar sig känns huvudet tungt, vi blir dåsiga och kroppen påverkas. Den tryckande värmen gör oss svettiga och irriterande.
Vi tittar upp mot den allt mer mörknande himlen och pratar med varandra om den väntande urladdningen.

Det finns maträtter som också orsakar väderspänning. Men det ämnet berör vi inte. I alla fall inte så ofta med utomstående.Och absolut inte under en finare middag, eller i större folksamlingar.
Då drar vi oss undan och väntar i vår ensamhet på urladdningen. Vi blir svettiga och irriterade, kan i vissa fall även få huvudvärk.
När dånet äntligen kommer blir vi glada och nöjda. Precis som när åskan äntligen släpper sina första blixtrar och mullret tilltar i styrka.

Idag ser det ut att bli riktigt fint väder, utan väderspänningar.




tisdag 20 augusti 2013

Mona Lisa och blixtkuben



Jag går en tvåårig fotokurs på distans och fick ett nytt kursbrev häromdagen. Teori blandas med praktik och jag får jobba på i min egen takt. Passar mig perfekt.
Bilder som jag tar lagrar jag i datorn och som en säkerhetsåtgärd på en extern hårddisk och några fotoalbum köper jag inte längre. Däremot gör jag fotoböcker som jag gärna bläddrar i, böcker som jag själv utformat precis som jag vill ha dem.

Innan jag ägde en egen kamera fick jag låna mammas lådkamera och den fungerade bra ända tills det av någon anledning inte gick att få ut filmrullen. Vad som sedan hände med kameran vet jag inte, kanske den ligger i någon låda hemma hos mamma.
I samma veva som den gamla lådkameran gjort sitt kom en ny revolutionerande kamera ut på marknaden. I alla fall revolutionerande i våra ögon. Kodak Instamatic gjorde entré i vårt hem och istället för filmrulle köpte man en kassett som låg i en silvrig, svåröppnad påse. Det finurliga med dessa kassetter var att det gick att ta ut kassetten sätta i en ny och endast den sista tagna bilden blev förstörd. På så sätt valde man om bilden skulle vara i färg eller i svartvitt.
Kameran var försedd med en liten blixtlampa som brände av i fotoögonblicket och gav den avporträtterade röda ögon och kritvit hy.
Blixtlampan ersattes sedan med en blixtkub som helt på egen hand snurrade runt när den ena blixten var förbrukad, fyra bilder med samma kub kunde avverkas och det var precis en sådan kamera jag ägde när min man och jag for till Paris för exakt 35 år sedan nu i höst.

Vi vandrade på Paris gator iförda likadana svarta skinnjackor, staden som är världens kulturcentrum, grundad av romarna och som har över 30 miljoner turistande besökare varje år.
Bodde på ett litet hotell och drack vin ur en avskuren sirapsflaska. Tittade på alla pråmar som flöt på floden Seine allt medan Eiffeltornets stålkonstruktioner syntes från alla vinklar av staden. Ett monument för romantik, otaliga nyförlovade och nygifta har fått sina ögonblicksbilder förevigats där.

Louvren grundades 1793 och har inte mindre än 30 000 utställningsföremål, bland annat hänger Mona Lisa där, leende bakom kraftiga rep, bevakad av stadiga vakter som håller närgångna besökares flottiga fingrar på behörigt avstånd.
Framför det repet stod vi, maken och jag, beskådade Leonardo da Vincis målning av denna berömda fembarnsmor.
Vykort på målningen fanns för försäljning, men jag ville ha min egen bild så sakta smög jag upp min Kodak Instamatic 104 med blixtkub ur ryggsäckens innandöme.
Siktade noga och brände av den första blixten. Som från ingenstans kände jag greppet över min arm och grova fingrar slöts sig om den ännu heta blixten. Krampaktigt höll jag i kameran, den tillhörande snodden hade jag lindat runt handleden för att förhindra en katastrof i den händelsen jag skulle tappa kameran i golvet.
De främmande fingrarna var starkare än mina och jag tittade upp i ett par svarta arga ögon, tillhörande ansiktet på en ännu argare vakt.
Folk runt om kring oss stannade upp, ja hela Paris stannade upp, mitt hjärta stannade upp och maken bleknade medan mitt eget ansikte antog en allt rödare och rödare nyans. Guidade hörlurar flyttades ner från öron för att dingla runt halsar, det här ville ingen gå miste om.
Kampen fortsatte, vaktens fingrar ryckte och drog, blixten brände, min överman knöt handen omkring den och jag stod där som förlorare allt medan Mona Lisa log som om ingenting hänt.

Bilden finns kvar i vår resefotoalbum, suddig och skakig, åren har blekt färgen men leendet och minnet har aldrig suddats ut.







måndag 19 augusti 2013

Folkvagn och airbag


Bilar har för mig alltid varit ett fortskaffningsmedel, något som tagit mig från punkt A till punkt B. Hur den ser ut, är byggd eller vad det är för märke, med eller utan finesser är oväsentligt, bara den fungerar utan missöden är jag nöjd.
Av den anledningen har det varit min man som engagerat sig i olika bilfirmor och deras utbud, jag har hängt med som ett sällskap och alltid tyckt att det blivit bra val.
För några år sedan ansåg min man att han var så förfärligt gammal att det nog var sista gången han skulle köpa en ny bil. Då skulle den vara häftig och så köpte han en häftig bil. I alla fall i vårt tycke var den både häftig och praktisk. Stor och rymlig med plats för barnbarnens barnvagnar och bilbarnstolar och var vi många fanns det plats för sju personer. Vi for på semester i den, fällde ner baksäten och bäddade med madrasser. På så vis fick vi även en husbil.

När jag var barn körde mamma och pappa motorcykel. Jag minns när jag fick åka med på kortare turer, sittande mellan mina föräldrar och för att vara lika dem hade jag istället för deras skinnmössor en sydväst på huvudet. Det var inte så noga på den tiden.
Pappa ville nog ha en motorcykel med sidovagn men där satte mamma stopp och det kanske var lika bra det.
Så småningom köpte pappa bil. Folkvagn, alltid folkvagn och alltid svart. Hela baksätet var mitt revir där jag kunde breda ut mig som jag ville.
På den tiden var det vänstertrafik och det syntes direkt på pappa när det var dag för omkörning. Han började att växla vilt, greppa ratten med ett stadigt tag, luta sig framåt och upphetsat skrika på mamma; "Elisabet, jag axar nu! Är det klart för omkörning?"
Mamma blev alltid lika blek och nervös, hon var ju vår airbag, det var på henne allt hängde, om det skulle bli en olycksfri omkörning eller ej. Hon var den enda som kunde hålla total koll på mötande trafik, hon hade vårt liv i sina händer.
"Nu, skrek mamma, nu kan du köra om" varpå pappa axade folkan, gjorde sig beredd och mamma skrek; "NEJ, det kommer en bil!"
Det hela var mycket spännande och jag studsade varje gång lika upphetsad upp och ner i baksätet, omkörningen gick bra, alla kunde pusta ut tills pappa körde ikapp en ny väglus.

Vi har nyss bytt bil, maken letade, räknade och diskuterade med olika bilhandlare. Så fick jag välja ut en av de modeller han tittat på. Valde en praktisk, rymlig och i mitt tycke fin färg. Bilen är utrustad med finesser som jag trodde var unika ända tills det gick upp för mig att alla nya bilar har ungefär liknande finesser.

Förutom en finess, den har inte alla bilar, vår bil kan fickparkera, alldeles själv!


söndag 18 augusti 2013

Finlemmad och kanelbulle


Vi stöter på det dagligen, reklamen om hur man bäst får en perfekt smal kropp. Det kan vara tips på pulver och piller, drycker och olika sorters elektriska apparater. Det jag sist blev erbjuden utan att själv efterfråga det, är ett sorts plåster som man placera under fötterna vid sänggående. Under sömnen kommer det fantastiska plåstret att verka och man vaknar smal och smärt.

Själv har jag aldrig haft behov av några undermedel för att vågen ska väga mindre. Jag har alltid varit smal, ja rent av mager. Till bekymmer för andra.
Hårda fingrar som grävt sig in i mina överarmar, suckar och kommentarer.  Stackars barn, äter du inget?
Gråtande beklagade mig, mina föräldrar förklarade tålmodigt att jag var finlemmad, inte mager utan finlemmad.

Under hela min uppväxt hatade jag mina fina lemmar men mest hatade jag alla kommentarer från kvinnor som hatade min fina lemmar mer än jag. För det är uteslutande kvinnor som bekymrat sig över min kroppsvikt. Som barn var det mina lekkamraters mammor, mammor till runda barn.
Mammorna överförde sin avsky till sina telningar och jag lärde mig tidigt att ta till knytnävarna. Jag blev ett magert barn som ofta var inblandad i slagsmål.

Under tonårstiden drack jag grädde, direkt ur glaset, utan resultat. Pappa förklarade att det kom sig av fettförbränningen, jag brände fett duktigt, helt enkelt.

Som vuxen har runda damer fortsatt att klämma och kommentera. Jag har aldrig klämt tillbaka fast jag haft en brinnande lust men jag har varit av den åsikten att var och en ska få ha sin kropp ifred, med eller utan hull.
Men en gång för ett på år sedan klämde jag tillbaka, verbalt.
"Ta du två bullar, du är så mager. Jobbar du för mycket?"
Jag tittade på den tjocka damen, log och tackade. Bet en stor tugga, blinkade och sa leende;
"Nej jag jobbar precis lagom mycket, men jag ser att du jobbar väldigt lite."

Så fyllde jag 50 år och något magiskt hände. Det smög sig på, men till sist märkte jag det. Blusen stramade, dragkjedjan i byxorna kärvade om jag inte tog ett djupt andetag och jag hade fått valkar runt midjan.
Vågens darrande pil rörde sig till min stora glädje sakta men säkert uppåt och min garderob ersattes av kläder i större storlekar. Och ännu större storlekar.

Kommentarerna har upphört och jag inser nu att min benstomme äntligen har vuxit till sig.
Jakten på den perfekta kroppen är över!




lördag 17 augusti 2013

En resa med ett telefonsamtal


För tre år sedan gjorde jag och min man en resa, ett litet flygplan tog oss upp till den svenska fjällvärlden. Flygplatsen bestod av en smal landningsbana där det byggts ett litet hus som fungerade som in- och utcheckning, bagageutlämning och för den sugne fanns en kaffeautomat med tillhörande plastmuggar.

Vi hade några oförglömliga dagar där vi fick uppleva fjällen med dess skönhet, dricka direkt ur porlande bäckar och förundras över vidsträckta vyer och vandra tillsammans i tystheten som råder där.

Näst sista dagen fick vi ett telefonsamtal. En trött och sprucken röst berättade att han och hans familj drabbats av en svår och ofattbar sorg.
Efter samtalets slut satt vi tysta på var sin stol och en film spelades upp inför vårt inre. Barn som lekte, kivades, skrattade, grät. Enkla soppmiddagar grannar emellan, födelsedagsfester och fikastunder där teburkar plockades fram och dess arom fyllde våra sinnen. Liv som förändrades, barn som vuxit från små cyklar och leksaker, flytt och kort till jul.

Vi var på resa, den andra familjen hade sin resa framför sig som skulle bli annorlunda än vår. Vänner som kom i strid ström med hälsningar, blommor, kort och ljus. Vänner som skingrades när orden fattades, osäkra och famlande efter närhet.

För några dagar sedan fick jag ett kort meddelande; Livet har kommit tillbaka till oss. När kan vi ses? Vi längtar efter er och saknar er.

Livet har förmågan att komma tillbaka, bara man ger den tid som behövs. Sår kan läkas, ett krus kan gå sönder och lagas. Skarven finns alltid kvar, försvinner aldrig men skaver mindre och mindre, ärren bleknar, finns där som en ständig påminnelse.

Vi borde stanna upp ibland, överväga vissa val vi gör, sortera vad som är viktigt eller inte. Låta ord som är betydelselösa för en själv passera för på så sätt hindra oss från att rubba vårt välbefinnande.

Nu ser jag med stor glädje fram mot ett möte!




torsdag 15 augusti 2013

Styling och en påse Twist


 För en tid sedan var jag i stort behov av en finjustering av mitt huvudhår. Min frisör var ledig och jag ringde desperat till alternativa frisörer. Fick napp och rusade dit under lunchen.
" Välkommen, jaha du vill styla dig lite.".
"Ehhh, nej jag vill klippa mig!"
Jag tog plats i stolen, blev påklädd plastskynket, frisören krafsade mig i håret och frågade; "Vill du bli lite så där busig i håret?"
Jag kände irritationen växa inom mig, pekade på min kalufs och sa att titta hur jag ser ut, gör bara det här en storlek mindre så blir det bra. Sen satte jag på mig den där sura-arga-otrevliga-fula-minen, eller "mammas onda öga" som mina barn brukar kalla det för.
Såg tydligt hur jag såg ut i spegeln, suckade inombords och tänkte på Maria, min lediga frisör, som utan omsvep bara klipper till mig.

Ett minne dök upp för mig. Jag var anställd på ett företag och blev inkallad till chefen. Sånt är ju mycket spännande för det kan handla om precis vad som helst.
Han satt bakom sitt skrivbord och såg obekväm ut, snabbt ilade tanken, nej jag visste att jag inte hade gjort något fel.
"Hrmmm, jo du Carina, du har aldrig tänkt på att styla dig?"
Hakan ramlade ner på mig, vad menade karln?! Det visade sig att han tyckte att jag kunde lägga slingor i håret, måla ögon och läppar lite grann.
Jag blev osäker, var det här ett skamligt förslag eller? Nej det var det inte så jag böjde mig fram över skrivbordet, såg in i den nervöst flackade blicken och undrade om den här frågan kom från honom själv eller från någon annan. Någon annan blev svaret.
"Slänger du ut mig om jag är som jag är och skaffar en stylad istället? Om inte så stannar jag och då får du finna dig i att jag går här helt osminkad och sköter mitt jobb perfekt!" Samtalet var avslutat och jag arbetade kvar där under många år.

Efter avslutad klippning som blev just en helt vanlig klippning, inget annat, berömde jag frisören, betalade, tackade och gick vidare mot mitt arbete.

På hemväg köpte jag en stor påse Twist, när jag kom hem såg  min man direkt att jag var nyklippt, han strök mig över huvudet och sa: "Vad fin du är!"
Det hade han sagt även om jag låtit frisören busat till det lite eller rent av stylat mig. För älskar man någon så gör man det, stylat eller ostylat det kvittar lika.


onsdag 14 augusti 2013

Söta kakor och slaktade grisar



"Kakorna ska vara lika stora, de udda får ni äta till vardags" sa min svärmor till mig när jag började min karriär som kakbakerska. Jag förstod aldrig varför det skulle vara nödvändigt med ett standardmått på kakor, de smakade ju lika oavsett storlek och form men försökte ändå att uppfylla min svärmors råd. Något som sitter i än idag när jag bakar kakor, de ska vara lika stora, i alla fall på ett ungefär.

Min svärmor var en mycket duktig både bagerska och kokerska. En enkel pytt-i-panna på gårdagens rester ordnade hon till så det blev en fest vid köksbordet. Hon hade en grön, mycket ful, skål till salladen och när hon dog och hemmet skulle delas upp var jag där och roffade åt mig den fula skålen trots att jag egentligen inte hade mandat till det. Varje gång jag gör en sallad och ställer skålen på bordet tänker jag på svärmor och hur jag älskade att äta hennes mat. Skålen må vara anskrämlig, men för mig har den ett stort värde och rymmer många goda minnen.

När vi hade lantbruk ville jag varje vår ha två hushållsgrisar till min mans stora förtret. Jag fick alltid min vilja igenom och grisarna vårdades ömt. På hösten var det dags för grisslakt och maken jämrade sig i flera dagar innan. Min svärmor och jag såg däremot fram mot den stora slaktaredagen och vi stod beredda med hinkar, vispar, knivar och skärbrädor för att ta mot fjälster som skrapades medan maken muttrade om att fjälster köpte man i affären. Blodet rann och vi vispade i metallhinkarna så det skramlade och blodet skummade sig.
Svärmor lärde mig hur man bäst fick ut det mesta ur grishuvudet, att om man kokade ister så skulle det ligga med en lök, jag fick kunskap i hur en aladåb blir till och hur korven skulle stoppas. Det bakades blodpalt och kokades pölsa. Leverpastej och insaltad julskinka.

Numera går jag till affären och köper kött och fläsk. Platsbrist och flydda tider hindrar mig från att ha en gris och jag saknar den tiden då jag kliade en liten gris bakom örat för att sedan låta den sätta livet till för vår skull. Barbariskt kanske, men jag tror att våra grisar var lyckliga, de hade alltid knorr på svansen och grymtande rotade de runt bland halm och snaskade i sig våra matrester.

Jag är tacksam över att jag fått uppleva den tiden men erkänner att det är bekvämt och bra att åka till vår lokala köttbutik och peka på kotletter och lövbiff där de ligger snyggt uppradade bakom glasdisken. Köttet är inte inplastat och ligger i svarta plasttråg, och innan det hamnar i butiken går det att beskåda djuren som lugnt betar i grönskande hagar. Det ger mig ett välbefinnande och känns mer naturligt än att handla kött som kommer från ett annat land och som ligger färdigförpackad i någon stormarknads kyldisk.

Blommiga gardiner och ratsit



Hur gammal är du? Den frågan har vi alla fått någon gång. Just ålder är en viktig bit vid nya kontakter, ålder har på ett eller annat sätt stor betydelse.
Vi sticker ner våra näsor i barnvagnar och frågar om barnets ålder, begruvar oss över tidig eller sen utveckling, suckar över tonåringar som antingen gör fel eller rätt med tanke på tonåringens ålder.
Kliver ut i vuxenlivet och får jobb efter många långa års studier, då gäller det att ha rätt ålder inne, inte vara ung och oerfaren men inte heller för gammal.
Vi blir pensionärer och med det ändras livssituationen till det bättre eller till det sämre. Vi blir gamla och en dag slutar vårt maskineri att fungera och vi dör. Processen är lika för oss alla.

När jag och min man träffades för 35 år sedan var jag väldigt ung i förhållande till min man. Byn var liten och det tisslades och viskades. Fladdrade i blommiga gardiner där dolda ansikten kraxade om en oviss framtid för ett så åldersmässigt omaka par.
Själva har vi aldrig haft några som helst problem med vår åldersskillnad, de problemen har vi överlåtit till andra att ombesörja.
Till sist vande sig folk, eller helt enkelt hade nyhetens behag lagt sig och andra intressen tagit överhand. Vi blev Stig och Carina i folkmun allt efter åren gick och inget revolutinerande hände med vårt äktenskap.

När jag får frågan om min ålder får jag oftast svaret "kära du, bara barnet!". Om ett och ett halvt år fyller jag 60 år och undrar i mitt stilla sinne hur länge jag ska vara ett barn. Länge till hoppas jag!
Min ålder är egentligen endast en sifferkombination som mina föräldrar fick med sig i sin hand när jag föddes och som blev infört i ett system bland alla andra ååddmm-.

Jag tror inte heller på det påståendet att klokheten kommer med åldern, det finns riktigt vuxna människor som inte vet hur medmänniskor ska bemötas, att lagar och föreskrifter ska följas och att man inte ska tränga sig före i kön. Även jag inräknad, speciellt svårt har jag att se hastighetsskyltarna efter vägarna när jag är ute och far och har jag möjlighet så försöker jag mig på att smita före, diskret, så ingen märker något.

Vågar vi inte fråga varandra om födelseår så vågar vi i alla fall fråga Ratsit!



måndag 12 augusti 2013

Vänskap


Jag har tre vänner som jag inte träffar så ofta, men det har varit mina vänner under många år. Det är en  trygghet att veta att de finns där, utspridda i landet. Skåne, Värmland och Dalarna, långt från varandra och de vet inte ens om varandras existens.

Det är en spännande tanke hur vi fastnar för varandra, hur vänskap uppstår, speciellt i en grupp bland flera människor. Några passerar utan att band knyts, vi glömmer båda namn och utseende.

Min väninna i Skåne träffade jag  under den tiden våra barn var små och vi gick föräldrautbildningar tillsammans på Tomtebodaskolan. Båda våra barn är synskadade men det var inte deras handikapp som förenade oss, det var kemin som stämde helt enkelt. När vi träffas känns det som en riktig fest och vi träffas då och då tillsammans med våra män hemma hos varandra.

I Dalarna bor min andra väninna, vi fick våra söner samma natt och de gånger vi träffat varandra sedan dess är lätträknade. Men vi finns där för varandra, ringer och pratar bort en stund av vardagen och jag tänker ofta på henne.

Min tredje väninna i Värmland var min gitarrlärare. Tålmodigt lärde hon mig gitarrens olika strängar och dess betydelse, tyvärr resultatlöst. Det berodde inte på hennes kompetens, jag var obildbar helt enkelt. Men vi blev vänner istället och vi har delat mycket av våra liv mellan varandra. När vi flyttade från Värmland till Östergötland skrev vi långa brev till varandra, handskrivna, fyllda av vardag, sorg och glädje. De breven har jag förvarade i en låda hopbundna av vackra band.

Att hålla vänskap vid liv trots att inte vara fyskiskt närvarande kan vara svårt, det är lätt att man skingras och försvinner bort från varandra. Ett stressigt vardagsliv, tappat intresse eller ändringar i livet kan vara bidragande orsaker.

För mig är det inte viktigt att ha många vänner omkring mig. Det viktiga är att vårda den vänskap som finns och betyder något, se fram mot stunder av möte och samtal. Det är inte heller viktigt hur ofta det sker, vissheten om att när det sker blir dessa samtal och möten glädjefyllda och håller fast den vänskap som en gång grundades.





lördag 10 augusti 2013

Döden bakom styret


Min första cykel var röd och jag var mäkta stolt när pappa kom hem med den. Problemet var bara att jag inte kunde cykla, istället jag tog små promenader med mitt nya fortskaffningsmedel tills jag en dag provade att sätta mig upp i sadeln. Vinglande tog jag mig fram och blev övermodig och lät tramporna veva runt i rasande fart. Allt gick bra fram till den punkten av färden då jag ville stanna och kliva av. Jag förstod inte hur jag skulle göra utan åkte runt vårt kvarter gång efter annan medan när jag passerade vårt köksfönster skrek på mina föräldrar. Färden slutade på baksidan huset när jag körde omkull och slog upp ett fult jack i höger armbåge, ärret finns fortfarande kvar som en påminnelse om min debut som cyklist.

När jag vuxit ur sadeln på den röda fick jag en blå DBS som jag vände styret på så jag låg framåtlutad och kom jag i kapp någon cyklist som framförde en Monark skrek jag "Monark, gjord av papper och bark, här kommer Döden Bakom Styret!" Var Monarkcyklisten av det mer retliga slaget gällde det verkligen att låta tramporna jobba hårt.

Min pappa var en riktig kommendant då det gällde min cykel. Varje kväll skulle den ställas in i cykelboden, den skulle stå prydligt på stödet och framför allt låsas. Tack vare detta hade jag min DBS i många år och den följde med mig då jag flyttade hemifrån och fick arbete i staden. Då blev den ett bra fortskaffningsmedel mellan hemmet och jobbet, tills en dag då den blev stulen. Glömsk av pappas förmaningar hade jag inte använt låset och stölden var ett faktum. Men hans order om att aldrig någonsin kasta omkull en cykel sitter fortfarande i ryggmärgen och jag bli lika upprörd varje gång jag ser någon vårdslöst bara släppa sin cykel till marken.

Min man och jag gör ofta långa cykelturer, vi laddar våra cykelväskor med olika delikatesser och ger oss av mot både okända och välbekanta mål. En väg som vi ofta kör på med bil blir betydligt mer annorlunda på cykel. Det går att känna dofter, höra olika ljud och upptäcka saker som aldrig upptäcks genom bilrutan.
I uppförsbackarna trampar min man om mig medan jag, utan att skrika "Döden Bakom Styret" eftersom jag inte har en DBS, susar förbi honom i nedförsbackarna. Han funderar ofta på hur det kan komma sig eftersom han tycker vi håller samma fart i nedförslutorna. Har väl antagligen att göra med våra olika kroppsvikter eller cyklarnas konstruktioner.

Cykeln är en gammal uppfinning och det är många inblandade i dess utformning. En fransman, en tysk, en skotte och en amerikanare, de samarbetade dock inte med varandra eftersom de inte levde under samma tidsålder men det är spännande att tänka att cykeln har varit under ständig konstruktion ända sedan 1600-talet då den första cykeln som var ett 5-hjuligt och mycket svårkört experiment blev grunden till de hypermoderna cyklarna som finns i dag och det enorma utbudet modeller av allehanda slag.



fredag 9 augusti 2013

Rädsla


Rädsla har för mig olika begrepp. Jag är inte rädd för att pröva nya saker eller att söka nya mål i livet. Däremot är jag rädd för sådant som jag inte själv kan påverka, när jag är hänvisad till att lägga mitt liv i andras händer utan att veta vad följderna blir.

När min man blev svårt sjuk kunde jag bemästra rädslan att mista honom genom att vara metodisk och koncentrera mig på vad jag skulle göra. Förvånades över mitt lugn, mina barn säger ofta att jag hetsar upp mig och det beror nog på att jag är rädd att det ska ske något farlig, ser framför mig vad som eventuellt skulle kunna hända. Men då gav rädslan mig styrka för stunden.
I ambulansen kom en annan rädsla över mig, vi färdades i 150 km/tim och då vi passerade ett område där det brukar vandra älgar över vägen kände jag en enorm oro att vi skulle kollidera med ett så stor djur. Det var natt och mörkt men ambulanskillarna var lugna och trygga. Tänkte de också på vilt efter vägen och var rädda?

Det finns saker som jag inte gör på grund av rädsla, åka berg och dalbana är en aktivitet jag aldrig någonsin utsätter mig för. Det är en självvald utesluten handling, men så finns det sådan jag måste göra trots att jag inte vill.

Idag ska jag på ett läkarbesök för att få en remiss till sjukhuset. Har fått en sak på låret som bör tas bort. Den är helt ofarlig men jag har på grund av rädsla dragit på beslutet att låta en läkare skära med skalpellen i min kropp. Nu brottas jag med två rädslor inför läkarbesöket. Det ena är det kirurgiska ingreppet, det andra är att jag kommer att kräva sövning och jag är rädd för läkaren svar.

Har pratat med en del om det här, några säger med självklar säkerhet att jag bestämmer över min kropp och att vill jag bli sövd så blir jag det. Andra säger däremot att någon narkos kan jag inte förvänta mig att få, det blir lokalbedövning och att sprutorna gör väldigt ont. Då blir jag rädd och min rädsla påverkar mig att tro på dem som säger att det hela blir en besvärlig historia som kommer att vålla mig smärta och obehag.

Att bemästra min rädsla och göra det som jag är skräckslagen inför ger mig efteråt en kick. Jag känner mig stolt och kanske är det så att rädslan är en pådrivande kraft att inte smita undan det som skrämmer? Jag gör det för att jag måste trots att jag är rädd.......

I alla fall så ska jag be läkaren att lägga det jag har under mitt skinn i en burk som jag kan få ta med mig hem som en trofé över min övervunna rädsla. Min familj säger med bestämdhet att jag får titta själv i burken, de kommer inte att befatta sig med innehållet, antagligen är de rädda för vad de ska få se.




torsdag 8 augusti 2013

Avundsjuka och grannfruns gädda


Att vara avundsjuk har aldrig legat för mig, vilket jag är tacksam för. Visst har jag kunnat känna avund men samtidigt haft och har förmågan att delat glädjen över framgång och lycka hos människor som finns i min omgivning.
Oftast grundar sig kritik och sarkasm på just avundsjuka och att livet inte är riktigt så där bra som man borde önska.

Maken och jag har en förmåga att starta små projekt. För några vintrar sedan var det långfärdsskridskor som gällde. Viket visade sig vara ett projekt med förhinder.  Huvudregeln vid skridskoåkning är att man kan åka skridskor, vilket vi båda trodde att vi kunde. Vi har ju kunnat förr. Maken ansåg att isens kvalité var undermålig, själv insåg jag krasst omöjligheten att bemästra skenorna med en blandning av rädsla att ramla.

Projektet för i år är fiske. Både med kastspö och det hederliga metspöt. Diverse utrustning är inköpt och vi kastar och vevar. Med blanka små saker på krokarna som är prickiga, randiga, har små tofsar, ser ut som maskar i glada färger eller liknar miniatyrfiskar. Antagligen är det helt fel fiskedon vi har för inte ett enda napp har vi fått. Jag har en längtan efter att i alla fall få känna hur det skulle vara att ha en fisk på kroken, men icke. Det är som att skrapa trisslotter, plötsligt händer det, fast väldigt sällan.

I går var vi åter ute och hittade en grupp män som guppande i sina båtar, de hade olika sorters spön och såg proffsiga ut, drack kaffe ur termosmugg, spottade i vattnet, agnade på och sneglade åt vårt håll.
Vi kastade och vevade, kastade och vevade. Det trasslade och blev bottennapp. Männen bredvid drack kaffe och spottade, sneglade och log, bytte spön och sköt upp fiskehattarna från pannorna.
Vi kastade och vevade, kastade och vevade. Flera timmar. Så gav vi upp och begav oss hemåt. Den blå hinken för eventuell fångst lyste tom och blå mot oss.

Grannen och hans fru var också ute på sjön för deras pråm var borta när vi lade till vid bryggan. När grannarna återvände hade frun dragit upp en gädda på 7 kilo! Då kände jag ingen glädje alls, bara en rejäl avundsjuka och jag önskade att hon hade vunnit en ordentlig slant på en trisslott istället.
Då hade jag känt en sann och äkta glädje utan spår av avund.



onsdag 7 augusti 2013

Babels torn



Olemme kaikki samanarvoisia.
Siamo tutti uguali.
 мы все равны.
 เราทุกคนเท่าเทียมกัน.
 Vi är alla lika.

Fem språk som har samma innebörd men den som inte behärskar språken vet inte vad det betyder.

Den här tavlan har vi hemma hos oss, den är ritad av Kerstin Abram Nilsson, konstnär och illustratör.
Den har hängt i mitt föräldrahem men är sedan många år tillbaka i min ägo. Den föreställer Babels torn och illustrerar människorna som försökte sig på att bygga en stad som räckte ända till himlen. Guds reaktion över påfundet var att han ville skapa förvirring i deras språk, som var enat, vilket medförde att helt plötsligt förstod ingen något av som sades och jag gissar att byggställningarna revs ner ganska så snabbt. Kanske med en blandning av ilska, bestörtning och frustration.

En kväll förra veckan var jag hemma hos vår son och hans sambo när det var dags att lägga barnen för natten. Tvillingarna Elliot och Alice låg i sina sängar och tittade på varandra, plötsligt sa Elliot en lång, helt obegriplig mening och Alice svarade med samma obegripliga vokabulär. De höll på att prata med varandra en lång stund, sedan sa Alice ett bestämt näää, Elliot fortsatte, Alice svarade näää och Elliot sa jo. Sedan satte flickebarnet fingret för munnen och hyssade på på sin bror, sekunden efter sov båda djupt.
Jag satt kvar en stund på sängkanten, förundrad över konversationen och grunnade på vad de egentligen sagt till varandra. Antagligen något som farmor inte behövde veta.......

Efter det har jag tänkt på varför vi inte har samma språk, vad opraktiskt det är samtidigt som det är spännande och en utmaning när vi besöker främmande länder och dess befolkning om vi inte bemästrar deras språk.

Men det händer också att vi inte förstår varandra även om vi har exakt samma tungomål. Ett ord kan ha fler betydelser, det beror på hur vi lyssnar, men kanske framför allt vad vi vill höra från motparten. Vi kan säga fel ord till varandra, ord som sårar fast det inte var ordets mening. Vi misstolkar varandra och blir förvirrade. Ett enda litet ord kan förstöra en relation eller skapa livslång fiendeskap.

Ord kan också ge glädje och lyckorus eller kasta oss in i mörker och förtvivlan. Ett "ja" kan förändra hela livssituationen positivt medan ett "nej" kan bli förödande, "kanske" skapar nervösa förhoppningar och "älskar" ger lycka.

Vi är skapta på exakt samma sätt, våra kroppar uppbyggda och fungerar likadant från vilket land vi än kommer från, men när vi öppnar våra munnar, formar ljuden till ord förstår vi inte varandra om vi inte är födda i samma land eller har lärt oss förstå varandras språk.

Det var allt  lite dumt det där med Babels torn i alla fall, men vi människor gör en del dumma saker, oftast i oförstånd.......






måndag 5 augusti 2013

Tankar i skrift


Så länge jag minns har jag skrivit dagbok. Minns de dagböcker som hade ett litet lås och den lilla nyckeln förvarade jag i en tom chokladask tillsammans med bokmärken. Bokmärksänglarna släppte från sig ett puder av glitter som hamnade på nyckeln och mina fingrar överförde glittret på dagbokens sidor.

Som vuxen började jag skriva i kalendrar, röda kryss på vissa dagar i månaden, de kryssen har för flera år sedan upphört, om det regnade, när våra kor kalvade, vårbruket inleddes, när höskörden var bärgad, tröskan rullade ut på åkrarna och när vi tog fram plogen.

Så småningom avancerade jag till att skriva i inköpta böcker om vårt liv och leverne. Inte bara om väder, vind och kalvande kor.

Mina dagböcker handlar om mitt liv, mina innersta tankar, men till största delen är innehållet baserade på våra barn och deras uppväxt. Resor vi gjort tillsammans, skolstarter och skolavslutningar, jular och påskar, födelsedagar och semestrar.

Tänker ibland om dessa böcker kommer att ha något värde för våra barn. Om de sparas och läses den dag jag är borta. Kanske kommer böckerna med min egenhändiga handstil att bli betydelsefulla för våra barnbarn. Eller så kastas de bort i en behållare på återvinningen och blir till bränsle åt norrköpingsborna.

Så till nästa tanke, jag skriver numera allt på datorn och lagrar i olika mappar på hårddisken. Kanske borde jag göra något åt det, skriva ut och förvara i en pärm. Men texterna blir på något sätt anonyma, det är inte min handstil, lite rund och barnslig, som pryder sidorna. Om nu de handskrivna dagböckerna kommer att ha ett känslomässigt värde kommer även de utskrivna texterna att ha det?

Plockade fram mina dagböcker och satt och läste i dem. Det var rolig läsning men en speciell känsla fyllde mig. En längtan efter det som var och ett vemod spred sig inom mig. Känslan att tiden går alldeles för fort gjorde sig påmind.

Så är det även nu, sedan, om en vecka, om en månad, om ett år, då blir det andra tider. Då ska jag göra det jag inte hinner idag, det jag inte hann i går eller det jag helt enkelt inte orkade.

Ofta är det praktiska saker och ekonomin som sätter gränser för att kunna leva i nuet, att göra det man själv vill, ta en dag i taget. Känner att jag är glad och tacksam över att jag nu har den möjligheten. Att de fina linjer som finns i mitt ansikte sakta men säkert börjar djupna och bli mer påtagliga inte stör mig. Det är livslinjer, helt enkelt, något jag inte kommer undan, men jag ska i alla fall försöka njuta av dagen som är och ta med tacksamhet mot varje ny dag som kommer.


Spisa Ribb och vandrarmusslor


Jag har sedan barnsben haft en förkärlek till gammalt porslin. I timtal kunde jag titta in i farfars porslinsskåp och jag minns än idag när middagen serverades på matservisen Karina från Rörstrand.

Samma år som jag föddes tillverkade Gustafsberg barnservisen Krakel Spektakel där Stig Lindberg stod för dekoren, jag har fortfarande kvar tallriken, muggen är dessvärre sönder.

När vi köpte vårt hus lämnade förra ägarinnan kvar en del porslin i skåpen, bland annat 5 tekoppar med tillhörande fat. Jag blev nästan euforisk över dessa Spisa Ribb och jag fick lätta rejält på plånboken för att införskaffa det sjätte exemplaret. Nu finns kopparna att köpa i nyproduktion men Stig Lindbergs succékoppar som jag har i min ägo är från -50 talet och jag tror att vår företrädare i huset inte förstod värdet i dessa underbara koppar.

För en tid sedan kom min man hem från staden och hade köpt en present till mig. Han är av den åsikten att vi inte längre får plats med mer gammalt porslin och han har säkert rätt. För att stilla min habegär hade han köpt boken Svenska Serviser 1950 - 1975 och att bläddra i den är en riktig nostalgiresa.
Min första servis som jag köpte då jag flyttade till eget bo hette Amanda, idag retro från -70 talet. Synd bara att jag inte har en enda tallrik kvar.......

I boken finns en bild på barnservisen Sambo, glada barn och vilda djur från Afrika. Den tillverkades av Gefle 1956 och Dorothy Clough har ritat dekoren. Idag är det säkert många som har synpunkter på motivet och jag tänker på Stina Wirsén och hennes berättelse om Lilla Hjärtat och vilket rabalder det blev omkring både Stina och Lilla Hjärtat.

Jag skräms av att det finns rasfientlighet i Sverige år 2013. Skräms av att människor i byn Stråssa i bergslagen flyttar från orten eftersom det där finns asylsökanden som får tak över huvudet i väntan på att få stanna i Sverige. 
Polisen i Stråssa visade upp omkring trettio inkomna anmälningar för upprörda Stråssabor som anklagade de asylsökande för stölder och störande beteende. Det visade sig att nio av anmälningarna hade en förvirrad man gjort som trodde sig ha blivit bestulen på sina löständer, resen var polisanmälningar mot helt vanliga svenskar bosatta på orten och dess omnejd.
Allt medan de asylsökande lagar sin mat i lägenheter där kackerlackor riskerar att ramla ner i kastrullerna och bli kokta. 

Efter en härlig skogspromenad i morse med sonens sambo och hund satte jag mig på altanen, drack en kopp te och åt hembakade kanelbullar och funderade hur vi ska bli av med de miljontals vandrarmusslor som invaderat Glan och förstör vår fina sjö. 
Så tänkte jag också på att det inte dröjer innan vi ska gå till vallokalerna. Och att det finns ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det partiet är i mina ögon  ungefär som musslorna i Glan.



fredag 2 augusti 2013

Caerostris darwini


Det bor en spindel i vårt badrum, den är inte stor, den är gigantisk! Vid en närmare granskning har jag sett att den har håriga ben och jag tror den känner igen mig för den brukar vifta med det ena benen när jag träder in i rummet.

En morgon när jag stod i duschen såg jag i ögonvrån att spindeln hade firat ner sig och hängde i sin svajiga tråd precis intill mitt ansikte. Jag stirrade på den och bad att den skulle fira upp sig till sin vanliga plats, visserligen är jag inte rädd för den, men jag vill inte att den tittar på mig så där nära och intensivt. I alla fall inte när jag är naken.
När den tvekade hotade jag med duschstrålen och på ett ögonblick hade den intagit sin vanliga position på taklisten.

På Madagaskar bor Darwins barkspindel och enligt säkra källor kan den väva upp till 25 meter långa trådar, vilket är världens största och starkaste nät. Själva spindeln är mycket mindre än vår badrumsspindel och den äter trollsländor och flugor. Men den är glupsk och kan sätta i sig bortemot 30 sländor på kort tid. Antagligen är det inte så mycket fett i en trollslända eftersom den kan hålla formen så bra.

Läkarvetenskapen håller som bäst på att forska på just spindeltråd som är stark, böjlig och smidig, för att på konstgjord väg få fram förlorad eller skadad vävnad i våra kroppar. Om det lyckas är det fantastiskt. Att människan ser naturen som en resurs för att reparera och återställa. Det vore fint om människan kunde återställa och reparera det som faller sönder i naturen, som en sorts tacksam motvikt.

Tidigt i morse stod jag i vår trädgård och studerade ljungen som blommar i olika lila nyanser. Jag kände i luften att det håller på att bli höst. Snart får vi göra som vår badrumsspindel, krypa in i vårt bo och ta skydd mot höststormarna. Det är ganska trevligt det också!